Under London-Heathrows ständiga flygplansdån samlades förra veckan över 1 000 klimataktivister för att tillsammans med lokala bybor bilda sig och göra aktioner mot flygets påverkan på klimatet. – Genom lägret har vi fått en radikal klimatrörelse i det här landet, säger en av de nöjda arrangörerna. Arbetaren var med på ett lerigt läger som kan gå till historien.
Långt innan man når fältet där klimataktivister har byggt upp The Camp for Climate Action hörs dånet av flygplan. Tre byar ligger alldeles intill flygplatsen, några av husen står inte längre än 500 meter från de banor där flygen landar och lyfter 24 timmar om dygnet. Här, i relativt billiga förorter till London, har majoriteten av invånarna rötter i Asien.
Poliser står uppradade runt hela lägret och måste passeras innan varma leenden och hello love möter en i lägrets informationstält. Efter en kort introduktion till hur lägret är uppbyggt, var de sex olika grannskapen – ”Barrios”, med zapatistiskt språkbruk – ligger, var man hämtar vatten och mat, och strikta order om att absolut inte kissa i bajstoaletterna (eller bajsa i kisstoaletterna), är det bara att ge sig hän åt den goda stämningen, som stiger i takt med den regnvåta leran ju längre veckan går.
Efter förra årets lyckade klimatläger utanför ett kolkraftverk i Yorkshire med 600 deltagare väntades årets läger bli större. Drygt 1 000 aktivister, mestadels från olika delar av Storbritannien, samlades sålunda för knappt två veckor sedan på Heathrows bakgård för att tillsammans med lokala bybor protestera mot flygindustrin i allmänhet och Heathrows utvidgning i synnerhet. Men sina 79 miljoner passagerare om året är Heathrow Europas mest trafikerade flygplats. British Airport Authorities, BAA, som äger Heathrow har i mer än tio års tid planerat bygget av en
tredje landningsbana och en sjätte terminal. Byggs de ska trafiken till och från Heathrow öka från dagens 480 000 flygningar per år till 800 000.
Ute på fältet, med flygtrafiken rakt ovanför, är det svårt att föreställa sig hur planen då skulle kunna undvika att krocka. Varje minut startar eller landar ett plan, och med en polishelikopter hängande över lägret är det ibland svårt att höra alla diskussionerna i de olika tälten; om allt från Kinas utsläpp och Minskning och utjämning till Feminism och klimat.
London-barriot har det största köket och ett stort tält där aktions- och grannskapsmöten hålls dagligen. Lite längre bort, mitt i lägret, har det stora mötestältet som rymmer varenda regnskygg aktivist rests. Otaliga solceller och sju vindsnurror sörjer för elbehovet.
Lägret har tre syften: utbildning, livsstil utan ekologiska fotavtryck, direkt aktion.
– Vi har egentligen inga gröna parlamentsledamöter och inget starkt grönt parti här, till skillnad från många andra länder i Europa. Den brittiska regeringen pratar mycket om att göra någonting mot klimatförändringarna, men utan något som helst resultat. Folk känner att de måste göra någonting, och det är en av anledningarna till att klimatlägret är så lyckat – vi har en stark gräsrotsrörelse, säger John Jordan, en av lägrets drygt 100 organisatörer.
Han är en av de mer erfarna aktivisterna, med bakgrund i 1990-talets brittiska antivägrörelse. Tillsammans med andra i den generationen startade han Reclaim the Street och den berömda clownarmén.
– Det som är underbart med klimatlägret är att det finns en sådan mångfald av människor. Vi har de gamla aktivisterna som var aktiva i antivägrörelsen med all sin erfarenhet. Vi har Reclaim the Street-aktivisterna, vi har de som försöker leva en livsstil utan ekologiska fotavtryck – vars erfarenheter är mycket värda – och så har vi de unga, nya aktivisterna. Det är en fantastisk samling!
Månader av förberedelser i ett öppet nätverk för alla klimat- och miljögrupper i Storbritannien föregick lägret. När väl markgruppen, som hade ansvar för att rekognosera och komma med förslag om var årets läger skulle äga rum, hade samlat sex förslag tog det två och en halv dag innan alla grupper inom nätverket på konsensusmöten enats om att flyget skulle vara i fokus. Alla skulle vara med, och det var viktigt för nätverket att det var en lämplig plats såväl politiskt som praktiskt. Lägrets tre riktlinjer målades fram i en likadan beslutsprocess.
– En av våra viktigaste uppgifter är att i praktisk handling visa upp den värld vi vill ha, visa att det går att leva på ett annat sätt – inte göra som politiker och bara prata. Kapitalet är väldigt bra att på att manipulera människors begär, och den bästa politiken vi kan driva är att ge människor ett alternativ som uppfyller deras begär. En hållbar by där det inte finns hierarkier för beslutsfattande, säger Jordan.
