En varslad stad

Så länge linan rullar och alla jobbar är det bra, men så fort den stannar börjar man att fundera, säger Irma Dinamarca.

Hennes blick försvinner iväg någonstans på andra sidan lekplatsen utanför köksfönstret.

Det är torsdag och en vecka har gått efter Saabs besked om att 750 personer varslas på fabriken i Trollhättan. Än så länge finns inga listor på drabbade eller turordningsförhandlingar, bara ett försiktigt diskuterande mellan fack och arbetsgivare om hur en framtida organisation ska se ut.

Irma Dinamarca är hemma från jobbet som kvalitetskontrollant. På Saab står maskinerna stilla. Sedan i höstas har fabriken infört stoppdagar när antalet beställda bilar inte är tillräckligt högt.
– Den senaste veckan har vi gjort ungefär 200 bilar. Förut kunde vi vara uppe i 500 bilar om dagen, säger hon.

Själv har Irma Dinamarca jobbat på fabriken i 34 år. Hon kom till Sverige från Chile i december 1974. I januari 1975 hade hon fått jobb på ett Saab som hungrade efter arbetskraft.
– De bjöd hit oss i en minibuss, visade arbetsplatsen, ställen att bo på och alla vackra platser runt slussarna. Vi bestämde oss med en gång.

På den tiden behövde man inte kunna så mycket, säger hon. Efter 240 timmars obligatorisk svenskundervisning var det bara att börja på Saabs måleri. Kommunikationen med arbetskamraterna och äldsta dotterns dagmamma gick med hjälp av ett lexikon.
– Då kunde man bestämma över sin arbetstid. När barnen var små jobbade jag var tredje dag, sedan sex timmar om dagen. Nu finns det inga alternativ, alla måste jobba dagskift.

Det är mycket som har blivit annorlunda. Arbetsredskapen har blivit bättre och mer ergonomiska, men tempot har också drivits upp. Under General Motors välde har arbetet blivit alltmer standardiserat. Det hjälper för att undvika fel, men ibland kan det kännas lite överdrivet, säger Irma Dinamarca och berättar om hur arbetarna när som helst kan bli förhörda på GM:s principer, ”de fem S:en”. Städning, standardisering, stolthet…
– Det är som att plugga mattetabellen. Men alla har inte huvud för att lära sig sådant. Och man undrar ju om det kommer att spela roll när det bestäms vilka som får gå och inte.

Senast som Trollhättan fyllde alla tidningars ekonomisidor var 2004. Då ställde GM till med tvekamp mellan Saabfabriken och de tyska kollegorna på Opel i Rüsselsheim. Bara en kunde vara kvar, sades det. Vilken det skulle bli berodde på vad GM erbjöds. Kommuner, fack och regeringar både i Sverige och Tyskland tog i allt vad de kunde och bjöd över – eller under – varandra.

I en artikel i Arbetaren från den tiden tyckte Irma Dinamarca att varken Trollhättearbetarna eller de i Rüsselsheim hade vunnit matchen. Snarare hade arbetarna på båda platser förlorat.

Fyra år senare, hösten 2008, kom krisen tillbaka. Denna gången är det ännu värre, säger hon.
– Så här illa har det inte varit sedan 1993, när Saab sade upp folk och jag var arbetslös i åtta månader innan jag fick börja jobba igen.

I dessa kristider har orden om en globaliserad värld upprepats till leda, men sällan har väl förbindelserna mellan Wall Street och en gata med fyravånings lägenhetshus i Trollhättan varit lika direkta. Från en spräckt amerikansk lånebubbla hade krisens vågor inte långt att rulla innan de träffade GM, som snabbt tog sin hand från dotterbolaget Saab för att blidka kongressen att ge lån som skulle gynna de inhemska arbetarna i USA.

I Sverige förklarade regeringen att den inte var intresserad av att gå in och ta GM:s plats.

Så fick Irma Dinamarca och hennes arbetskamrater anledning att sätta sig in i vad en rekonstruktion innebär: ett alternativ till eller ett försök att undvika konkurs. En rekonstruktör kallas in för att undersöka om verksamheten kan fortsätta helt eller delvis och i så fall hur. En affärsplan arbetas fram för att visa hur Saab ska kunna bära sig. Sedan står hoppet till att någon utomstående ska vilja köpa företaget.

När tillkännagivandet kom den 20 februari om att Saab Automobile var på väg mot självständighet från GM ville vissa på fabriken skåla i champagne. Men när man i mars gick över från tvåskift till dagskift minskade lönen med runt 2 000 kronor.
– Och våra betalda kvartsraster togs bort, så nu jobbar vi en halvtimma längre, säger Irma Dinamarca.

Sedan kom varslet. 650 på golvet, 100 tjänstemän. Facket Unionen var en av dem som skyndade sig att förklara att personalminskningarna var ett sätt att locka nya ägare. Det spekuleras om olika intressenter, alltifrån kinesiska biljättar till Vattenfall eller facket självt, men ingen köpare har hittills trätt fram offentligt.

På det brummande kylskåpet trängs foton på barnbarnen. När maskinerna på Saab står stilla även fredag och måndag passar Irma Dinamarca på att hälsa på dem i Växjö.
– Om man inte vill vara på fabriken under stoppdagarna får man ta ut spardagar eller semester. Man kan vara hemma med halva lönen, men det har jag inte ens varit intresserad av, för det är många stoppdagar nu och då blir det ännu mindre lön, säger hon.

Så det blir semesteruttag i stället. De insparade semesterdagarna, som egentligen skulle ha gått till en resa till Chile för att hälsa på släkt och vänner, blir allt färre.

Alternativet är att gå till jobbet ändå.
– Förut var det alltid något man kunde göra. Städa, lära sig eller läsa på. Men nu känns det svårare att motivera sig. Varför ska man repetera de fem S:en om man kanske inte får vara kvar på fabriken?

