Utrikes

Dubai bakom lyxen

De välputsade fasaderna på skyskraporna vid Dubais flodböj blänker i eftermiddagssolen. Står man i rätt vinkel får man staden reflekterad i blänket. Palmer, moskéer, limousiner, byggkranar, avgasångor, lastfartyg, trafikstockningar och ännu fler skyskrapor. I en av dem ligger ett fyrstjärnigt hotell som några våningar ovanför gatunivån har ett lugnt och härligt poolområde.Några ryska affärsmän plaskar […]

De välputsade fasaderna på skyskraporna vid Dubais flodböj blänker i eftermiddagssolen. Står man i rätt vinkel får man staden reflekterad i blänket. Palmer, moskéer, limousiner, byggkranar, avgasångor, lastfartyg, trafikstockningar och ännu fler skyskrapor. I en av dem ligger ett fyrstjärnigt hotell som några våningar ovanför gatunivån har ett lugnt och härligt poolområde.
Några ryska affärsmän plaskar runt i vattnet. Ur högtalarna strömmar soft europeisk popmusik. En vit man, märkt av ett liv på enbart kontors- och restaurangstolar, kommer in på området och placerar sin insjunkna kropp i en av solstolarna.
Den filippinske poolservitören Ryan är snabbt på plats:
– Välkommen Sir, hur mår ni idag? Här får ni en handduk. Vill ni kanske ha en extra handduk? Aha, hellre en drink. Ska bli!
Ryan far iväg och kommer snart tillbaka med en drink på en silverbricka.
Kontorskroppsmannen sippar på sin drink, lutar sig tillbaka i solstolen och låter eftermiddagssolen bränna sin kropp som ser ut att tänka ”Aaaaahh, Dubai – vilken underbar stad”.

Ryan skulle inte kunna vara mer oense. Han gillar inte Dubai alls. När han kom hit fyra månader tidigare trodde han också att det skulle bli bra. Kanske inte underbart, men bra. I Filippinerna såg han en film om migrantarbetarnas glassiga liv i Dubai. Det verkade trevligt: inga problem, ingen brottslighet, safari i öknen, shopping, massor av fritid och framför allt en hög lön.
Just detta med lönen lockade mer än något annat. I Filippinerna tjänade Ryan motsvarande några tior om dagen som byggnadsarbetare. Dessutom hade det varit massuppsägningar som gjort Ryans pappa arbetslös. Familjen som redan innan var fattig hade därefter inte en chans att överleva.
Så hoppet sattes till Ryan, 25 år och äldste sonen. De samlade ihop de få besparingar de hade och skickade Ryan till Dubai. Genom en kompis som redan jobbade här fick han ett allt-i-ett-jobb som badvakt, servitör och poolskötare på det fyrstjärniga hotellet. Men så hög lön blev det inte, blott 1000 dirhams i månaden (det dubbla i svenska kronor), med boende och lunchmat inkluderat. Då jobbar han sex dagar i veckan, och med de långa transporterna till och från arbetarbostaden blir arbetsdagen totalt närmare 13 timmar.
– Jag måste säga att jag är väldigt besviken på Dubai. Jag hade väntat mig mycket mer. Varje dag när jag slutat jobba åker jag hem direkt. Jag lagar aldrig mat hemma. Allt för att kunna skicka hem mer pengar. Det är det enda jag fokuserar på nu – att min familj ska ha något att äta hemma, även om det innebär att jag får gå hungrig. Ibland äter jag av den fina maten som gästerna lämnar, det är förbjudet, men vad ska man göra?

Ryan börjar förklara och räkna på vad en säck ris kostar i Filippinerna, hur mycket ris de olika familjemedlemmarna äter och hur mycket som behövs för att klara tre mål mat om dagen i en månad. Ryan skickar 800 dirhams i månaden, mer än så är omöjligt om han själv ska överleva. Ändå räcker det inte.
– Första gången jag skickade hem pengar var jag väldigt, väldigt stolt. Jag hade till och med lånat pengar av min rumskompis för att kunna skicka lite extra. Men när jag ringde hem till min mamma för att berätta började hon gråta. Hon sa att familjen inte hade mat till morgondagen och undrade varför jag inte skickade mer. De trodde också att det skulle vara mycket bättre i Dubai.

Vid poolen fortsätter solen att bränna och Ryan står i manöverställning i sin vita dress (som han tvingats köpa för egna pengar).
– På sommaren blir det uppemot 50 grader varmt här, i skuggan. Det är väldigt hett. Bara att stå upp i solen är svårt. Men jag måste stå, hela dagen, och jag måste hela tiden se beredd ut. Så fort någon gäst vill ha något ska jag snabbt gå dit. Ibland blir jag så trött av att bara stå i solen att jag låtsas vänta på något från köket och lutar mig samtidigt mot bardisken som ligger i skuggan. Då får jag också lite svalka från fläkten i baren.
Att få använda poolen någon enstaka gång skulle aldrig komma på fråga. Det är strängt förbjudet, även om Ryan är badvakt och den som bär ansvaret om något skulle hända i poolen. I jobbet ingår också att bära stora berg av handdukar mellan poolområdet och tvätteriet i hotellets källare samt att diska i hotellköket. Samtidigt som han alltså inte får lämna poolen.
– Efter två månader här sa jag till min chef att jag inte kan ha koll på poolen samtidigt som jag är två våningar ner och diskar. Då sa chefen att jag hade förändrats. Han frågade vilka rumskamrater jag hade och sa att jag inte skulle lyssna på någon annan än honom. Andra anställda säger åt mig att aldrig diskutera med chefen eftersom han kan ge en sparken direkt.

Att sparka arbetare, vilket för dem ofta är detsamma som att bli deporterad, är både enkelt och vanligt i Förenade Arabemiraten. Fackliga rättigheter existerar knappt. Det är förbjudet att organisera sig fackligt, det är förbjudet att kollektivt förhandla om lönen, det finns inga lagar mot diskriminering och de få fackliga lagar som faktiskt finns efterlevs inte alls eller mycket dåligt.
Alla arbetsgivare beslagtar dessutom sina anställdas pass, vilket gör det omöjligt att söka sig någon annanstans.
– Klagar du åker du ut, sammanfattar Nhel Morona.
Han är generalsekreterare för Migrante Dubai – en filippinsk organisation för migrantarbetare som har andra lokalorganisationer över hela världen och är det närmaste man kommer en permanent organisering av arbetare i Dubai.

Migrante har inget kontor så vi träffas mitt ibland de flådiga butikerna i ett av Dubais många köpcentrum. Det är så de brukar ha sina möten. Folkmyllret ger bra anonymitet, vilket är en fördel om man ska prata förbjudna saker som organisering av arbetare.
– Om vi hade haft möjlighet att skaffa oss ett bra liv, om vi hade kunnat skicka våra barn till skolan, om vi hade kunnat ge vår familj tre mål mat om dagen – då hade ingen av oss åkt hit. Alla som är här är det för att de är tvungna, säger Cyrine Pinpin som jobbar som marknadsförare och är med i ledningen för Migrante.
Det finns omkring en kvarts miljon filippinska migrantarbetare i Dubai. Framför allt inom servicebranschen: på hotellen, i restaurangerna och tvätterierna. Eller i hemmen som hembiträden och barnflickor.
– Filippiner anses vara bra servicearbetare. De jobbar hårt, pratar ofta hyfsad engelska, är vänliga och klagar inte om något på jobbet är dåligt. Många är stolta över det, men vi brukar säga åt dem att det inte är något att vara stolt över att inte bråka med chefen när de behandlas dåligt. Att det är därför de får dåliga jobb med dåliga villkor, säger Cyrine.

Idag har Migrante bara omkring 50 medlemmar, men organisationen växer och för varje möte de kallar till kommer nya arbetare som vill ta strid. Det sker sakta och försiktigt, så att de inte provocerar de härskande shejkerna för mycket. Hittills har striden mest tagits genom skriftliga anmälningar till arbetsministeriet, men för bara någon månad sedan höll de en första manifestation. För säkerhets skull hölls den inne på Filippinernas konsulatområde, men det var ändå en protestaktion som samlade närmare hundra filippinska migrantarbetare.
– Vi försöker få folk att gå samman i grupper och klaga, på så sätt blir de mindre sårbara. Och det är verkligen hög tid att organisera. Situationen blir bara sämre och sämre, säger Cyrine.
Varje månad är det i regel en eller två filippiner som begår självmord, ofta genom att hoppa från någon hög byggnad. Andra är så desperata att komma bort från Dubai att de kastar sig framför en bil och hoppas att det ska se ut som en olycka. I så fall kan de komma undan kontraktet med arbetsgivaren och få resa hem.
– Andra blir psykiskt sjuka, och ändå har vi svårt att få med folk. De flesta är så rädda att förlora jobbet. Vi är frustrerade över att inte kunna göra mer, som att strejka eller protestera på andra sätt, men vi vill samtidigt inte pressa någon, säger Cyrine.

Med jämna mellanrum ringer Migrantes ”hotline” – en enkel mobiltelefon. Ofta är det hembiträden som ringer för att berätta att de blivit hotade av sina arbetsgivare, att de inte får bra mat, att de är inlåsta eller att de inte får ut sin lön.
– Ett hembiträde ringde och berättade att hennes arbetsgivare tagit henne till sin brors hus och tvingat henne att städa där också. Dessutom är det mycket vanligt med sexuella trakasserier. Folk står inte ut!
Cyrine berättar om en annan ung tjej som Migrante nyligen hjälpt. Hon ringde och sa att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Mannen som anställt henne tafsade på henne varje dag, flera gånger hade han lagt sig på henne och haft torrsex. Hon fick inte gå ut och kände sig som en slav. När hon ringde till Filippinernas konsulat för migrantarbetare i Dubai för att få hjälp, svarade de att hon skulle säga ifrån och om det inte hjälpte kunde hon alltid be.

– Be, säger Cyrine med avsmak, fattar du att folk blir desperata? Det slutade med att en annan tjej i Migrante hjälpte henne att fly mitt i natten. Sedan gick hon till polisen för att anmäla mannen, men polisen sa bara att hon skulle åka tillbaka till Filippinerna.
Syftet med migrantarbetarkonsulatet är att det ska hjälpa filippiner i Dubai, men enligt Migrante är det sällan de är till någon hjälp. Det som de däremot gör bra är att driva en skyddsbostad för kvinnor på flykt från arbetsgivare som utsatt dem för sexuella övergrepp.
Under vår tid i Dubai gör vi flera försök att få träffa hembiträden, men det faller gång på gång av samma skäl: de kommer inte ut ur sina hem. Arbetsgivaren vägrar släppa dem ifrån sig. Ibland kan de inte ens kommunicera med någon utanför, eftersom de får sin mobiltelefon beslagtagen.
Förutom alla övergrepp på dem som arbetar som hembiträden har Dubai blivit ett centrum för trafficking och prostitution i Mellanöstern. För en stad som slår knut på sig själv för att tillfredställa sina rika besökares alla behov är sexhandel en grundbult. Tiotusentals kvinnor från Afrikas och Asiens fattiga länder slavar som prostituerade i Förenade Arabemiraten, enligt en färsk rapport från US State Departement. Antingen säljs de i sina hemländer till agenter som sedan tar dem till Dubai, eller så kommer de till Dubai med löfte om ett bra jobb men tvingas istället in i sexhandel.
Sedan USA:s invasion av Irak har ett stort antal irakiska kvinnor fallit offer för sexhandeln. Organisationen Women’s Freedom uppskattar att 3500 irakiska kvinnor försvunnit från Irak de senaste tre åren, varav många nu tros arbeta som prostituerade i Gulfregionen.
Ändå syns få tecken på prostitution på Dubais gator. De prostituerade finns där ”kunderna” finns – på de privata badstränderna och på lyxhotellen. I den amerikanska rapporten berättar en hotellbesökare: ”Jag har aldrig tidigare sett en sådan upp-i-ansiktet-prostitution som i Dubai. Jag hann bara kliva in i hotellhissen innan en rysk kvinna helt öppet försökte följa med mig in på rummet.”

I Dubais nybyggda finare kvarter ligger organisationen City of Hope. Ett hus dit alla möjliga kvinnor kommer för att få skydd. Gemensamt för dem alla är att de har utsatts för våld från män. Föreståndaren heter Sharla och är en excentrisk amerikansk kvinna i hijab och högklackat som för 22 år sedan gifte sig med en man från Dubai, totalomfamnade den arabiska kulturen och flyttade hit.
I början av 1990-talet började hon, tillsammans med andra västerländska kvinnor i Dubai, att bygga upp en kvinnogrupp som sedan blev organisationen City of Hope. I skyddsbostaden bor idag omkring 30 kvinnor, vissa med barn. Sharla vill helst vara mamma till alla och så fort ett barnskrik hörs i huset avbryter hon intervjun och rusar dit för att trösta.
Hon har blivit förföljd, dödshotad och varit i öppen strid med staten. Länge var verksamheten hotad, men idag har organisationen accepterats och kommer snart till och med att öppna en ny skyddsbostad i emiratet Ras Al Khayma.

En av kvinnorna hos City of Hope i Dubai är 22-åriga Suban från Uganda. Hon kom hit för ett knappt år sedan efter att ha gått klart sin utbildning i företagsekonomi. Suban skaffade ett besöksvisum till Dubai och åkte hit för att söka jobb. Ganska snart blev hon anställd som receptionist på ett stort lager- och godsföretag.
– Allt verkade bra. Tills en dag när de andra på kontoret hade ledigt och bara chefen, en emiratier, var där. Plötsligt kom han fram och slog mig i ansiktet så att jag svimmade. Efter det våldtog han mig och förde mig sedan till en lägenhet där han låste in mig.
I två månader var Suban inlåst i lägenheten, utan att kunna kontakta någon. Under tiden våldtog hennes chef henne upprepade gånger och hotade att döda henne om hon försökte fly eller kontaktade polisen.

Dödshotet till trots lyckades Suban fly. En kväll när chefen druckit sig väldigt full och glömt nycklarna framme passade hon på. Hon väntade tills han somnat och sedan tog hon nycklarna och stack.
Den första tiden vågade hon inte gå till polisen utan bodde hos kompisar från Uganda. Men när hon inte kunde betala för sig fick hon inte bo kvar.
– Jag tvingades bo på gatan och blev väldigt sjuk, samtidigt upptäckte jag att jag var gravid. Som tur var träffade jag på en man som arbetade på en organisation för mänskliga rättigheter. Han tog mig hit till City of Hope. Hade han inte gjort det hade jag nog varit död nu.
Tillsammans med Sharla gick hon till polisen för att anmäla sin chef. Men polisen vägrade göra något, de sa att det inte fanns några bevis för att Suban hade blivit våldtagen och att det inte ens var lönt att göra en undersökning. Istället, meddelade polisen, riskerar hon fängelse för att ha haft utomäktenskapligt sex.
När vi träffar Suban ska hon inom en månad föda sin chefs barn. Helst skulle hon vilja åka hem till Uganda och föda det, men hon är förbjuden att resa av polisen. City of Hope och Subans plan är nu att själva finansiera ett DNA-test av barnet och på så sätt bevisa att hon blivit våldtagen. Tills dess fortsätter hon bo kvar i skyddsbostaden.
– Jag känner mig trygg här. Det är många här som har varit i samma situation som jag. Nu hoppas jag bara att förlossningen ska gå bra. Sedan vill jag åka tillbaka till Uganda.

* * *

Dubai är ett myller av människor från olika länder, särskilt märks det på de trånga gatorna i Deira – stadens traditionella handelskvarter. Indierna dominerar. Kliv in på rätt gata och du blir förflyttad till vilken indisk storstad som helst, komplett med hindutempel och chaiförsäljare. Men det räcker med att gå 50 meter därifrån och sätta sig på ett kafé för att få trängas vid borden med somaliska sjömän och leksaksimportörer från Tanzania. Om du inte råkat gå in på den ryska restaurangen bredvid vill säga. Och i taxin som tar dig därifrån är det mycket möjligt att du möts av en pakistansk chaufför som spänt följer radions rapporter om hans hemlands öde i en cricketmatch.

95 procent av alla arbetare i Förenade Arabemiraten är migrantarbetare, om man räknar bort de statligt anställda, vilka i princip enbart är emiratier. Och av de nästan tre miljoner som migrerat till Dubai för att arbeta är en av fem byggnadsarbetare. Det är de som gör Dubai till världens snabbast växande stad, och som hittills har flyttat närmare en miljard kubikmeter sand för att bygga fyra konstgjorda övärldar, varav tre är formade som palmer samt ”The World” – ett örike uppbyggt som en världskarta och som ger den som har några hundra miljoner kronor över möjlighet att köpa en egen bit av världen. (Samtliga delar av USA är uppköpta, men hela Afrika och delar av Europa är ännu till salu. Dock inte England, vilket Rod Stewart lagt beslag på.)

Förutom konstgjorda övärldar ska det bli konstgjorda laguner, konstgjorda kanaler, konstgjorda stränder och så vidare. Runt dessa skapelser far skyskraporna upp som nyfunnen olja ur sanden. Grovt uppskattat är projekt för 700 miljarder kronor på gång just nu eller inom den allra närmaste framtiden – det är nästan dubbelt så mycket som alla utländska investeringar i Kina förra året.
Enbart på en av palmöarna jobbar 40000 personer, vilket skulle vara tillräckligt för att under morgontimmarna skapa en lokal trafikstockning. Så arbetarna skeppas istället in från olika ställen längs kusten.
I anslutning till just denna palm ligger Dubai Marina – Dubais största byggarbetsplats just nu. Flera hundra meter fyllda av stommar till enorma skyskrapor som tävlar med varandra i höjd och exklusivitet. Bland dem finns The Princess Tower som med sina 107 våningar och 414 meter kommer att bli världens högsta bostadshus. Turning Torso når inte ens upp till midjan på Princess Tower.
Arbetarna i sin tur framstår som myror när de kryper runt på skyskraporna. Hundratals meter upp i luften står de på skrapornas toppar och svetsar, på små bryggor hissas de upp och ner längst fasaderna för att fästa fönsterpaneler.

Det är sen eftermiddag och byggandet är på väg att avslutas för dagen. I takt med skymningen fylls vägarna av arbetare i blå overaller. I långa rader väntar de på de vita bussarna som ska ta dem till arbetarlägret. När bussarna börjar rulla följer vi efter tillsammans med vår lokala kontakt som har lovat att ta oss in i lägret.
Resan går rakt ut i öknen på flerfiliga motorvägar, men eftersom alla vägar i regel är helt igenproppade i rusningstrafiken blir det en lång och seg åktur, och när vi till slut kommer fram till Sonapars arbetarläger är det mörkt.
Kontrasten mot Dubai är stark. Det rena och putsade Dubai badar i ljus. Sonapar saknar gatubelysning. Lägrets vägar är sandiga och dammiga och en vägg av stinkande sopor möter vid ingången. På gatorna rullar vägmaskiner, lastbilar och de vita bussarna.

Det bor ofattbara en halv miljon arbetare här, ändå finns det bara en handfull små affärer, resten är oändliga rader av stora betonglådor med tre våningar i varje. Nästan alla i lägret kommer från Indien, Pakistan, Bangladesh och Nepal. Många är analfabeter, samtliga är män och majoriteten jobbar inom byggindustrin.
Vi rullar in en bit i lägret, svänger av och parkerar på en sidogata och går sedan snabbt ur bilen in genom en grind. Väl inne vinkas vi in till vakten, som vår kontakt känner.
Mohammed, som vakten heter, lever sitt liv i Dubai på några få kvadratmeter. I sitt vaktrum har han ett skrivbord, en stol och en säng. Här jobbar han varje dag och här sover han varje natt.
Efter några minuter är hans lilla rum fyllt av arbetare som kommer in för att ge oss sina historier.