När fälten vid Heathrow utannonserades som platsen för årets läger försökte BAA sätta stopp för det domstolsvägen.
– Det är mycket tack vare BAA som vi har synts så mycket i medierna. De lyckades inte förbjuda lägret – i stället lockade de hit unga människor som är oroade för framtiden. Det här har varit en pr-katastrof för BAA.
Organisatörerna tog också kontakt med de lokala byborna, som i flera års tid drivit en egen kampanj mot BAA:s planer på en tredje landningsbana. De lokala parlamentsledamöterna har också uttalat stöd för lägret, och John McDonnell, Labour-vänsterns kandidat till partiordförande, skrev ett brev där han formellt bjöd in lägret till området.
– Vi har haft ett antal möten med lokala bybor som har välkomnat oss. I 17 år har BAA ljugit för dem och planerar nu att riva deras hus. Jag blev glad – och lite förvånad – över deras positiva reaktioner på vårt initiativ, säger Jordan.
Varje dag under lägret genomförs aktioner av olika slag. Mindre grupper springer in på två privata flygplatser, där förmögna parkerar sina egna flygplan, och stoppar all trafik. En annan grupp limmar fast händerna på transportdepartementets dörrar med kravet att flygplatser inte ska utvidgas.
En tredje grupp låser fast sig vid grindarna på det israeliska företaget Carmel Agrexco, som importerar grönsaker och blommor från illegala israeliska bosättningar på Västbanken, samtidigt som några springer in på kontoret och rör omkring bland papper och möblemang. Gruppen är noga med att koppla aktionen till lägret, med argumenten att Carmel Agrexco flyger in alla sina varor till Storbritannien och att Jordanfloden, som redan är drabbad av uppvärmningen och sjunker med en meter per år, dräneras än mer av de israeliska bosättare vars produkter flygs till väst.
Några kilometer bort från lägret står tre strejkvakter i hällregnet. 29 lastarbetare vid Heathrow har gått ut i strejk mot att arbetsgivaren, det japanska företaget Nippon Express, försöker minska antalet arbetare per skift, sänka ob-tilläggen och öka antalet helgpass.
Strejken började samtidigt som klimatlägret och aktivister har varje dag besökt strejkvakterna för att visa sin solidaritet.
– Vi har inga svartfötter, men alla strejkar inte med oss. De som är prov- och visstidsanställda ska få sina kontrakt förnyade efter strejken och de är oroliga för att inte få förlängning. Det är tråkigt att alla är med, men jag förstår dem. De backar upp oss och har visat solidaritet, säger Simon som arbetat som lastare på samma ställe i 14 år.
– Vi kommer att strejka tills företaget kommer ut och förhandlar med oss. Vi står upp för rättvisan, säger Simon och nämner hur glad han är över att folk från lägret kommit för att visa sin solidaritet.
Söndagen har utropats till lägrets klimax: 24 timmars aktioner. Barnen, deras föräldrar och lokala bybor är först ut med att lämna lägret i en demonstration med över 500 deltagare.
Yvonne Oakes har bott i 40 år i byn Sipson närmast flygplatsen. Hon bär sin banderoll bestämt, tillsammans med sin make, och på kragen har hon, liksom nästan varenda bybo, den vita knappen med texten ”No third runway” – ingen tredje landningsbana.
– Tre byar kommer att förstöras. Det är tusen hus. Hela vår by, alla våra hem kommer att rivas. Min mellanson föddes i huset vi bor i nu. Vi vill inte flytta! Flygplatsen har vuxit mycket under de åren som jag har bott här och föroreningarna har bara blivit värre. Vi har mycket problem med astma i byn, men jag vill ändå inte flytta. Jag älskar min by och mina grannar!
Hon är mycket upprörd och höjer rösten när BAA kommer på tal:
– BAA har ljugit för oss och sagt att de inte kommer att bygga den tredje landningsbanan, ändå fortskrider de med sina planer. Vi har länge kämpat mot dem och protesterat på massor av olika sätt, men ingen har lagt märke till oss förrän nu. Genom klimatlägret har vi återfått vårt hopp och vår kampglöd.
Under söndagen försöker olika grupper ta sig över det 800 meter långa fältet som skiljer lägret från BAA:s huvudkontor. De prövar den så kallade ”femfingersmetoden” som användes för att blockera G8-mötet i Tyskland i juni. Tanken är att sprida ut sig i fem ”fingrar” och hitta luckor för att komma fram till målet. Längst fram bär demonstranterna stora upptryckta bilder på ansikten, porträtt av människor som drabbats av klimatförändringarna. Andra håller upp sammanfattningen av en uppmärksammad rapport om Minskning och utjämning, som en uppmaning till den brittiska regeringen.
