Kapitalismen är dynamisk, och utan den hade vi kanske fastnat i medeltiden. Men det betyder inte att den är rättvis. Jag vill ha ett ekonomiskt system som är dynamiskt och rättvist, säger Michael Albert.
Han är på föreläsningsturné i Sverige för att prata om deltagarekonomi eller participatory economics (förkortat Parecon) som det heter på engelska. Albert, nyligen sextio år fyllda, är en tongivande gestalt inom den amerikanska vänstern: som en av den välrenommerade tidskriften Z Magazines grundare, som politisk visionär, som bokförläggare, som författare och som aktivist.
Olika idéer om alternativ till den västerländska kapitalismen och den sovjetiska planekonomin diskuterades flitigt inom den amerikanska frihetliga vänstern under 1960- och 1970-talen. Därifrån hämtade Michael Albert många av de teorier som han tillsammans med den radikala ekonomen Robin Hahnel sammanställde i boken Looking Forward i slutet av 1980-talet, en första skiss av ett nytt ekonomiskt system de kallade Parecon, deltagarekonomi.
Sedan dess har Albert skrivit en rad böcker och artiklar i ämnet, både på egen hand och tillsammans med andra, allt eftersom de deltagarekonomiska teorierna diskuterats och utvecklats.
Både kapitalismens konkurrensdrivna marknader och kommunismens centralistiska planekonomi har visat sig fullt kapabla att industrialisera och effektivisera produktionen av varor. Men de bygger samtidigt på principer som befäster orättvisa skillnader i samhället: inom kapitalismen mellan de som har och de som inte har, inom den kommunistiska planekonomin mellan de som bestämmer och de som lyder.
Idén med deltagarekonomi är i stället att skapa ett klasslöst, demokratiskt och rättvist samhälle.
– Deltagarekonomi är egentligen inte särskilt komplicerat eller svårbegripligt. Men det är ett helt nytt sätt att se på ekonomi, och därför har många svårt att förstå vad det handlar om. I regel har arbetare lättare att förstå och sympatisera med idéerna, men jag kan förklara deltagarekonomi för en läkare i flera timmar, och han skulle ändå inte förstå vad jag pratar om. Han kan varken förstå eller acceptera att han åtnjuter en ställning i klassamhället som är orättvis, säger Michael Albert.
I en deltagarekonomi ägs produktionsmedlen gemensamt och arbetet organiseras av arbetarna själva. All produktion, konsumtion och administration regleras genom ett vittförgrenat system av olika råd och federationer. Alla medborgare har möjlighet att påverka de beslut som de påverkas av. Därför styrs produktionen och konsumtionen inte av skapade eller uppkomna behov, utan bestäms i samråd mellan tillverkare och köpare. Det ger producenterna och konsumenterna möjlighet att ta hänsyn till konsekvenserna av produktionen, exempelvis luftföroreningar från ett stålverk, och i ljuset av dessa tillsammans sätta pris på de varor som till slut lämnar fabriken i fråga.
Att avskaffa klassamhället är en annan av huvudpunkterna i det deltagarekonomiska programmet. Lösningen är arbetskomplex: autonoma arbetsplatser med roterande arbetsscheman. Ingen ska behöva slita med själlösa eller farliga jobb hela dagarna; så varje arbetare ges möjlighet att variera sina arbetsuppgifter.
Till exempel: måndagen nere på fabriksgolvet, tisdagen i en planeringsgrupp, tillbaka till fabriksgolvet på onsdag och resten av veckan i arbetsgrupper som planerar eventuella produktionsökningar, eller kanske i lunchrestaurangen bredvid fabriken.
– Arbetskomplexen är nog det enda som är nytt och unikt för deltagarekonomi.
I övrigt bygger den på gamla idéer som funnits länge men aldrig kombinerats i ett sammanhängande system förut, säger Michael Albert.
Löner och annan ersättning sätts inte efter arbetarens utbildning eller förmåga. För att skapa så lika förutsättningar som möjligt för alla utgår i stället en gemensam grundlön som den enskilde arbetaren kan dryga ut genom att arbeta fler timmar, eller spä ut genom att arbeta färre timmar. Det går därmed inte att försöka skaffa sig fördelar på bekostnad av andra, om det så handlar om makt, pengar eller status. Det innebär också att den som vigt tio år av sitt liv åt att utbilda sig till kirurg inte kan räkna med en högre lön, än säg en sjuksköterska eller en snickare. Det är ändå inte enbart framtida drömlöner som lockar folk till att utbilda sig, enligt Albert:
– När jag föreläser på universitet brukar jag testa läkarstudenter. Jag ber dem bortse från utbildningskostnaderna och sedan välja mellan att läsa till läkare eller jobba som gruvarbetare. Naturligtvis väljer alla läkaryrket. Därefter utgår jag från snittlönen för en läkare i USA, men föreslår gradvis en allt lägre och lägre lön för att hitta smärtgränsen, den punkt där studenterna inte längre ser någon mening i att lägga så många år på utbildningen. Ofta hamnar vi på en nivå som ligger strax under vad en gruvarbetare tjänar. Alla väljer ändå läkaryrket.
