Den svenska fackföreningsrörelsen, en av de starkaste i världen, har de senaste åren tappat medlemmar i en omfattning som inte setts sedan storstrejkens dagar. En som länge följt den fackliga utvecklingen i Sverige är Anders Kjellberg, docent i sociologi vid Lunds universitet. När Arbetaren Zenit ringer upp honom för att fråga varför medlemmarna går betonar […]
Den svenska fackföreningsrörelsen, en av de starkaste i världen, har de senaste åren tappat medlemmar i en omfattning som inte setts sedan storstrejkens dagar. En som länge följt den fackliga utvecklingen i Sverige är Anders Kjellberg, docent i sociologi vid Lunds universitet. När Arbetaren Zenit ringer upp honom för att fråga varför medlemmarna går betonar han att man måste skilja på medlemsraset och på en långsiktig trend.
– På kort sikt handlar det utan tvekan om den kraftigt höjda avgiften till a-kassan – det går inte att förklara på något annat sätt. Tidigare, sedan mitten av 1990-talet, har det handlat om en nedgång på högst 1 procentenhet per år. Nu tappade facken 6 enheter på två år. Nyttan för medlemmen var oförändrad medan kostnaden höjdes väldigt plötsligt.
Hade regeringen kunnat förutse det här?
– Ja. Det var lätt att förutse att många skulle hoppa av a-kassan och även facket. Forskare, även jag själv, varnade för medlemsförluster innan reformen genomfördes. En statlig promemoria från 2005 förutsåg en väsentligt lägre anslutning till a-kassorna om avgiften höjdes kraftigt.
Hur tolkar du det?
– Man kan inte utesluta att det finns en dold agenda hos regeringen. Att det var en medveten strategi att försvaga facket.
– Det som man eventuellt räknade med var att många skulle stanna kvar i a-kassan och lämna facket. Den då rådande tendensen var ju att direktanslutningen till a-kassorna sedan länge ökade. Men det visade sig snart att det var fler som hoppade av de fackliga a-kassorna än som lämnade själva fackföreningen. Under åren 2007 och 2008 tappade de fackliga a-kassorna 400000 medlemmar, medan facken förlorade 235000. Det betyder att många direktanslutna också hoppade av.
– I dag kostar det 430 kronor per månad att vara med i Hotell- och restauranganställdas a-kassa och tillsammans med fackavgiften blir det nästan 700 kronor i månaden. Då är det inte konstigt att en del skippar facket.
– Till en början steg avgiften för alla men sedan har det skett en ökad polarisering mellan olika kassor. När kostnaden tydligare kopplades till arbetslöshetsnivån, har det tenderat bli så att de som tjänar mest betalar minst och de som har låga löner betalar mest – som en slags regressiv skatt. Medlemmar i akademikernas a-kassa betalar 90 kronor i månaden.
Följer medlemsraset höjningarna i olika branscher?
– Ja, i stora drag. Hotell- och restaurangfacket förlorade på två år var tredje medlem, medan det ser helt annorlunda ut hos Saco-förbunden. Det beror visserligen inte bara på a-kassan, utan också på att det finns fler akademiker i dag. Men det är inte konstigt att många LO-förbund förlorar medlemmar när avgifterna är så höga.
Och om man ser långsiktigt?
– Arbetskraftens sammansättning förändras så att andelen anställda minskar i offentlig sektor och ökar i privat, där organisationsgraden är lägre. Tittar vi inom privat sektor så ser vi att industrin minskar till förmån för de privata servicenäringarna, där färre är med i facket.
– En annan rörelse är också direkt från offentlig sektor till privat, där äldreboenden är ett tydligt exempel. När privata entreprenörer tar över en verksamhet går de anställda från sektorn med högst organisationsgrad till den med lägst. Där kan det också handla om att arbetsgivare inte vill ha kollektivavtal. Även avregleringar har sina effekter. SAS har starka fackföreningar medan Ryanair inte vill veta av vare sig fack eller kollektivavtal. Där finns det ju behov av fackligt arbete eftersom de driver personalen väldigt hårt.
– En annan långsiktig trend är att fler har tidsbegränsade anställningar med lösare anknytning till arbetsmarknaden. Om jobbet varvas med perioder av arbetslöshet så känner man sig inte särskilt motiverad att gå med i facket.
