Välj sida!

Jag läste Arbetarens artikel i nummer 7/2007 om behandlingen av män som brukar våld i nära relationer. Jag läste artikeln rakt igenom och blev förbannad ända in i märgen. Hur kan tid och resurser läggas på männen när kvinnorna som är utsatta fortfarande inte får adekvat stöd? Hur kan männen ses som värdiga den uppmärksamheten, samtidigt som kvinnorna slussas fram och tillbaka runt i samtal med socialsekreterare? Samtal där de gång på gång vidare tvingas förklara sin situation utan nämnvärt stöd och i stället acceptera en offerroll. Hur kan tre miljoner läggas på att dalta med folk som redan gått för långt för att kunna ha kvar ett uns av människovärde medan de utsatta fortfarande lämnas vind för våg?

Huruvida många män känner rädsla för det våld som de utövar, våld mot personer de påstår sig älska, är totalt ointressant. Låt dem känna rädsla, låt dem ruttna levande i en jordhåla till dess att samhället på ett korrekt vis kan ta hand om kvinnorna.

Lika lite vi som arbetarklass kan eller bör ta någon som helst hänsyn till den ägande klassen i strävan efter revolutionen, lika lite kan eller bör vi ta hänsyn till män som brukar våld i nära relationer. Det är inte förövarna som är i kris, det är förövarna som är krisen. En person som brukar våld i egenskap av översittare har inget värde.

Som revolutionärer måste vi ge upp den idealistiska och liberala idén om alla människors lika värde. Exploatörer, utnyttjare och översittare har inget sådant värde. Innan vi som klass kan upplösa oss själva kan vi inte idka välgörenhet gentemot borgarna och innan de utsatta kvinnornas situation tas om hand kan vi inte ägna en sekund åt att ta hand om männen som sätter kvinnorna i den. Dessa män har förverkat ett eventuellt människovärde. De har själva gjort det valet, och vi har ingen skyldighet att söka nå eller rehabilitera dem. Tvärtom har vi en skyldighet att lägga vår energi på annat, på de utsatta.