”Man är aldrig ensam”

Amalia Alvarez jobbade i tre år som tandsköterska på en tandläkarklinik i Lund. Efter att under lång tid ha upplevt sexuella och rasistiska trakasserier från arbetsgivaren tog hon kontakt med Malmö LS. Förhandlingarna gav inte mer än en månadslön, men Amalia Alvarez säger att beslutet att våga säga ifrån gav henne integriteten tillbaka. Nu får hon SAC:s Civilkuragepris för sin kamp.

Grattis! Hur känns det?
– Det känns självklart bra, men det känns också som ett stort ansvar. Jag har läst om Björn Söderberg och att få ett pris i hans namn känns väldigt stort. I Chile är det många av mina vänner som har försvunnit, precis som Björn Söderberg. De var alla personer som älskade sanningen och som kämpade för sanningen och för människan. Det känns fantasiskt bra att det finns människor som tycker att jag är en sådan människa.

Hur såg det ut på din arbetsplats?
– Min arbetsköpare visste att jag var en fattig och ensamstående mamma, och att jag behövde pengarna. Han försökte hela tiden trakassera mig och såg på mig som mindre värd. Han sade saker som att han ”knullat många men aldrig en indian”.

Hur mådde du då?
– Jag kände mig smutsig, skämdes och ville inte berätta för någon. Jag är en stark människa och det var svårt att berätta för min sambo att jag fick en massa skit på min arbetsplats.

Men du vågade till slut säga ifrån och sedan tog du kontakt med facket…
– Jag sade att han alltför länge behandlat mig dåligt. Han reagerade med att kalla mig ”lilla Amalia” och jag sade då ”Basta! Mitt namn är Amalia Alvarez, och du ska respektera mig”.

– När jag tog kontakt med syndikalisterna visste jag inte om de skulle tro på mig, jag hade ju inga bevis. Men de litade på mig med en gång. Det kändes fantastiskt.

Förhandlingarna räckte inte längre än till ungefär en månadslön, och i stället dömdes ditt ombud för förtal…
– Jag var arg och kände mig maktlös, vadå förtal? De hade inga bevis. Ännu en gång dömde systemet den hederliga arbetare, i stället för den kriminelle arbetsköparen.

– Men jag ville inte ha några pengar, ville inte ha pengar som är smutsiga. Jag hade velat att han skulle erkänna att han gjort fel och att han skulle erkänna brotten och be om ursäkt.

Var det värt det?
– Ja. Min integritet var slängd på sophögen men jag vann tillbaka den och kommer inte att tappa bort den igen.

Vad vill du säga till andra som befinner sig i liknande situationer?
– Man måste se sig i spegeln och fråga sig vem man är, konfrontera sig själv med sina värderingar. Man tror man är ensam och att andra inte kommer att förstå, men det är fel. Man är inte ensam, det är många kvinnor, män, homosexuella och andra som har varit med om liknande saker och de kommer att förstå.

Hur går du vidare?
– Jag jobbar som vårdbiträde på ett äldreboende i Lund och jag kommer alltid stå upp mot rasism. Jag är också engagerad i mapuchernas kamp och två dagar efter jag får priset kommer jag att träffa mina bröder från ursprungsbefolkningen i mexikanska Oaxaca i Stockholm.

Fakta / Till minne av mördad syndikalist
Civilkuragepriset instiftades av SAC till minne av den fackligt aktiva syndikalisten Björn Söderberg som 1999 mördades av nazister. Priset delas ut till en eller flera som visat civilkurage och agerat mot missförhållanden på sin arbetsplats. Priset utdelades för första gången år 2000.

Tidigare pristagare: Amanuel Asmelach, Fredrik Pettersson, Anita Noorai Aggarwal och Lina Billberg. År 2003 och 2006 delades inget pris ut.