Till skillnad från stora delar av den parlamentariska politiken fortsätter näringslivet att domineras av män. Det fastslår slutrapporten från Nordiska institutet för kunskap om kön, NIKK. I Danmark utgörs börsbolagens styrelser av 93 procent män och i Norge sitter 64 procent män i styrelserummen. Sverige ligger stadigt kvar på 81 procent.
En av de förklaringar som i NIKK:s rapport ges till den parlamentariska politikens relativa framgång – om man utgår från att förhållandet 40–60 procent mell-an könen är könsbalanserat – är att den samhällspolitiska diskussionen, bevakningen av jämställdhetsfrågor och trycket från kvinno-organisationer spelat en viktig roll. De lagstiftningar, i Sverige rekommendationer, som sedan 1980-talet har reglerat en könsbalanserad representation i offentliga nämnder, utskott och styrelser har alltså haft effekt.
Men näringslivet släpar efter. Pressen från feministiska debattörer och kvinnoorganisationer har alltsedan 1970-talet tvingat de politiska partierna att se över intern partidemokrati och nomineringspraxis. Ett liknande tryck från kvinnorörelsen har saknats vad gäller inval till det privata näringslivets styrelser, något som enligt Kirsti Niskanen, forskningsledare och docent vid NIKK, har att göra med näringslivets autonomi och respekten för privat självstyre.
– Inom näringslivet råder partikularism. Den parlamentariska politiken bygger på universalism och demokratisk representation. Man blir sällan invald i en företagsstyrelse – man får en förfrågan. Det är inte meriterna som styr. På så sätt reproduceras och upprätthålls maktstrukturen i företagsstyrelserna, säger hon.
Att den traditionella kvinnorörelsen inte satt lika stark press på näringslivet kan tolkas som en fråga om klass. Under 1990-talet var många kvinnor, och är än idag, engagerade i frågor gällande rätten till arbete och heltid – frågor som rör strukturen på arbetsmarknaden.
Enligt Kirsti Niskanen kan det uppfattas som problematiskt att arbeta för att en liten klick som redan innehar en rad privilegier ska få det bättre. Men frågorna behöver inte ses utgöra ett motsatsförhållande menar hon.
Marie Trollvik, konsult på Lönelotsarna och projektledare för det EU-finansierade initiativet Women to the Top, vilket syftar till att motverka obalansen mellan kvinnor och män på chefsbefattningar i Sverige och Europa, är inne på samma spår.
– Min uppfattning är att kvinnorörelsen ser det som lite av ett elitproblem att få in kvinnor i näringslivet. Man anser att det finns större problem att engagera sig i som har med liv och död att göra. Men det är ett felslut – man måste se att frågorna hänger ihop.
Enligt Marie Trollvik är den grundläggande skillnaden att näringslivet bygger på premissen lönsamhet, politiken på demokrati och representation.
– Om man ska öka andelen kvinnor på toppositioner inom näringslivet är det avgörande att ta in dessa premisser. Företag går miste om kompetens som skulle göra dem mer konkurrenskraftiga och bättre rustade att möta framtidens krav. Genom att ta in den kompetens som kvinnor besitter breddar företagen sin rekryteringsbas, säger hon.
Om makten allt mer förflyttas från politiken till näringslivet blir det än viktigare att kämpa för jämställdhet även på denna arena. Därför kan kvotering vara en väg framåt, enligt Marie Trollvik.
– Så länge den informella kvoteringen av män fortgår är det viktigt med formell kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser, även om jag har svårt att se att det kommer att leda till reell jämställdhet i längden. Det är bara ett fåtal män och kvinnor som finns i och tillhör den grupp som är aktuella för att sitta i bolagsstyrelser. Men det är en viktig symbolfråga, konstaterar hon.