Med a-kassa i stället för lön skulle Irma Dinamarca ha hälften att leva av jämfört med i dag. Det går, även om det blir till att leva precis, säger hon. Någon storslösare har hon aldrig varit och de senaste årens osäkerhet har gjort henne försiktig med utgifter. Men släktingen i Chile som hon hittills har hjälpt med pengar för att läsa på universitetet har hon fått förklara läget för.
– Den största förlusten är att jag inte kan hjälpa andra ekonomiskt längre. Jag själv ska nog klara mig. Jag tänker inte ligga hemma och gråta. Man kan alltid engagera sig ideellt. När jag var arbetslös 1993 startade jag en spanskakurs på ABF.

Facket ställer hon inga större förhoppningar till. Tonen gentemot företaget är mjuk och någon kamp är det inte tal om. Man känner sig lite ensam ibland, konstaterar hon.

Tillsammans med arbetskamraterna försöker Irma Dinamarca hålla humöret uppe. De skojar om att de skulle kunna lösa arbetslösheten med att gå runt och sälja bullar och kaffe till dem som blir kvar på fabriken och måste jobba så hårt att de inte hinner ta rast. Men sedan kommer allvaret. Det värsta är att inte veta, att bara kunna vänta.
– De visade ett program på tv härom veckan, om en bilfabrik i USA, hur död staden blev när den lades ned. Än så länge kan jag inte tänka mig hur det skulle bli i Trollhättan om Saab försvann. Men man undrar ju. Det börjar bli en studentstad, och så har vi filmindustrin. Men vanliga arbetare… Ungdomar kan utbilda sig, men i min ålder är det en annan sak. Jag är inte rädd för att flytta om det finns en chans att få jobb, men var skulle jag jobba? Jag hade ju kunnat arbeta i affär, på lager eller var som helst, men med krisen kan det bli svårt, säger hon.

Blicken glider ut till den där platsen på andra sidan gården igen.

På Saabs personalparkering vajar inte längre några GM-flaggor på stängerna. Utanför grindarna är det tomt och tyst. Bakom stängslet står några anställda och röker i vårsolen.

Metallklubbens ordförande Paul Åkerlund presenterar sig som Pålle. En röd knapp lyser på hans jackbröst: ”Vi kommer igen”. Han säger att det nog inte finns en arbetsplats i Sverige där folk är så härdade i att ”vara på löpet” som man säger här – Saab figurerar på minst två löpsedlar i veckan. Men den sista tidens händelser har tagit hårt på många.
– Journalister ska akta sig, jag är rädd att någon snart får en rak höger. Folk här är så trötta på att höra, läsa och få mikrofoner stuckna under näsan när de ska hem från jobbet. Och det visar ju på en rädsla och frustration, säger han och öppnar dörren till en sal bredvid fabriken, möblerad med rader av stolar och en Saab Cabriolet.

Paul Åkerlund ger ett godmodigt intryck. Han pratar om att det finns en stark syn på att Saab ska klara sig. Efter att under många år ha hindrats av GM från att komma med nya bilmodeller i tillräckligt snabb takt har företaget nu större rörelsefrihet. Och den nya affärsplanen tror han på. Han beskriver den som expansiv.
– Den går ut på att ta hem verksamhet: 9-5:an byggs aldrig i Tyskland, vi plockar hem Cabriolet som finns i Österrike, och om allt går i lås kan vi inom ett år ha nyanställt upp till tusen personer i produktionen och ett hundratal i teknisk utveckling.

Paul Åkerlund ler.

Fackets slagläge är visserligen inte på topp, det erkänner han.
– Det är inte alldeles lätt att gå in och kräva 10 procents löneförhöjning, om jag säger så.

Nu handlar det först och främst om att hjälpa företaget att överleva. Men någon död för bilindustrin räds han inte.
– Tror du att folk kommer att sluta åka bil? Därtill är vi för lata som människor. Bilen kommer att finnas kvar, frågan är bara hur den drivs.

Likväl är detta den svåraste sitsen företaget har befunnit sig i under Paul Åkerlunds 30 år på företaget. Tänker han någonsin på hur ett Trollhättan utan Saab skulle te sig? Det blir en liten paus.
– Skulle alltihopa mot förmodan braka samman, då är inte kris det rätta ordet.

Paul Åkerlund reser sig upp från en intervju som han uppskattar till nummer hundra i ordningen de två senaste veckorna.

Varslet av 750 personer är dramatiskt, men långt ifrån de enda neddragningar som Saab har gjort under senare tid. Det senaste året har flera hundra personer slutat genom frivilliga uppgörelser. En av dem är Henrik Wüst, som denna torsdag vandrar Storegårdsvägen fram i Vargön, sju kilometer nordost om Saabfabriken, på den dagliga rundan till förskola och skola för att hämta sina tre barn.

Det var i juli förra året som han gick hem från Saab. Ena armen protesterade. Tennisarmbåge, fastslog läkaren. Plötsligt var det omöjligt att ligga under bilar och montera bränsleledningar och tankar eller att sätta fast inredning och bagageluckor.
– Hade jag haft vilket annat jobb som helst hade det nog inte varit något bekymmer. Kan man bara ändra grepp är det inga problem. Men på Saab är tempot så uppskruvat nu att du inte hinner fundera över hur du ska kunna göra jobbet annorlunda. Inte en chans, säger han och stannar upp för att se till att förskolans grind går ordentligt i lås.

För att träna in nya sätt att jobba behövs hjälp, förklarar han, men till det fanns ingen personal. Lösningen blev sjukskrivning.

Under en tid med tillfälligt hög arbetsbelastning blev Henrik Wüst förflyttad till materiallabbet för att kontrollera hållbarheten på metaller som Saab köper in från leverantörer.
– Det var fantastiskt roligt, suveränt skoj. Vi gjorde dragprov, tryckprov och kollade hårdheten på olika material.

