I början av november öste regnet ner över den mexikanska delstaten Tabasco. Det öste ner och öste ner och det slutade inte att regna. Skyfallen sträckte sig in över grannprovinsen, en del av världen som blivit berömd av helt andra skäl: Chiapas.
Alldeles på andra sidan gränsen bodde 600 småbönder, i en by vid namn San Juan Grijalva. Också här öste regnet ner, det öste ner och det vägrade hålla upp. Ett berg utanför byn började digna under regnet. Vattenmassorna tyngde dess axlar, löste upp de översta mark- och klipplagren, sipprade ner i sprickor. Det luckrade upp grunden, prövade bergets motståndskraft tills, efter ännu ett dygn av ihållande regn, den 4 november år 2007, berget inte kunde stå emot mer: plötsligt föll det ihop.
En mur av sten, lera och vatten välte över San Juan Grijalva.
– Det var som ett muller, som när en helikopter passerar ovanför. Vi visste inte vad som hände och gick utomhus och sprickor öppnades i marken. Vi sprang uppför kullen men jorden och leran fortsatte att välla ner över oss, vittnade en av de överlevande, den 21-årige bonden Domingo Sanchez, till nyhetsbyrån AP.
På fotografierna efteråt syntes bara slam och jord över den plats där 600 människor tills alldeles nyligen hade bott; några korrugerade plåttak flöt ovanpå sörjan. Lyckligtvis klarade sig majoriteten av invånarna – djuren vittrade fara alldeles innan katastrofen, rusade oroligt ut på kullarna och lockade med sig skräckslagna bybor – men San Juan Grijalva existerar inte längre. Skredet utplånade byn.
I Tabasco steg vattnet i flodrenarna; människor försökte förtvivlat bygga fördämningar för att hålla emot men dropparna fortsatte obönhörligen att falla tills bägarna rann över och 80 procent av delstaten lades under vatten. 100 procent av odlingarna dränktes, majs, bönor, bananer, hela årets skörd. När översvämningen stod i zenit visade flygfotografier hur delstaten förvandlats till en insjö. Bara trädtoppar och hustak stack upp.
Elva dagar efter skredet i San Juan Grijalva, den 15 november, svingade cyklonen Sidr en upp till sex meter hög vattenmur genom Bangladeshs låglänta kustområden. En man berättade efteråt hur han höll sin hustru i handen när vågen kom, knockades medvetslös och letade i flera dagar innan han till sist fann henne:
– Jag såg just hennes kropp under hyacinterna i kanalen. Men folk är trötta på att begrava lik och har fullt upp med att få tag på mat, så ingen hjälper mig att ta hand om hennes kropp, sade han till Daily Star.
Hem blåstes bort som löv i vinden, träd drogs upp med rötterna, fiskebåtar sköljdes ut i havet, en halv miljon boskapsdjur försvann och årets risodlingar ödelades i de områden där Sidr svepte fram: på bara några timmar fick 27 miljoner människor sina liv helt eller delvis förstörda.
27 miljoner människor.
Dödssiffran stannade troligen under 10000, tack vare att många hann sätta sig i relativ säkerhet. Men överlevarna har inte haft mycket att återvända till. Stora delar av södra Bangladesh är fortfarande rivet land.
Någon månad innan himlen öppnade sig över Tabasco hade den just slutit sig ovanför Afrika, som i september upplevde de värsta skyfallen på tre decennier – tre decennier som i många av de drabbade länderna har stavats torka, torka och torka. När sedan regnet äntligen anlände kom allt på en gång, den uttorkade marken hade ingen möjlighet att absorbera vattnet och i stället bildades floder, störtvågor: i 23 länder, från Senegal i väst till Somalia i öst och Uganda i söder vräkte regnet ner och kastade sig genom samhällen, och i utkanten av det västerländska nyhetsflödet flimrade siffran 1,5 miljoner förbi. 1,5 miljoner människor – slutsiffran närmade sig 2 miljoner – förlorade sina hem och skördar.
Som Arbetaren rapporterade svarade OCHA, FN:s organ för akut nödhjälp, på den afrikanska översvämningen med att utlysa år 2007 till en allmän ”megakatastrof”. I början av oktober hade OCHA utfärdat 13 appeller om nödhjälp till länder som drabbats av naturkatastrofer, fler än under något annat år, och alla utom en kopplades till klimatet. Organets chef, Sir John Holmes, förklarade:
– Om du lägger ihop alla de här katastroferna får du en megakatastrof, och 2007 är inte slut än. Vi kommer helt säkert att ha mer i slutet av året.
