När medier gång på gång skildrar kvinnor och män stereotypt upprättas symboliska gränser – som genom mediernas subtila maktutövning blir till reella gränser för kön. Maria Jacobson har läst två nya mediekritiska analyser och ger svaret på vad ”Sexchock” står för som kvällstidningsrubrik.
Vad hände egentligen med det jämställdhetspolitiska fokusområdet Sexualiseringen av det offentliga rummet? Det var ett politiskt försök att närma sig det kommersiella mediebrusets sexism under mandatperioden 2002–2006.
Sedan valet omtalas ”Sexualiseringen av det offentliga rummet” inte längre i politiska termer. Kanske aktualiseras det i januari 2008. Då ska regeringen rapportera till FN om hur arbetet för kvinnors rättigheter framskrider. FN:s kommitté för avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor aviserar på sin hemsida att man vill veta mer om resultatet av ”Sexualiseringen av det offentliga rummet”.
I januari lämnas också ett förslag till lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam – det enda konkreta politiska resultatet av fokusområdet. Särskild utredare är Eva-Maria Svensson, professor i rättsvetenskap på Göteborgs universitet.
Frågan har sedan 1970-talet utretts, motionerats om och behandlats av riksdagens lagutskott och konstitutionsutskott ett flertal gånger.
Svensson ingick i den informella expertgrupp regeringen tillsatte för att försöka definiera området. Där ingick även jag. Gruppen träffades bara några gånger. Till området knöts också en pott projektpengar som fördelades till ideella organisationer. En av dem är Kvinnofronten som hösten 2007 – försenat men ändå lägligt – lämnat sin rapport Sex & media = pornofierad puritanism.
Kvinnofronten är kritisk till begreppet sexualisering. Man använder hellre ordet pornofiering mot bakgrund av att det är pornografins estetik och retorik som influerar populärkultur, reklam och andra medieuttryck. I den aktuella rapporten har 15 avsnitt ur vardera fyra populära tv-serier; Gilmore Girls, OC, Friends och Sex and the City, analyserats. Dessutom har Aftonbladets rapportering om dokusåpor under tre månader 2005 granskats. Syftet var bland annat att studera vilken sexualsyn och kvinnosyn som kom till uttryck i mainstream-medier.
Rapporten visar på snarlikheter mellan nyhetstidningen och tv-serierna. Framför allt uttrycks en puritanisk sexualsyn. I tv-serierna markeras det bland annat genom att sexualitet skildras genom antydningar och omskrivningar – inget man talar högt om. Sexuell lust var frånvarande – men idén om sex som konsumtionsvara närvarande. Kroppslighet omgavs av äckel, särskilt när det kom till kvinnors behåring. Ett utpräglat tema var också uppdelningen av kvinnor i horor/madonnor. Ett kanske förlegat begreppspar, noterar rapporten, som kan bytas ut mot slampor/puritaner. Att placera kvinnor balanserande på gränsen mellan dessa är ett effektivt sätt att profilera fram idealkvinnan – som ska vara lagom sexig, lagom frigjord och lagom snygg. Genom att upprätta gränser skapas tabun och därmed puritanism.
Det är också pornografins logik och retorik – att upprätta en förbjudenhet som konsumenten med porrens hjälp kan bryta. Med tanke på att pornografibruk är så pass utbrett (enligt den studien Unga, køn og pornografi tittar 99 procent unga pojkar och 86 procent unga flickor på pornografi med viss regelbundenhet) är det inte märkligt att sexualitet fortfarande är så laddat.
Att amerikanska serier genomsyras av sexuell moralism är inte lika förvånande som att rapporteringen om dokusåpor i Aftonbladet också gör det. Rubriker som ”Sexchock” vore inte möjliga om sexuella handlingar sågs som vardagliga och självklara. I stället förmedlade Aftonbladet en känsla av det var en stor överraskning att sexuella handlingar förekom i ett hus där en massa människor umgicks dagarna i ända. Aftonbladet använde också ord som ”oanständigt” och ”anstötligt”. De för tankarna till grundlagens definition av pornografi som en fråga om sedlighet och moral snarare än en fråga om jämställdhet och makt.
Ordet sexig var vanligt i rapporteringen – enbart i kombination med kvinnor. När sexighet nämndes var det ofta i samband med utvik. ”Sexig” gjordes till synonym med ”vika ut sig”. Kvinnorna var inte sexiga i sig själva utan sexigheten var kopplad till attribut, poser, kroppsdelar – fetischer. I jultider ligger det inte långt bort att dra en parallell till exempelvis underklädsreklam – den skulle bli helt ointressant om inte puritanism var en utgångspunkt och trosorna görs till fetischer. Sexighet innebär att göra sig till ett sexuellt objekt.
