En varslad stad

Så länge linan rullar och alla jobbar är det bra, men så fort den stannar börjar man att fundera, säger Irma Dinamarca.

Hennes blick försvinner iväg någonstans på andra sidan lekplatsen utanför köksfönstret.

Det är torsdag och en vecka har gått efter Saabs besked om att 750 personer varslas på fabriken i Trollhättan. Än så länge finns inga listor på drabbade eller turordningsförhandlingar, bara ett försiktigt diskuterande mellan fack och arbetsgivare om hur en framtida organisation ska se ut.

Irma Dinamarca är hemma från jobbet som kvalitetskontrollant. På Saab står maskinerna stilla. Sedan i höstas har fabriken infört stoppdagar när antalet beställda bilar inte är tillräckligt högt.
– Den senaste veckan har vi gjort ungefär 200 bilar. Förut kunde vi vara uppe i 500 bilar om dagen, säger hon.

Själv har Irma Dinamarca jobbat på fabriken i 34 år. Hon kom till Sverige från Chile i december 1974. I januari 1975 hade hon fått jobb på ett Saab som hungrade efter arbetskraft.
– De bjöd hit oss i en minibuss, visade arbetsplatsen, ställen att bo på och alla vackra platser runt slussarna. Vi bestämde oss med en gång.

På den tiden behövde man inte kunna så mycket, säger hon. Efter 240 timmars obligatorisk svenskundervisning var det bara att börja på Saabs måleri. Kommunikationen med arbetskamraterna och äldsta dotterns dagmamma gick med hjälp av ett lexikon.
– Då kunde man bestämma över sin arbetstid. När barnen var små jobbade jag var tredje dag, sedan sex timmar om dagen. Nu finns det inga alternativ, alla måste jobba dagskift.

Det är mycket som har blivit annorlunda. Arbetsredskapen har blivit bättre och mer ergonomiska, men tempot har också drivits upp. Under General Motors välde har arbetet blivit alltmer standardiserat. Det hjälper för att undvika fel, men ibland kan det kännas lite överdrivet, säger Irma Dinamarca och berättar om hur arbetarna när som helst kan bli förhörda på GM:s principer, ”de fem S:en”. Städning, standardisering, stolthet…
– Det är som att plugga mattetabellen. Men alla har inte huvud för att lära sig sådant. Och man undrar ju om det kommer att spela roll när det bestäms vilka som får gå och inte.

Senast som Trollhättan fyllde alla tidningars ekonomisidor var 2004. Då ställde GM till med tvekamp mellan Saabfabriken och de tyska kollegorna på Opel i Rüsselsheim. Bara en kunde vara kvar, sades det. Vilken det skulle bli berodde på vad GM erbjöds. Kommuner, fack och regeringar både i Sverige och Tyskland tog i allt vad de kunde och bjöd över – eller under – varandra.

I en artikel i Arbetaren från den tiden tyckte Irma Dinamarca att varken Trollhättearbetarna eller de i Rüsselsheim hade vunnit matchen. Snarare hade arbetarna på båda platser förlorat.

Fyra år senare, hösten 2008, kom krisen tillbaka. Denna gången är det ännu värre, säger hon.
– Så här illa har det inte varit sedan 1993, när Saab sade upp folk och jag var arbetslös i åtta månader innan jag fick börja jobba igen.

I dessa kristider har orden om en globaliserad värld upprepats till leda, men sällan har väl förbindelserna mellan Wall Street och en gata med fyravånings lägenhetshus i Trollhättan varit lika direkta. Från en spräckt amerikansk lånebubbla hade krisens vågor inte långt att rulla innan de träffade GM, som snabbt tog sin hand från dotterbolaget Saab för att blidka kongressen att ge lån som skulle gynna de inhemska arbetarna i USA.

I Sverige förklarade regeringen att den inte var intresserad av att gå in och ta GM:s plats.

Så fick Irma Dinamarca och hennes arbetskamrater anledning att sätta sig in i vad en rekonstruktion innebär: ett alternativ till eller ett försök att undvika konkurs. En rekonstruktör kallas in för att undersöka om verksamheten kan fortsätta helt eller delvis och i så fall hur. En affärsplan arbetas fram för att visa hur Saab ska kunna bära sig. Sedan står hoppet till att någon utomstående ska vilja köpa företaget.