28-årige Salamet har en sorgsen blick, men är glad över att få berätta om sitt liv. Han jobbar som murare, nio timmar om dagen, sju dagar i veckan och har en månadslön på 750 dirhams (1500 kronor). Som så många andra har han skrivit under ett kontrakt som binder honom vid företaget i flera år. Ofta tvingas han och hans arbetskamrater jobba övertid, i regel utan extra betalning.
– Det här är inte ett liv. Jobbet är inte bra alls och lönen är väldigt låg. Samtidigt tjänar ägarna som vi bygger för enormt mycket pengar på vårt arbete. Vi borde ha minst 1500 dirhams i lön. Det händer att vi får en dag ledigt ibland, men det är inte så ofta.
Tills för fyra år sedan jobbade Salamet med att sälja smycken hemma i delstaten Rajasthan i nordvästra Indien. Men pengarna räckte inte för att kunna försörja familjen så han gjorde som så många andra – tog ett lån och åkte till Dubai.
– Jag förväntade mig mycket av att komma hit. Jag trodde att jag skulle tjäna en massa pengar. Men jag insåg snabbt att det trots allt var bättre i Indien. Jag skickar hem det mesta av lönen till familjen, men kan själv inte spara några pengar alls.
Salamet önskar att arbetsgivaren kunde betala en hemresa. Nu måste han betala den själv och att spara ihop till en flygbiljett tar väldigt lång tid, vilket gör att han nästan aldrig träffar sin familj.
– Livet känns hopplöst. Jag vet inte vad vi ska göra för att förbättra vår situation. Om alla enades och gick ihop skulle det gå, men det är så få som vågar göra motstånd. Alla är rädda för att bli deporterade.

Den sammanbitne och allvarlige Razak är 33 år. Lönen är det värsta, säger han. Han tog ett lån på motsvarande 17000 kronor och lämnade familjen i Indien för att komma hit, och först nu, efter fyra år, har han blivit klar med avbetalningen av lånet. Nu återstår bara räntan och sedan kanske han kan börja spara lite pengar – om han orkar. Livet i Dubai är tufft.
– Bostäderna är väldigt dåliga. Vi bor mitt ute i en öken vilket gör att det blir superhett året om, men särskilt på sommaren. I rummen finns ingen luftkonditionering om man inte köper själv, vilket nästan alla har tvingats göra. Dessutom måste vi köpa kokutrustningen och gasen själva. Även maten kostar pengar. Till slut blir det inte mycket kvar.

Mohammed är 22 år och har än så länge bara varit ett år i Dubai. Han tjänar 600 dirhams i månaden, men är ändå ganska nöjd. Inget kunde vara värre än det fattiga livet i Indien, säger han. Men när jag frågar vad han tycker om sitt liv i Dubai slår han om.
– Så här hade jag faktiskt inte trott att livet skulle bli. Jag trodde att jag skulle kunna tjäna pengar, kanske öppna en affär hemma i Indien och betala så att min syster kan gifta sig. Nu är livet ingenting och jag kan inte göra något som helst åt det. Det enda jag kan göra är att jobba.

Lägret är välstädat, men sanden dammar överallt eftersom inga vägar är asfalterade.
Tvättrummet och toaletterna delas av flera hundra arbetare. Vägg i vägg ligger köket där några står och lagar mat.
Salamet visar sitt rum som ser likadant ut som alla andras, 20 långsmala kvadratmeter som rymmer sex våningssängar längs väggarna. I mitten en gång som leder fram till den lilla tv:n i bortre änden av rummet. I taket sitter lysrör, på väggarna bilder på kända skyskrapor i Dubai, sida vid sida med Koranverser. Alla i denna del av lägret är muslimer. Rummets väckarklocka är formad som en moské och väcker med hjälp av böneutrop.
Moskéklockan visar på halv åtta. På golvet sitter några och kollar på en Bollywood-film på tv:n. Andra sitter på golvet och äter mat, en har gått och lagt sig för att sova.
– Det är ganska bra standard i det här lägret, på andra ställen är det mycket
värre. Och vi kommer bra överens, i vårt rum är vi lite som en familj, säger Salamet.

600 personer bor i denna lilla del av lägret, ändå syns inte så mycket folk på gårdsplanen utanför. De flesta håller sig inne på rummen.
På väg därifrån springer en man ifatt oss. Han heter Rajkumar och vill också berätta. Hemma i Indien har han en fru och två barn och kan inte beskriva hur mycket han saknar dem.
– Alla har blivit lurade här. De säger att man ska få bra mat, bra bostad, hög lön – men inget stämmer!

* * *

I september förra året kokade ilskan över.
Arbetarna på byggnadsföretaget Al Hamed hade inte fått sin lön på fyra månader. När matserveringen slutade sälja på krita samlades arbetarna till ett strejkmöte.
– Vi sa att antingen blir vi deporterade för att vi strejkar eller så får vi ut våra obetalade löner. Vi hade inget val, vi var beredda att ta risken, berättar migrantarbetaren Ali i en intervju med Human Rights Watch.
I stället för att fortsätta bygga Dubais lyx lade 800 byggnadsarbetare ner sina verktyg och gick rakt ut på huvudvägen Sheikh Zayed Road och blockerade den. Nästan omedelbart fick de två månadslöner i handen och löfte om att få resten av den uteblivna lönen om de återgick till arbetet.

– Men idag, mer än ett halvår senare, har vi fortfarande inte fått pengarna. Dessutom har företaget deporterat ledarna för strejken och saker och ting har bara blivit värre, säger Ali.
Men Al Hamedarbetarnas korta strejk inspirerade till nya protester. I mars 2006 satte migrantarbetarna marken i gungning vid ett av Dubais största skrytprojekt, Burj Dubai, som 2008 kommer att bli världens högsta byggnad, svindlande 800 meter rakt upp i luften. Gnistan som utlöste elden kom när 2500 utmattade arbetare väntade på bussarna som skulle ta dem till deras förläggning i öknen. I väntan på de försenade bussarna började vakterna att trakassera arbetarna och plötsligt exploderade år av ackumulerad vrede. Arbetarna övermannade vakterna och slog ner dem. Sedan gick de loss på byggarbetsplatsen. De satte företagsbilar i brand, krossade byggnadsmaterial och inne på byggkontoret slog ursinniga arbetare sönder datorer och arkiv.
Morgonen därpå trotsade arbetarna polisens order om att återgå till arbetet. Samtidigt anslöt sig byggnadsarbetare på den nya internationella flygplatsen till den vilda strejken.

Efter hot om fängelse och deportation kände sig arbetarna snart tvungna att avbryta strejken, men händelsen fick ett stort genomslag internationellt. Under våren följde fler protester och hemliga fackmöten hölls där man planerade aktioner mot lyxhotellen och shoppingcentren. I somras blockerades Sheikh Zayed Road återigen och regeringen svarade med att direkt lova förbättrade arbetslagar.
I höstas var det taxichaufförernas tur. Genom att en dag bara låta bilarna stå stilla på gatorna orsakade de panik i den sårbara Dubaitrafiken. Precis som för byggnadsarbetarna föll arbetsministeriet omedelbart till föga för chaufförernas krav.

Ändå låter den stora resningen bland Dubais arbetare vänta på sig. De som ledde strejkerna har deporterats och de som deltagit riskerar fängelse eller att bli stämda.
Men andra arbetsplatser fortsätter motståndet i det lilla. Som på flygplatsen där filippinska Cecilia jobbar. Hon står i receptionen för ett tvätteri som har hand om flygpersonalens uniformer. Cecilia är 46 år och säger sig vara för gammal för att låta sig tryckas ner av chefen. Säger chefen att hon och hennes arbetskamrater inte har tid att äta lunch, äter de lunch ändå. Och när hon var sjuk sa chefen att hon inte fick vara hemma.
– Men jag vägrade och lät receptionen vara stängd hela den dagen. Chefen vågade inte göra något eftersom jag kunde visa upp ett läkarintyg, säger hon.

Cecilia tjänar bättre än många andra, 1400 dirhams, vilket kan jämföras med indierna som sköter själva tvätten och tjänar 500 dirhams. Det innebär inte att hon är nöjd. Chefen tjänar 30000 dirhams.
– Det är inget annat än rasdiskriminering. Är du arab eller europé får du en hög lön, är du filippin eller indier får du en urusel lön.
Under Cecilias fem år i Dubai har hennes lön inte höjts med mer än 200 dirhams, samtidigt har priserna i Dubai stigit kraftigt och närmar sig nu svensk nivå. Hälften av lönen går åt till mat och husrum, resten skickar hon hem. Hennes man är sjuk i diabetes och beroende av att kunna köpa mediciner. Dessutom finansierar hon sin sons studier på den billigaste statliga högskolan hon kunde hitta.
– Jag har inget liv här. Jag jobbar hela dagen och sedan går jag hem och sover. Varje dag är likadan, jag har aldrig ledigt. I Filippinerna tror folk att man har massor av pengar bara för att man jobbar i Dubai, men så är det ju inte, säger hon
Nu har Cecilia startat en namninsamling mot de kollektiva löneavdrag som chefen gör när något kommit bort i tvätteriet. I ett land som detta kan en så enkel sak vara en stor utmaning, men Cecilia vill göra mer än samla in namn.
– Vi borde ha mer fackliga rättigheter. Hade vi haft fackföreningar skulle vi kunna ställa tuffare krav och strejka om det behövdes.

Löften om att de fackliga rättigheterna ska stärkas, att det rentav ska bli tillåtet med fackföreningar, duggar tätt i medierna som oftast är väldigt lojala mot de shejkfamiljer som styr landet. Det senaste löftet var att fackföreningar skulle bli tillåtna i slutet av 2006. Men hittills har inget lagförslag presenterats, istället införde arbetsministeriet i september en ny lag som förbjuder arbetare som deltagit i en strejk att fortsätta arbeta i landet.

