En nyckelscen i den första filmen om Feministiskt initiativ är den där Ebba Witt-Brattström och Tiina Rosenberg hemma i någons kök diskuterar kärnfamiljen. Den heterosexuella kärnfamiljen är alltid ett antifeministiskt projekt, hävdar Tiina, varpå Ebba säger att ett parti som går till val på det budskapet nog inte får så många röster.I intervjun i Arbetarens […]
En nyckelscen i den första filmen om Feministiskt initiativ är den där Ebba Witt-Brattström och Tiina Rosenberg hemma i någons kök diskuterar kärnfamiljen. Den heterosexuella kärnfamiljen är alltid ett antifeministiskt projekt, hävdar Tiina, varpå Ebba säger att ett parti som går till val på det budskapet nog inte får så många röster.
I intervjun i Arbetarens 8 mars-nummer återkommer Tiina Rosenberg till kärnfamiljen och förutspår, säkert helt riktigt, att åtskilliga av de mediefeminister som nu livnär sig på att skriva om kärnfamilj och barnpassning snart kommer att råka ut för den första skilsmässan. Jaha. Ska vi glädja oss åt det och i så fall varför?
Jag tillhör den del av kvinnorörelsen som brukade säga ”Vi vill inte ha fler kvinnliga direktörer, vi vill inte ha några direktörer alls”, och jag har haft svårt för det senaste decenniets pseudofeministiska frågor som pigavdrag och kvotering till företagsstyrelser. I mycket håller jag med Tiina Rosenberg: man kan inte ha ett feministparti, eller överhuvudtaget en feminism värd namnet, utan klassperspektiv.
Frågan är om man kan ha en feminism, eller för den delen en vänster, som lägger så mycket krut på att driva frågor som de flesta människor upplever som perifera eller rent av mot deras intressen. Det finns nästan ingen koppling mellan de förment feministiska frågor som den chick-radikala innevänstern driver och de frågor som engagerar den ”arbetarklass” vars intressen samma vänster vill företräda.
Rebecka Bohlin är åtminstone medveten om den här motsättningen. I sin ledare om det hon kallar nyckelfrågan, individualiserad föräldraledighet, erkänner hon att en stor majoritet av både män och kvinnor är motståndare till en obligatorisk likadelning men menar att vinsterna på sikt skulle vara så stora att de motiverar att man går emot folkflertalets åsikter. Jag anser att hon har fel och att hela frågan är otillräckligt analyserad, men det får vi ta en annan gång.
I motsats till Rebecka verkar Tiina Rosenberg vara totalt omedveten om att de hjärtefrågor som hon ville driva inom Fi, nämligen hbt-frågorna och kritiken av kärnfamiljen som kvinnoundertryckande, knappast lockar de lågavlönade arbetarkvinnor hon talar om i intervjun.
När jag ändå svär i kyrkan: kan någon förklara varför det är kvinnornas och ett feministpartis uppgift att driva hbt-frågorna? Vilka är dessa frågor, rent konkret? Jag minns att Arbetaren för en del år sedan försökte få läsarna att ge exempel på diskriminering av de grupper som då ännu inte döpts till hbt, och det enda exempel man lyckades hitta var att de inte fick familjerabatt på badhusen. Men annars? Varför förväntas jag som feminist ha mer gemensamt med läderbögarna än med min man och mina söner?
Tiina Rosenberg påstår att det i ”alla tidningar” finns en ”enormt konservativ” vändning med kärnfamilj för hela slanten. Vi läser tydligen inte samma tidningar. I de tidskrifter jag prenumererar på (jag undrar ibland varför) finns det ingenting som är mer föraktligt än det liv jag lever. Heterosexuell kärnfamilj i Täby – hur lågt kan man falla? Jag har en hel drös med klipp från de senaste månadernas kultursidor. Hade man bytt ut ”Täby” mot Botkyrka och heterosexuell mot homosexuell skulle åtskilliga av dem sannolikt ha kunnat åtalas för hets mot folkgrupp.
Det är svårt att leva ensam, det är svårt att leva med någon annan. Men att kärnfamiljerna, som Tiina Rosenberg antyder, à priori skulle vara inte bara antifeministiska utan också mer konservativa och egoistiska och därmed förkastliga än singlar, ensamma mödrar eller homosexuella par återstår att bevisa.
I senaste numret av Bang – rekommenderas! – finns en liten pärla till text. Författaren, Maria Sveland (aktuell med debutboken Bitterfittan), har rest till Danmark för att intervjua sin idol från Fräls oss ifrån kärleken men har tydligen inte hållit koll på Suzanne Bröggers senare liv. Alltså blir hon grymt besviken när det visar sig att idolen inte bara fött barn och lever i kärnfamilj utan dessutom är nöjd med det och till och med tacksam: ”Jag är tacksam för att jag lever och för att det finns ömhet och att ingen av dem jag älskar är sjuka eller döende. Det är jag tacksam för.”
Tacksam! Suzanne Brögger!
Hur var det Hasse & Tage sjöng? ”Man får hoppas att barnen ändå får ett glas öl!”
Inga-Lisa Sangregorio är frilansjournalist