Några röster från bekantskapskretsen: Tur att inte båda barnen vill spela fotboll, det skulle vi inte haft råd med. Fotboll är visserligen ingen dyr sport, men den kostar, med kläder, skor, läger och resor.En annan arbetarfamilj: Väntetiden blev för lång. Nu har vi sökt privat psykiatrihjälp för vårt barn som är deprimerat och håglöst, men […]
Några röster från bekantskapskretsen: Tur att inte båda barnen vill spela fotboll, det skulle vi inte haft råd med. Fotboll är visserligen ingen dyr sport, men den kostar, med kläder, skor, läger och resor.
En annan arbetarfamilj: Väntetiden blev för lång. Nu har vi sökt privat psykiatrihjälp för vårt barn som är deprimerat och håglöst, men det är egentligen dyrare än vi har råd med.
Hälsoskillnaderna mellan barn från olika samhällsklasser ökar, slår Barnombudsmannens, BO:s, senaste årsrapport till regeringen fast. Fetma, undervikt och psykisk ohälsa är tre problemområden som pekas ut.
Att skillnaderna i hälsa mellan samhällsklasserna ökar är intressant: fattiga barn mår sämre, rika barn mår bättre. Det kastar ett viktigt ljus över den pågående avtalsrörelsen. Flera låglöneförbund är ute i stora reklamkampanjer och marknadsför sina krav: Ingen ”Fattig riddare” ska tjäna mindre än 16 100 kronor i månaden, kräver HRF. Kravet är minst sagt modest. Med en lön på 16 000 kronor blir det, inte minst för en ensamstående förälder, svårt att klara den kostnad som till exempel ett idrottsintresse hos barnen för med sig. För att inte tala om när barn behöver dyr vård som inte välfärdssverige tillhandahåller.
Låt oss titta lite närmare på hur barnen har det i Sverige. Barngrupperna på dagis har sedan 1990-talet i genomsnitt 17 barn per grupp. BO:s rapport, som i år fokuserar på barnen 0–5 år, slår fast att just de yngsta behöver mindre grupper för att må riktigt bra. Flickor minns i högre utsträckning än pojkar att de var rädda när de var små, visar en intervjustudie, och de små barn som drabbas av psykisk ohälsa får inte den hälsovård de behöver.
Eftersom barnens hälsoproblem är relaterade till klass blir högre arbetarlöner en självklar förutsättning för att åstadkomma grundtrygghet för barnen. Därmed inte sagt att det är det enda som spelar roll. Dessutom behövs en fördelningspolitik som avsätter större resurser till dagis och skola, med tillgång till skolsköterskor och kuratorer som en självklarhet. Vidare kan lagar ses över, till exempel borde arbetsmiljölagen omfatta barnen i förskolan. För att ta några exempel.
Men oavsett hur små och pedagogiska barngrupper samhället erbjuder går det inte att komma runt hur ekonomin i familjen har avgörande betydelse. Därför är det så provocerande att industrin nu är på väg att sluta ett normerande avtal som inte bara är betydligt lägre lönemässigt än det borde vara, utan dessutom ger arbetarna lägre procentuella löneökningar än tjänstemännen.
Det senaste kvartalet ökade storbolagens vinster med i genomsnitt 26 procent. Med det preliminära industriavtalet färdigt är det uppenbart att det inte bara är arbetsgivarna som trampar på arbetarklassen, inklusive deras barn, för att säkra företagens skyhöga vinster – ansvaret vilar också på LO-facken som inte bjuder motstånd. De har visserligen sett till att skillnaden mellan lägstalönen och snittlönen för arbetare minskar under den kommande perioden – men det räcker inte. Grunden för mänskliga rättigheter är alla människors lika värde, och det måste avspeglas i lönekuverten.