Så vad skulle egentligen hända om migrantarbetarna i Dubai strejkade för en dag?

Medlemmarna i Migrante skrattar åt frågan, eller snarare åt det självklara svaret. Allt skulle stå still.
– Företagen skulle inte ha råd. De skulle tvingas böja sig för arbetarnas krav, säger Ryan som just slutat pooljobbet för dagen.
Vi träffas i ett nybyggt köpcentrum tillsammans med andra arbetare från filippinska Migrante.

Denna kväll är kafébiträdet Mark med. Han jobbar på ett amerikanskt bagelkafé i ”Media City” och har ungefär samma lön och arbetsförhållanden som Ryan. Mark är 21 år gammal och liten och späd. Hans ögon är glansiga av trötthet.
– Du tvingas leva för att jobba. När jag jobbat klart skyndar jag mig hem för att sova så att jag orkar jobba dagen efter. Även när jag har en ledig dag försöker jag vila för att orka jobba sedan. Det är väldigt dåligt, för det spelar ingen roll om jag jobbar hårt, jag kan ändå inte ge möjligheten till ett bra liv för mina två barn hemma i Filippinerna. Det enda positiva är att de i varje fall överlever.
Mark ser inte särskilt hoppfullt på framtiden och beskriver det som att företaget han jobbar för håller honom i ett strypgrepp. Men när jag frågar vad som skulle kunna förändra situationen vaknar hans trötta ögon till liv.
– Kanske skulle det bli förändring om det kom till en stark organisering. Man borde bygga en allians med arbetare från olika länder och från olika branscher. Vi borde kämpa tillsammans. Ställa nya krav, förhandla med företagen eller regeringen.

Han gillar de kravaller och strejker som varit.
– De ökar arbetarnas makt och höjer deras röster. Det kan vara en start, ett genombrott, säger Mark entusiastiskt.
De andra fyller i.
– När det väl släpper kommer det att bli som en vulkan, arbetarnas motstånd kommer inte att kunna stoppas, vare sig Migrante är inblandade eller ej, säger Cyrine.

Så när kommer det att ske?

– När Dubais olja tar slut, säger Ryan.
Ryan skulle väldigt gärna vilja bli fotograf, men inser att det kommer att dröja. Så i väntan på vulkanutbrott och oljebrist försöker han lära sig fotografering ändå. När turisterna vill ha ett foto av sig själva framför poolen, och de ber Ryan att ta bilden, passar han på. Han tar god tid på sig. Snabblär sig kameran, kollar igenom dess inställningar och testar nya saker varje gång. En dag hoppas han kunna köpa en egen kamera.

För det skulle det krävas en rejäl löneförhöjning, som inte kommer att ske av sig själv. Det finns nämligen 191 miljoner migrantarbetare i världen idag. Och många, många fler står redo att ge sig iväg om de bara får chansen.
– Chefen säger att det finns massor av folk som kan ta ditt jobb, till en ännu lägre lön. Så om du inte är nöjd anställer de bara någon annan. Det är den smärtsamma sanningen, säger Ryan.

De flesta av de intervjuade har inte velat ha med sitt efternamn i tidningen av rädsla för att bli deporterade.

Publicerad
1 day sedan

Ledare #75/2023

Allt statsministern inte pratade om

Där samhället är svagt blir parallella maktstrukturer starka. Att Sverige och svensk välfärd har blivit svagare och monterats ner under regeringar av olika färg under samma tid som den pågående gängkriminella vågen byggts upp. Det ville statsministern inte prata om i sitt tal till nationen. Han hade sin syndabock klar.

12 döda på 18 dagar. Nivån på våldet och dess mänskliga kostnader är hjärtskärande och skrämmande. Och det krävs massiva insatser för att stoppa det.

Whatever it takes och allt ligger på bordet, sa statsministern i sitt tal i går kväll. Men riktigt allt ligger inte på bordet, det blir tydligt om man också lyssnar till vad statsministern inte pratade om.

Han pratade om barnfängelser, militärt våld mot civila, övervakning med ansiktsigenkänning, förvaringsstraff – alltså straff där vissa dömda aldrig mer kommer ut, samt utvisning utan dom. Rättsosäkra och repressiva förslag som inte hör hemma i en demokrati, men som kan komma att klubbas igenom fort medan befolkningen är i chock. Lagar ska ändras snabbt och de resurser som behövs ska sättas in.

SD:s problembild har blivit regeringens

När samhället inte längre fungerar måste någon bli syndabock. Ulf Kristersson har kalkerat Sverigedemokraternas problembild: Den grova kriminaliteten är invandringens fel och invandringen är Socialdemokraternas fel. På så sätt liknade talet mycket mer ett utspel i en febrig valrörelse än en “landsfaders” tal till nationen.

Att samhällets institutioner och välfärd underfinansierats och klassklyftor tillåtits skena pratade han så klart inte om, det är ju en utveckling han själv är med och driver. Att det är väl belagt inom forskning att detta är en utveckling som skapar grogrund för kriminalitet låtsas man inte om i dagens debatt. Hur länge ska vi ha en kriminalpolitisk debatt som inte vill ha en ärlig debatt om klassamhället och kriminalitetens orsaker? Som i stället använder den som en arena att plocka partipolitiska poäng och hetsa mot invandring?

Han pratade inte om att barnfattigdomen är akut. Trots att de som dödar och dödas ofta är just barn och alla som kan läsa vid det här laget borde veta att barnfattigdom är en stor riskfaktor när det kommer till kriminalitet. Och i år kommer barnfattigdomen öka ytterligare på grund av otillräckliga insatser för att kompensera inflationen.

Klassklyftorna och kriminalitetens orsaker

Han pratade inte om att Sverige, under den tid de senaste generationernas kriminella växt upp, har förvandlats till ett land med Västeuropas största förmögenhetskoncentration.

Han pratade inte om att köerna till BUP är milslånga. Barn väntar i månader och år på utredningar, hjälp och stöd.

Han pratade inte om att 7 av 10 av landets socialtjänster inte har resurser att arbeta uppsökande och brottsförebyggande.

Han pratade inte om att det i våras var 17 900 barn som inte klarade grundskolan och att vi har fått en skola som segregerar allt mer.

Han pratade inte om hur svårt det har blivit för fattiga människor att få hjälp av samhället, utbetalningarna av ekonomiskt bistånd och bostadsbidrag minskar stadigt.

Han pratade inte om att välfärden, under regeringar av olika färg, inte tillåtits växa i takt med befolkningen utan har underkastats en effektiviseringsdoktrin som gröpt ur den inifrån.

Repression – det enkla svaret

Skolan och socialtjänsten fick i talet endast ett tack och ett löfte om språkscreening och lovskola samt bruten sekretess. Här pratades det inte om att sätta in alla resurser som krävs.

Eftersom välfärd aldrig får kosta mer i morgon än vad den gör i dag, så återstår bara repression.

Stora delar av oppositionen jäktar med i kapprustningen. Militärer i förorterna ropar Socialdemokraterna. Den miljöpartistiske språkrörskandidaten Mattias Walving-Lundberg förespråkade i ett hårt kritiserat utspel, dödsstraff som svar på brottsutvecklingen. Regeringens samarbetspartner SD ropar på utegångsförbud och att frihetsberöva människor utan brottsmisstanke för att ”få bort dem från gatan”.

När alla rusar mot botten märker man snart att det inte finns någon.

Publicerad
2 days sedan

Inrikes #75/2023

Ökad samverkan med Irak bakom tvångs­deportation

I tisdags genomfördes den första tvångsutvisningen till Irak med chartrat plan sedan 2012. Foto: Janerik Henriksson / TT

I veckan tvångsutvisades irakier till Bagdad för första gången på elva år. Sverige har under året fått till ett närmare samarbete med Irak för ökat återvändande, bland annat genom att sända en EU-gemensam återvändandesambandsman, EURLO, till landet i våras. ”Irak är ur ett svenskt perspektiv ett prioriterat land när det kommer till återvändande”, skrev migrationsministerns pressekreterare till Arbetaren i våras.

Tidigt på tisdagsmorgonen lyfte ett chartrat plan från Arlanda. På planet satt 26 irakiska medborgare, som mot sin vilja deporterades till Bagdad. På planet fanns även poliser och personer från Kriminalvårdens transporttjänst.

Den senaste massdeportationen med ett chartrat plan till landet skedde 2012. Irak har sedan dess  haft som policy att inte ta emot medborgare som nekats asyl i Sverige, om de inte gått med på att återvända frivilligt. 

Varför Irak går med på detta nu är inte något som Migrationsministern Marit Malmer Stenergard vill kommentera. Ett som är säkert är däremot att Migrationsverket och polisen fått i uppdrag av Tidöregeringen att öka takten på utvisningar från Sverige.

Utrikesdepartementet, UD, svarar kortfattat på Arbetarens frågor via mejl:

”Det finns dialog och samarbete mellan Sverige och Irak på många olika områden. Inom ramen för samarbetet sker kontinuerliga samtal på olika nivåer. I övrigt vill vi i nuläget inte kommentera innehållet i dessa samtal”, skriver UD:s presstjänst.

Sverige sände EURLO till Irak i våras

Den 19 april skickades ett dokument ut av Sveriges dåvarande ordförandeskap i EU, som handlar om ett nytt svenskt initiativ att sända ut ambulerande återvändandesambandsmän till trejde land, som sedan publicerades av Statewatch. I dokumentet står att Sverige sänt en European Union Return Liaison Officer, EURLO, till Irak den 18 april för att arbeta för ett förbättrat samarbete när det kommer till deportationer av irakiska medborgare.

Skärmdump delar av det dokument som sändes ut av det svenska EU-ordförandeskapet i våras.