När tillkännagivandet kom den 20 februari om att Saab Automobile var på väg mot självständighet från GM ville vissa på fabriken skåla i champagne. Men när man i mars gick över från tvåskift till dagskift minskade lönen med runt 2 000 kronor.
– Och våra betalda kvartsraster togs bort, så nu jobbar vi en halvtimma längre, säger Irma Dinamarca.

Sedan kom varslet. 650 på golvet, 100 tjänstemän. Facket Unionen var en av dem som skyndade sig att förklara att personalminskningarna var ett sätt att locka nya ägare. Det spekuleras om olika intressenter, alltifrån kinesiska biljättar till Vattenfall eller facket självt, men ingen köpare har hittills trätt fram offentligt.

På det brummande kylskåpet trängs foton på barnbarnen. När maskinerna på Saab står stilla även fredag och måndag passar Irma Dinamarca på att hälsa på dem i Växjö.
– Om man inte vill vara på fabriken under stoppdagarna får man ta ut spardagar eller semester. Man kan vara hemma med halva lönen, men det har jag inte ens varit intresserad av, för det är många stoppdagar nu och då blir det ännu mindre lön, säger hon.

Så det blir semesteruttag i stället. De insparade semesterdagarna, som egentligen skulle ha gått till en resa till Chile för att hälsa på släkt och vänner, blir allt färre.

Alternativet är att gå till jobbet ändå.
– Förut var det alltid något man kunde göra. Städa, lära sig eller läsa på. Men nu känns det svårare att motivera sig. Varför ska man repetera de fem S:en om man kanske inte får vara kvar på fabriken?

Med a-kassa i stället för lön skulle Irma Dinamarca ha hälften att leva av jämfört med i dag. Det går, även om det blir till att leva precis, säger hon. Någon storslösare har hon aldrig varit och de senaste årens osäkerhet har gjort henne försiktig med utgifter. Men släktingen i Chile som hon hittills har hjälpt med pengar för att läsa på universitetet har hon fått förklara läget för.
– Den största förlusten är att jag inte kan hjälpa andra ekonomiskt längre. Jag själv ska nog klara mig. Jag tänker inte ligga hemma och gråta. Man kan alltid engagera sig ideellt. När jag var arbetslös 1993 startade jag en spanskakurs på ABF.

Facket ställer hon inga större förhoppningar till. Tonen gentemot företaget är mjuk och någon kamp är det inte tal om. Man känner sig lite ensam ibland, konstaterar hon.

Tillsammans med arbetskamraterna försöker Irma Dinamarca hålla humöret uppe. De skojar om att de skulle kunna lösa arbetslösheten med att gå runt och sälja bullar och kaffe till dem som blir kvar på fabriken och måste jobba så hårt att de inte hinner ta rast. Men sedan kommer allvaret. Det värsta är att inte veta, att bara kunna vänta.
– De visade ett program på tv härom veckan, om en bilfabrik i USA, hur död staden blev när den lades ned. Än så länge kan jag inte tänka mig hur det skulle bli i Trollhättan om Saab försvann. Men man undrar ju. Det börjar bli en studentstad, och så har vi filmindustrin. Men vanliga arbetare… Ungdomar kan utbilda sig, men i min ålder är det en annan sak. Jag är inte rädd för att flytta om det finns en chans att få jobb, men var skulle jag jobba? Jag hade ju kunnat arbeta i affär, på lager eller var som helst, men med krisen kan det bli svårt, säger hon.

Blicken glider ut till den där platsen på andra sidan gården igen.

På Saabs personalparkering vajar inte längre några GM-flaggor på stängerna. Utanför grindarna är det tomt och tyst. Bakom stängslet står några anställda och röker i vårsolen.