Men så kom besparingarna. Henrik Wüst fick erbjudande om att sluta med 16 månaders lön och jobbcoachning betald av Saab. Då, förra sommaren, lät det som en bra idé.
– Jag blev rekommenderad till Volvos labb och allt var i princip klart för att börja jobba där. Men sedan kom krisen, så det blev ingenting, berättar han och lyfter upp sin två och ett halvtåriga dotter Hanna, sömndrucken efter en eftermiddagslur på förskolan.

Henrik Wüst konstaterar med ett leende att han trivs utmärkt som hemmapappa. Nu får han träffa barnen mer än förut medan hans fru läser upp betygen för att kunna studera vidare. Men innan lönen från Saab slutar att betalas ut vill han hitta ett nytt jobb. I trakten finns emellertid inte så mycket att söka. Sedan pappersbruket i Vargön lades ned i början av året och smältverket Alloys varslade 75 personer är konkurrensen om de jobb som finns ännu hårdare.

Tre intervjuer har Henrik Wüst varit på. Ett jobb tackade han nej till för att det var tvåskift. Att varannan vecka bara träffa barnen en timme på morgonen kände han sig färdig med.
– Med facit i hand var det kanske lite dumt att inte ta det. Men det kändes inte så då, säger han och trampar vidare mot Rånnums skola och sönerna Isak och Oliver med en overallklädd Hanna i famnen.

Det finns en lojalitet med företaget Saab i regionen, en lojalitet så stark att den som kommer utifrån nästan kan känna sig ställd. Henrik Wüst beskriver sig, trots arbetsskadan och trots det faktum att han inte längre arbetar på fabriken, som ”en Saabare”.
– Jag vill pusha mitt företag. Men att komma med något som i praktiken är en stadsjeep när alla vill ha en miljöbil… man blir lite trött. Fast alla vill ju att Saab ska vara kvar. Utom möjligtvis Maud Olofsson förstås, säger han och skrattar till.

Om det för fyra år sedan fanns en ilska mot GM som spelade med sina fabrikers lojalitet, var den ingenting mot den vrede och irritation som i dag riktas mot regeringen i allmänhet och Maud Olofsson i synnerhet. Att Volvo får statlig lånegaranti medan Saab blir utan känns som en orättvisa och när andra länder går in och stöttar sin bilindustri borde Sverige också göra det, menar många.

Maud Olofssons tal om Saab som svagt och att ”spela Monopol med skattebetalarnas pengar” har satt sig djupt i både väljarsjäl och yrkesstolthet.

”Hellre en Saab på parkeringen än Maud i regeringen”, skanderade tusentals Trollhättebor i en protestmarsch på stadens gator den 25 februari. IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven var där och deklarerade segervisst att facket tror på Saab och att Saab ska tillverka bilar även i framtiden.

Men egentligen måste man kanske inte producera just bilar på Saab, resonerar Henrik Wüst. Själv hade han gärna tillverkat vindkraftverk och solfångare i stället för bilar. Det viktiga är jobben.

Han håller kontakt med en del av sina gamla arbetskamrater, brukar åka och fika med dem på Saab ibland.
– Jag har upptäckt att det man saknar mest när man går hemma är det sociala: gemenskapen, att sitta och tjôta vid fikabordet.

Henrik Wüst lockar ner barnen från den runda kompisgungan på skolgården, samlar ihop deras ryggsäckar och påbörjar promenaden hem. Snart är de framme i familjens villa där katterna rusar runt i trädgården.

Vad som skulle hända med trakten om Saab gick omkull kan Henrik Wüst knappt föreställa sig. Han lutar sig mot trappräcket på förstubron och skakar lite på huvudet.
– Dels har vi alla underleverantörerna. Sedan att folk slutar handla, och om många behöver flytta för att få jobb påverkar det daghem och skolor… Det är oöverskådligt på något vis.

Trollhättan och dess 55 000 invånare, men också omkringliggande orter, är onekligen beroende av bilindustrin. De drygt 3700 anställda på Saab uppskattas ge jobb åt ytterligare 15000–20000 i underleverantörsledet. Och den som jobbar går till affären och handlar mat, dricker öl på någon av gågatans uteställen, köper biljetter till teatern på Folkets hus och betalar skatt till kommunen. När Saab vacklar blåser det i hela det komplicerat uppställda dominoledet.

I lokaltidningen TTELA pågår en ångestfylld följetong om regionens nya varsel: Bilsätestillverkaren Lear har varslat 156 personer, Joab i Dals Rostock 20, SCA i Lilla Edet 17, Volvo Aero i Trollhättan varslar 250 och flaggar om att det kan komma 100 till. Senast i raden är Trollhättans kommun som varslar 205 personer, främst inom skola, vård och omsorg.

På Drottningtorget i centrala Trollhättan säljs Spindelmannentröjor i barnstorlek och enorma nattlinnen till extrapris. Inne på den indiska restaurangen är det lugnt. Kvinnan som lägger upp lammgryta bakom disken skakar på huvudet. Nej, sedan varslen på Saab är det glest med kunder, särskilt på kvällarna. Folk tar det försiktigt redan nu. Och jo, även hon är nervös för hur det ska gå.

En bit bort väntar Erika Sinervä på sin lunch på torggrillen. Hon fyller 15 år om en månad, gör sin prao på Myrorna och hoppas kunna få sommarjobb där.

Själv bryr hon sig inte så mycket om Saab, säger hon. Fast allt prat på tv om Trollhättan och ”vad ska ni göra nu när jobben försvinner?” är jobbigt. Och arbetslösheten märks. Erika Sinerväs mamma är arbetslös efter att ha jobbat i äldrevården och sedan på ett datortek.

