Analys

Biståndsmål i skottgluggen

En massiv kritik mot det samlade svenska biståndet har seglat upp som favoritämne på flera ledar- och debattsidor den senaste månaden. Debatten är delvis en följd av biståndsministerns otydliga utspel, som kan tyda på en vilja att överge enprocentsmålet med biståndet.

Biståndsminister Gunilla Karlsson har i flera tal ifrågasatt nyttan med dagens bistånd mot bakgrund av att fattigdomen i Afrika är fortsatt vitt spridd. I en intervju i Göteborgs-Posten den 30 maj kallade hon ökningen av biståndsvolymerna till följd av en ökad Bruttonationalinkomst, BNI, och en ökning av biståndsmålet till en procent, för ”en förbannelse”. Hon har inlett en koncentrering av biståndet, och hävdat vikten av att mäta effekter av biståndsinsatser och en översyn av verksamheten, som om det vore en nyhet.
Gunilla Karlssons ifrågasättande av biståndets effektivitet och inriktning har applåderats av enskilda ledarskribenter och krönikörer i borgerliga tidningar som spetsat till debatten ytterligare. Dagens Nyheters ledarsida antyder att vad Gunilla Karlsson i själva verket vill men inte kan eller vågar argumentera för är att enprocentsmålet bör avskaffas.

Utan att redovisa vare sig positiva eller negativa konkreta exempel har bland andra Anna Dahlberg i Expressen kallat det svenska stödet till småskaliga utvecklingsinsatser och civilsamhällets organisationer för ”uselt”.
Flera av de biståndskritiska inläggen lutar sig förutom mot den nya regeringens politik även mot utspel som gjorts av tankesmedjan Timbro. I ett debattinlägg i Expressen den 6 juli liknar Timbros Pär Krause och Fredrik Segerfeldt de svenska biståndsorganisationerna och deras anställda vid en sfär driven av egenintresse, som ”upprätthåller myter, och döljer sanningar”.
Debattartikeln, där målet med biståndet förklaras vara ”att spendera en viss mängd pengar, inte att hjälpa fattiga människor” ger troligen en försmak av Krauses kommande bok ”Det svenska biståndsberoendet” som släpps i höst.

Redan i början av juli släppte Timbro en likaledes starkt kritisk rapport om projektet ”Den globala skolan” – ett samarbete mellan Sida och Myndigheten för skolutveckling med syfte att väcka debatt om globala utvecklingsfrågor inom skolan. Rapporten kritiserar projektets publikationer för att vara vänster, bland annat eftersom flera författare efterlyser ett tydligare rättviseperspektiv i svensk utvecklingspolitik.
Andra debattörer, som Nima Sanandaji, vd på tankesmedjan Captus, har i sina biståndskritiska inlägg hävdat att fattigdom inte längre kan anses bero på kolonial exploatering, eftersom ”kolonialismen tog slut för länge sedan”.

Det slående med den senaste tidens debatt är inte att biståndets innehåll ifrågasätts. Symptomatiskt är snarare att debatten inte går in på huvudfrågorna, som förtjänar mer diskussion än de får idag: vad är orsaken till att bistånd behövs, och hur kan biståndet förbättras? Vad kan statliga Sida och frivilligorganisationer göra för att nå bättre resultat?
De skarpa utvecklingspolitiska argumenten kring hur biståndet bättre kan bidra till en demokratisk utveckling, fattigdomsminskning, jämställdhet och en hållbar utveckling lyser med sin frånvaro. Kritik av Sveriges agerande tillsammans med USA och Kanada för att försöka vidga definitionen av bistånd så att det även kan innefatta militära insatser, har inte heller fått ta plats i debatten. Lika lite lämnas spaltutrymme till en analys av den orättvisa världsordningen, problemen med illegitima skulder som håller kvar länder i fattigdom, eller misslyckade företagsinvesteringar i tredje världen, som den svenska staten sedan tagit över ansvaret för genom exportkreditgarantier.

Debatten bör därför snarare tolkas som ett ideologiskt motiverat angrepp mot biståndet, i linje med den pågående attacken mot den gemensamma välfärden som ”ineffektiv”. Utgångspunkten är att onda och slösaktiga tjänstemän vill upprätthålla biståndet av egenintresse.
Samtidigt tyder nya utspel från regeringen på att den inte är intresserad av att lägga resurser på att skapa en mer nyanserad debatt kring biståndsfrågor. Enskilda organisationer som får anslag från Sida för informationsverksamhet i Sverige, kommer från årsskiftet att behöva samla in 10 procent av verksamhetsbudgeten själva, och diskussioner finns om att höja egeninsatsen ytterligare, till 20 procent. Föreningen för Utvecklingsfrågor, som har som huvudsyfte att skapa debatt och informera om utvecklingsfrågor i Sverige, har redan flaggat för att förslaget kan innebära en kraftig minskning av dess verksamhet, eller till och med nedläggning.
Om Gunilla Karlsson har en genuin önskan om en mer nyanserad debatt kring biståndet rimmar förslaget illa med den visionen.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Världen har ögonen på svenskars stöd för PKKs syriska grenar i Rojava. Men hur mycket vet du om PKK, PYD och YPG? Prenumerera på vårt nyhetsbrev nu så får du ett samlat paket av Rojava-rapportering och upplåsta reportage direkt i brevlådan.

Klicka här för att stänga