Metallklubbens ordförande Paul Åkerlund presenterar sig som Pålle. En röd knapp lyser på hans jackbröst: ”Vi kommer igen”. Han säger att det nog inte finns en arbetsplats i Sverige där folk är så härdade i att ”vara på löpet” som man säger här – Saab figurerar på minst två löpsedlar i veckan. Men den sista tidens händelser har tagit hårt på många.
– Journalister ska akta sig, jag är rädd att någon snart får en rak höger. Folk här är så trötta på att höra, läsa och få mikrofoner stuckna under näsan när de ska hem från jobbet. Och det visar ju på en rädsla och frustration, säger han och öppnar dörren till en sal bredvid fabriken, möblerad med rader av stolar och en Saab Cabriolet.

Paul Åkerlund ger ett godmodigt intryck. Han pratar om att det finns en stark syn på att Saab ska klara sig. Efter att under många år ha hindrats av GM från att komma med nya bilmodeller i tillräckligt snabb takt har företaget nu större rörelsefrihet. Och den nya affärsplanen tror han på. Han beskriver den som expansiv.
– Den går ut på att ta hem verksamhet: 9-5:an byggs aldrig i Tyskland, vi plockar hem Cabriolet som finns i Österrike, och om allt går i lås kan vi inom ett år ha nyanställt upp till tusen personer i produktionen och ett hundratal i teknisk utveckling.

Paul Åkerlund ler.

Fackets slagläge är visserligen inte på topp, det erkänner han.
– Det är inte alldeles lätt att gå in och kräva 10 procents löneförhöjning, om jag säger så.

Nu handlar det först och främst om att hjälpa företaget att överleva. Men någon död för bilindustrin räds han inte.
– Tror du att folk kommer att sluta åka bil? Därtill är vi för lata som människor. Bilen kommer att finnas kvar, frågan är bara hur den drivs.

Likväl är detta den svåraste sitsen företaget har befunnit sig i under Paul Åkerlunds 30 år på företaget. Tänker han någonsin på hur ett Trollhättan utan Saab skulle te sig? Det blir en liten paus.
– Skulle alltihopa mot förmodan braka samman, då är inte kris det rätta ordet.

Paul Åkerlund reser sig upp från en intervju som han uppskattar till nummer hundra i ordningen de två senaste veckorna.

Varslet av 750 personer är dramatiskt, men långt ifrån de enda neddragningar som Saab har gjort under senare tid. Det senaste året har flera hundra personer slutat genom frivilliga uppgörelser. En av dem är Henrik Wüst, som denna torsdag vandrar Storegårdsvägen fram i Vargön, sju kilometer nordost om Saabfabriken, på den dagliga rundan till förskola och skola för att hämta sina tre barn.

Det var i juli förra året som han gick hem från Saab. Ena armen protesterade. Tennisarmbåge, fastslog läkaren. Plötsligt var det omöjligt att ligga under bilar och montera bränsleledningar och tankar eller att sätta fast inredning och bagageluckor.
– Hade jag haft vilket annat jobb som helst hade det nog inte varit något bekymmer. Kan man bara ändra grepp är det inga problem. Men på Saab är tempot så uppskruvat nu att du inte hinner fundera över hur du ska kunna göra jobbet annorlunda. Inte en chans, säger han och stannar upp för att se till att förskolans grind går ordentligt i lås.

För att träna in nya sätt att jobba behövs hjälp, förklarar han, men till det fanns ingen personal. Lösningen blev sjukskrivning.

Under en tid med tillfälligt hög arbetsbelastning blev Henrik Wüst förflyttad till materiallabbet för att kontrollera hållbarheten på metaller som Saab köper in från leverantörer.
– Det var fantastiskt roligt, suveränt skoj. Vi gjorde dragprov, tryckprov och kollade hårdheten på olika material.

Men så kom besparingarna. Henrik Wüst fick erbjudande om att sluta med 16 månaders lön och jobbcoachning betald av Saab. Då, förra sommaren, lät det som en bra idé.
– Jag blev rekommenderad till Volvos labb och allt var i princip klart för att börja jobba där. Men sedan kom krisen, så det blev ingenting, berättar han och lyfter upp sin två och ett halvtåriga dotter Hanna, sömndrucken efter en eftermiddagslur på förskolan.

