Det är över en halvtimme kvar till årets första kvällsvisning på festivalens huvudbiograf Draken, men kön till salongsingångarna sträcker sig redan nerför trappan och ut i foajén. Stephen Frears The queen är en av några få filmer som sålde slut så fort biljetterna släpptes och mitt i den förväntansfulla stämningen syns en hel del ilskna […]
Det är över en halvtimme kvar till årets första kvällsvisning på festivalens huvudbiograf Draken, men kön till salongsingångarna sträcker sig redan nerför trappan och ut i foajén. Stephen Frears The queen är en av några få filmer som sålde slut så fort biljetterna släpptes och mitt i den förväntansfulla stämningen syns en hel del ilskna blickar när någon försöker tränga sig framåt.
Bara några timmar tidigare var det invigningsfilmen som lockade massorna. Finlanssvenske regissören Klaus Härö har med Den nya människan efter Elina – som om jag inte fanns och Den bästa av mödrar än en gång dykt ner i de dunklare delarna av svensk nutidshistoria. 1940-talets tvångssteriliseringar av personer med ”icke önskvärda gener” låter kanske som ett svårt ämne för ett filmiskt verk, men med Kjell Sundstedts sorgset inkännande manus (inspirerat av hans egen mors öde) som grund har Härö skapat en historia som lyckas förmedla utsatthet och förnedring, samtidigt som den är bildmässigt vacker. Tonåriga Gertrud (en lysande Julia Högberg) tvingas lämna sin far och sex syskon och placeras på anstalt tillsammans med andra unga kvinnor som av olika anledningar anses behöva ”rehabiliteras”. En omskrivning för den stämpel de alla delar: önskan från myndigheterna att de ska berövas sina möjligheter att skaffa barn.
Skådespelarinsatserna är genomgående mycket bra och de kalla, bleka färgerna förstärker känslan av hopplöshet. Men kylan skapar också en distans till karaktärerna och hindrar historien från att ta sig hela vägen in i hjärtat. Synd på en annars bra film.
Engagemang är däremot något som verkligen inte saknas i tyska The big sellout. Pratet om privatiseringar som lösningen på alla Tysklands problem fick filmaren Florian Opitz att börja leta efter exempel världen runt för att se hur det egentligen förhåller sig.
– Det är svårt med ett ämne som är så abstrakt, jag ville få det både synligt och känslomässigt. Så jag beslutade mig för att ta upp fall som innehöll sådant som hör till det mest basala för människor, förklarar han.
I den en och en halv timme långa dokumentären färdas man från en filippinsk mamma som tvingas välja mellan att köpa en påse ris för att kunna föda sina tre barn eller att betala för sin njursjuke sons dialys, via ett team som hjälper människor att tjuvkoppla in sig på elnätet i Soweto, till folkstormarna mot den privata makten över vattnet i Cochabamba i Bolivia och sedan vidare igen i en ständigt ökande vansinnesspiral.
– Jag ville avmystifiera hypen och visa begränsningarna. Samtidigt anser jag inte att alla privatiseringar är dåliga, men det finns ingen anledning att privatisera ett område som redan fungerar, säger Florian Opitz.
The big sellout saknar tyvärr svensk distribution, men med tanke på vårt eget politiska läge kan den förhoppningsvis anses tillräckligt angelägen för att få en chans på biograferna.
”Men om man ska börja kvotera filmstödet, vad kommer då att hända med kvaliteten?” Den och liknande kommentarer inom och utom filmbranschen fick svenska avdelningen av, Women in film and television, Wift, att initiera ett forskningsprojekt kring just begreppet kvalitet och vilka konsekvenser det får. När resultatet presenteras på ett av festivalens seminarier tar sittplatserna snabbt slut och även om publiken främst består av kvinnor har ett glädjande antal män också infunnit sig.
Nu är det inte något revolutionerande som avslöjas av Handelshögskolans Jenny Lantz som utfört studien – att ”kvalitet” betyder olika saker för olika människor känns inte som en särskilt stor nyhet. Däremot är det viktigt att plocka upp fenomenet i ljuset och poängtera att det lätt kan användas till att dölja och bevara befintliga maktstrukturer.
