Sedan Attac grundandes i Ungern har våra medlemmar varit aktiva i den sociala forum-rörelsen och deltagit i ESF, europeiska sociala forumsammankomster. Vi var en av dem som organiserade det första Ungerska Social Forum, HSF, som ägde rum i staden Miskolc i den nordöstra delen av landet, tidigt i april 2003. Upp emot 200 personer från olika organisationer, medborgarrättsorganisationer, fackföreningar och religiösa organisationer antog slutdeklarationen. Deltagarna stod upp för fred, fördömde krigspolitiken och krigshetsarna. De krävde att de mänskliga och sociala rättigheterna fullt ut ska fullföljas och respekt för de demokratiska rättigheterna.

Efter att ha analyserat inhemska och internationella sociala villkor kom de till slutsatsen att de humanistiska värdena hade urholkats, att alienation och avhumanisering var märkbara. De var överens om att det mest effektiva sättet att göra motstånd mot dessa negativa tendenser var att stärka solidariteten bland folk och nationer och utvidga de demokratiska rättigheterna. Människors arbete och skapande måste uppvärderas och ställas i förgrunden, i stället för profit, privatisering och privata intressen.

Beklagligtvis splittrades HSF efter ESF:s andra session i Paris på grund av politiska och personliga orsaker. Motsättningarna gäller förhållandet till den yttersta högern.

I enlighet med andemeningen i World Social Forums principer avvisar vi bestämt alla öppna och dolda former av nationalism, rasism och utslagning. Vi motsätter oss den yttersta högerns demagogi som identifierar nationen med folket, som utlovar en ny värld, men som i praktiken vänder folken emot varandra och ju till sist tjänar bevarandet av dagens orättfärdiga sociala system.

Vi menar att förberedelserna för den tredje sessionen av ESF i London var en mycket odemokratisk och sluten process. Efter att ha konstaterat det låga deltagandet från östländer och frånvaron av debatt angående problem och perspektiv om denna del av Europa, beslöt vi att börja organisera ett centralt- och östeuropeiskt socialt forum, CEESF. Det skedde i början av 2005 och mötte stark opposition från Attac i Frankrike och i ”det dolda ledarskapet” inom ESF. Så vi var tvungna att kalla vårt förberedelsemöte för Ceesf, som vi höll i Budapest i mitten av oktober 2005 bara för ett ”initiativ”.

ESF 4 i Aten 2006 blev ännu ett mindre framgångsrikt evenemang och forumets vitalitet hade till synes brutit samman. För första gången i ESF:s historia var det ingen som tog på sig ansvaret att organisera nästa, det femte, ESF. Det fanns vissa rykten om kandidatländer som Österrike och Belgien, men ingen bestämd plats blev bestämd.

Lyckligtvis håller nu ESF 5 på att förberedas i Malmö. Tack vare den nordiska organisationskommittén, kommer deltagande från östländerna att ges högsta prioritet, och insamling av medel till de länderna är en nyckelfråga. Insatserna som gjorts av de utomparlamentariska grupperna ger oss hopp, inte bara att ett annat Europa, utan också att ett annat ESF är möjligt att uppnå.

Förutsättningarna för oss som social rörelse i Ungern präglas till stor del av murens fall och den utveckling som följt efter den.

Nu, nästan två årtionden efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott, har följderna av kapitalismens återkomst i de före detta ”kommunistiska” länderna tydligt visat sig. I stället för att åstadkomma demokrati och förbättrade sociala villkor, har införandet av marknadsekonomi slungat breda lager av befolkningen in i social misär och skapat förutsättningar för bakåtsträvande och reaktionära element att öka sitt inflytande.

I Ungern tillhör några tusen personer den extrema högern och de utgjorde en minoritet av dem som deltog i demonstrationerna 2006 och 2007 varav många var arga, men politiskt förvirrade medborgare. Det vakuum som uppstått genom frånvaron av organisationer som tillvaratar arbetarklassens intressen, har emellertid gjort det möjligt för fascistiska element att spela en framträdande roll.

Den extrema högern har försökt kanalisera den utbredda frustrationen över den sociala krisen till nationalistiska fantasier och rasistisk hysteri. Organisationer som MIEP, Partiet för Ungersk Rätt och Liv, Rättvisepartiet (Jobbik) och ”De 64:s Kommitté” kombinerar agitation mot EU och det internationella kapitalet med rabiat antikommunism, anti-semitism och krav på ungersk expansion till landets gränser 1918.

