Valet drar allt närmare men ännu har inget riksdagsparti tagit rygg på SD genom drastiska åtgärdsförslag mot den misslyckade integrationen. Att FP snart blir först ut känns som en lågoddsare.Journalister och politiker refererar ofta till integrationsfrågan som den som ”ingen vågar ta tag i”, för att gång efter annan visa sitt mod genom reportage, debatter […]
Valet drar allt närmare men ännu har inget riksdagsparti tagit rygg på SD genom drastiska åtgärdsförslag mot den misslyckade integrationen. Att FP snart blir först ut känns som en lågoddsare.
Journalister och politiker refererar ofta till integrationsfrågan som den som ”ingen vågar ta tag i”, för att gång efter annan visa sitt mod genom reportage, debatter och utläggningar om de kokande förorterna.
I samhällsdebatten identifieras brottslighet i invandrartäta områden som en integrationsfråga, vilken kräver separata lösningar. Ungdomarna som brände bilar i Göteborgs förorter förra året beskrevs som representanter för en större grupp med en särskild, närmast kulturell problematik. När min gamla skola i det rikare, vitare Torslanda totalförstördes i en brand vid samma tidpunkt, framställdes de unga förövarna istället som individer. Individer med sociala svårigheter som skola, socialtjänst och samhälle inte fångat upp.
Jag har spenderat dagen hemma hos en irakisk familj i en av Göteborgs förorter. Nätverket Ingen Människa är Illegal kom i kontakt med familjen efter att de fått avslag på sin asylansökan och tvingats gömma sig. Efter flera års kamp som papperslösa, upplevde de en enorm glädje när Migrationsdomstolen i höstas beviljade dem uppehållstillstånd. Ett lyckligt slut på historien för fromma liberaler.
Den första tiden med papper präglas ofta av stark optimism, tack-samhet och en rad nya framsteg i form av inkomst, rättigheter och en känsla av relativ trygghet.
Men skimret falnar så sakta när vardagen tränger sig på. Även i detta fall. Storebror, som går på mellanstadiet men redan tvingats vara vuxet språkrör för sin familj, är skärpt nog att urskilja sina förutsättningar. Han är märkt båda psykiskt och fysiskt av trauman i hemlandet och övergrepp på hans rätt att vara barn i Sverige.
Familjen tvingas även idag hyra lägenhet svart, eftersom man inte vill bryta upp ännu en gång och lämna Göteborg.
Nu får de klara sig själva på en hopplös bostadsmarknad. Storebrorsans föräldrar är fattiga eftersom de nekas bidrag till boendet så länge de saknar hyres-kontrakt. Killen har en tuff uppförsbacke socialt efter alla flyttar och den isolering som följt med att leva med ständig anspänning och rädsla.
Samtidigt är han privilegierad. Familjen har ett stort nätverk som stöttar dem, han är smart och har en obändig vilja.
Men om någon av alla småkillar i Göteborgs förorter med liknande bakgrund inte orkar ända fram, så faller kollektiva domar. Om store-brorsans värld rasar igen och han hanterar sin frustration genom att sno mobiler, misshandla jämnåriga eller bränna bilar, så är det åter dags för den andefattiga integrationsdebatten.
Borgarna har lyckats vrida den debatten till sin egen våta dröm.
De har konstruerat ett separat politikområde där diskussionen ska handla om polis- eller socialinsatser mot gängbildning, utanförskap och om att ställa krav på en avgränsad låginkomsttagargrupp som är skiljd från ”oss andra”. Här diskuteras inte universella frågor som klass och fattigdom. Kulturkrockar och bidragsberoenden, men inte att svensk migrationsbyråkrati effektivt maler sönder människoliv.
Solidaritet handlar om att se sig själv i andra, och integrationsdiskussionen är skräddarsydd för att kapa sådana band. En debatt om påstådda olikheter, där man inte kan se att storebrorsan bara står lite längre ner i samma hål som man själv.