xx

Jag behöver en krigare

Jag möter ett gäng unga killar på väg hem från tunnelbanan. Jag hör på håll hur de skrattar. Precis när vi möts urskiljer jag: ”Ja, den tjejen är verkligen äcklig.”. Någon instämmer: ”Fy, fan vad hon är äcklig”. Jag hör mera skratt – och de har gått förbi. Ilskan bubblar i mig, det känns inget […]

Jag möter ett gäng unga killar på väg hem från tunnelbanan. Jag hör på håll hur de skrattar. Precis när vi möts urskiljer jag: ”Ja, den tjejen är verkligen äcklig.”. Någon instämmer: ”Fy, fan vad hon är äcklig”. Jag hör mera skratt – och de har gått förbi. Ilskan bubblar i mig, det känns inget vidare att de får flina oemotsagda.

Mina tankar går till Katarina Wennstams bok En riktig våldtäktsman. Den synliggör genom sin genomgång av en rad gruppvåldtäkter som gått till domstol att kvinnor upphör att vara människor inför ett gäng, om de väl stämplats som ”horor”, som ”äckliga”. Handlingsutrymmet för att inte stämplas som det ena eller andra skiljer sig åt i olika kretsar, men i hela samhället finns uppenbart osynliga lagar för vad en tjej ”får” och inte ”får” göra och fortfarande vara människa med allt vad det innebär av mänskliga rättigheter. De osynliga lagarna är flytande, men gränserna kan handla om klädsel, fylla, sexuella erfarenheter och allehanda ”okvinnligt” beteende.

En vidrig, objektifierande gänglogik praktiseras vilken i korthet går ut på att våldtäkt inte är okej, på ”vanliga” tjejer/kvinnor, men att knulla ett objekt, en ”hora”, det är en annan sak – även om hon skriker NEJ! En scen ur en av de domar Wennstam refererar har etsat sig fast i mitt minne. Ett antal män våldtar en ung tjej en solig sommareftermiddag. En av killarna försöker protestera: ”Men hon ÄR ju inte full.” Han får svaret: ”Det är hon visst!”, låter sig nöja med det och ingriper inte för att stoppa övergreppet.

De senaste två dygnen har jag läst den tredje delen i Stieg Larssons ”millenium-triologi”, Luftslottet som sprängdes (704 sidor!), där huvudpersonen Lisbeth Salander är en tjej som fått erfara vad det innebär att reduceras till objekt och få sitt människovärde upphävt – gång på gång. Men för ovanlighetens skull snaskar inte författaren i övergreppen som pikanta detaljer i utkanten av mordgåtor, här är i stället genushierarkierna och vilka konsekvenser de får för kvinnor, centralt.

När kvinnor i litteratur och film får vara aktiva subjekt är de sällan ”vanliga”. De är superhjältar (tänk Alias, tänk Long kiss goodnight, tänk Nikita …) – och vanliga tjejer är fortfarande hänvisade till att identifiera sig med andra kvinnor på duken – de som så ofta skriker och svimmar och blir räddade av män när farliga saker händer.

Lisbeth Salander är annan typ av hjältinna. Hon är visserligen superintelligent, har ett superminne och är supersnabb – men hon är samtidigt en tjej mitt ibland oss, och jag kan faktiskt identifiera mig. Hon är en krigare. Hon tar ingen skit. Det behöver inte jag göra heller.
Tack Stieg! Du gav oss Salander och det är ingen överdrift att säga att hon behövs.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984