De rasistiska gängen grundar sig på de mest reaktionära strömningarna i ungersk historia, särskilt Horthys diktatur som kom till makten 1919 efter det att den ungerska sovjeten blodigt slagits ned.

Efter det nuvarande systemskiftet har, i och med liberalismens triumf, nationalistiska och nynazistiska rörelser (som till exempel Blood and Honour) börjat växa lavinartat i Ungern. Trots att naziinfluerade partier inte får något verkligt folkligt stöd just nu så utgör det växande antalet paramilitära organisationer uppenbarligen ett verkligt hot mot judar, romer och homosexuella. Det är skrämmande att se nynazister marschera på Budapests gator och vifta med flaggor som påminner om pilkorsrörelsens och bära symboler som återknyter till nazitiden. Nyligen har det antisemitiska och homofobiska högerpartiet Jobbik bildat en paramilitär grupp som kallar sig Magyar Garda, Den ungerska vaktstyrkan, bestående av några hundra unga extremister.

Judiska samfund har i veckor påpekat att det är upprörande att någon ledamot av parlamentet ”tillåter att en våldsgrupp paraderar i uniformer som påminner om dem som bars av den fascistiska rörelsen.” Ett annat uttalande löd: ”Alliansen av judiska samfund i Ungern litar på att regeringen ska finna konstitutionella vägar att agera mot denna och liknande grupper.”

Pressad av såväl utomparlamentariska som judiska och romska organisationer har premiärminister Gyursány uppmanat de offentliga åklagarna att hålla ett vakande öga på grupperna inom den yttersta högern. Den juridiska processen har nu dragit igång i syfte att förbjuda Magyar Garda som förhoppningsvis snart kommer att upplösas. Men för att uppnå en framgångsrik antifascistisk kamp i Ungern är det också nödvändigt att förändra den sociala och ekonomiska politiken eftersom nyliberala åtstramningsåtgärder medverkar till att stärka fascistoida tendenser.

För att förstå det som händer i Ungern i dag måste man komma ihåg vad som skett sedan murens fall. Det socialistiska systemets kollaps och omvandlingen till kapitalism har haft allvarliga sociala följder också i Ungern. Under övergångens första två till tre år, fram till mitten av 1990-talet, föll BNP med ungefär 20 procent samtidigt som reallönerna föll drastiskt och arbetslöshet och fattigdom tilltog. BNP nådde upp till 1989 års nivå 1999, reallönerna först 2002. Antalet arbeten sjönk från 5 miljoner till 3,8 miljoner.

Bortfallet av arbeten och öppen arbetslöshet är de viktigaste orsakerna till fattigdom. Den ökande ojämlikheten har inneburit att uppåt 60 procent av en befolkning på 10 miljoner har förlorat på systemskiftet. De grupper som drabbats hårdast är outbildade arbetare, småjordbrukare, barnfamiljer och romerna som utgör 7 procent av befolkningen.

Den mest sårbara gruppen i Ungern är romerna som, trots nyligen antagna lagar och integrationsprogram, diskrimineras vad gäller utbildning, arbete, hälsovård, bostäder och tillgång till social service. Bland de fattigaste grupperna i samhället är romerna starkt överrepresenterade. Myndigheten för Nationella och Etniska Minoriteter har uppmärksammat att tusentals romer saknar rinnande vatten och elektricitet.

Hundratusentals lever i sociala ”getton” ur hand i mun. Hunger och undernäring är tillbaka och då inte bara bland den romska befolkningsgruppen. Men romernas desperata situation är inte bara ett resultat av övergången till marknadsekonomi, utan har också att göra med effekterna av den rådande rasismen.

Praktiskt taget alla sociala förhållanden har påverkats av övergången till den nyliberala politiken, som dikterats av internationella finansinstitutioner (i enlighet med ”The Washington consensus”, alltså starkt individuellt ansvar och svagt offentligt ansvar). Myndigheter som handhar arbetslöshet, fattigdom och hemlöshet har visserligen byggts upp, men under tiden har arbetarnas rättigheter försvagats och arbetslösheten ökat så att tryggheten på arbetsmarknaden kraftigt underminerats.

Ungerns arbetsmarknad präglas av att sysselsättningsgraden är låg, 56,7 procent 2007, och av ett ökande antal arbetslösa, mer än 8 procent 2008. Sedan 1993 har andelen arbetande bland romska kvinnor konstant legat på kring 15 procent. De senaste statistiska uppgifterna visar att arbetslösheten ökar, vilket beror på ogynnsamma ändringar i pensionssystemet och på låg sysselsättning inom den offentliga sektorn. Arbetslösheten bland romer är markant högre än bland icke-romer. Myndigheten för Nationella och Etniska Minoriteter redovisar siffror upp till 90 och 100 procent i särskilt utsatta regioner. Bland romska kvinnor är arbetslösheten extremt hög, både jämfört med romska män och befolkningsmajoriteten.