Att filmbranschen är en av de mest skeva vad gäller mäns och kvinnors möjligheter är det få som fortfarande förnekar. Och när makten har tolkningsföreträde till vad som är kvalitet, och män har störst makt, är resultatet inte svårt att räkna ut. En kvinnlig fotograf i publiken lägger fram ett talande exempel: Hon har filmat i många år och har flera uppmärksammade dokumentärer och kortfilmer på sitt cv. Samtidigt är hon den enda från sin klass på Dramatiska institutet som ännu inte fått möjlighet att göra långfilm. Ni kan ju fundera över vilket kön hennes klasskamrater har.
En kvinna som mött sin beskärda del av fördomar och motstånd är animatören Joanna Quinn. Numera är hon en av de största inom sin genre i Europa och hennes filmer har vunnit en mängd priser. Men hennes första animationsfestival blev ett bryskt uppvaknande.
– Alla kvinnor i filmerna var nakna och skrek ”iiiiih” och jagades av skrockande affärsmän, och alla verkade tycka att det var jätteroligt. Jag som kom från ett brittiskt, politiskt medvetet klimat fattade ingenting, säger hon.
När festivalen visar hennes ”Best of”-animationer är figuren Beryl en självklar stjärna. Det var Beryl som gav Joanna Quinn hennes genombrott med filmen Girls night out. En överviktig medelålders hemmafru som pratar och dricker för mycket hör inte till vanligheterna bland animerade huvudkaraktärer, och filmen väckte också stor uppmärksamhet för att den hade med en manlig strippa, väldigt chockerande i början av 1980-talet. Joanna Quinns animationer bär på ett stråk av kontroversialitet och motstånd.
– Jag kommer från en irländsk släkt där alla var kommunister, och jag är den enda i min kusinskara som är född i England. Alla har alltid sett mig som en typisk medelklass-”goody goody”-tjej, så det har alltid varit viktigt för mig att ha en politisk substans i mina filmer, att visa dem att jag är mer än så, säger hon.
Att festivalfilmer av Stephen Frears, Milos Forman och Lars von Trier tidigt säljer slut är kanske inte så konstigt. Bland de mer otippade filmerna som slöt sig till denna eftertraktade skara var det kanadensisk-belgiska samarbetet Congorama. Läser man beskrivningen i programmet är det kanske inte så märkligt ändå, för vem kan motstå att ”njuta av högkvalitativt skådespeleri, smart behandling av temat arv och miljö och framförallt det vansinnigt välskrivna manuset som håller spänningen vid liv fram till sista filmrutan.”
Tyvärr är Congorama i själva verket seg och oengagerande, trots det intrikata vävandet av hemliga släkttrådar i huvudpersonens sökande efter sin biologiska familj. En stor besvikelse med andra ord.
Eller så kanske denna film bara är ett tydligt bevis på festivalens yttersta uppgift: att visa film som inte går att se på vanliga biografer, och att ge upphov till många och långa diskussioner.
Festivalfakta 2007:
Över 450 filmer från 68 länder visades. 122 400 biljetter såldes, vilket innebar nytt rekord. Även festivalens seminarieprogram hade en rekordstor publik.
Festivalen fortsatte sin satsning på att ge dolda filmnationer en chans att visa sig – i år representerades det tydligast av de brännheta ögonblicksbilderna från Irak, vars filmindustri ägnades två visnings- och seminariedagar.
Några av årets vinnarfilmer:
• Nordiska filmpriset – Darling av Johan Kling (åtta filmer deltog, varav tre svenska och sju av manliga regissörer)
• Kortfilmspriset Startsladden – Kommer hem av Jonas Holmström och Jonas Bergergård
• Ingmar Bergmanpriset, till en regidebutant – Red Road av Andrea Arnold (Storbritannien)
• Novellfilmspriset – Lucky blue av Håkon Liu.
