I söndags hade Mona Sahlin varit socialdemokraternas ordförande i 252 dagar. 252 dagar borde räcka till för både självreflexion, ”lyssna med stora öron” och utformning av, åtminstone konturerna av, en ny politik och nya samarbetsformer. Som om precis just det vore fallet fräser Sahlin till mot regeringen Reinfeldts förda politik i en debattartikel samma söndag […]
I söndags hade Mona Sahlin varit socialdemokraternas ordförande i 252 dagar. 252 dagar borde räcka till för både självreflexion, ”lyssna med stora öron” och utformning av, åtminstone konturerna av, en ny politik och nya samarbetsformer. Som om precis just det vore fallet fräser Sahlin till mot regeringen Reinfeldts förda politik i en debattartikel samma söndag i Dagens Nyheter. Hon tar sats i en vettig önskan om att skåda politiken bortom de många regeringsrelaterade fullkomliga skandalerna, tar sikte på de få saker regeringen inte har forcerat fram ur sitt transparanta valprogram under tiden, och landar i en krasch av floskler: ”… aldrig tidigare har vi haft en regering som konsekvent och medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin politiska agenda för att vinna stöd.”
Va? För det första har vi det, och det vet precis alla. Exemplen är oräkneliga. För det andra kan man anklaga regeringen för mycket, men inte för att ha försökt dölja sin politiska agenda. Inte heller verkar de ha en strategi för att ”vinna stöd” bortom den mekaniska verkställigheten.
Två enkla skäl tycks specifika bakom det deprimerande valresultatet 2006. Alliansen hittade en form för samarbete över partigränserna och de levererade, visserligen outredda men än dock, politiska idéer med något slags iver och lust.
De kom till makten genom att locka över bättre beställda socialdemokratiska manliga sympatisörer, varför Sahlin i samma artikel ondgör sig över att regeringen inte har sänkt bensinskatten som de lovade – som om det skulle vara en stor katastrof?
Sahlin ryar på:
”En större klyfta mellan vad en regering säger och vad den faktiskt genomför har vi aldrig sett i Sverige…” Om detta är hon övertygad.
Att Reinfeldts kliar sig i huvudet och undrar varför de bättre beställda männen inte är nöjda efter skattesänkningarna, är ju i så fall mer begripligt. Slutligen summerar Sahlin: ”Ett nytt Sverige tar form – ett kallare, mer orättvist Sverige”. Jo, absolut. Men talet i förorten, om att ”lyssna på ungarna”, blev en ”tuffare, tydligare skolpolitik” med batongliberal touche och hittills har de rödgröna bara varit överens om att vi inte ska ha en gasledning genom hela Östersjön – i Svenska Dagbladet, i måndags.
Sedan har Kommunal och socialdemokraterna tagit fram en gemensam plattform för att göra kommuner och landsting till ”mönster-arbetsplatser”. Det är bra, men det tycks mer som en reaktion på Fredriks elva nedslag i verkligheten än något eget, nytt. Inte minst med tanke på att socialdemokraterna har haft lång tid på sig att göra just detta, och struntat i det. Det hela blir defensivt, steget efter, trots skandalerna och alliansens ihärdigt dåliga opinionssiffror. Inte trovärdigt.
Bjud in, istället. Var lite generösa, lyss till samarbetspartierna, sno några idéer från Feministiskt Initiativ, skissa på en rödgrön skuggregering med facklig input, starta en tidning, tala med en utbränd, bada i en tunna – någonting!
Kanske kommer rådslaget fram till någonting, men det behövs inga omvärldsanalytiker för att komma fram till att vi redan har ett kallare samhälle. Den institutionaliserade arbetarrörelsen kommer att vara tömd på sitt blod när det här är klart. Samarbete är en förutsättning, idéer ett måste. Återställare är ett ont måste. Alternativet måste vara ett gott måste och framförallt – ett alternativ. Det blir bakläxa. Bakläxa för s.