Själv funderar hon också över hur framtiden kan tänkas se ut.
– Helst skulle jag jobba med mina hobbies, som att spela musik eller skriva. Och det vore kul att komma till en större stad. Men får jag jobb i en butik eller så kan jag tänka mig att stanna. Jag har ingenting emot Trollhättan.

Camilla Johansson går andra året på Nils Ericssongymnasiets elprogram. Hon har just kommit tillbaka efter fyra veckors praktik hos industrielektrikerna på Saab och berättar engagerat om hur roligt det har varit att kontrollera skruvdragare, fixa kablar och vara med på körtest.

Camilla Johansson vill gärna jobba med bilar i framtiden, antigen inom fordonsindustrin eller som mekaniker.
– Men det lät ju inte som att man kan hoppas på sommarjobb i år. Fast som jag uppfattar det är det kanske bra med varslen, så att man får igång produktionen. Och det verkade ju ändå som att många kan bli återanställda om Saab reser sig upp igen, säger hon.

Det hopp som ställs till Saab är stort och talet om att företaget ska ”resa sig igen” återkommande. Men frågan om vad som händer om biltillverkaren trots allt försvinner är envis. Den molar envetet i bakgrunden av varje samtal och får kommunens företrädare att allt ivrigare peka på allt det nya, det som staden inte hade på 1990-talet.

Några gator bort från torget glänser bronsstjärnor i trottoaren. Detta är Trollhättans ”Walk of fame”, ett monument över de filmproduktioner som har gjorts här och de stora skådespelare som trampat trollhättsk mark. Nicole Kidman, Rolf Lassgård, Marie Richardson och Fares Fares ler från en skylt.

Filmen är en viktig del av Trollhättans framtid, menar stadens styrande. Den sysselsätter mellan 800 och 1 000 personer. Stora satsningar har också gjorts på teknikparken Innovatum, som ska fungera som ett utvecklingscentrum för produktionsteknik, audiovisuell teknik och energi- och miljöteknik.

Stadens senaste stolthet är Högskolan Västs campus, som öppnade i höstas. Förra året registrerades över 10 000 studenter, om några år hoppas man ha ännu fler.

I det ljusa kaféet i högskolans entré sitter folk och fikar eller pluggar. Utmed de stora fönstren hänger kristallkronor. Robert Zachrisson går andra året på utbildningen till socialpedagog och väntar på att få skriva en tenta. Även han har sett jobbmarknaden krympa på senare tid. Nu ringer de inte längre från förskolan där han har hoppat in på timmar.

Han slår sig ned vid ett av de vita borden och säger att det är svårt att få igång något riktigt föreningsliv här, det är inte samma aktivistkultur som i Göteborg. Själv är han aktiv i både Ung Vänster och Fältbiologerna. Sedan ett år tillbaka är han också engagerad i organisationen Klimataktion, fast hittills är de bara två aktiva i trakten.

Robert Zackrisson konstaterar att läget inte är det enklaste för att diskutera klimat och minskad bilism. Folk pratar hellre om lånegarantier och hur man ska få igång bilproduktionen igen än om hur den ska kunna ställas om.

Själv har han tagit till sig idéer som bland annat förts fram från anställda vid Volvo i Göteborg om att staten skulle kunna ta över och börja tillverka klimatvänlig teknik.
– Varför inte? Det gick ju med SSAB, till exempel. Där tog staten över i slutet av 1970-talet, när stålindustrin höll på att gå omkull. Fyra år senare gick företaget med vinst.

Fast inte heller de idéerna är helt lätta att torgföra i dessa dagar. Risken är stor att man blir betraktad som mossig och flummig, tror han. Ingenting som politiker skulle lyssna på.
– Bilen är en så central del i våra liv. Vi kör till jobbet, till dagis, till hockeyträningen och matbutiken. Bilen är ju en symbol för hela Sverige, vi förknippas med Volvo och Saab.

Fast kanske är tankarna om en omställning ändå inte fullt så långt bort som Robert Zackrisson tror. Bara hundra meter från högskolan tar kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande Gert-Inge Andersson farväl av ett av dagens journalistbesök. Tidigare har han träffat Maud Olofssons statssekreterare Jöran Hägglund och framfört sina åsikter om att bilindustrin borde kunna tillverka annat än bilar.
– Man behöver inte bli vid sin läst. Fordonstillverkare kan faktiskt bidra med utveckling på andra områden. Kanske kan det vara framtiden för Sverige? funderar Gert-Inge Andersson och berättar om hur han för några veckor sedan talat med vd:n för GM Powertrain, som framställer växellådor och motorer.
– Han sade att Powertrain skulle kunna vara med och utveckla vindkraftverk, för dem är det ju också växlar i och ingen är bättre på sådant än vad fordonsindustrin är.

Men det skulle förstås inte betyda att man slutar göra bilar, påpekar han. Det viktiga är att hålla kvar den industriella kompetensen.
– Det vore förfärligt om vi gör oss av med all kompetens under den här perioden, för om det vänder igen så står vi där utan svarvare, bilbyggare, tekniker och ingenjörer.

Gert-Inge andersson låter trött på rösten. Så här svårt har inte jobbet som kommunstyrelseordförande varit sedan krisen 1992–93, då Saab varslade runt 1 700 personer och Volvo Aero 1 000, samtidigt som räntechocken slog i taket med 500 procent.
– Men då var ju inte världen i övrigt i chocktillstånd, säger han och konstaterar att det är alltid för jävligt att förlora jobbet, men på 1990-talet var det i alla fall lättare att leva på sin a-kassa. I dag är fler utlämnade till socialbidrag.
– Vi ställer förstås upp med det i den mån man är berättigad. Men det är en helt annan sak än a-kassa. Man får inte äga något, först måste man sälja allt och leva upp pengarna, säger han och skakar på huvudet.

