Debatt

Därför stoppar vi deportationer

Gränser är våld, skriver Moa Sten från nätverket Ingen människa är illegal som det senaste året protesterat mot flera deportationer. Vi måste se till att det blir jobbigt och dyrt att skicka iväg människor mot deras vilja, uppmanar hon.

Migrationsverket har tillfälligt stoppat planerade verkställningar till Libyen efter att en 26-årig man som utvisats dit torterats till döds i fängelse. Migrationsverket utreder nu fallet, men samtidigt går tusentals andra människor omkring livrädda för att de ska vara en av dem som inte får uppehållstillstånd i en värld av reglerad invandring. Gränser är våld. Oftast snyggt paketerade i avtal och restriktioner som hindrar människor från att förflytta sig fritt eller söka skydd. I nationalstaten färgar kartstrecken av sig på andra plan i samhället och de konstruerade gränserna våldför sig ständigt på människors rättigheter. Den som är papperslös och därmed rättslös har inte rätt att försörja sig, inte rätt till bostad, barnomsorg, utbildning eller annan vård än den allra mest akuta och tvingas leva med rädslan för att bli tagen och i slutänden deporterad. Här blir våldet ko

nkret. Vid deportation och gränsbevakning visar sig icke-rätten från sin allra tydligaste sida. Människor skjuts till döds när de försöker ta sig in i Europa och vid deportationer chartras plan för att det ska vara möjligt att handfängsla, medicinera och misshandla personen som ska utvisas.

Samtidigt – papperslösa personer bor här och blir allt fler. Regeringen vill inte erkänna dessa människor som en del av vårt samhälle och använder deportationen som ett argument för att inte tillerkänna papperslösa några rättigheter. De ska varken ha makt eller rättigheter – de ska ut.

Det senaste året har medierna rapporterat om flera stoppade utvisningar och varje gång en deportation stoppas är detta en seger. Men hur funkar det egentligen? För den som blivit förvarstagen och fått avslag på sin asylansökan i alla instanser väntar ett utvisningsdatum där biljetten i regel är bokad på ett vanligt passagerarplan. I och med att deportationen sker ihop med andra passagerare krävs ganska lite motstånd för att det ska anses vara en säkerhetsrisk att lyfta med personen ombord: Staten får skämmas för att den utvisar livrädda människor. Andra strategier kan vara att hindra transporten till flygplatsen eller att informera passagerare och flygplanspersonal om att personen reser mot sin vilja.

Men även om utvisningen stoppas kvarstår problemet att personen inte är fri och att det finns fler flygplan, fler poliser, mer statliga pengar och att förvaren står där de står. Det är möjligt att även nästa utvisning går att stoppa och kanske ännu en, men för varje gång höjer polisen sin säkerhet. Parallellt med de stoppade utvisningarna måste den juridiska processen fortsätta med nya ansökningar om verkställighetshinder som är näst intill omöjliga att få igenom. Det går även att försöka driva fallet till Europadomstolen eller FN:s kommitté mot tortyr, men här är det svårt att få fallet prövat och dessutom bedömer de endast statens agerande och det påverkar sällan den utvisningshotade personen.

Ungefär här blir jag påmind om min egen maktlöshet – vad spelar det för roll att protestera när det ändå är omöjligt att vinna? Idag är en person inlåst på förvaret som stoppade sin första utvisning, men jag har hittills aldrig varit med om att fler än två deportationer har stoppats. Varje gång tror jag att det ska lyckas, men utvisningen har ändå alltid genomförts i slutänden.

Så det är svårt att vara hoppfull eller att ge någon rådet att kämpa mot statens våld. Men det är inte en slump att protesterna kring deportationer ökar. Fram till 2005 verkställdes över femtio procent av alla utvisningsbeslut, men sedan dess har allt fler människor vägrat acceptera sina utvisningar och håller sig undan myndigheter för att stanna och leva som papperslösa. Utanför samhället och utan rättigheter.

I Frankrike och Spanien ser situationen annorlunda ut. Eftersom en betydande del av befolkningen redan lever redan som papperslösa är det omöjligt att i stor utsträckning verkställa ofrivilliga utvisningar. Personer utan papper är en del av befolkningen och även om de är utan medborgarskap så har de större rätt till vård och utbildning än papperslösa i Sverige. När situationen blir för ohållbar sker även regulariseringar, vilket innebär att papperslösa får medborgarskap. Staten har då i någon mån förlorat kontrollen över nationens gränser, över definitionen av vem som har rätt till en plats och vem som inte har det.

Deportationen betyder att det här är mitt land och inte ditt. Deportationen innebär en ständig rädsla för att livet som det ser ut nu när som helst kan upphöra. Samtidigt används den som argument mot papperslösas rättigheter. Vi måste se till att det blir sjukt jobbigt och dyrt att skicka iväg människor mot deras vilja. Motståndet mot deportationerna är att vägra erkänna staten dess totala makt över kartan, såväl den geografiska som den politiska.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar