Höstens första kulturstrid – manifestdebatten räknar jag som ett sensommarfenomen – stod kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund för. I en illa skriven DN-debattartikel menade denne uppenbarligen litet panikslagne partiledare – han är orolig för att partiet balanserar på fyraprocentsspärren – att kultureliten föraktar vanligt folk. Han försökte sig alltså på en liten amerikanare: George W Bush och hans stab lyckades ju vinna val mycket genom att fokusera på så kallade moralfrågor så att folk skulle glömma de tunga frågorna kring ekonomi och aggressiv utrikespolitik. Bush lyckades, men det lär inte Hägglund göra. Det finns i Sverige ingen massiv högerkristen bas att vädja till.
Uppenbarligen var Hägglunds inlägg i kulturdebatten ungefär lika provocerande som många gränsöverskridande konstnärer förgäves hoppas att deras egna verk kunde vara. En störtsjö av ironiska och rätt förklenande artiklar riktades mot den stackars partiledaren, som heller inte riktigt förmådde försvara sig. Hägglund har helt enkelt ingen riktig koll på vad det brukar stå om på kultursidorna och han slog till snöplig reträtt i varenda debatt han medverkade i. Men nog fanns det ibland ganska egendomliga tomrum i dessa angrepp. I en radiodebatt i Studio ett i P1 blev det nästan parodiskt uppenbart att kulturetablissemanget inte heller alltid har så mycket att stå på. Hägglund försvarade sina teser om den folkföraktande kultureliten och fick berättigad kritik av andra, mer sansade medverkande. Jodå, men det komiska var bara att ingen i den diskussionen nämnde ordet ”klass” – det vill säga det faktum att arbetarklassen är klart underrepresenterad på nästan alla fronter i kulturlivet, vare sig det gäller teaterbesök, bokläsning eller biblioteksbesök. Har inte kultursociologerna, från Pierre Bourdieu till Mats Trondman, visat i högar av studier i trettio års tid att arbetarklassen läser färre böcker, mer sällan går på teater och på muséer? Jo, så är det. Det finns verkligen klyftor mellan kulturvärlden och de som ibland kallas vanligt folk, detta vaga uttryck som Majgull Axelsson i en reportagebok på 1990-talet menade var något av en synonym just för arbetarklass.
När kulturskribenterna angrep Hägglund gav de ju närapå ett intryck av att här, i den lyckliga och jämlika kulturvärlden, finns det inga problem alls. I själva verket är ju det verkliga problemet att kulturvärlden ofta är tämligen medelklassinriktad, även när det där skrivs om populärkultur. Men borgaren Göran Hägglund kan naturligtvis inte tala om Sverige som ett klassamhälle, för honom är klasser ingen realitet och han ser antagligen sådant prat som vilseledande vänsterretorik – och det är ju därför han bara blir en tom populist som försöker fiska i grumliga vatten.
Debatten kring Hägglunds utspel gav dåliga vibbar. Den vittnade inte bara om Hägglunds panik och okunnighet utan faktiskt om bristande självinsikt hos det så kallade kulturetablissemanget.