Henrik Wüst konstaterar med ett leende att han trivs utmärkt som hemmapappa. Nu får han träffa barnen mer än förut medan hans fru läser upp betygen för att kunna studera vidare. Men innan lönen från Saab slutar att betalas ut vill han hitta ett nytt jobb. I trakten finns emellertid inte så mycket att söka. Sedan pappersbruket i Vargön lades ned i början av året och smältverket Alloys varslade 75 personer är konkurrensen om de jobb som finns ännu hårdare.

Tre intervjuer har Henrik Wüst varit på. Ett jobb tackade han nej till för att det var tvåskift. Att varannan vecka bara träffa barnen en timme på morgonen kände han sig färdig med.
– Med facit i hand var det kanske lite dumt att inte ta det. Men det kändes inte så då, säger han och trampar vidare mot Rånnums skola och sönerna Isak och Oliver med en overallklädd Hanna i famnen.

Det finns en lojalitet med företaget Saab i regionen, en lojalitet så stark att den som kommer utifrån nästan kan känna sig ställd. Henrik Wüst beskriver sig, trots arbetsskadan och trots det faktum att han inte längre arbetar på fabriken, som ”en Saabare”.
– Jag vill pusha mitt företag. Men att komma med något som i praktiken är en stadsjeep när alla vill ha en miljöbil… man blir lite trött. Fast alla vill ju att Saab ska vara kvar. Utom möjligtvis Maud Olofsson förstås, säger han och skrattar till.

Om det för fyra år sedan fanns en ilska mot GM som spelade med sina fabrikers lojalitet, var den ingenting mot den vrede och irritation som i dag riktas mot regeringen i allmänhet och Maud Olofsson i synnerhet. Att Volvo får statlig lånegaranti medan Saab blir utan känns som en orättvisa och när andra länder går in och stöttar sin bilindustri borde Sverige också göra det, menar många.

Maud Olofssons tal om Saab som svagt och att ”spela Monopol med skattebetalarnas pengar” har satt sig djupt i både väljarsjäl och yrkesstolthet.

”Hellre en Saab på parkeringen än Maud i regeringen”, skanderade tusentals Trollhättebor i en protestmarsch på stadens gator den 25 februari. IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven var där och deklarerade segervisst att facket tror på Saab och att Saab ska tillverka bilar även i framtiden.

Men egentligen måste man kanske inte producera just bilar på Saab, resonerar Henrik Wüst. Själv hade han gärna tillverkat vindkraftverk och solfångare i stället för bilar. Det viktiga är jobben.

Han håller kontakt med en del av sina gamla arbetskamrater, brukar åka och fika med dem på Saab ibland.
– Jag har upptäckt att det man saknar mest när man går hemma är det sociala: gemenskapen, att sitta och tjôta vid fikabordet.

Henrik Wüst lockar ner barnen från den runda kompisgungan på skolgården, samlar ihop deras ryggsäckar och påbörjar promenaden hem. Snart är de framme i familjens villa där katterna rusar runt i trädgården.

Vad som skulle hända med trakten om Saab gick omkull kan Henrik Wüst knappt föreställa sig. Han lutar sig mot trappräcket på förstubron och skakar lite på huvudet.
– Dels har vi alla underleverantörerna. Sedan att folk slutar handla, och om många behöver flytta för att få jobb påverkar det daghem och skolor… Det är oöverskådligt på något vis.

Trollhättan och dess 55 000 invånare, men också omkringliggande orter, är onekligen beroende av bilindustrin. De drygt 3700 anställda på Saab uppskattas ge jobb åt ytterligare 15000–20000 i underleverantörsledet. Och den som jobbar går till affären och handlar mat, dricker öl på någon av gågatans uteställen, köper biljetter till teatern på Folkets hus och betalar skatt till kommunen. När Saab vacklar blåser det i hela det komplicerat uppställda dominoledet.

I lokaltidningen TTELA pågår en ångestfylld följetong om regionens nya varsel: Bilsätestillverkaren Lear har varslat 156 personer, Joab i Dals Rostock 20, SCA i Lilla Edet 17, Volvo Aero i Trollhättan varslar 250 och flaggar om att det kan komma 100 till. Senast i raden är Trollhättans kommun som varslar 205 personer, främst inom skola, vård och omsorg.

På Drottningtorget i centrala Trollhättan säljs Spindelmannentröjor i barnstorlek och enorma nattlinnen till extrapris. Inne på den indiska restaurangen är det lugnt. Kvinnan som lägger upp lammgryta bakom disken skakar på huvudet. Nej, sedan varslen på Saab är det glest med kunder, särskilt på kvällarna. Folk tar det försiktigt redan nu. Och jo, även hon är nervös för hur det ska gå.

En bit bort väntar Erika Sinervä på sin lunch på torggrillen. Hon fyller 15 år om en månad, gör sin prao på Myrorna och hoppas kunna få sommarjobb där.

Själv bryr hon sig inte så mycket om Saab, säger hon. Fast allt prat på tv om Trollhättan och ”vad ska ni göra nu när jobben försvinner?” är jobbigt. Och arbetslösheten märks. Erika Sinerväs mamma är arbetslös efter att ha jobbat i äldrevården och sedan på ett datortek.

Själv funderar hon också över hur framtiden kan tänkas se ut.
– Helst skulle jag jobba med mina hobbies, som att spela musik eller skriva. Och det vore kul att komma till en större stad. Men får jag jobb i en butik eller så kan jag tänka mig att stanna. Jag har ingenting emot Trollhättan.

Camilla Johansson går andra året på Nils Ericssongymnasiets elprogram. Hon har just kommit tillbaka efter fyra veckors praktik hos industrielektrikerna på Saab och berättar engagerat om hur roligt det har varit att kontrollera skruvdragare, fixa kablar och vara med på körtest.

Camilla Johansson vill gärna jobba med bilar i framtiden, antigen inom fordonsindustrin eller som mekaniker.
– Men det lät ju inte som att man kan hoppas på sommarjobb i år. Fast som jag uppfattar det är det kanske bra med varslen, så att man får igång produktionen. Och det verkade ju ändå som att många kan bli återanställda om Saab reser sig upp igen, säger hon.

Det hopp som ställs till Saab är stort och talet om att företaget ska ”resa sig igen” återkommande. Men frågan om vad som händer om biltillverkaren trots allt försvinner är envis. Den molar envetet i bakgrunden av varje samtal och får kommunens företrädare att allt ivrigare peka på allt det nya, det som staden inte hade på 1990-talet.

Några gator bort från torget glänser bronsstjärnor i trottoaren. Detta är Trollhättans ”Walk of fame”, ett monument över de filmproduktioner som har gjorts här och de stora skådespelare som trampat trollhättsk mark. Nicole Kidman, Rolf Lassgård, Marie Richardson och Fares Fares ler från en skylt.

Filmen är en viktig del av Trollhättans framtid, menar stadens styrande. Den sysselsätter mellan 800 och 1 000 personer. Stora satsningar har också gjorts på teknikparken Innovatum, som ska fungera som ett utvecklingscentrum för produktionsteknik, audiovisuell teknik och energi- och miljöteknik.

Stadens senaste stolthet är Högskolan Västs campus, som öppnade i höstas. Förra året registrerades över 10 000 studenter, om några år hoppas man ha ännu fler.

I det ljusa kaféet i högskolans entré sitter folk och fikar eller pluggar. Utmed de stora fönstren hänger kristallkronor. Robert Zachrisson går andra året på utbildningen till socialpedagog och väntar på att få skriva en tenta. Även han har sett jobbmarknaden krympa på senare tid. Nu ringer de inte längre från förskolan där han har hoppat in på timmar.

Han slår sig ned vid ett av de vita borden och säger att det är svårt att få igång något riktigt föreningsliv här, det är inte samma aktivistkultur som i Göteborg. Själv är han aktiv i både Ung Vänster och Fältbiologerna. Sedan ett år tillbaka är han också engagerad i organisationen Klimataktion, fast hittills är de bara två aktiva i trakten.

Robert Zackrisson konstaterar att läget inte är det enklaste för att diskutera klimat och minskad bilism. Folk pratar hellre om lånegarantier och hur man ska få igång bilproduktionen igen än om hur den ska kunna ställas om.

Själv har han tagit till sig idéer som bland annat förts fram från anställda vid Volvo i Göteborg om att staten skulle kunna ta över och börja tillverka klimatvänlig teknik.
– Varför inte? Det gick ju med SSAB, till exempel. Där tog staten över i slutet av 1970-talet, när stålindustrin höll på att gå omkull. Fyra år senare gick företaget med vinst.

Fast inte heller de idéerna är helt lätta att torgföra i dessa dagar. Risken är stor att man blir betraktad som mossig och flummig, tror han. Ingenting som politiker skulle lyssna på.
– Bilen är en så central del i våra liv. Vi kör till jobbet, till dagis, till hockeyträningen och matbutiken. Bilen är ju en symbol för hela Sverige, vi förknippas med Volvo och Saab.

Fast kanske är tankarna om en omställning ändå inte fullt så långt bort som Robert Zackrisson tror. Bara hundra meter från högskolan tar kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande Gert-Inge Andersson farväl av ett av dagens journalistbesök. Tidigare har han träffat Maud Olofssons statssekreterare Jöran Hägglund och framfört sina åsikter om att bilindustrin borde kunna tillverka annat än bilar.
– Man behöver inte bli vid sin läst. Fordonstillverkare kan faktiskt bidra med utveckling på andra områden. Kanske kan det vara framtiden för Sverige? funderar Gert-Inge Andersson och berättar om hur han för några veckor sedan talat med vd:n för GM Powertrain, som framställer växellådor och motorer.
– Han sade att Powertrain skulle kunna vara med och utveckla vindkraftverk, för dem är det ju också växlar i och ingen är bättre på sådant än vad fordonsindustrin är.

Men det skulle förstås inte betyda att man slutar göra bilar, påpekar han. Det viktiga är att hålla kvar den industriella kompetensen.
– Det vore förfärligt om vi gör oss av med all kompetens under den här perioden, för om det vänder igen så står vi där utan svarvare, bilbyggare, tekniker och ingenjörer.

Gert-Inge andersson låter trött på rösten. Så här svårt har inte jobbet som kommunstyrelseordförande varit sedan krisen 1992–93, då Saab varslade runt 1 700 personer och Volvo Aero 1 000, samtidigt som räntechocken slog i taket med 500 procent.
– Men då var ju inte världen i övrigt i chocktillstånd, säger han och konstaterar att det är alltid för jävligt att förlora jobbet, men på 1990-talet var det i alla fall lättare att leva på sin a-kassa. I dag är fler utlämnade till socialbidrag.
– Vi ställer förstås upp med det i den mån man är berättigad. Men det är en helt annan sak än a-kassa. Man får inte äga något, först måste man sälja allt och leva upp pengarna, säger han och skakar på huvudet.

Kommunen har försökt att uppskatta hur mycket kostnaderna för socialbidragen kan gå upp. Egentligen har man ingen aning, erkänner Gert-Inge Andersson, men något måste man ju räkna på. Så man har satt siffran 30 procent, en ökning med 16 miljoner kronor. Men det var innan Saabs varsel kom.
– Vi måste fixa grundtryggheten för de människor som hamnar i knipa. Men för att kunna klara det tillsammans med minskade skatteintäkter blir det besparingar på andra områden. Om inte regeringen lägger in mer pengar, men det har jag förstått på radion i dag att det inte är så stora förhoppningar om, säger han bistert och kommer tillbaka till bilarna.

Nu är Trollhättans strategi att jobba för att Saab ska få bra förutsättningar för att kunna fortsätta producera bilar. Jo, staden har varit och är fortfarande för beroende av Saab och Volvo Aero. Men man satsar hårt på att bredda arbetsmarknaden. Filmen, Innovatum och högskolan, upprepar Gert-Inge Andersson.

Krisen kommer att forma ett hack i utvecklingen, men planen för staden är fortfarande expansiv: 2030 ska den ha vuxit till 70000 invånare.

Men om det nu skulle bli så att…
Frågan hinner inte formuleras klart. Gert-Inge Andersson avbryter.
– Det finns inte med. Det ingår inte i någon strategi över huvud taget.