Kommunen har försökt att uppskatta hur mycket kostnaderna för socialbidragen kan gå upp. Egentligen har man ingen aning, erkänner Gert-Inge Andersson, men något måste man ju räkna på. Så man har satt siffran 30 procent, en ökning med 16 miljoner kronor. Men det var innan Saabs varsel kom.
– Vi måste fixa grundtryggheten för de människor som hamnar i knipa. Men för att kunna klara det tillsammans med minskade skatteintäkter blir det besparingar på andra områden. Om inte regeringen lägger in mer pengar, men det har jag förstått på radion i dag att det inte är så stora förhoppningar om, säger han bistert och kommer tillbaka till bilarna.

Nu är Trollhättans strategi att jobba för att Saab ska få bra förutsättningar för att kunna fortsätta producera bilar. Jo, staden har varit och är fortfarande för beroende av Saab och Volvo Aero. Men man satsar hårt på att bredda arbetsmarknaden. Filmen, Innovatum och högskolan, upprepar Gert-Inge Andersson.

Krisen kommer att forma ett hack i utvecklingen, men planen för staden är fortfarande expansiv: 2030 ska den ha vuxit till 70000 invånare.

Men om det nu skulle bli så att…
Frågan hinner inte formuleras klart. Gert-Inge Andersson avbryter.
– Det finns inte med. Det ingår inte i någon strategi över huvud taget.

Men ändå. Vad skulle hända med Trollhättan utan Saab?
– Vi tänker inte så. Vi ändrar inte strategi, oavsett vad som händer. Nu går vi den här vägen. Och den har varit lyckosam hittills, säger Gert-Inge Andersson.

Fakta / Ställde om efter kriget

Saab har funnits i Trollhättan sedan 1937. Då tillverkade företaget militära flygplan.Efter andra världskriget minskade efter-frågan på militärplan och 1947 började Saab att ställa om sin produktion för att tillverka bilar.Företaget hade under slutet av 1980-talet närmare 10 000 anställda i Trollhättan.I december 2008 hade Saab 3 717 anställda i Trollhättan, varav 2 059 i produktionen och 1658 tjänstemän.Saabs försäljningssiffror sjönk i mars med nästan två tredjedelar jämfört med samma tid förra året.

Publicerad Uppdaterad
4 hours sedan
Anarchist front Iran och Afganistan i ett uttalande inför 1 maj.

Leve anarkismen!

”Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati.” Anarchist front Iran och Afghanistan i ett uttalande inför 1 maj där de utvecklar sin kritik av den nuvarande ekonomiska ordningen.

Den 1 maj är inte enbart ett historiskt minnesdatum, utan en påminnelse om en levande tradition av klasskamp, global solidaritet, omprövning av arbetets natur och strävan efter befrielse från kapitalismens auktoritet och dominans samt från alla former av stat och parlament. För arbetare är denna dag en möjlighet att reflektera över organisationsformer, kollektiv makt och alternativa horisonter bortom den ”rådande ordningen”.

Den 1 maj är mer än ett symboliskt tillfälle; den speglar vardagen för miljontals arbetare som lever under trycket av inflation, otrygga anställningar och begränsningar i rätten att organisera sig. Frågan handlar inte enbart om ”löneförbättringar” utan den centrala frågan är: Vem bestämmer över arbete, produktion och liv?

Om det kapitalistiska systemet

Dagens värld präglas av sammanflätade och återkommande kriser. Däribland brist på frihet, jämlikhet och rättvisa, trygghet i arbete och miljöförstöring, krig, auktoritarianism och växande dominanssträvanden.

Den samtida kapitalismen, med stöd i finansialisering, plattformisering av arbete och globala leveranskedjor, har befäst nya former av exploatering. ”Arbete” har blivit allt mer fragmenterat, tillfälligt och instabilt, samtidigt som kontrollen och övervakningen av arbetare har intensifierats.

Under dessa förhållanden är byråkratiska fackföreningar, tillsammans med hierarkiska och representativa institutioner, ofta oförmögna att svara mot arbetarklassens verkliga behov och intressen. Många av dessa institutioner har antingen integrerats i statligt-kapitalistiska strukturer eller nöjer sig med begränsade förhandlingar inom den rådande ordningen.

Strävan efter det anarkistiska samhället

Anarkismen menar att arbetarnas befrielse från kapitalismens ok inte uppnås genom parlamentarisk representation, utan genom horisontell självorganisering och direktdemokrati. Råd, allmänna församlingar och oberoende fackföreningar kan bli verkliga krafter endast när de växer fram underifrån, är ansvariga och hålls fria från alla former av hierarki och byråkrati.

Under de senaste decennierna har kapitalets globalisering, tillsammans med privatisering, avreglering och flexibilisering av arbetsmarknaden, lett till ökad otrygghet och försvagning av arbetarnas organisationer. Tillfälligt, plattformsbaserat och informellt arbete har blivit norm, och klassklyftorna har fördjupats i många länder. Dessa processer är inte ”avvikelser” utan systemets naturliga funktion, där vinst prioriteras över allmän välfärd.

I motsats till reformistiska perspektiv som ser staten som en reglerande och skyddande kraft för arbetare, betraktar anarkismen staten som en institution som i slutändan upprätthåller den kapitalistiska ordningen, även när den talar i välfärdens språk. Arbetslagar, minimilöner och försäkringar kan lindra lidande på kort sikt, men verkar ofta inom ramar som reproducerar ojämlikhet.

Situationen för och lärdomar av Irans arbetarklass

I Iran möter arbetare en kombination av strukturella kriser och politiskt förtryck: kronisk inflation, löner under fattigdomsgränsen, klientelistisk privatisering, otrygga anställningar och hårda begränsningar av fri och oberoende organisering. Försök att bilda syndikalistiska fack eller organisera strejker möts av säkerhets- och rättsliga påtryckningar samt hårt och brutalt förtryck.