– Vi har också kunnat se en utglesning av fackklubbar på arbetsplatserna, vilket kan bli en ond cirkel där nyanställda inte möter några fackliga representanter. När företag och förvaltningar blir snålare bemannade finns det mindre tid att ägna sig åt fackligt arbete. Behovet är kanske större än någonsin, men verksamheten svårare att bedriva.
– Dessutom finns en mer kritiskt prövande inställning till fackligt medlemskap, särskilt hos unga. Människor ställer nyttan mot kostnaden på ett annat sätt än tidigare och det finns nog också en relativt stor okunskap kring vad en fackförening är och vad den kan uträtta.
Vad blir effekterna av att facken försvagas?
– Det kan bli luckor i kollektivavtalssystemet så att det blir svårt att sluta avtal i vissa branscher, vilket innebär att många av de som har det sämst får det ännu sämre. Om många arbetsplatser står utan avtal tenderar det att pressa ned löneläget för alla i den branschen.
– Men det tecknas fortfarande många kollektivavtal i Sverige och till detta bidrar att arbetsgivarna har en mycket hög organisationsgrad, som faktiskt har stigit på senare år. Ur fackens synpunkt är det här negativt för styrkeförhållandena mellan parterna, men positivt för kollektivavtalen.
Finns det några historiska paralleller till medlemsraset?
– Då måste vi gå tillbaka till storstrejken 1909, då rörelsen led ett kraftigt nederlag. Många blev besvikna och lämnade facket och det var i samband med det som SAC Syndikalisterna bildades. Under de första åren på 1920-talet hade vi en djup depression som ledde till en viss nedgång, men annars har det gått upp i princip oavbrutet fram till slutet 1980-talet. Det var då extrem högkonjunktur, arbetslösheten i Storstockholm var nere på 1 procent och många tyckte att de kunde klara sig själva. När vi sedan fick en djup lågkonjunktur så steg fackanslutningen igen, till 85 procent 1993. Sedan dess har det gått ned. Det vi ser i dag kan bli den första lågkonjunkturen sedan 1920-talet där det inte rör sig uppåt.
Kan man se 1900-talets starka fack som en historisk parentes?
– Det är i så fall en lång parentes, för det är en väldigt lång period som Sverige har haft en, internationellt sett, hög anslutningsgrad. Sju av tio löntagare är fortfarande med i facket och Sverige har, tillsammans med Danmark och Finland, världens högsta fackanslutning. Det är egentligen för tidigt att uttala sig säkert om framtiden.
En del hävdar, likt författaren Liza Marklund, att ”facken är intresseföreningar som bygger murar mot de fattiga och utsatta”.
– Det hävdas i debatten att Las, Lagen om anställningsskydd, hindrar ungdomar från att ta sig in på arbetsmarknaden, och så vitt jag förstår skulle det vara för att många äldre inte sägs upp vid personalnedskärningar. Men arbetsgivarna borde ju inte tveka att anställa ungdomar eftersom de som är sist anställda kan sägas upp först. Dessutom får ju småföretagare undanta två personer från turordningsreglerna.
– Men visst dominerar de fast anställda inom facken, även om det till exempel inom Handels och Kommunal finns en hel del som är visstidsanställda. I åldersgruppen 16–24 år är anslutningen nere i 36 procent, och då har jag inte räknat med heltidsstuderande som arbetar vid sidan om.
I den här åldersgruppen jobbar åtta av tio i ett arbetaryrke och många av dem i de privata servicenäringarna, där organisationsgraden är låg. Det är oroande ur facklig synpunkt.
Hur ska facken då möta en förändrad arbetsmarknad?
– Det är en utmaning, men det finns ett behov av att någonting görs. Jag tror att facken får börja driva mer organiseringskampanjer, vilket man inte har behövt göra i Sverige förut. Undersökningar visar att många unga gärna tar ett fackligt uppdrag om de blir tillfrågade – det finns inget direkt ideologiskt motstånd.
– Vad gäller utsatta grupper finns ju definitivt de som LO inte har ägnat sig särskilt mycket åt, som papperslösa till exempel. Men det är ju väldigt svårt med organisering och kollektivavtal, eftersom arbetsgivare som utnyttjar papperslösa har en mycket stark ställning gentemot de som riskerar att kastas ur landet. Men det är en oerhört viktig fråga, och till exempel i Spanien har ju facken satsat mycket på papperslösa.