Målsättningen med utplaceringen av en EURLO är att öka det praktiska återvändandesamarbetet mellan EU:s medlemsstater och tredje land.

”Arbetsuppgifterna varierar från land till land men i stort handlar det om att bidra till att förbättra dialogen mellan beröra parter/myndigheter och praktiskt stötta i återvändandet, i alltifrån att begära landningstillstånd till att närvara på flygplatsen när personer som återvänder anländer”, skrev migrationsministerns pressekreterare Erik Engstrand till Arbetaren när tidningen grävde i detta tidigare i år. 

Varför har Sverige en person utstationerats i just Irak?

– Inom ramen för den operativa samordningsmekanismen för extern migration har en åtgärdsplan tagits fram för Irak. Åtgärdsplanen fokuserar till stor del på åtgärder för att få till stånd ett bättre återtagandesamarbete med Irak. En av de åtgärder EU enats om är att tillsätta en EURLO i Bagdad. Mot bakgrund av att Irak ur ett svenskt perspektiv är ett prioriterat land när det kommer till återvändande har Sverige valt att bistå med placering av en EURLO i Bagdad. Denne är nu på plats i Bagdad sedan drygt två månader, skrev Erik Engstrand i ett mejlsvaret tidigare i år. 

När Arbetaren kontaktar Erik Engstrand, migrationsministerns pressekreterare, igen för att fråga om korrelationen mellan utplaceringen i Irak och tvångsutvisningen i tisdag hänvisar han till Utrikesdepartementet som i sin tur svarar: ”Tack för din fråga. I nuläget har vi ingen ytterligare kommentar.”

Till Sveriges radio sade Joakim Jansson, biträdande chef för region nord på Migrationsverket, den 1 september att myndigheten fått ett bättre samarbete med Irak

– Det som hänt, och som påbörjades redan i våras, är ett samarbete mellan våra länder. Det finns i dag förutsättningar för att arbeta med de här ärendena där vi saknar frivillighet, sade han till Sveriges radio.

SD kommenterar med “Hejdå Hassan!”

Efter massutvisningen valde regeringens samarbetsparti Sverigedemokraterna att kommentera händelsen på X, tidigare Twitter, genom att lägga upp en bild på ett flygplan med texten ”Hejdå Hassan” och texten:

”Sverigedemokraterna och regeringen visar handlingskraft. Vi upprätthåller den reglerade invandringen, det som var helt omöjligt för vänsterregeringen är nu möjligt. Skillnaden kunde inte bli tydligare. Sverigedemokraterna gör skillnad på riktigt och paradigmskiftet rullar vidare.”

Ungefär trettio minuter senare var inlägget bortplockat. SD:s presschef Oskar Cavalli-Björkman säger till Svt att anledningen till att inlägget togs bort var att paritet inte hade möjlighet att moderera kommentarsfältet efter arbetstid. 

Arbetaren har försökt nå regeringspartierna Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna för att fråga hur de ser på SD:s uttalande. Inget av partierna har valt att kommentera händelsen.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Kommentar #74/2023

Nazistattacken i Uppsala ett tecken på NMR:s svaghet

En kvinna misshandlades när hon protesterade mot NMR:s demonstration i Uppsala i lördags. Foto: Willam Brunius/TT och skärmdump X

Den krympande nazistsekten NMR:s så kallade blixtaktion i Uppsala visar på organisationens fortsatta svårigheter att locka aktivister. Visst finns det våldskapital i gruppen, bland annat misshandlades en kvinna på öppen gata i samband med demonstrationen – utan att polis ingrep – men förmågan att nå ut har försvagats de senaste åren och NMR tycks bli allt mer irrelevanta inom den svenska extremhögern, skriver Arbetarens Johan Apel Röstlund.

Nordiska Motståndsrörelsen lyckades, trots att de samlat sina krympande styrkor från hela landet, inte samla mer än ett fyrtiotal aktivister till Uppsala en vacker sensommarlördag i september. Det säger något om läget för organisationen som de senaste åren kämpat hårt med både splittring, konkurrens och minskat medlemsantal. 

Luften ser ut att ha gått ur nazistballongen och av det som för knappt tio år sedan var Sveriges dominerande vit makt-sammanslutning återstår mest en sorglig samling individer som sprungits förbi av andra och helt nya grupperingar på den yttersta högerkanten.

Splittring och missnöje inom NMR

NMR ses av många inom den svenska naziströrelsen som clowner och föredettingar. Sommaren 2019 splittrades organisationen då flera tongivande medlemmar valde att lämna för att i stället bilda den hittills osynligt irrelevanta gruppen Nordisk Styrka.

På relativt kort tid har aktiviteterna därför minskat och gång på gång rapporteras det om internt missnöje. Att de inte längre annonserar om sina demonstrationer är naturligtvis ett svaghetstecken. De är nämligen väl medvetna om att kraftsamlingen inte skulle räcka till.

Första maj-fiaskot i Sundsvall tidigare i år visar det tydligt. Trots kampanjen att bussa dit folk från hela Sverige dök inte fler än 30 nazister upp under parollen ”bröd åt folket, blod från politikerna”.

Nazistiskt nattsvart med andra ord.

När de tågade genom Uppsala i helgen var många av aktivisterna dessutom maskerade. Även det ett svaghetstecken och något nytt för organisationen.

– Men, säger Morgan Finnsiö på tidningen Expo, NMR har trots allt överlevt splittringen och har bitit sig kvar på den svenska nazistscenen i 25 år.

Andra nazigrupper har tagit över

Andra grupper har tagit över. Inte minst så kallade Aktivklubbar där nazister närstridstränar och gymmar tillsammans för att förbereda sig och bygga upp sitt våldskapital. 

Fenomenet som i dag är vida utbrett inom vit makt-världen har hämtats från USA och lockar en ny generation aktivister som inte sällan tycker att NMR och deras flaggviftande är förlegade och förbi.

– Det finns många inom naziströrelsen som tycker att det är för mycket snack och lite verkstad inom NMR. Det är väl också därför som de kallar till sådana här aktioner som den i Uppsala där de får chans att visa sig på gatorna och ge sig på folk som protesterar, säger Morgan Finnsiö.

Minskad relevans

Han håller dock med om att organisationen minskat i relevans sedan storsatsningen inför valet 2018. Något som slutade i praktfiasko och föranledde splittringen året därpå.

– Men NMR har en väldigt tydlig ideologisk identitet så helt kanske man inte ska räkna ut dem, även om deras senaste demonstrationer knappast vittnar om att de är på väg tillbaka mot sin krafts dagar, förklarar Morgan Finnsiö.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Utrikes #74/2023

Finska fack i protestvåg mot regeringen 

I morgon inleds omfattande fackliga protester och stridsåtgärder mot regeringens politik och den budget som finansminister Riikka Purra varit med och tagit fram. Foto: Vesa Moilanen/TT

På tisdag läggs arbetet ned på flera arbetsplatser i norra Finland. Detta som en del av de stridsåtgärder som finska fack planerar mot att regeringen vill begränsa strejkrätten, försvaga anställningstryggheten och samtidigt skära ned på den sociala tryggheten i landet.

På tisdag inleder Finlands Fackförbunds Centralorganisation, FFC, motsvarande LO, och dess fyra största medlemsförbund en tre veckor lång protestvåg mot den finska regeringens arbetarfientliga politik. 

Stridsåtgärderna inleds med att Industrifackets medlemmar lägger ned arbetet under en timme på flera arbetsplatser i landets norra delar. Arbetet kommer bland annat läggas ned på kärnkraftverket i Olkiluoto, Meyers varv i Åbo och på Valmet Automotives batterifabriker i Salo och Nystad. Under perioden planerar facken även olika former av protester och demonstrationer runt om i landet.

– Utmarscherna är vår protest och vårt nödrop. Regeringen skulle knäcka underskottet i statsfinanserna, men den gick in för att knäcka den finländska arbetstagaren. Därför har vi inget annat alternativ än att försvara våra medlemmar genom stridsåtgärder, säger Industrifackets ordförande Riku Aalto till Hufvudstadsbladet.

Finska statsfinanser ur balans

Den finska regeringen, bestående av en koalition mellan Samlingspartiet, Sannfinländarna, Svenska folkpartiet i Finland och Kristdemokraterna i Finland, vill få landets ekonomi i balans genom omfattande nedskärningar i välfärden.

FFC anser att regeringens budget, som nyligen lagts fram, förvärrar situationen för de redan utsatta. 

Landets finansminister Riikka Purra från Sannfinländarna säger till Yle-programmet Morgonettan att FFC feltolkar regeringens avsikter ”avsiktligt eller oavsiktligt”. 

Hon menar även att de åtgärder som regeringen vill införa påminner om åtgärder som Sverige och Danmark införde redan på 1990-talet.  

– Regeringen vill handplocka försämringar från referensländerna, men utelämna förbättringarna, säger Katja Syvärinen, vice ordförande för fackcentralen FFC:s styrelse, till Hufvudstadsbladet. 

Budget som slår mot arbetarklassen

Den finska regeringens budget innebär bland annat en nedskärning av arbetslöshetsersättning och bostadsbidrag.

”Försämringarna i regeringsprogrammet går ut över en och samma grupp: arbetstagarna. Bara förändringen av det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet skär runt 350 euro i månaden för en industriarbetare”, skriver det finska Industrifacket på sin hemsida. 

Enligt FFC kommer nedskärningarna även resultera i att fattiga barnfamiljer kommer att få omkring 500 euro mindre i månaden. Detta samtidigt som regeringen inför skattelättnader för personer som tjänar mer än 10 000 euro i månaden.

– Arbetstagarnas utkomst utarmas nu från många håll. Det handlar om värderingar och visar att regeringen bryr sig mer om höginkomsttagarnas och näringslivets intressen än om låginkomsttagarna, säger Katja Syvärinen.