Trots detta har, under senare år, olika former av arbetarmotstånd vuxit fram, såsom strejker bland industriarbetare, protester från chaufförer, sjuksköterskor, lärare och pensionärer. Utöver det har solidaritets- och ömsesidiga hjälpnätverk mellan arbetare, kvinnor, etniska grupper, miljörörelser, studenter och hbtqia+-personer med flera bildats. Dessa rörelser, även om de är splittrade och under press, visar att möjligheter till självorganisering och självförvaltning gradvis växer fram.

Strejker — särskilt generalstrejker — är i denna tradition inte bara verktyg för krav, utan övningar i social självförvaltning. Genom kamp lär sig arbetare att kollektivt organisera produktion och livets reproduktion — en kapacitet som kan lägga grunden för en ny libertär samhällsordning.

Spridda erfarenheter av arbetarråd, självstyrande kooperativ och lokala solidaritetsinitiativ runt om i världen, inklusive Iran, visar att möjligheter till horisontell organisering finns även under svåra förhållanden.

Att återta kontroll över livet

Utvidgningen av tillfälliga kontrakt och entreprenadföretag har placerat arbetare i en situation där de i praktiken saknar anställningstrygghet och förhandlingsstyrka. Inom sektorer som petrokemi, vägbyggen och kommunala tjänster möter entreprenadarbetare försenade löner, långa arbetsdagar och brist på skyddsnät. Detta är inte ett fel, utan ett medel för kontroll och försvagning av organisering.

Exempel som Haft Tappeh sockerkomplex i Iran, och vissa privatiserade industrienheter, visar att privatisering i praktiken leder till lönesänkningar, försenade utbetalningar och minskad produktion. Som svar har arbetare organiserat protester, strejker och till och med föreslagit idéer om ”rådsstyrning” för att återta kontrollen.

Vi befinner oss nu i många avseenden i ett känsligt historiskt ögonblick, men klasskampen mellan arbetare och kapitalister har alltid pågått. Att uppmärksamma den 1 maj får mening när det kopplas till bred kollektiv handling genom allmänna församlingar, gemensamma krav, solidaritetsfonder och stärkta horisontella nätverk.

I detta sammanhang betonar den anarkistiskt-syndikalistiska ansatsen direkt självorganisering:

  • arbetsplats- och bostadsråd som horisontella beslutsenheter,
  • arbetarkontroll över produktionen i stället för byråkratisk eller statlig-privat styrning,
  • kooperativa solidaritetsnätverk för att minska beroendet av marknad och stat,
  • strejker och direkt aktion som påtryckningsmedel underifrån.

Målet är inte bara att ”reformera” arbetsvillkor, utan att omvandla sociala relationer kring produktion och makt. Arbetarnas befrielse sker inte genom statens och parlamentets löften, utan genom horisontell självorganisering och återtagande av kontrollen över livet.

Leve anarkismen!

Den 1 maj i Iran påminner också om att arbetare inte bara står inför ekonomiska problem, utan även begränsningar i att bestämma över sina arbetsvillkor. Samtidigt visar strejker, informella nätverk och solidaritetspraktiker på möjligheten till horisontell organisering. Frågan kvarstår: hur kan dessa erfarenheter utvecklas till breda och hållbara strukturer?

Leve den globala arbetarsolidariteten!
Leve anarkismen!
Nej till Mullah! Nej till Shah! Nej till krig!
Kvinna–Liv–Frihet!

Anarchist Front Iran och Afghanistan

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

Mattias Karlsson, Sverigedemokraterna

SD:s chefsideolog bjuden till hov­kopplad herrklubb

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
10 hours sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren.   Foto: Arkiv / TT Montage: Arbetaren

Veckovers: Vart vi ska får vi lära oss på vägen

Det är lätt att vara kritisk.
Svårt att säga vad som är bra.
Det är lätt att vara negativ.
Svårt att säga vad man vill ha.

Vi känner vad som skaver,
det som gör ont och är svårt.
Lidande kan, om det enda vi känner,
bli det enda som riktigt är vårt.

Allt annat är ännu det främmande,
kräver av dig en obekant insats.
Det krävs mod att börja formulera
ett namn på en okänd plats.

Att börja gå mot ett okänt mål,
det är svårt, men kan vara det rätta.
Och vem vet? När väl du gått några steg
blir det svåraste kanske det lätta.

Så låt dig inte skrämmas från början
av att inte se slutet på din färd.
Vart vi ska får vi lära oss på vägen.
I ditt hjärta bor en ny värld.

Veckovers: Ensam pappa

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
10 hours sedan
Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz om hur Socialdemokraterna lockade hit techbolagsjättar med elrabatt – medan de utlovade jobben blev till usla villkor hos utländska bolag. Foto: Ylva Bergman, Johan Apel Röstlund

Amalthea Frantz:
Techbolagen får elrabatt – arbetarna betalar

”Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt”, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Den senaste tiden har vi rapporterat hur byggarbetare vid Microsofts enorma serverhallar enligt dem själva ”blir behandlade som slavar”. Och hur syndikalister är på plats för att sprida information och värva arbetare till facket. 

De flesta av byggarbetarna kommer från andra länder. Situationen hade setts som extrem med svenska mått för ett par decennier sedan. Men nu har det blivit vardagsmat.

Sossarna lockade techjättar till Sverige – med billig el

Här är det läge för en kort påminnelse om de här enorma byggprojekten. S-regeringen Löfven lade för snart tio år sedan stor prestige i att få techjättar som Microsoft, Amazon, Google och Facebook till Sverige. Man bokstavligen bönade dem om att komma hit. 

Dessa företags skatt på el reducerades med 97 procent. Elkostnaderna för vanliga invånare sköt i höjden under åren som följde. 