Detta var innan katastrofen i Tabasco, innan Sidr. I skrivande stund har OCHA bett de rika länderna om hjälp till 15 fattiga länder.
Alla utom ett har hemsökts av någon slags klimatskred.
Två mönster återkommer hos de katastrofer som nu – bokstavligen – står som spön i backen. För det första passar de chockerande väl in i förutsägelserna om hur vädret kommer att bete sig i en varmare värld. Vattencykeln intensifieras och nederbörden klyvs, framför allt, i ytterligheter: extrem torka varvas med lika extrema skyfall. På vissa platser väntas den totala nederbörden sjunka ner mot kronisk torka och ökenvillkor, på andra i stället stiga mot ett blötare klimat, och i ytterligare en kategori tros genomsnittet förbli i stort sett oförändrat – men i stället för i ett jämnt flöde tenderar regnet att komma med ketchupeffekt.
En varmare värld är överfull av solenergi. Den hålls infångad i biosfären av växthusgaserna, som förstärks våldsamt genom förbränningen av fossila bränslen. Överskottet på energi driver upp vattencykeln och ger större kraft åt skyfallen – och åt cyklonerna. I uppvärmda hav ligger solenergi och dallrar vid ytan. När tropiska cykloner – även kända som orkaner och tyfoner – har formats över haven kan de spinna extraenergin runt sig och sedan svinga sina klingor över land, vassare och farligare än någonsin förr.
I en varmare värld stiger haven.
Mönstret är uppenbart, men vid varje klimatkatastrof inkallas en vetenskapsjournalist eller konsensusmeteorolog eller någon annan lugnande auktoritet för att avfärda sambandet: den här översvämningen, den här stormen, den här branden, heter det, hade lika gärna kunnat inträffa utan högre medeltemperatur. Ingen enskild händelse – det har blivit ett mantra – kan förklaras med den globala uppvärmningen. Så informerade exempelvis Erland Källén, Sveriges egen IPCC-påve, i Dagens Nyheter om att brandkatastrofen i Kalifornien i oktober månad inte hade något att göra med uppvärmningen, utan sprang ur helt naturliga väderfenomen. Källén missade då den forskning som säger att högre temperaturer kommer att göra Kalifornien hetare och blåsigare, växtligheten mer lättantändlig och lågorna, när de väl har flammat upp, hetsigare och svårare att kontrollera: år 2004 beräknade ett forskarlag a
tt andelen vilda, okontrollerbara bränder i delstaten kommer att öka med upp till 150 procent om koldioxidhalten fördubblas från förindustriell nivå (till omkring 560 grader – i dag är den 383).
Det var framtiden som brann i Kalifornien. Så är också fallet i samtliga uppmärksammade klimatkatastrofer under år 2007, från de grekiska bränderna till värmeböljan i Östeuropa till de ärenden som OCHA fått på sitt bord: de är järtecken, men också krevader här och nu. De säger att uppvärmningen redan slår till med kraft.
Den brittiska biståndsorganisationen Oxfam konstaterar i en färsk rapport om året som gick, Climate Alarm, att antalet naturkatastrofer har fyrdubblats på 25 år, från omkring 125 per år i början av 1980-talet till närmare 500. Katastrofer som inte stiger ur klimatets rörelser blir varken fler eller färre – jordbävningarna håller sig fortfarande kring 20 om året – medan cyklonerna, översvämningarna och torkan väller fram som i ett skred.
Vissa väljer att inte se skredet för alla stenar. Andra känner hur de träffas på kroppen.
Just detta är det andra mönstret i klimatkatastroferna: det är inte alla människor, inte vem som helst som drabbas. Småbönderna i San Juan Grijalva förlorade allt av det lilla de ägde. I Bangladesh stod de stenmurade villorna emot stormen, medan de hem som byggts av bambu, halm och spensligt timmer – i synnerhet nära flodkanterna – knäcktes direkt. Huruvida en bostad fanns att återvända till efter Sidrs framfart var alltså en funktion av inkomst eller, om man så vill, av klasstillhörighet. Bangladesh som helhet ger ytterst ringa bidrag till den globala uppvärmningen, och allra minst ger fiskarna, bönderna, textilarbetarna: just de som träffades hårdast.
Tre översvämmade länder i Afrika utlyste nationella katastroftillstånd i september. Det var Togo, Ghana och Burkina Faso, som på listan över vilka länder som släpper ut mest koldioxid per capita ligger på plats 168, 169 respektive 196. Återigen hemsöktes just de som inte har förbränt fossila bränslen av förbränningens effekter, och mönstret går igen överallt, på global nivå och nationell: majoriteten av de som fångades av lågorna i Kalifornien var papperslösa migrantarbetare från Latinamerika men John Travolta och de andra Hollywoodstjärnorna var aldrig i fara. När värmen grillade Frankrike sommaren 2003 var de välbeställda på luftkonditionerad semester medan bårhusen fylldes av närmare 15000 arbetare, araber och ensamstående pensionärer från städernas upphettade betonglådor. När Katrina närmade sig New Orleans hade de svarta, de fattiga inget annat val än att stanna i staden medan vita,
rika rullade bort i stadsjeepar och tog in på hotell tills stormen blåst över. De människor som nu faller genom den plötsligt bräckliga isen på Arktis, som täcks av sand i Mongoliet, som ställs under vatten i Tuvalu, ser sina odlingsfält torka ut i Peru, törstar längs sinande floder i Nepal eller bygger slumbostäder på allt mer prekära pålar i Lagos slum är de som inte är i närheten av att äga avancerade produktionsmedel och som därför inte har förbränt i stort sett några fossila bränslen alls.
Varför drabbas just de? Oxfam påpekar i sin rapport att fattiga, egendomslösa, till arbete utelämnade människor lever nertyngda liv. Redan innan klimatskredet träffar dem dignar de – likt berget utanför San Juan Grijalva – under bördor som varierar från plats till plats. Det kan röra sig om felslagna skördar, om skulder, om hivsmitta, om arbetslöshet efter en privatiseringsvåg.
När regnet vräker ner eller något annat klimatskred slår till har de egendomslösa följaktligen minst kraft att hålla sig stående: deras liv är redan kritiska. ”Klimatförändringar”, skriver Oxfam, ”förvärrar det faktum att för många fattiga människor är chocker ett normalt tillstånd”.
Mellan 1991 och 2000 dog 23 människor per naturkatastrof i världens rikaste nationer. I de fattigaste var samma ”dödsfall-per-katastrof-kvot” 1052. Samma slags extrema väderhändelser skördar mångdubbelt fler offer i länder som redan är betryckta. Men de ekonomiska förlusterna räknade, inte i liv men i dollar och euro, är tvärtom mångdubbelt större om samma händelser inträffar i länder som flyter högt i hierarkin. De har ansamlat stora kapitalvärden just genom sin tillgång till och ymniga förbränning av fossila bränslen. Deras ackumulerade resurser naggas i kanten av skreden, rent ekonomiskt, men de ger ett stötdämpande skydd för de människor som åtnjuter dem – åtminstone tillfälligt, på den globala uppvärmningens tidiga stadier. Och omvänt: det liv-i-klimatchock som världens fattiga massor nu går in i är en funktion av att de inte har deltagit i problemets uppkomst, ty om de skulle ha
haft en hög konsumtion av fossila bränslen bakom sig skulle de också besitta de skyddande resurserna.
Den globala uppvärmningen är, med andra ord, ett universellt jordskred. Det har satts igång genom en förbränning av fossila bränslen som är lokaliserad till vissa bestämda platser och klasser i mänsklighetens sociala geografi. Men klimatskreden kan störta fram var som helst på jorden, och de sorterar sina offer efter klasstillhörighet. Skiljelinjerna går inom länder, men kanske framför allt mellan dem, mellan världskapitalismens centra – baserade på konsumtionen av fossila bränslen sedan 1800-talets mitt – och dess periferier.