Det är huvudsakligen i vänsterkretsar som Michael Albert rönt uppmärksamhet, för det finns i princip inget intresse för deltagarekonomi bland professionella ekonomer.
– De flesta bara låtsas som att det inte finns. Det är några som har klagat på att det inte finns någon ackumulation i deltagarekonomi, och därför vill ingen jobba. Men poängen är att folk kommer att ha starkare incitament att jobba i en deltagarekonomi där man får betalt efter den ansträngning man gjort, inte efter hur mycket ackumulerat kapital man har, säger han.
Deltagarekonomi har också kritiserats från vänsterhåll, av socialister som vurmar för centraliserad planhushållning, anarkister som misstror alla former av institutioner och socialdemokrater som kan tänka sig marknadsekonomiska lösningar på sociala problem. Och det beror enligt Albert inte så mycket på brister i deltagarekonomin som på det enkla faktum att de flesta har svårt att begripa ett nytt ekonomiskt system.
– Hittills har de mest intressanta invändningarna kommit från anarkister, kanske mest för att deltagarekonomi skulle fungera i ett anarkistiskt samhälle, även om en del misstror sammanslutningar typ arbetarfederationer och andra misstror lönesystemet. Men jag har redan sammanställt och bemött den tyngsta kritiken
i mina böcker. Det är sällan jag blir ställd av frågor nu för tiden.
Det finns en rad företag och arbetsplatser över hela världen som organiserar sig efter deltagarekonomiska principer, men det finns såvitt Michael Albert vet inga storskaliga projekt på gång. Däremot lyfter han fram den politiska och ekonomiska utvecklingen i Venezuela som en möjlig grogrund för deltagarekonomiska experiment.
– När Venezuela handlar med exempelvis Peru och Bolivia så sätter de inte marknadsmässiga priser. De bestämmer i stället priserna tillsammans med sin handelspartner, och i regel till ett pris som är förmånligare för grannländerna, eftersom Venezuela är så rikt, berättar han.
Hur utvecklingen i Venezuela kommer att fortlöpa är svårt att förutspå, men han ser många intressanta idéer diskuteras. Många bär tydliga likheter med deltagarekonomiska principer, exempelvis deltagande budgetar, där medborgarna kan påverka budgetarbetet, oftast på kommunnivå. Albert är visserligen inte helt övertygad om att Chavez är den röde Messias många ser honom som, men tror ändå att hans regering har möjligheter att genomföra verkligt radikala förändringar:
– Chavez pratar om en socialism för det tjugoförsta århundradet, men vad det egentligen innebär är det ingen som riktigt vet. Men Venezuela har de politiska funktionerna tydligt klara för sig. Det återstår att se hur de organiserar sin ekonomi.
I ett större globalt perspektiv ser Albert inga tydliga tecken på en världsomfattande deltagarekonomisk revolution runt hörnet, åtminstone inte ännu. Kapitalismen har hittills visat sig seglivad. Men det växande klimathotet kommer kanske att visa sig vara ett alltför svårt problem för marknaden att hantera.
– I ett marknadsekonomiskt system är det billigare för industrin att inte städa upp efter sig, även om produktionen skadar miljön. Sunda och intelligenta människor har varnat för klimathotet i många, många år, men ingen har brytt sig. Först sedan Al Gore gett sig in i leken har företagen börjat lyssna, även om det fortfarande är många som vägrar bry sig. Nu försöker de hitta lösningar på problemen, men eftersom de fortfarande är bundna av systemet måste de hitta lösningar som är lönsamma. Skulle marknaden på allvar gå in för att lösa den annalkande katastrofen kommer den säkerligen att angripa problemen aggressivt och kraftfullt, men inte förrän sista sekunden och då är det kanske för sent.
Albert hyser större tilltro till gräsrotsorganisationer som arbetat med klimatfrågan länge och har en uppriktig vilja att förändra. Marknadskrafternas alltmer desperata försök att hitta nya sätt att tjäna pengar på problemen visar bara på den kapitalistiska logik som försatt oss i den här situationen från första början, menar han. Det är extra tydligt i USA, där förtroendet för politikerna är kört i botten, och de företag som tills nyligen förnekade klimatförändringen lär ha svårt att få stöd för sina lösningar på problemet.
– Alla vet att de åtgärder som måste vidtas för att hindra en katastrof i slutändan kommer att bekostas av vanliga arbetare. Och de kommer att förvägra Gore och hans anhang sitt stöd av samma anledning som de inte går och röstar – de utgår från att de ändå bara kommer att bli blåsta i slutänden, avslutar Michael Albert.