Regeringen ställde heller inga miljökrav alls på serverhallarna, enligt en granskning av Riksrevisionen. Anläggningarna drar enorma mängder energi. Ofta lika mycket som närliggande hela städer. Det bidrar i sin tur till överbelastning av elnäten – och värre lär det bli. Redan 2020 varnade Svenska kraftnäts förre generaldirektör Mikael Odenberg för detta och kallade det för ”idioti att etablera serverhallar i Mälardalen”. Ändå fortsätter etableringarna.

Usla villkor för migrantarbetare

Mellan raderna i S-regeringens fjäskande är det lätt att läsa in: Vi ska ha hit riktigt coola amerikanska storföretag. Det måste vara framtiden. Titta bara hur vi tvättar bort den tråkiga sossestämpeln! Jobb ska det bli också.

Så hur blev det med arbetstillfällena? Ganska snart stod det klart att expertis ofta flögs in från utlandet. I exempelvis Luleå skulle Facebook skapa runt 30 000 nya jobb, påstod organisationen Business Sweden, som ägs gemensamt av staten och kapitalet. När man senare räknade visade det sig vara under 100 jobb, enligt bland andra Tillväxtverket.

Och så är det själva byggena. Generellt har 80 procent av arbetskraften varit utstationerad från utländska bolag. I somras skrev LO en debattartikel i Aftonbladet som känns rätt yrvaken. Om usla villkor och Microsofts antifacklighet. 

Sådant har syndikalister länge arbetat hårt med att uppmärksamma, för det mesta i medieskugga. Det har ju som sagt blivit vardagsmat i Sverige: migrantarbetare med dåliga villkor. 

En påminnelse på 1 maj

Techjättarnas etablering är extra belysande. Politikens, och inte minst just Socialdemokraternas, försök att leka näringsliv blir en förlustaffär. För lokalsamhällen, för arbetares rättigheter, för skatteintäkter, för miljön och energiförsörjningen. 

Kapitalet får 97 procents skatterabatt. Som tack får skattebetalarna inte ens chans till jobb. Företagen ser det som helt självklart att lägga ut det på underbetalande underleverantörer som dessutom försöker motarbeta facklig organisering.

Låt det bli en påminnelse inför arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. Politiska och ekonomiska makthavare agerar globalt i sina egna intressen. Internationell solidaritet mellan arbetare är inte bara ett gammalt slagord – det är en av få saker som kan utmana världsordningen på riktigt. 

Microsoft i Gävle: ”De behandlar oss som slavar”

Framgång i Gävle: Microsoft­arbetare går med i facket

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 day sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28
”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget
”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Norrköpings LS bjuder på fika vid lokalen kl 11.00
Klockan 12.00, Samling Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken
Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest
Klockan 18.00, Bruksgränd 2
Välkomna på Första maj-fest i Magasinets nya lokal: Bruksgränd 2 ! Det bjuds på middag och musik kl 18.00. Fritt inträde!

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano
140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00 Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Uddebo

1 maj-firande
16:00 Bröt (Uddebo gamla vävfabrik)
Samling kl. 16:00 vid Bröt (Uddebo gamla vävfabrik). Marsch till Gula Huset i Uddebo. Ukuleleorkestern värmer upp innan Johan Johansson äntrar scenen vid 18:30. Samarrangemang tillsammans med Miljöpartiet, Rebellmammorna och Sjuhärad för Palestina.

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken
”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)
”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Italien vill kriminalisera arbetarprotester och civil olydnad

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!”

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet “hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Klimatdemonstration Stockholm

Stor uppslutning när tusentals samlades för klimatet

Beatrice Rindevall från Naturskyddsföreningen är med och ordnar torsdagens klimatmarsch i Stockholm

Inför klimat­marschen: ”Högern accepterar inte längre fakta”

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Amalthea Frantz:
Varje val, inget val – eller?

Publicerad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ahmed och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Ahmed Mohammed på förvaret i Ljungbyhed. Till sin tvåårige son säger han att han är på jobbet. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

För tio år sedan kom Ahmed Mohammed till Sverige. Nu sitter han inlåst i väntan på en utvisning som sannolikt inte kan genomföras.

– Sverige har förändrats, säger han i andra delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Ahmed Mohammed håller sin ena hand hårt över den andra och lutar sig lätt framåt, där han sitter på den gråa plastiga soffan i besöksrummet. Han får anstränga sig för att få ut orden, kniper med ansiktsmusklerna när han talar. Det är som att det kryper i kroppen på honom.

– Bara att säga tio ord till dig är jättetungt för mig, får han till slut fram och lyfter ena handen, placerar den över hjärtat och visar var det gör ont.

Det är för att han oroar sig så över sin lille son, ska han snart berätta. Hans fru, sonens mamma, har skickat en video som Ahmed inte kan sluta tänka på.

Vi befinner oss på förvaret i Ljungbyhed, den gamla militära flygfältsorten mellan Helsingborg och Hässleholm i Skåne. För att komma in har jag passerat fler dörrar än jag lyckats räkna. Alla öppnade av vakter med elektroniska armband som blippats mot lika elektroniska lås. Stängsel, sluss och uniformer – så många uniformer att jag reagerar. Personaltätheten för att hålla förvarstagna på plats tycks högre än den som gäller för att vårda sjuka eller se efter barn på förskola.

I snart två månader har Ahmed Mohammed, 40, varit inlåst här. Han är uppväxt i Bagdad men eftersom hans familj härstammar från Palestina och palestinier inte beviljas medborgarskap i Irak betraktas han där som statslös. 

Svenska myndigheter förändras

I juli förra året beslutade Migrationsdomstolen i Sverige att Ahmed skulle utvisas till Irak – men det är mycket osannolikt att det kommer kunna ske. Läs Arbetarens granskning av hans fall här. Ahmed har – efter flera olika asylprocesser och ett tidigare preskriberat utvisningsbeslut som inte lett till någon faktisk utvisning –  varit i Sverige i över tio år. 