Inskränkning av strejkrätten

Utöver detta vill den finska regeringen inskränka strejkrätten i landet, bland annat genom att begränsa möjligheten till sympatistrejk och med kraftigt höjda böter för olovliga strejker. Den nya strejkrättslagstiftningen planeras vara klar den 15 oktober. 

– Begränsningen av strejkrätten genomförs snabbt så att arbetstagarna inte ska ha möjlighet att protestera och försvara sin intressen senare, säger Riku Aalto. 

Utöver detta vill regeringen även göra det lättare för arbetsköpare att sparka anställda samt göra den första sjukdagen oavlönad.  

Enligt Yle så kommer fackförbunden upphöra med stridsåtgärderna om regeringen slopar planerna på att skära i de sociala bidragen och begränsa strejkrätten. Om regeringen inte lyssnar på facken så är de däremot redo att expandera stridsåtgärderna. 

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Signerat #74/2023

Demokratin urholkas – sjung högre

Mängder av plakat och skyltar, samt demonstranter, under en demonstration mot nedskärningarna inom folkhögskolan.
Demonstration på Sergels torg den 19 september mot nedskärningarna inom folkbildning. Jonas Ekströmer/TT, Pernilla Wahlman

Repression som smyger sig på, demokrati som snabbt urholkas. Anna Jörgensdotter låter kulturslaktens Sverige speglas i Belarus, där konstnärliga uttryck sedan länge ses som ett hot mot regimen. ”Hur mår ni i Sverige egentligen?” undrar en belarusisk kvinna.

Jag skriver på en bok om ABF Belarus. Uppdraget kommer från ABF Gästrikebygden, som i sin tur fick i uppdrag av Olof Palmes Internationella Center att starta ett samarbete med organisationer i Belarus som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter (så klart ”underground”, Belarus är som bekant en diktatur). Samarbetet ledde till att ABF Belarus bildades 2015, på initiativ från aktivister på plats. 

I mina intervjuer med koordinatorer återkommer två berättelser: om hur mycket studiecirklarna betytt för människor som vuxit upp i en diktatur och äntligen vågar uttrycka sig, i en trygg gemenskap, vad det gör för självkänslan, för utveckling och medvetenhet – ordet ”frizon” nämns ofta.

Den andra berättelsen handlar om de ständiga hoten, räderna mot ABF-kontor, förhör, tortyr, fängelsevistelser, som aktivister i ABF Belarus behövt uthärda. 

Studiecirklar i exil

Efter protesterna mot valet 2020 och repressionerna som följde har de flesta koordinatorer tvingats i exil. Hemma blir deras familjer pressade på information av regimens ”säkerhetstjänst”. Nu är ABF Belarus utspritt i många länder, och studiecirklarna blir fler och fler. Det organiseras även aktiviteter för flyktingbarn, ungdomsmottagningar, feministiska helgkurser, praktisk miljökamp, solidaritetshandlingar för Ukraina, med mera. Studiecirkelledare upplever sitt ideella arbete som ett kall. En kvinna jag pratat med startar upp studiecirklar i alla länder hon tvingas flytta runt mellan (få är de som får uppehållstillstånd). 

En av dem som tog initiativ till ABF Belarus har pratat med mig om hur vi i Sverige är så vana vid demokrati att vi verkar ta den för givet. Hon ser med stor oro på de förändringar som sker i det land hon besökt många gånger: Hur mår ni i Sverige egentligen? Hur har SD kunnat få så stor makt?

”Varför protesterar inte fler?”

Hon pratar om hur repression smyger sig in, och har svårt att förstå varför inte fler är ute på gatorna och protesterar. I Belarus har det blivit livsfarligt, människor försöker ändå: på innergårdar, bakgårdar, träffas kulturutövare och läser dikter, visar konst, spelar teater och musik, sätter upp rödvita band i träden (flaggan är inte en nationalistisk symbol utan en symbol för motstånd, frihet) – militär kommer till platsen, river ner, fängslar, men nya scener uppstår hela tider.

Från fängelserna smusslas förbjudna texter ut som kan tryckas i andra länder. Konstnärliga uttryck ses som ett hot mot regimen. I boken skriver jag: ”Allt det som på riktigt hjälper människor till medvetande och mod, allt som är kollektivt och kärleksfullt, allt som månar om lika värde, miljö, solidaritet, är ett hot mot dem som som vill behålla makt och kontroll”.

Julia Tsimafejeva skriver i Dagar i Belarus: ”En sång är ett farligt vapen mot de som hatar kultur och konst.”

Det går fort nu

Kampen i Belarus, och i exil, är en påminnelse och en varning: det kan gå fort och det är livsfarligt när demokratin urholkas. I Sverige går det otäckt fort: angiverilag, särskilda läger för asylsökande, nedmontering av studieförbund och folkhögskolor: folkbildning! Det som byggt Sverige närmare jämställdhet och jämlikhet. Men kunskap och medvetenhet är liksom Tsimafejevas sång ett farligt vapen mot högernationalistiska krafter som vill inskränka frihet och mänskliga rättigheter. Ingen kan vara förvånad, men alla bör vara rädda. 

Den 19 september protesterade folkhögskolor runt om i landet, men i Gävleborgs län gick tydliga direktiv, hot!, ut ”uppifrån” att inte delta för att det kan ”provocera den politiska ledningen”. Tjänstemän och rektorer blev rädda och beslöt att inte ställa upp i manifestationen. En anställd på en folkhögskola varnade för den typen av ”nyttiga idioter” som fogar sig i leden. 

Låt oss sjunga ännu högre!

Ofta tänker jag på den Spanienfrivillige Bengt Segerson som efter kriget mot fascismen underströk hur demokratin inte är en naturkraft utan något vi måste kämpa för varje dag.

Jag tänker också på de reaktioner på studiecirklar (oftast med kreativa uttryck) jag fått ta del av, där dess livräddande funktioner understryks: slippa känna sig ensam, kliva ur förtryck, hitta sin egen röst, vara i ett stöttande kollektiv där allas röster räknas, och vilja kämpa vidare för en bättre värld.

Enveten kreativitet får, uppenbarligen, diktatorer och högerkrafter att darra. 

Förstås är det farliga insikter för en höger som vill hålla folk på mattan, helst hjärntvättade med idéer om vi och dem, om klassamhället som befogat och kapitalismen som självklar: tre komponenter som möjliggör för våld och förtryck i alla dess former. Jag tänker på att vara konstnär i ett land där konsten hör till dessa faror och vad det inte får tillåtas göra med våra uttryck. 

Så, för alla våra rösters skull: låt oss sjunga ännu högre! Enveten kreativitet får, uppenbarligen, diktatorer och högerkrafter att darra. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Bok #74/2023

Lunabba ger plats åt de som räknats ut sedan födseln

Nicolas Lunabba är aktuell med sin andra bok Dagbok från 20-talet, som följer upp den hyllade debuten Blir du ledsen om jag dör? Foto: André de Loisted

Precis som tidigare arbetarlitteratur skapade ett utrymme för arbetarklassen i den litterära offentligheten lyckas Nicolas Lunabba med boken Dagbok från 20-talet karva ut en plats för den rasifierade arbetarklass som det ständigt pratas om.

Det finns knappast någon grupp i Sverige som det pratas lika mycket om just nu som de unga män och pojkar som mördar och mördas. Samma dag som jag skriver detta misstänks ytterligare ett barn, en trettonåring, ha mördats.

Någon som också pratar om detta, men från ett radikalt annorlunda perspektiv än det gängse, är Nicolas Lunabba. Han är verksamhetsansvarig för Helamalmö, en organisation som arbetar med social rättvisa och aktiviteter i socioekonomiskt utsatta områden i Malmö.

Här om året kom hans bok Blir du ledsen om jag dör? som var en personlig skildring av hans arbete med dessa pojkar och särskilt en, Elijah, som under en period bodde hos Lunabba. Elijah klarade sig trots att han hade alla förutsättningar emot sig. Många andra gjorde det inte.

Dagbok från 20-talet, vars titel parafraserar Ivar Lo-Johanssons bok från hundra år tidigare, består av anteckningar från 2022. De handlar, liksom Blir du ledsen om jag dör?, om situationen för fattiga och rasifierade barn i förorten, på samma gång utpekade och uträknade redan från födseln. Men även om hur uppmärksamheten runt den förra boken och Lunabbas arbete och synlighet i media påverkar honom och hans familj. Om hur han hotas av både högerextrema och gängkriminella. Om att ena dagen mingla i Almedalen för att nästa undra om en ung mordmisstänkt man på flykt ska komma till bostaden och be om skydd.

Arbetarlitteratur som erövrar språket

Ordet ”dagbok” för tankarna till det privata och mycket är också privat, men undertiteln ”Om våld och språklöshet” och den tradition av arbetarlitteratur Nicolas Lunabba skriver in sig i med titeln markerar att detta är en politisk bok även när den rör sig kring det privata.

Vem får sätta ord på sina erfarenheter? Vem har språket till det, och vems språk lyssnar vi på? De direkta och implicita referenserna till äldre arbetarlitteratur påminner om hur arbetarklassen först fick erövra det skrivna språket och sedan den litterära offentligheten. Inte utan motstånd.

Nicolas Lunabba vill på ett liknande sätt karva ut en plats för den rasifierade arbetarklass som det ständigt pratas om, och nästan alltid som om det vore de själva som var problemet och inte fattigdom och rasism.

De bästa styckena i Dagbok från 20-talet är de om den unga man som Lunabba här kallar Jacob: en person som både skadat och skadats och som nu är misstänkt för mord. Men också en person som Lunabba följt i många år och som förtjust tittar på bilder av hans lilla dotter. Det är förvisso inte ”Jacobs” egen röst vi får höra, men Lunabba kommer så nära det går och romantiserar inte.

Samtidigt är författaren medveten om att språket och litteraturen bara räcker så långt. Det gäller också, vilket är mest plågsamt för honom, hans engagemang för ungdomarna. I en scen försöker Lunabba, sann sitt ideal om arbetarlitteraturens kraft, räcka över en bok till Jacob av medborgarrättsaktivisten Eldridge Cleaver. ”Det funkar inte så, Nick”, klipper Jacob av.

