Katarina Wennstam är en driven reporter som fått mycket beröm och uppmärksamhet för sina reportageböcker Flickan och skulden, och En riktig våldtäktsman. 2002 fick hon Arbetarens Vilhelm Mobergstipendium. Hennes reportage berättar om det juridiska efterspelet till brottet våldtäkt, och dess skrämmande avstånd till den verkliga händelsen. De är starka, inkännande men mycket konkreta reportage, smärtsam […]
Katarina Wennstam är en driven reporter som fått mycket beröm och uppmärksamhet för sina reportageböcker Flickan och skulden, och En riktig våldtäktsman. 2002 fick hon Arbetarens Vilhelm Mobergstipendium. Hennes reportage berättar om det juridiska efterspelet till brottet våldtäkt, och dess skrämmande avstånd till den verkliga händelsen. De är starka, inkännande men mycket konkreta reportage, smärtsam läsning, minst sagt.
Så förväntningarna var kanske orättvist höga på Wennstams spänningsroman Smuts. Går det att förpacka de svåra frågorna kring prostitution och porr i romanform, samtidigt som juridikens snårskogar och kärlek och kåthet och heteroparrelationens vardagsproblematik och tonårens sexualitet ska klämmas in? Kalla det reportage och jag köper det, kalla det spänningsroman – det fungerar inte.
Romanen börjar mycket trevande, med det så trötta greppet med kursiverade stycken inifrån en kåt mans tankar på hororna han spanar in från sin bil. Dessa tankar är så psykologiskt ointressanta att de noteras men inte mer, och först mot bokens slut inser man att de var ett spänningsgrepp: och en del av spänningen visst var att man inte visste vem av karaktärerna det var som skuldmedvetet satt och fingrade på sin penis. När identiteten avslöjas är det således tyvärr inte av minsta intresse.
Huvudspåret är en snygg och rik advokat i sina bästa år, med vacker fru och fina barn, som samtidigt som han köper sex kommenterar en pågående prostitutions- och traffickingrättegång i tv. Några personer i hans omgivning börjar komma hemligheten på spåren, nätet dras åt …
Här finns också en fjortonårig dotter som kämpar med ung lust. I likhet med hennes mammas plötsliga längtan efter att släppa på ordentligt blir kättjan smutsig när respektive man inte orkar härbärgera sina känslor kring den kombinerade horan-madonnan som visar sitt skamlösa sköte. Och dess krav.
I värsta Liza Marklundstil tryfferas skeendet, inte så smidigt, med information kring sexköpslag och prostitutionsstatistik. Alla dialoger; tjejsnack, eller bastusladder mellan män, blir tillfällen till upplysning. Denna pedagogik känns, även om den är representativ, generaliserande och ibland överdriven. Det är så synd eftersom det gör det så lätt att avfärda karaktärerna som dumma och inte alls några typer som finns i just min omgivning. Och det är just motsatsen som boken så gärna ville berätta.
Smuts
Katarina Wennstam
Albert Bonniers förlag
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss