Ledare

Sahlin = (s)ellout

Redan den presskonferens där Mona Sahlin presenterades som ordförandekandidat för socialdemokraterna var olycksbådande. Hon ville inte lägga fram något färdigt politiskt program, men att klimatförändringarna tillsammans med jobben ligger högst upp på prioriteringslistan var tydligt: ”Den första handlar om klimatfrågan, om hela omställningen av miljö- och tillväxtpolitiken, som jag skulle vilja se på samma genomgripande […]

Redan den presskonferens där Mona Sahlin presenterades som ordförandekandidat för socialdemokraterna var olycksbådande. Hon ville inte lägga fram något färdigt politiskt program, men att klimatförändringarna tillsammans med jobben ligger högst upp på prioriteringslistan var tydligt: ”Den första handlar om klimatfrågan, om hela omställningen av miljö- och tillväxtpolitiken, som jag skulle vilja se på samma genomgripande sätt som kanske egentligen kampen mot klassamhället var för socialdemokratin i vårt partis barndom”, sade hon.

Det är ytterst välkommet att vår tids närmast apokalyptiska ödesfråga, jordens temperaturhöjning, ges sådan tung politisk prioritet. Men det är för sorgligt att Sahlin förpassar kampen mot klassamhället till det förgångna. Det är sådant som gör att det börjar gnissla och rossla i LO-leden och partivänstern när Mona Sahlin förs på tal. Trots en sekellång s-vandring högerut hade någon av Sahlins föregångare knappast uttryckt sig så.

Det som utmärker Mona Sahlin politiskt är nämligen ”förnyelse”. Hon närmast personifierar detta begrepp, som för många är liktydigt med ”sellout” – en uppgivenhet inför det globala kapitalets till synes tvingande krav på nedrustad välfärd och ökade ekonomiska klyftor. Samt i bästa fall en tillflykt till de luckor där progressiv politik ännu kan bedrivas utan att allt för kraftigt utmana marknadskrafterna. Att frågor kring kön, etnicitet och sexualitet håller på att etablera sig i den politiska mittfåran är utan tvivel en välgärning, och där har Mona Sahlin spelat en roll. Problemet är att förtrycket av dessa grupper knappast går att förändra på djupet utan att även rubba den maktordning som bygger på klass. Förnyarnas reträtt från makten över ekonomin och överskottets fördelning riskerar att leda till bakslag även i dessa frågor.

Inte heller klimatfrågan går att rensa från klassaspekter, vad Mona Sahlin än tror. Det är den (företrädesvis manliga, vita) borgarklassens leverne och låtanden som hotar planeten – de som kör stadsjeepar, flyger kors och tvärs, värmer upp enorma hus, som upprätthåller en omöjlig produktionsordning och politiskt motsätter sig nödvändiga, kollektiva lösningar. Samtidigt som det är jordens fattiga som överallt drabbas hårdast av klimatförändringarna, som drunknar av översvämningar eller svälter av torkan, vars hus rasar in under stormar och jordskred eller, i vår del av världen, kommer att få betala dyrast för nödvändiga omställningar.

Till Sahlins förnyelse hör även att det vore ”bra” med fler jobb i hemtjänstesektorn, vilket svårligen låter sig kombineras med vad hon sade i Agenda i söndags, att ”ökade klyftor mellan grupper och individer i ett land är av ondo”. Sammantaget är hennes trovärdighet låg i konflikten mellan arbete och kapital, men något högre i andra frågor. Hon har tidigare sagt sig stå för en kvoterad föräldraförsäkring, och till det kan vi nu alltså lägga hög prioritering av klimatomställning och att ”ökade klyftor är av ondo”. Utan större förhoppningar får vi åtminstone se till att hon inte glömmer dessa utfästelser.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984