Klimatskred är sociala konstruktioner, naturen ett medium. Det gäller i orsaksledet, men också i resultaten: hur skreden slår bestäms av de sociala relationerna. Ingenstans är detta så tydligt som när det kommer till genus. Mellan 1974 och 2003 inträffade 174 extrema väderhändelser i Bangladesh, varav den värsta var den kombinerade översvämning och cyklon som år 1991 dödade 138000 människor. På varje död man gick fem döda kvinnor. Varför? Därför att män rörde sig i offentliga utrymmen och snabbt nåddes av information om den annalkande katastrofen, medan kvinnor befann sig i sina hem. Många av dem saknade dessutom simkunskaper. Oxfam konstaterar, återigen, att kvinnor har sämre resurser än män att falla tillbaka på och staga upp sina liv med när stormen kommer: de dignar i förväg, deras liv är, i jämförelse med männens, redan kritiska.
Annorlunda uttryckt – myntets andra sida – har kvinnor i allmänhet betydligt lägre konsumtion av fossila bränslen än män, på global nivå såväl som på nationell. Gerd Johnsson-Latham har på miljövårdsberedningens uppdrag skrivit En studie om jämställdhet som förutsättning för hållbar utveckling som under hösten väckt internationell uppmärksamhet för sina rön: svenska kvinnor reser mindre än män – i synnerhet med flyg – har mindre bränsleslukande bilar, äter mindre kött och ägnar sig över huvud taget mindre åt koldioxidintensiv konsumtion. Men det är, inom ramen för samma slags genuskontrakt, kvinnor som måste gå längre med dunkar och krukor för att hämta färskvatten när de gamla källorna sinar eller invaderas av salt – och så vidare, på fält efter fält.
Samma resonemang kan föras i fråga om vithet: ju vitare, desto högre konsumtion av fossila bränslen…
Den globala uppvärmningen rasar ut från toppen av sociala hierarkier och skär, för att använda ett för stunden populärt ord, intersektionella snitt genom mänskligheten. Den gör position till en fråga om liv och död.
I detta läge finns det gott om röster inom den västerländska borgerligheten som säger att vi inte behöver bry oss. Susanna Popova, en av de mest ståndaktiga klimatförnekarna i Sverige, hävdade nyligen i sin kolumn i Svenska Dagbladet att ”visserligen kommer fler att dö av värme än i dag. Men färre kommer att dö av kyla, så sammantaget kommer färre att dö, netto och globalt, till följd av klimatförändringar.” Färre kommer att dö – så låt oss välkomna den globala uppvärmningen. Argumentet påminner om den fingertoppskänsla för sociala realiteter som tillskrivits Marie Antoinette, när hon fick höra att de fattiga inte hade bröd och utropade: ”Varför äter de inte bakelser? Låt dem äta bakelser!” Men argumentet om uppvärmningens positiva effekter uttalas inte bara av clowner i borgerlighetens marginaler – av en Popova, en Johan Norberg, en Björn Lomborg – utan ocks
I april 2007 publicerade Newsweek, världens näst största nyhetsmagasin, ett temanummer om alla de fantastiska möjligheter som den globala uppvärmningen medför, alla nya branscher och affärer som följer i dess spår. I ett isfritt Arktis kan man äntligen borra efter olja, vin kan odlas i tidigare otänkbara territorier och – heureka – när öknen täcker Botswana kan turister lockas av äventyret att åka snowboard på sanddynorna. Time – Newsweeks konkurrent, ännu steget före i global upplaga – följde upp Sidr med en ingående analys av Bangladeshs framtidsutsikter. Där noterades att Indien redan börjat uppföra en barriär längs gränsen enligt israelisk modell, men Time konstaterade att de strömmar av flyktingar som väntas flöda ut ur landet när värmen stiger också artar sig till en välsignelse: ”Bangladeshs flyende massor kan komma att tillfredställa västvärldens behov av billig arbe
tskraft”.
Men det allra vanligaste argumentet för att den globala uppvärmningen måste få ha sin gång är att vi inte har råd att åtgärda den. Det skulle kosta för mycket i ekonomiska värden att avrusta fossilekonomin och övergå till en förnybar energibas.
Sambandet förefaller klart även på denna punkt. Ju närmare kapitalackumulationens centrala flöden människor befinner sig, desto mer fossila bränslen förbränner de, och desto ovilligare är de att göra något åt den globala uppvärmningen.
De som frossar i bränslena, och de som använder sin makt till att välkomna, skönmåla, bagatellisera uppvärmningen medverkar i dag aktivt till att miljoner och åter miljoner människor vid den andra änden av skalan får sina liv avslutade och förstörda nu. För att inte tala om i framtiden.
