Inrikes

”Vi måste agera nu”

På fredag släpper FN:s internationella klimatpanel, IPCC, första delen av sin nya fjärde rapport. Den senaste rapporten kom för sex år sedan och har haft en enorm betydelse för diskussionen om klimatförändringarna. Arbetaren åkte hem till Bert Bolin, en av IPCC:s grundare och dess ordförande i tio år, för att prata om klimatförändringar och politik. […]

På fredag släpper FN:s internationella klimatpanel, IPCC, första delen av sin nya fjärde rapport. Den senaste rapporten kom för sex år sedan och har haft en enorm betydelse för diskussionen om klimatförändringarna.

Arbetaren åkte hem till Bert Bolin, en av IPCC:s grundare och dess ordförande i tio år, för att prata om klimatförändringar och politik. Bert Bolin har arbetat internationellt med klimatfrågor i femtio år och varit rådgivare åt regeringar och ministrar från Olof Palme till nuvarande miljöministern Andreas Carlgren.

Vad kommer den nya IPCC-rapporten ha för betydelse?

– Den kommer att göra allting tydligare och mindre kontroversiellt. Men det är inte särskilt mycket nytt, den säger bara samma sak som förut med mer eftertryck. Och det är nog så viktigt. Det börjar komma fram ett mönster i samspelet mellan väderfenomenet El Niño och en klimatförändring, vilket gör att det ser ut som att 2007 blir det varmaste året någonsin.
– Man har bättre koll nu på hur mycket isen smälter på Grönland och på hur mycket havet stiger. Rapporten består av fyra delar, bara den första kommer nu i början av februari. Det är den tredje som är den viktigaste, den kommer i maj och handlar om vad vi kan och måste göra.

Vad kan vi göra?

– Kärnkraften är koldioxidfri, men en energilösning som till hälften är baserad på kärnkraft betyder att vi behöver mellan 6 000 och 8 000 nya reaktorer. I dag har vi 450. Vill vi ha så många kärnkraftverk spridda över hela jorden? Jag tycker inte att det låter särskilt trevligt. Biobränslen är intressantare tycker jag. Den totala tillväxten av växter är ungefär åtta gånger så stor som den totala energianvändningen, problemet är att ta tillvara denna energin. Därför är det två saker som är viktigare än både biobränslen och kärnkraft. Det viktigaste är att använda energin effektivt. Och att stoppa undan den koldioxid som produceras. Det är en av de absolut viktigaste och bästa övergångslösningarna för de närmaste 50–100 åren.

Hur bildades IPCC?

– IPCC kom till 1988 och chefen för FN:s miljöprogram Unep, Mustafa Tolba, föreslog att jag skulle bli dess ordförande. Uppdraget var att sätta ihop tre arbetsgrupper. De enda kriterier vi var tvungna att uppfylla var bra forskning, och att stormakterna USA och Sovjet skulle vara representerade. Uppgiften var oerhört politisk, för man måste hålla isär kunskap och politik, men ändå måste båda två fungera. Det är problematiken i ett nötskal – hur gör man?

Hur kommer en IPCC-rapport till?

– De tre arbetsgrupperna definierar mellan femton och tjugo kapitel och varje kapitel har en skrivargrupp med upp till tio forskare. Så 300–400 personer från hela världen är engagerade i skrivandet. Det första utkastet granskas av nya forskare som inte har varit med och skrivit. Särskilda kontrollanter ser till att granskarnas synpunkter inte nonchaleras. Detta blir en tung vetenskaplig utredning på 800 sidor. Det skrivs också en teknisk sammanfattning på 50 sidor. Sedan skriver man en sammanfattning för politiker och den är tio, femton sidor. Den tjocka vetenskapliga rapporten innehåller ungefär 10 000 referenser och accepteras som den är. Sammanfattningen för politiker diskuteras däremot och godkänns mening för mening på möten med flera hundra personer, det tar en vecka. Det är då forskning ska bli politik. I den processen finns två representanter för varje kapitel som i stort sett har ett veto. Det går inte att föra in något som man inte kan falla tillbaka på i den vetenskapliga rapporten.

Många har ju försökt skjuta in sig på brister i IPCC:s arbete, inte minst olika lobbygrupper i USA. Hur mycket har de påverkat den internationella klimatpolitiken?

– Climate Council var en hårdför sammanslutning nära associerad med Western Fuel Association, de amerikanska kolgruvornas intresseorganisation. Deras vd Don Perlman var god vän med många
i senaten. Sin främsta insats gjorde han 1998 inför det första mötet efter klimatmötet i Kyoto 1997. Han lyckades få senaten att besluta med 95 mot noll att USA:s förhandlare inte fick komma hem med nya åtaganden utan att u-länderna också hade åtaganden. Det gjorde det omöjligt för Clintonregeringen att handla. Det följdes upp av Bushregeringen. Det första den gjorde var att begära en utredning från amerikanska vetenskapsakademin om hur trovärdig IPCC är. Akademin skrev ett mycket positivt och sansat svar om IPCC, men USA hoppade av Kyotoprotokollet ändå. Jag kallar tiden efter Kyoto till nu för det förlorade årtiondet. Man har vidtagit vissa åtgärder men utsläppen har inte minskat.

Är du orolig för klimatförnekarna framöver?

– Inte särskilt. De kom ju inte fram förrän en bit in på 1990-talet, och de kommer att försvinna, mer eller mindre. De har sina bloggar som ingen läser.

Varför började du arbeta med klimatfrågor?

– Jag fick i uppdrag att ta reda på hur länge koldioxiden stannar i luften. Att mer koldioxid kunde värma jorden hade svensken Arrhenius kommit fram till redan 1895. Nu hade en ung student från Kalifornien, David Killing, utvecklat ett instrument som kunde mäta koldioxiden så när som på en tiomiljontedel av luftens innehåll. Han kom hit 1960 och när vi diskuterade fanns frågan om en klimatförändring hela tiden i bakhuvudet. Att det ännu inte fanns några tecken på det förvånade oss inte. Då hade koldioxiden bara stigit från 280 till 310 miljondelar. I dag är det 380. Men man måste börja i tid. Sedan dess har jag varit engagerad internationellt i meteorologi och i klimatfrågan. Jag tycker att det viktigaste jag kan göra är att försöka förstå och förmedla förståelsen.

Vad tror du om framtiden?
– Det har ju varit ett uppsving för klimatfrågan framförallt under hösten.

Men var har det varit ett uppsving?
– Inte har det varit något uppsving i Indien. Det är ett uppsving här i Sverige och Storbritannien. På klimatkonferensen i Nairobi i november gjordes ju inga framsteg. Och det kommer inte vara några framsteg i år heller. 2008 kanske. Då vet man antagligen hur presidentvalet i USA har gått. Jag är säker på att de lägger klimatkonventionens sammanträde efter det, de är ju inte dumma heller.

– Vi vet redan så mycket i dag och hur mycket vi än forskar så kan vi bara göra en prognos för klimatet 2050. Den stora frågan är hur man ska hitta en strategi för att få hela världen att ta till sig det här. Och det är det här som gör mig väldigt orolig, inte för att jag tror att mänskligheten kommer att försvinna, men det kommer bli mycket spänningar. Nyckelfrågan är ett hållbart energiförsörjningssystem. Därför måste vi agera utifrån det vi vet nu.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Hallå  👋

Vill du läsa senaste numret av vårt låsta Månadsmagasin gratis på webben? Skriv upp dig på nyhetsbrevet så skickar vi det på mejlen.

Nyhetsbrevet innehåller:

✔ Senaste rubrikerna två gånger i veckan

✔ Utvalda reportage på söndagar