Analys

Somalia: Nya krig, gamla spöken

Somalias historia är av det sorgliga slaget. Svält, torka och våld har präglat landet i modern tid. De senaste 16 åren har man helt saknat regering och landet har allt mer slitits sönder av hårda klanstrider. 2004 utropades krigsherren, och Etiopien-vännen, Abdullahi Yusuf till president och bildade en övergångsregering bestående av milisledare från sin egen […]

Somalias historia är av det sorgliga slaget. Svält, torka och våld har präglat landet i modern tid. De senaste 16 åren har man helt saknat regering och landet har allt mer slitits sönder av hårda klanstrider. 2004 utropades krigsherren, och Etiopien-vännen, Abdullahi Yusuf till president och bildade en övergångsregering bestående av milisledare från sin egen och andra klaner. Deras stöd var svagt och regimen tog plats i den mindre staden Baidoa istället för i Mogadishu.
Två år senare intog de islamiska domstolarna Mogadishu och stärkte långsamt sitt grepp över andra delar av landet, innan de drevs på flykten av etiopiska regeringstrupper under julhelgen.
Men för att hitta förklaringar till den senaste tidens händelser måste man backa bandet längre än så. Få andra landområden har präglats av så våldsamma västerländska intressen som Afrikas horn – från 1500-talets portugiser och 1800-talets italienare via det kalla krigets ryssar och amerikaner till dagens amerikanska bomber i Somalia mot påstådda al-Qaida-mål.
När den moderna staten Somalia utropades 1960 bestod den av ett landområde som aldrig någonsin utgjort en enhet, och för att hindra de sex stora klanerna – som tidigare delat området mellan sig – från att strida skaffade sig regeringen en auktoritär och nationalistisk agenda. Enandet av alla somaliska folk skrevs in i författningen och redan 1961 utbröt det första i raden av krig mot Etiopien om det stora öken- och gränsområdet Ogaden i sydöstra Etiopien. Ogaden befolkades av somalier och ”skänktes” 1897 till den dåvarande etiopiska regimen efter att den besegrat det Italien som ockuperade Somalia.

kriget 1961, liksom det nästföljande 1964, förlorades och Somalia inledde en period av intensiv upprustning – ivrigt understödda av Sovjetunionen som såg sin chans till inflytande i regionen. När diktatorn Jaalle Muhammed Siad Barre tog makten i 1969 års militärkupp ökade Sovjets inflytande och bistånd; som till största delen var civilt. I gengäld fick Sovjet bygga en flottbas i hamnstaden Berbera.
Etiopien stöddes av USA, som likt Sovjetunionen fick upprätta en militärbas som tack för hjälpen.

De riktigt stora problemen för Somalia började när Sovjetunionen bestämde sig för att byta sida. Etiopien var ett långt folkrikare och strategiskt viktigare land och i och med Haile Selassies fall 1974 och den nya regimens självdeklarerade socialism såg man sin chans. USA å sin sida såg den politiska nyordningen som ett sätt att slippa undan den allt blodigare regimen i Etiopien. Snart började de lämna underrättelser till Somalia i stället.
1977 utbröt ännu ett krig om Ogaden, den här gången med två sovjetallierade stater på varsin sida.
Sovjetunionen skickade Fidel Castro att medla, men när det inte fungerade valde man att helt enkelt strypa vapenleverenserna till den somaliska armén. Somalia bönade förgäves om mer hjälp.
Mitt under brinnande krig sade Somalia upp samarbetet med Sovjetunionen, med en aldrig infriad förhoppning om att USA skulle hjälpa dem istället.
Den nu förorättade Sovjetmakten svarade med att vräka in vapen och militärt bistånd i Etiopien. Resten av kriget blev kort och brutalt. Somalierna slogs tillbaka och Sovjetunionen firade sin största militära triumf sedan andra världskriget.

Kvar fanns det splittrade Somalia, utan bundsförvanter. Nederlaget i Ogaden blev början till slutet för Siad Barre och när han slutligen flydde landet 1991 blossade de redan påbörjade klanstriderna upp med full styrka.
Att Etiopien valde att gå in i Somalia och slå ner de islamska domstolarna har på vissa håll förklarats med att det kristet dominerade Etiopien inte vill ha en islamisk stat som granne i söder. Somalia har dock alltid varit muslimsk, det som snarare skrämt etiopierna är de islamska domstolarnas tal om att även det dito muslimska Ogaden skulle ingå i en sådan stat. Hellre än att riskera ett framtida gränskrig valde man att slå ner de nya herrarna i Mogadishu innan de blivit alltför starka.
USA:s inblandning i Somalia slutade inte heller med nekat bistånd i slutet av 1970-talet. I början av 1990-talet led man ett svidande nederlag efter att ha försökt fånga krigsherren Mohammed Farah Aidid i Mogadishu, skildrat i Hollywoodfilmen Black Hawk Down.
Den här gången fälldes de amerikanska bomberna med kriget mot terrorismen som förevändning.

Huruvida den senare tidens händelser i Somalia kommer att leda till än mer våld och kaos eller rent av lugn är svårt att sia om. Den övergångsregering som Etiopien säger sig vilja rädda har svag folklig förankring, dessutom består den av en samling milisledare med blodiga samveten. Skulle USA dessutom besluta sig för att på allvar göra Somalia till det senaste slagfältet i kriget mot terrorismen är det svårt att se annat än en eländig framtid.
Oavsett vilket står det somaliska folket kvar ungefär på samma plats de gjort sedan kolonialmakterna först fick upp ögonen för området: i en våldsam vardag, i kläm mellan främmande makter och segslitna klanstrider.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984