Kvinnofronten och den organisation jag själv verkar i, Det mediekritiska nätverket Allt är Möjligt, har olika sätt att granska medier. Vi använder representation och stereotyper medan Kvinnofronten arbetar med ett huvudtema och underteman som rör framställningar av sexualitet. Det intressanta är att vilken metod man än använder blir resultatet detsamma: ett könsmönster av kvinnors underordning och mäns överordning finns i alla genrer. Genrerna bekräftar varandra.
Gemensamt för genrerna i Kvinnofrontens granskning – tv-serier och dokusåpanyheter – är befästandet av heteronormen. Homosexuella män fanns i några tv-avsnitt men förlöjligades på ett sätt som tedde sig homofobiskt. Lesbiska syntes sällan och då i regel som pornografisk idé för heterosexuella män.
Samtidigt som puritanismen präglar det undersökta materialet framstod pornografi som okomplicerat i tv-serierna och i Aftonbladet som något närmast idealiserat. Det sades naturligtvis inte av tidningen själv men framgick till exempel genom de intervjuade kvinnornas svar om drömmar för framtiden. Det är ett journalistiskt val att belysa vissa frågeställningar. Påfallande ofta förekom utvikstemat i artiklarna.
Jag gissar att Aftonbladets försvar för artiklarna skulle kunna lyda att de bara skildrar det som hände och vad folk sade. Som om man är en neutral spegel som återger verkligheten på ett korrekt sätt.
Denna spegelteori är utbredd, skriver Caryl Rivers i boken Selling Anxiety – How the News Media Scare Women. Rivers är professor i journalistik i Boston och välkänd mediekritiker.
När det inte längre går att hävda att råder det brist på kompetenta och duktiga kvinnor – då övergår medierna till att rapportera om hur illa det går för skickliga yrkeskvinnor. En story utlöser ofta en kedjereaktion och dyker upp i en mängd medier. Intrycket blir att duktiga kvinnor framställs som olyckliga eller skyldiga på ett eller annat sätt; de får inte barn, de har dåligt sex, män vill inte ha smarta kvinnor, deras barn blir mobbare eller får livslånga problem, familjen upplöses, feministiska lärare ser till att pojkar underpresterar i skolan etcetera.
Rivers ifrågasätter den forskning och fakta som ligger till grund för dessa ”nyheter”. Hon finner att medierna gör ett mediokert granskande jobb, undviker alternativa källor, förstorar upp detaljer och blåser upp pseudonyheter.
Samtidigt som allt fler kvinnor blir framgångsrika i den amerikanska verkligheten, blir de allt färre som källor och experter i medierna. Dessutom ökar den manliga dominansen på redaktionerna – trots att kvinnor dominerar på journalistutbildningarna.
Rivers belyser hur nyheterna förmedlar dåligt samvete till kvinnor – precis som livsstilsmagasin och reklam förmedlar osäkerhet om våra utseenden och kroppar. Både Rivers bok och Kvinnofrontens rapport handlar om symboliska gränser för kvinnor – som genom mediernas subtila maktutövning också blir reella gränser. På så sätt skapas och återskapas en kulturell norm för kvinnlighet.
Inför valet 2006 gjorde jag en enkät till riksdagspartierna om hur de ser på ”Sexualiseringen av det offentliga rummet” som politiskt område. Majoriteten, utom m och fp, ansåg att frågan är angelägen och bör införlivas i jämställdhetspolitiken. Bland de borgerliga var centern och kristdemokraterna mest kritiska mot ”exploateringen av kvinnors kroppar”.
I maj 2006 antog riksdagen en ny jämställdhetspolitik; Makt att forma samhället och sitt eget liv. Under rubriken Mäns våld mot kvinnor och kroppslig integritet finns formuleringen:
”Frågan om kvinnors rätt till kroppslig integritet, i symbolisk bemärkelse, omfattar också den ökande exploateringen och kommersialiseringen av kvinnokroppen – och i ökande grad manskroppen – i medier, reklam och pornografi. När kvinnor framställs som objekt i reklam, medier och pornografi bidrar det till att upprätthålla föreställningar om kvinnors underordning. Att flickor och kvinnor reduceras från människor till objekt bidrar till deras utsatthet för våld och kränkningar.”
Oavsett om det kallas ”Sexualiseringen av det offentliga rummet” eller något annat saknas denna dimension helt i regeringens nya handlingsplan för att bekämpa våld mot kvinnor.