Jag frågar om han märker någon skillnad mellan Sverige idag, jämfört med det Sverige han kom till 2015.

– Sverige har ändrats, det var inte så här. Det har varit en sanning för mig länge – att svenska människor är jättesnälla. Och Sverige har jättesnälla myndigheter. Men nu byts allt. Jag tror att det är en katastrof, säger han och fortsätter:

– När jag var barn, i Irak, så såg jag en tv-serie för barn… Den hette Nils… Någonting…?

Nils Holgersson?

– Ja! Han flyger och pratar med en anka och så.

Precis, han flyger på en gås över landet.

– Just det. Jag tittade på den, ett avsnitt varje dag. Och den var jättebra. Så jag tog reda på var den kom ifrån och det var Sverige. Efter det var Sverige drömmen för mig, du vet. 

Otroligt. 

– Ja.

Och nu sitter du här på förvaret. 

– Ja…

Ahmed tystnar en stund innan han fortsätter.

– Nu när jag pratar med dig känner jag hur det domnar i benet igen.

”Min son vaknar och gråter varje natt”

Ahmed tar av sig sporttofflan på högerfoten och börjar besvärat knåda den. För drygt en vecka sedan fick han åka akut till sjukhus med domningar på hela ena sidan av kroppen. Sannolikt en konsekvens av massiv stress. 

– Det kom efter att min fru skickade filmen på vår son, säger han.

Han visar den för mig. Ali är två år och stapplar omkring i pyjamas, barfota på hallmattan. Han är upprörd, gråter och ropar: ”Babaaaa, babaaaa!”.

– Han vaknar och gråter varje natt, frågar efter mig, berättar Ahmed. 

– Min son mår inte alls bra. Varje gång vi pratar i telefon frågar han mig: ”Var är du? När kommer du tillbaka?”

Vad svarar du?

– Jag säger att jag är på jobbet. Han kan inte förstå vad förvar är… Det blir hårt för mig, känslan att jag inte kan göra någonting för mitt barn. 

Alis mamma, Ahmeds fru, har också mått väldigt dåligt sedan hon blev ensam med deras son. Två gånger har hon fått åka ambulans till sjukhus på grund av stressen, berättar Ahmed. Som läget är nu mäktar hon inte med mer än det allra mest basala.

– Förut fick Ali gå på Leos lekland och åka till simhallen. Det var jag som tog honom dit. Nu är han på förskolan och annars sitter han bara hemma hela tiden.

Förvaret i Ljungbyhed. Foto: Alexandra Urisman Otto

Finns det en människa inne i Ebba Busch?

Det är politiska beslut som avgör vad som händer med människor som söker sig till Sverige. Nu ser vi en kraftig åtstramning i migrationspolitiken. Vad tycker du om den?

– Vem ska jobba i vården? Vem ska jobba på äldreboenden? Vem ska jobba i taxi, buss, på pizzeriorna? Vem ska jobba i byggbranschen? svarar Ahmed.

Har han några reflektioner, undrar jag, om det som många kritiker har framfört: att regeringen och Sverigedemokraterna använder utlandsfödda personer som han själv som slagträ i den politiska debatten och beskyller dem för alla tänkbara samhällsproblem som de inte har någon del i. Som vice statsminister Ebba Busch till exempel, som har pratat om att ”hålla packet borta”. 

– Hur menar du?

Vad skulle du säga till Ebba Busch om hon satt här inne med oss?

– Vad jag skulle säga till henne? Jag skulle säga ”hej då”.

Det finns inget att säga?

– Nej. ”Tack snälla, hej då”. Vad ska jag säga? Jag kan inte säga någonting. Även om jag säger någonting, så skulle det inte spela någon roll för henne. Men finns det inte en människa på hennes insida?

Det måste ju finnas en människa någonstans där inne.

– Det stämmer.

Ahmed tystnar.

– Vi alla människor. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit eller muslim eller kristen. Du måste prata med mig som människa.

Tror du att det finns någonting som kan få ”vanliga” svenskar – som har medborgarskap och demokratiska möjligheter att göra sina röster hörda – att engagera sig mer i politiken?

– De måste göra någonting. Det är jättefarligt. Sverige går i fel riktning.

Ovissheten är värst

I samband med tonårsutvisningarna och förslagen om att 13-åringar ska sättas i fängelse har det verkat som att en hel del svenskar som inte brukar demonstrera har gått ut på gatorna. Tror du att det kan bli mer sådant framöver i Sverige – fler och större protester?

– Jag tror svenskarna kan göra allt. Om de bara tänker efter… För att få tillbaka Sverige som vi känner igen.

Nils Holgersson-Sverige?

– Ja, Sverige som vi vet att det egentligen är. Snälla människor.

Vår besökstimme är slut och Ali går fram till den lilla högtalaren vid dörren och trycker på en knapp för att kunna kontakta personalen.

Foto: Alexandra Urisman Otto

– Vi är klara nu, säger han. 

Snart, efter att jag har fått låna toaletten (som inte går att låsa men istället har en vakt utanför) och slussats ut genom dörrar och förbi stängsel, kommer Ahmeds vardag att fortsätta. Klockan 12.30 får han och de andra förvarsplacerade en timme på rastgården. Annars är det i princip bara frågan om att vänta. Och det är ovissheten som knäcker honom, berättar han.

– Jag frågar om allt. Jag ringde min handläggare på gränspolisen, fick inte veta någonting. Jag pratar med min advokat, han säger: ”Jag kan inte hjälpa dig, det är inte mitt jobb.” Jag frågar: ”Vad händer med mitt ärende?” De svarar inte. Ingenting. Man får bara tänka, tänka, tänka.

Väljarintervju: ”Vi är inte vana att behöva säga ifrån”

Arbetaren granskar: Inget talar för att han kan utvisas – ändå sitter Ahmed Mohammed i förvar

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln