Debatt

Rädda FRA-motståndet från Norberg!

Johan Norbergs försök att göra motståndet mot FRA-lagen till motstånd mot välfärdsstaten gör honom till en sällsynt dålig representant för de liberaler som motsätter sig FRA-lagen. Det menar David Munck, och påminner om Norbergs extrema nyliberalism, som bland annat jämställer bidragstagare med rånare.

Genom det liberalt initierade motstånd mot FRA-lagen som nu formerats verkar svensk liberalism vara på väg att klä sig i en trevligare kostym än Jan Björklunds uniform. Därför är Jens Stanislaus (Arbetaren nr 32/2008) helt klart något viktigt på spåren när han visar hur liberalismen i Sverige har skakats om av FRA-debatten. Han har också rätt i att det är futilt att åkalla en ”ren” liberalism. Det är meningslöst att spekulera i vad Voltaire, Adam Smith eller John Stuart Mill skulle ha ansett om fenomen som inte fanns när de levde.

Problemet är att Stanislaus enda exempel på liberala kritiker av FRA-lagen är Johan Norberg. Det är delvis förståeligt, eftersom den Norberg-artikel (Expressen 15 juli) som Stanislaus refererar till har fått oförtjänt prestige som bärare av den principiella FRA-kritiken. Norbergs artikel, som är full av omständliga liknelser, bygger på tesen att FRA-motståndet är ett uttryck för ”anti-etatism”, vilken enligt Norberg undertryckts av alla politiska läger utom hans eget kotteri. Folkpartiets svek har samband med dess ”olyckliga kärlek till omhändertagandestaten”. Något bättre var dock inte att vänta av de borgerliga partierna, vilka har ovettet att bedriva ”pragmatism” och stod passiva ”när socialdemokratin nationaliserade sparandet och tryggheten”.

Sambandet mellan motstånd mot FRA-lagen och motstånd mot välfärdsstaten finns dock bara i Norbergs fantasi. I uppropet mot FRA-lagen på DN Debatt 14 juli finns de tidigare fp-ledarna Ola Ullsten och Bengt Westerberg, båda anhängare av en socialliberal välfärdsstat, medan riksdagens mest högljudde nyliberal Fredrick Federley, som i tidskriften Voltaire (mars/april 2007) kallar bidragstagare för ”människoparasiter”, röstade ja till FRA-lagen.

Norberg menar att ”vi” (vilka?) tror oss ”minnas att den borgerliga kritiken under 1980- och 90-talet handlade om frihet och nyliberalism eftersom vi tänker på den mer ideologiska debatt som samtidigt drevs”. För den som verkligen minns vad Norberg skrev då, som redaktör för tidskriften Nyliberalen, framstår det som dumdristigt av honom att påminna om denna idédebatt.

I Nyliberalen nr 4/1993 hade Norberg en lång och devot artikel om filosofen Robert Nozick. Särskilt gillar Norberg att Nozick menar att en skattefinansierad välfärdspolitik är jämställbar med om staten genom tvångskirurgi fick beslagta seende människors hornhinnor för att transplantera dem till blinda. Norberg myser: ”Vad är det man gör annars när man bestjäl individen på de värden han kan producera med hjälp av sin kropp och sin hjärna, om inte just en stöld av kroppen och hjärnan? Om än på ett mindre brutalt vis.”

En annan av Norbergs fantasifulla liknelser, i Nyliberalen 1/1994, är mellan väpnade rån och bidragstagande. Han skriver att ”som en stor tänkare en gång sade: ’Livet är en kamp för överlevnad, antingen för man kampen själv, eller så tvingar man någon annan att föra den åt sig.’ Varför blir omoralen hos det senare tillvägagångssättet så tydligt när [rånaren] T praktiserar det själv, och inte – som brukligt är – genom ombud i riksdag och regering?”

I Nyliberalen 3/1994 angriper Norberg den ”etatistiske prästen” Lennart Koskinen, som menar att en balans mellan marknad och stat är bättre än det som Koskinen kallar ”marknadsfundamentalism”. Detta är enligt Norberg intellektuellt ohederligt, för marknad är ju något bra och stat är något dåligt. Så daskar han fram sitt favoritcitat från Ayn Rands polemik mot alla som söker en avvägning mellan individualism och kollektivism: ”Är extrem hälsa och extrem sjukdom lika lite önskvärda?” Så platt avfärdar Norberg den största utmaningen för vår tids politiska tänkande.

Likställandet mellan motstånd mot statligt maktmissbruk och motstånd mot välfärdsstaten går som en röd tråd genom Norbergs skriverier, inklusive hans felläsningar i boken Motståndsmannen Vilhelm Moberg (Timbro 1997).

Motståndsrörelsen mot FRA-lagen lever än så länge. Om Norberg lyckas knö in denna brokiga rörelse i sitt eget nyliberala projekt är det inte bara djupt orättvist mot de flesta av rörelsens deltagare. Det riskerar också att krympa FRA-motståndet till de ”isolerade grupper” som Camilla Lindberg, Ola Ullsten och Bengt Westerberg ägnar all kraft åt att betona att detta motstånd inte kan reduceras till.

Tidigare inlägg: Jens Stanislaus nr 32/2008.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar