Utrikes

”Barnen växer upp i en miljö där våld är accepterat”

Kvar på överlevarnas näthinnor finns bilder på halshuggna och stympade kroppar, många minns lukten av människor som bränts levande. Tusentals vittnesmål om sådana händelser i Guatemala har samlats in i sanningskommissioner kring övergrepp begångna i landet. 200 000 människor uppges ha dödats och en miljon människor beräknas ha flytt landet under det 34 år långa […]

Kvar på överlevarnas näthinnor finns bilder på halshuggna och stympade kroppar, många minns lukten av människor som bränts levande. Tusentals vittnesmål om sådana händelser
i Guatemala har samlats in i sanningskommissioner kring övergrepp begångna i landet. 200 000 människor uppges ha dödats och en miljon människor beräknas ha flytt landet under det 34 år långa inbördeskrig som härjade Guatemala mellan 1962–1996. Marlies Stappers har länge bott i landet och har bland annat arbetat med flyktingar, mestadels mayaindianer, som återvänt från Mexiko efter kriget. Hon har jobbat nära människor som har upplevt svåra trauman och som i dag försöker leva vidare trots dessa sår. Att det omgivande samhället karaktäriseras av straffrihet gör processen svårare. 2005 bestämde sig därför Marlies Stappers att bilda en organisation
mot straffrihet, Impunity Watch. Arbetaren Zenit träffade henne när hon nyligen besökte Sverige.

Varför är det viktigt att bekämpa straffrihet för grova krigsbrott?
– För att ett samhälle som har drabbats annars aldrig kommer att komma ur den våldsspiral och brist på tilltro till myndig-heter och i förlängningen brist på människors tilltro till varandra som krigsbrotten för med sig. I Guatemala i dag utsätts fler människor för våld dagligen än de gjorde under inbördeskriget. Om man undviker att göra upp med det förgångna kommer man heller inte att kunna utvecklas på ett konstruktivt demokratiskt sätt och man får genomgå än mer lidande. Ett lidande som kan undvikas om man gör upp med det.
Så, hur går man till väga för att göra upp med ett våldsamt förflutet?
– Insatser som att upprätta sanningskommissioner och att ställa enskilda misstänkta krigsförbrytare inför rätta spelar en viktig roll. Men i de undersökningar som vi på Impunity Watch har gjort visar det sig att dessa två viktiga komponenter alltför ofta genomförs som isolerade insatser. Det innebär att straffriheten kan växa sig stark i både gamla och nya former.
– När det till exempel gäller Guatemala har man främst fokuserat på att etablera två sanningskommissioner. Dessa har sedan sammanställt och publicerat noggranna och genomarbetade rapporter om de grymheter som har begåtts, däribland folkmordet på mayabefolkningen. Rapporterna innehåller många vittnesmål från offren och analyser av det statliga ansvaret för det som skett. Rapporterna ger också rekommendationer till åtgärder och reformer som är nödvänd-iga för att komma till rätta med det förflutna. Men president Álvaro Colom har mindre makt över det som händer och sker än de parallella strukturer som är en del av det guatemalanska samhället. Därför har innehållet i rapporterna inte nått ut till folket och har därmed inte kunnat skapa en
nödvändig samhällsdebatt om de brott som har begåtts och om de ansvariga som måste ställas till svars. På olika sätt försöker de intressen som vinner på att straffriheten hålls intakt – till exempel den organiserade brottsligheten, gerillaanhängare och korrupta statstjänstemän – att misskreditera det som sägs i rapporterna. Den inflytelserika korrupta, ekonomiska och militära eliten vill inte ha någon förändring. En föränd-ring skulle innebära att de måste avsäga sig makt och privilegier som i stort sett har varit intakta både under och efter kriget.
– Rapporterna är en mycket viktig utgångspunkt att ta avstamp i om man verkligen vill göra upp med det förflutna. Olika grupper inom det civila samhället har fått ta del av innehållet liksom det internationella samfundet, men den guatemalanska staten som bär det största ansvaret för de grymheter som begicks har gjort sitt bästa för att förringa dem. Det har bidragit till att minska effekten av sanningskommissionernas arbete och har samtidigt begränsat spridningen av rapporterna. Till exempel kom inte rapporterna den inhemska och utsatta mayabefolkningen, av vilka majoriteten inte kan läsa och skriva, till del. Man skulle kunna ha sett till att sända radio för att få ut informationen, men det gjordes inte.
Vad har det lett till?
– Efter ett par år var offren för massak-rerna oerhört besvikna på vad sanningskommissionerna hade åstadkommit. Det skapade inte heller någon samhällelig förståelse för varför en sanningskommission behövs. I dag, tio år efter att dessa rapporter har publicerats, har Guatemala fortfarande ett samhälle där vissa människor rättfärdigar de brott som begicks och som menar att de var nödvändiga för att bekämpa det ”kommunistiska hotet”. Dessa människor lever sida vid sida med offren som känner att de varken har fått upprättelse eller erkännande.

Kan du ge konkreta exempel på hur man bättre kan arbeta med och bemöta dessa problem? Vilka måste involveras i processen?
– De slutsatser som vi på Impunity Watch har dragit när vi har analyserat Guatemala, och även Serbien, är att det inte är fruktbart att bekämpa straffrihet med en enda metod, det vill säga i dessa två fall vad det gäller Guatemala att uppföra sanningskommissioner, eller som på Balkan att ställa enskilda förövare till svars. Man behöver i stället arbeta med en metod där fler perspektiv, aktörer och deras interaktion med varandra tas med i analysen. För att ta ett exempel arbetar man nu i Guatemala med att utbilda och förbättra poliskåren. Men om det inte finns någon lagstiftning som kommer att möjliggöra en bättre funktion av polisen vad gäller transparens och öppenhet så är det ju svårt att få till en förändring.
– Det internationella samfundet spelar naturligtvis också en viktig roll när det
gäller att komma tillrätta med straffrihet i konfliktdrabbade länder. De rycker gärna in under den tid när det är som värst, men när det kommer till straffrihet måste det internationella samfundet arbeta mer lång-
siktigt. Femårsplaner fungerar inte här.
– Civilsamhället spelar också en självklar och oerhört viktig roll, speciellt när det kommer till att stödja offren, att tala ut om det som har hänt och för att hålla samtalet om vad som har hänt i gång och på
agendan. Detta särskilt när staten försöker undslippa sitt ansvar.

Vad händer med de unga som växer upp i ett samhälle där straffrihet råder?
– Eftersom offrens berättelser inte är en del av det offentliga samtalet försvårar det även för de unga som växer upp. Varken på Balkan och eller i Guatemala får barnen lära sig om det som har hänt i
skolan vilket gör att de växer upp i en miljö där våld är accepterat och där straffriheten är norm. Fundera själv på vilka konsekvenserna blir av att det inte finns på den mentala kartan att kunna drömma om en annan framtid än en där våld ständigt är närvarande. Därför måste vittnesmålen och resultaten av sanningskommissionernas rapporter in i läroplanen och undervisningen. Effekterna av detta är något som ofta har ignorerats och länge påpekats av grupper inom det civila samhället. De unga är en bortglömd generation som sedan kommer att leda landet.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Världen har ögonen på svenskars stöd för PKKs syriska grenar i Rojava. Men hur mycket vet du om PKK, PYD och YPG? Prenumerera på vårt nyhetsbrev nu så får du ett samlat paket av Rojava-rapportering och upplåsta reportage direkt i brevlådan.

Klicka här för att stänga