Men ändå. Vad skulle hända med Trollhättan utan Saab?
– Vi tänker inte så. Vi ändrar inte strategi, oavsett vad som händer. Nu går vi den här vägen. Och den har varit lyckosam hittills, säger Gert-Inge Andersson.

Fakta / Ställde om efter kriget

Saab har funnits i Trollhättan sedan 1937. Då tillverkade företaget militära flygplan.Efter andra världskriget minskade efter-frågan på militärplan och 1947 började Saab att ställa om sin produktion för att tillverka bilar.Företaget hade under slutet av 1980-talet närmare 10 000 anställda i Trollhättan.I december 2008 hade Saab 3 717 anställda i Trollhättan, varav 2 059 i produktionen och 1658 tjänstemän.Saabs försäljningssiffror sjönk i mars med nästan två tredjedelar jämfört med samma tid förra året.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad
Läs hela artikeln
7 days sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Jessica Eriksson är undersköterska och ordförande för Kommunal i Ljusdal

Larmet från äldre­vården: Sju av tio vill lämna yrket

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Bouchra Khalili ger plats för vittnen

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

– Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

 Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Malin Sjöberg Högrell och Simona Mohamsson, Liberalerna
Partiprofilen Malin Sjöberg Högrell bildar ett nytt parti där hon hoppas ta besvikna liberala röster från Simona Mohamsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Magnus Lejhall/TT

Krisen i Liberalerna: Avhoppare bildar nytt


Krisen i Liberalerna fortsätter att växa. Under måndagen meddelade en tung avhoppare att hon bildar ett nytt parti för att locka Sveriges mittenväljare: Liberalt Initiativ – Folkpartisterna.

Med opinionssiffror under folkölsnivå och med rekordlågt förtroende för partiledare Simona Mohamsson kommer nu nästa smäll för Liberalerna. 

Malin Sjöberg Högrell, tidigare ordförande i Liberalernas kvinnoförbund och regionråd i Uppsala har bestämt sig för att starta ett nytt parti. Det här i spåren av att partiets kontroversiella beslut tidigare i våras där de bestämde sig för att släppa in Sverigedemokraterna i en kommande regering vid valseger för Tidöblocket.

– Vi startade det här partiet för att det finns ett vakuum i svensk politik. Det finns inte ett riktigt mittenalternativ, säger Malin Sjöberg Högrell i en intervju med Sveriges Radio.

Akut läge enligt experter

Simona Mohamsson och partiledningens svängning i SD-frågan gav inte det ökade väljarstöd som Liberalerna hoppats på. Åtminstone inte sett till opinionen. Partiet ligger gång på gång långt under riksdagsspärren i de opinionsmätningar som kommer och läget beskrivs av allt fler politiska experter som akut ju närmare valet i september vi kommer.

I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning för maj 2026 hamnade Liberalerna på katastrofsiffran 2,5 procent vilket innebär att de skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag.

Det stormar i Liberalerna efter avslöjandet om Sverigdemokraternas trollfabriker

Liberalernas dystra tid är nu: ”Missnöjet inom partiet växer”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för SVT:s nya humor­satsning

SVT fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

SVT:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, SVT, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför SVT:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

SVT har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. SVT har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till SVT

SVT såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Jessica Stegrud och Ulf Kristerson

Regerings­underlagets nazistvänner är Kristerssons ansvar

Folke Schimanski har skrivit en bok om sin syster vera Oredsson som fortfarande hyllar Hitler

Han är bror till Vera Oredsson, Sveriges mest ökända nazist

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk muralmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Joe Hill Visitor Center öppnas i Gävle i september. Desirée Kjellberg på fängelsemuseet är en av initiativtagarna.

Gävle storsatsar: Ska lyfta Joe Hills minne

Joe Hilldagarna i Gävle

Nio dagar om Joe Hill i Gävle: ”Intresset är stort”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 month sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han: 

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. På savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Bella Demhat Aksoy: ”Varför för ni svenskar inte oväsen?”

Publicerad
Läs hela artikeln