Privatiseringen inleddes redan i början av 1980-talet. I det ”socialistiska” Ungern fanns en dubbelekonomi: dels en statlig, dels en grundad på privata initiativ som bidrog med en fjärdedel av hushållens sammanlagda inkomst, 1988. Vissa av dessa privata initiativ legaliserades och till och med uppmuntrades av staten.

Ett annat inslag i privatiseringen, med startpunkt 1988, var den så kallade ”spontana privatiseringen”, en okontrollerad process där statsägd egendom togs över av privata händer. De stora spelarna i denna ”nomenklaturans privatisering” var direktörer med förbindelser med statsapparaten och de etablerade även ett samarbete med västerländska partners. Den spontana privatiseringen upphörde i början av 1990-talet därför att regeringen insåg att direktörerna var en viktig källa till kapital och lagar skapades för utförsäljning till dessa. I början av 1993 bestämdes också att de anställda inte fick ha mer än 5 till 10 procent av aktierna i de stora statsägda företagen. Privatiseringen styrdes nu centralt och fortskred i ganska rask takt fram till 1994.

I mitten av 1990-talet gjordes den ungerska privatiseringspolitiken skattemässigt så fördelaktig att den gynnade försäljning av statsägda företag till stora utländska bolag. Nu ingicks några av de största privatiseringsavtalen inom CEE-området, alltså Central- och Östeuropa, till exempel med företag för distribution av gas och elektricitet. Denna politik resulterade i att inflödet av utländskt kapital till Ungern sedan 1990 har överskridit 62 miljarder euro. Två tredjedelar av industrin kontrolleras nu av utländskt kapital, merparten multinationella företag, och står för 80 procent av exporten.

I slutet av 1990-talet hade privatiseringen i praktiken fullbordats och bara viss offentlig verksamhet som hälsovård, transport, postväsen och utbildning har förblivit statliga. Men även dessa verksamheter håller nu på att privatiseras, officiellt som ett uttryck för ”nödvändiga reformer”.

Privatiseringen av hälsovårdssystemet var ett av den styrande social-liberala koalitionens viktigaste mål fram till den folkomröstning som nyligen genomfördes på initiativ av det oppositionella högerpartiet Fidejs. Den nionde mars 2008 gick ungrarna till val för att rösta för eller emot att skrota de av regeringen införda avgifterna för besök hos läkare och på sjukhus som en del av ett omfattande svångremsprogram. Resultatet av omröstningen blev ett rungande nederlag för regeringen, det vill säga ett klart avvisande av avgifter – och den ”socialistiska” premiärministern Fernc Gyurscány sade snabbt efter att omröstningen avslutats, att de omtvistade åtgärderna skulle skrotas från den första april.

Vi har många stora och viktiga frågor att diskutera under ESF i september. Från Ungern kommer 100 människor med buss till Malmö. Trots alla svårigheter och splittringar inom den sociala rörelsen så är vi hängivna forumprocessen. HSF:s samordningskommitté är övertygad om att ESF-rörelsen är en bra plattform för att förena krafterna för socialt självförsvar och för skyddandet av vår miljö.

Matyas Benyik är pensionerad ekonom och ordförande för Attac Ungern
Översättning: Hans falk

Fakta/Ungern: Attac och Ungerska Sociala Forum-nätverket till Malmö

Attac i Ungern: Bildades 2002 och har idag cirka 100 medlemmar.

Frågor som Attac driver: Antiglobalisering, Nej till WTO/GATS, antiprivatisering, Tobinskatt, antikrigsdemonstrationer, kamp mot fattigdom, antifascism och antirasism.
Största event med andra organisationer: I februari 2003 demonstrerade mer än 50 000 personer i Budapest mot USA:s planerade krig i Irak.
Hemsida: www.attac.hu

Under ESF i Malmö kommer rörelser från Ungern att arrangera flera seminarier. Frågorna rör bland annat strategier för värdiga arbetsförhållanden – mot exploatering och ”prekärisering” på arbetsmarknaden, mänskliga rättigheter för romer och andra minoriteter och hur de sociala rörelserna i Europa kan samarbeta för att kämpa mot fattigdomen i östländerna.