Ingen tvärsäker Anders Carlberg-typ

Lunabba väjer inte undan från de egna tillkortakommandena såsom själviskhet, aggression och hämndlystnad, varken i denna bok eller den förra. Sättet att uppehålla sig vid dessa känns dock ibland självupptaget, vilket kanske är en del av poängen med det ofullkomliga ”jag” han vill gestalta. Här förstärks det draget dessutom av att texten, även om den är politisk, är väldigt ”meta”. En stor del av dagboken handlar ju om hur författaren tänker, agerar och påverkas i efterspelet av sin förra uppmärksammade bok.

Men det är befriande att han avvisar varje ansats till självhjälps- och framgångsnarrativ. Det finns alldeles för många tvärsäkra Anders Carlberg-typer som basunerar ut ur unga på glid ska ”räddas”.

I den mån Nicolas Lunabba över huvud taget gör anspråk på att ha lösningar finns dessa i politiken och kollektivet och inte hos individen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #73/2023

Bostadsbidraget: Så mycket har det urholkats

Allt färre hushåll får bostadsbidrag och bidraget täcker en allt mindre del av hyran.

Ett höjt och mer omfattande bostadsbidrag är en av de enskilt viktigaste reformerna som skulle kunna stötta fattiga barnfamiljer, menar organisationen Sveriges Makalösa Föräldrar. Men bostadsbidraget har sedan 90-talet blivit allt svårare att få och täcker en allt mindre del av hyran. Dessutom har bostadsbidraget blivit en skuldfälla. Arbetaren förklarar hur.

Bostadsbidraget finns för att stärka i första hand ekonomiskt utsatta barnhushåll. Tanken är att det ska möjliggöra baskonsumtion och ”säkerställa tillräckligt hög boendestandard för ekonomiskt svaga hushåll”. Det infördes på 1930-talet och fick sin nuvarande utformning 1997.

Men bostadsbidraget har nästan spelat ut sin roll. Bidraget har urholkats så till den grad att dess utformning och låga nivåer från slutet av 90-talet i dag varken räcker för en ensamstående med två barn att ställa mat på bordet i slutet av månaden eller ger hen möjlighet att ha en värdig bostad. Många ensamstående tränger ihop sig i allt mindre bostäder för att de ska ha råd att betala hyra och räkningar eftersom bostadsbidraget ligger kvar på 90-talets nivåer.

– Bostadsbidraget existerar knappt för våra medlemmar längre, säger Christina Olsson, generalsekreterare för Sveriges Makalösa Föräldrar, en förening för ensamstående föräldrar.

Så många färre får bostadsbidrag

Bostadsbidraget är inkomstprövat och går alltså till hushåll med låga inkomster. Under första halvåret i år hade drygt 118 578 personer ansökt om bostadsbidrag, vilket är den lägsta siffran på flera år, visar en undersökning som Tidningen näringsliv gjort.

År 1995 betalade staten ut 9,61 miljarder kronor i bostadsbidrag, motsvarande 14 miljarder kronor i fjolårets penningvärde, till 355 000 barnfamiljer. Under 1997 fick bostadsbidraget sin nuvarande form och det året fick totalt 365 000 hushåll, både barnfamiljer och ungdomshushåll bidraget.

2022 var det knappt 197 00 hushåll som fick bostadsbidrag och statens kostnader för bidraget hade minskat till 4,1 miljarder. Det innebär alltså att statens utbetalningar av bostadsbidrag minskat med över 10 miljarder kronor sedan 1995, om man räknar med inflationen.

Källa: Hyresgästföreningen

Varför det är så få som ansöker om bostadsbidrag har Försäkringskassan ingen officiell analys över, men Jenny Cederborg, verksamhetsområdeschef för bidragsförmåner på myndigheten, säger till tidningen Näringsliv att hon tror att det kan ha att göra med att gränsen för vad man får tjäna ligger lågt.

– Trots att det ekonomiska läget i samhället är kärvare nu för betydligt fler så har ju lönerna i samhället ökat. Även om man har det svårt ekonomiskt kan man därför ligga över inkomstgränsen för att söka bostadsbidrag, säger hon.

Bostadsbidrag till barnfamiljer och ungdomar

Bostadsbidraget är riktat till två målgrupper: bostadsbidrag till barnfamiljer och bostadsbidrag till ungdomar.

Barnfamiljer kan som högst få 3 400 kronor i bostadsbidrag per månad i de fall de har ett hemmavarande barn, 4 200 kronor om de har två eller fler hemmavarande barn och 5 200 kronor om de har tre eller fler hemmavarande barn.

Ungdomshushåll kan som högst få 1 300 kronor i bostadsbidrag per månad.

Därför får allt färre bostadsbidrag

Inkomstgränserna i bostadsbidraget har legat på nästan samma nivå sedan 1997. Först 2017 började de höjas något för barnfamiljer, men inte för ungdomshushåll. Samtidigt har löner och priser stigit, vilket har lett till att en allt mindre andel i dag kan få bostadsbidrag. Många har alltså inkomster som alltför höga för att ha rätt till bostadsbidrag, men som i dag inte räcker till för att köpa mat till barnen i slutet av månaden.

Grafen gäller ensamstående föräldrar. Källa: Hyresgästföreningen

Bostadsbidrag till ensamstående

För en ensamstående förälder minskas bostadsbidraget om årsinkomsten överstiger 150 000 kronor, det vill säga en månadsinkomst på cirka 12 500 kronor per månad. Förmögenhet, ­bostadskostnad och antal barn räknas också in. Om inkomstgränsen hade följt med löneutvecklingen hade en ensamstående förälder kunnat tjäna 264 000 om året, det vill säga en månadsinkomst på drygt 22 000 utan att bostadsbidraget sänktes.

För ungdomar utan barn minskas bidraget om årsinkomsten överstiger 41 000 kronor för ensamstående eller överstiger 58 000 kronor för makar tillsammans.

Bostadsbidraget täcker inte hyran

Ett av syftena med bostadsbidraget är att ge ekonomiskt svaga hushåll möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder. Men i dag är det snarare så att ensamstående med barn tvingas bo på allt mindre ytor.

Den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidraget har varit oförändrad sedan 1997. Detta samtidigt som kostnaden för att bo i hyresrätt har mer än dubblerats sedan 1990-talet.

För ett hushåll med två barn är en hyra på 5 900 den högsta hyran som kan ligga till grund för bostadsbidrag, högre hyror än så ger inte ett ett högre bostadsbidrag. Detta gör att bostadsbidraget täcker allt mindre av hyran i takt med hyresutvecklingen. Källa: Hyresgästföreningen

För ett hushåll med två barn är den högsta hyran som man kan få bostadsbidrag för 5 900 kronor per månad. Vilken typ av bostad och storleken på bostad som går att få till den hyran har nästan halverats mellan åren 1996 och 2022. I dag räcker hyran till en lägenhet på 57 kvm. Om hyran är högre så påverkas inte bostadsbidraget.

Det innebär att många idag bor i lägenheter med hyror som kraftigt överstiger vad bostadsbidraget ger ersättning för eller bor väldigt trångt, till exempel ensamstående med barn. Om boendekostnadsgränsen hade följt utvecklingen skulle den i dag ha varit 10 600 kronor för ett hushåll med två barn. Medan den alltså ligger kvar på 5 900 kronor.

– Detta har lett till att ensamstående med barn har anpassat sitt boende och bor på allt mindre ytor för att ha råd att bo någonstans och kunna få del av bostadsbidraget, säger Christina Olsson, generalsekreterare för föreningen Makalösa föräldrar.

Bostadsbidraget kan förvandlas till skuldfälla

Bostadsbidraget söks årsvis och det gäller att räkna rätt. Varje krona som betalas ut för mycket, till exempel på grund av att man tagit ett extrapass på jobbet eller gått upp i arbetstid och fått högre inkomst än beräknat, ska tillbaka. Återkraven, som kan komma upp till ett år senare, ska betalas inom 30 dagar. Annars går de till Kronofogden.

Den 1 september 2022 skärptes återbetalningskraven på dem som fått för högt bostadsbidrag. Om återbetalningen inte görs inom 30 dagar från att kravet kommer skickas ärendet direkt vidare till Kronofogden. Tidigare var det Försäkringskassan som försökte få in pengarna.

Sedan dess har antalet återbetalningskrav som gått till Kronofogden skenat och många nya personer finns i myndighetens register.

De skärpta kraven har lett till att sex gånger fler personer hamnade hos Kronofogden för obetalda återbetalningar under det första halvåret i år jämfört med förra året. I denna statistik går det inte att särskilja om det rör återbetalningar av bostadsbidrag eller sjukpenning, men enligt Kronofogden brukar bostadsbidraget utgöra en stor andel.

Särskilt oroväckande, menar myndigheten, är det att den grupp som hamnade där för första gången har ökat från 3 till 16 procent. Den första skulden kan vara väldigt avgörande, säger Davor Vuleta, analytiker på Kronofogden, till tidningen Hem & hyra.

Totalt rör det sig om runt 80 000 personer per år som får kravbrev från Försäkringskassan för att de fick för högt bostadsbidrag året innan.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Utrikes #73/2023

Vilt strejkande förare inleder hungerstrejk

I tisdagsmorse inledde trettio förare en hungerstrejk på en rastplats i Gräfenhausen, där en vild strejk pågått i över två månader. Förarna, som kört för ett polskt åkeri, kräver att få ut lönerna som arbetsköparen förvägrat dem. Foto: Daniel Kubirski/IMAGO/TT, Shukhrat Karimov

På en rastplats i Tyskland har nära hundra lastbilschaufförer strejkat vilt i snart tre månader. Nu har trettio förare inlett en hungerstrejk med hopp om att få ut sina löner.