De 1 800 inkallade poliserna går flera gånger till attack och lyckas splittra demonstrationen. Väl ute på fältet slår kravallpolisen till från ett håll samtidigt som ridande poliser attackerar från ett annat. Vid ett tillfälle slängs en polis av sin häst.
– Polisen har varit väldigt brutal. Vanligtvis gillar jag polisen, men inte i dag. Vi är fredliga aktivister. Jag är här för att jag är oroad över klimatförändringarna, säger biologistudenten Tom Smith när en grupp är helt omringad av kravallpolis.
Ingen släpps in eller ut, men efter en halvtimme i regnet börjar ett sambaband spela, till allas stora glädje. Bland dem finns Susanne, som kommer från Finland men bor i Amsterdam. Hon reste hit med buss för att samla på sig idéer.
– Lägret har varit helt underbart. Människor har varit så vänliga och intelligenta. Det är så här det måste starta – att folk samlas och gör någonting.
Till slut, på söndagseftermiddagen, lyckas nästan alla grupper ta sig fram till BAA:s parkeringsplats. Även barnens och bybornas demonstration, som flera gånger dirigerats om av polisen, anländer sex timmar efter starten.
– Jag har gått med hela dagen, ända från lägret. Jag har själv bott på lägret de senaste två dagarna. Jag vill kunna leva i en värld som jag känner mig bekväm i, en värld utan en massa föroreningar, säger 17-åriga Hunter Hobbard.
På BAA:s parkering blir det folkfest med musik, clowner, isbjörnar, dans och smörgåsar. De flesta återvänder till lägret under kvällen, men drygt 200 aktivister stannar kvar i väntan på måndagsmorgonen då BAA:s personal ska komma till jobbet.
Morgonen efter sitter 22-åriga Charlotte Orwell tätt intill en kamrat för att värma sig. Hon ser trött men glad ut.
– Jag stannade hela natten. BAA är vår måltavla, de är ansvariga för den massiva expansion av flyget som går tvärt emot målet att minska våra utsläpp nu. Vi vill visa på hur hjärtlösa de är. Motsägelsen är så tydlig: det är uppenbart att BAA:s politik går stick i stäv med regeringens påstådda ambitioner. Och uppenbarligen har vi stört dem eftersom de stängde ner verksamheten här vid huvudkontoret i går. Polisen försökte arrestera och misshandla oss på kvällen, när all media hade gått, men de lyckades inte flytta på oss.
En annan trött aktivist bläddrar i tidningarna och är hyfsat nöjd med uppmärksamheten:
– De flesta tidningar har skrivit bra om oss och poliserna har varit mindre brutala än de brukar vara. De är rädda för all media, plus att så mycket vanligt folk har visat sitt stöd för lägret, särskilt lokalbefolkningen.
En tredje aktivist säger att anledningen till den goda rapporteringen är att inga privatpersoner har blivit drabbade.
– Lägret har inte handlat om att störa individer. Klimatförändringarna handlar inte om individuella val, utan om hur storföretagen och regeringarna agerar.
Flera högt uppsatta chefer försöker komma in på huvudkontoret och eskorteras av ett dussintal poliser. Aktivister i de uppsatta tälten ropar högljudda uppmaningar till dem.
– Vi vill prata med BAA om deras roll i klimatförändringarna. Och återigen vägrar de att prata med oss!
Under dagen läses rapporter från andra grupper upp: Fem aktivister har kedjat fast sig utanför kärnkraftverket Sizewell B med banderollen ”Kärnkraft är inte lösningen på klimatkaoset”. Några andra blockerar oljebolaget BP:s huvudkontor i centrala London genom att limma fast händerna på dörrarna. 18 aktivister stör arbetet på företaget Bridge Pont Capital som äger flygplatsen i Leeds och två andra grupper – utklädda till sillar – ockuperar klimatkompensationsföretaget Climate Cares kontor i London och Oxford.
Jubel efter jubel hörs.
På måndagseftermiddagen hålls ett stormöte för de nu omkring 400 aktivister som finns på parkeringen utanför BAA. Handvinkningar, som betyder konsensus, förklaras för polisen och journalisterna som mycket intresserat följer mötet. Mötet beslutar att vara kvar i exakt 24 timmar som bestämt.
Vid tretiden återvänder alla till lägret och blir mottagna av applåder och kramar. Jag träffar John Jordan igen. Han ser lycklig ut.
– Genom lägret har vi fått en radikal klimatrörelse i det här landet. Vi måste vara öppna om vi ska bli en stark rörelse och polisen har visserligen infiltrerat oss, men eftersom vi är så decentraliserade kan de inte infiltrera allt och alla. Vi ska inte se klimatförändringarna bara som en kris, vi ska också se dem som en möjlighet att förändra det system vi lever i, i riktning mot det samhälle vi vill ha, ett sant ekosystem utan hierarkier. Det är motsatsen till den gröna kapitalism de talar om!