Den vilda lastbilsstrejken i på en rastplats i tyska Gräfenhausen, söder om Frankfurt, har gått in i sin tredje månad. Lastbilschaufförerna, som kommer från bland annat Georgien och Uzbekistan, inledde strejken i juli genom att även att ta produktionsmedlen, alltså lastbilarna med innevarande gods, i pant.    

Förarna, som inte är organiserade i något fackförbund, kräver att få ut de löner som arbetsköparen vägrat betala. Flera av dem har inte fått ut sin lön på flera månader. I slutet av augusti låg löneskulden på över 500 000 euro, vilket motsvarar ungefär 6 000 000 kronor.  

Det polska åkeri de kör för ägs av Lukasz Mazur, som Arbetaren uppmärksammade i samband med en liknande strejk i våras. Han valde då att anlita ett polskt säkerhetsbolag som kallas ”Rutkowski patrol” som specialiserat sig på att föra tillbaka personer och egendom till Polen samt på att bryta upp fackföreningar. 

Föraren Shukhrat Karimov. Foto: Privat

Insatsen slutade med att polisen grep hela patrullen och strejken slutade med att förarna fick ut lönerna de begärt. 

Men den här gången har Mazur legat lågt. Föraren Shukhrat Karimov berättar att det var länge sedan de hörde något från honom, och att han inte tror att han kommer betala ut lönerna. I stället hoppas de nu att de kunder som de skulle leverera till väljer att köpa ut lasten och betalar dem istället för arbetsköparen.

“Hungerstrejk vårt sista hopp”

Stämningen på rastplatsen har blivit allt mer desperat och i tisdags inledde en tredjedel av förarna en hungerstrejk. Shukhrat Karimov är en av dem. 

– Det här är vårt sista hopp. Jag hade ingen aning om att det kunde gå till såhär i Europa. Vi har arbetat för vår lön och vi är fast beslutna att få ut pengarna vi har rätt till, säger han. 

Han berättar att de hungerstrejkande förarna har samlats i två tomma trailers, där de sover och vilar tillsammans.

– Vi försöker minimera våra rörelser för att spara energi, berättar han. 

Karimov berättar att han inte kunnat sända hem pengar på fyra månader och att familjen hemma i Uzbekistan är hungrig. 

– Det är bara jag som arbetar i familjen medan min fru tar hand om våra tre barn, säger han. 

Räddades undan självmordsförsök

Förra veckan försökte även en av de strejkande förarna begå självmord. 

Pelle Sunvisson
Pelle Sunvisson. Foto: Privat

– Han försökte hänga sig, men två andra förare skar ned repet och räddade honom. Han fördes till sjukhus och mår relativt bra nu. Han har kommit tillbaka till strejken, säger han. 

I slutet av augusti inrättade Solidariska byggare en internationell strejkkassa i Joe Hills minne, reserverad för strejkande migrantarbetare i Europa. Den första insamlingen går till lastbilschaufförerna i Gräfenhausen. 

– Vi har lyckats samla in 4 000 euro som vi skickat över till de strejkande arbetarna, men målet är satt till 98 000 euro, säger Pelle Sunvisson, organisatör och facklig förhandlare för Solidariska byggare och Stockholms LS av SAC.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Ledare #73/2023

Budgeten: Enligt regeringen gör snuset kvinnor till vinnare

Sänkt skatt på snus räknas i regeringens jämställdhetspolitiska uträkningar som en större vinst för kvinnor än för män, trots att män snusar mer. Foto: Annika Byrde/TT, Axel Green

Grattis alla kvinnor! Regeringen har utropat oss till vinnare på höstbudgeten! Annie Hellquist går igenom regeringens egna uträkningar och hittar lögn, förbannad lögn och statistik.

Precis som neddragningar återkommande i medier rapporteras som satsningar, bara för att regeringen kallar det för satsningar, så återupprepas regeringens egen bild av att kvinnor är vinnare på budgeten i medier, bland annat av Dagens industri.

Hur står det då till med saken? I budgeten finns bilaga 3 om ekonomisk jämställdhet, där finns uträkningarna över hur budgeten slår baserat på kön.

Bland annat har kvinnor enligt regeringens uträkningar vunnit på budgeten eftersom de inte drabbas i lika stor utsträckning som män genom att brytpunkten för statlig skatt inte räknades upp, eftersom kvinnor i snitt tjänar mindre. Grattis alla lågavlönade.

Att välfärden överhuvudtaget får pengar påstås öka kvinnors ekonomiska resurser

Regeringen har också räknat ut att budgeten ökar kvinnors ”ekonomiska resurser” mer än mäns. Vad ingår då i begreppet ekonomiska resurser? Här har regeringen lagt samman disponibel inkomst, ”konsumtionsmöjligheter” till följd av förändringar i konsumtionsskatter (snus och bensin), värdet av ”individuella välfärdstjänster”, alltså sjukvård, barnomsorg, utbildning, kommunal kultur- och fritidsverksamhet med mera.

Regeringen anser att deras ”satsning” på välfärd – alltså de miljarder som går till kommuner och regioner, som inte ens täcker beräknade kostnader – ökar kvinnors ekonomiska resurser mer än mäns.

Det är fascinerande läsning.

De skriver: ”Att satsningarna bedöms tillföra ekonomiska resurser till kvinnor i högre utsträckning än män beror främst på regeringens förslag om höjda generella bidrag till kommunerna och höjda anslag till utbildning samt hälso- och sjukvård, och att kvinnor nyttjar dessa tjänster i högre
uträckning än vad män gör.”

Att kommuner och regioner överhuvudtaget har pengar räknas alltså som en ekonomisk vinst för kvinnor.

Mer snus till kvinnorna

Det roligaste är nästan att sänkningen av skatten på bensin och snus beräknas ha gynnat kvinnor mer. Skattesänkningarna på bensin och snus ger för kvinnor en högre stapel än för män när det kommer till ökade konsumtionsmöjligheter. Hur regeringen här har räknat är höjt i dunkelt, men sänkningen beräknas ha ökat kvinnors konsumtionskraft mer än mäns. Antagligen för att några kronor billigare snus är ”mer” för kvinnor som i genomsnitt har lägre inkomster.

För de kan inte ha utgått från verkligheten – att män konsumerar mer av både bensin och snus har inte tagits med i beräkningarna. 2022 uppgav 20 procent av männen och 7 procent av kvinnorna att de snusar dagligen, och män som grupp kör bil nästan dubbelt så långt som kvinnor varje dag.

Men i och med kvinnors lägre inkomster så kan de hypotetiskt öka sina inköp av snus och bensin, relativt sin inkomst, mer än männen.

Om vi köper dessa beräkningar, att välfärdstjänster bidrar mer till kvinnors ekonomiska resurser än till mäns, så har kvinnor rånats i åratal av svältkuren välfärden stått på och fortsätter stå på. Inget snus i världen kan kompensera för det.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #73/2023

Byggnads första blockad på 13 år: “Inte behövts tidigare”

Jonas Sjöberg, ordförande för Byggnads Skåne, och Emil Boss, förhandlare på Solidariska byggare. Foto: Byggnads, Hossein Salmanzadeh/TT, Axel Green

Förra veckan inledde Byggnads sin första blockad på tretton år, en stridsåtgärd som Solidariska byggare använt sig framgångsrikt av för att mota kriminella byggföretag. Men LO-förbundet har inte inspirerats av dem, säger Byggnads ordförande i Skåne.

Förra veckan satte fackförbundet Byggnads byggföretagen TS Plåt AB och TS Prefab AB i blockad, vilket var fackförbundets första blockader på tretton år. 

Företagen, som bygger äldreboenden åt Helsingborgs stad, har under lång tid satt i system att inte betala ut rätt lön – eller ingen lön alls – till sina anställda. Ett av företagen har även sänkt lönen för en anställd, utan förvarning. Blockaderna har gällt totalt sex anställda migrantarbetare med lönefordringar på över 200 000 kronor. 

Jonas Sjöberg. Foto: Byggnads

Dagen efter valde TS plåt att betala ut den avkrävda löneskulden. Däremot pågår fortfarande blockaden mot TS Prefab AB. 

– De inlett en dialog med oss nu, så den konflikten är förhoppningsvis på väg att lösas, säger Jonas Sjöberg, Byggnads ordförande i Skåne. 

Hur vanligt är det, sett ur Byggnads perspektiv, med byggföretag som agerar på det här sättet? 

– Byggbranschen har haft en högkonjunktur i tio år, vilket resulterat i att många byggbolag sett en möjlighet att tjäna en hacka. Tittar vi generellt så ser vi att många bolag inte gör rätt för sig. Finns det ett läge att tjäna pengar kommer någon försöka göra det. Ett sätt kan vara att göra sig billigare i anbud genom att strunta i att betala pension, moms och rätt lön. Vi vill uppnå konkurrensneutralitet i byggbranschen där alla följer samma villkor.

Det här var Byggnads första blockad på 13 år. Hur kommer det sig att ni tar till den stridsåtgärden nu?  

– Det har inte behövts tidigare. Vi löser tvister med bolag på olika sätt och det brukar oftast inte gå så här långt. Om det gäller en löneskuld som ett bolag inte kan betala brukar det vanligtvis resultera i att de antingen går i konkurs eller att de betalar av den.  I det här fallet har de inte gjort något av det och då har vi tagit till vårt sista vapen: blockad, säger han. 

Medlemmar i Solidariska byggare under en aktionsdag förra sommaren då nio indrivningsblockader genomfördes på lika många arbetsplatser. Foto: Julia Lindblom

Fackklubben Solidariska byggare, som är en del av Stockholms LS av SAC, organiserar migrantarbetare i byggbranschen. Facket bilades 2021 och har sedan dess genomfört flertalet indrivningsblockader mot byggföretag som utnyttjat migrantarbetare genom att dumpa arbetsvillkor och löner.

Har ni inspirerats av SAC Syndikalisterna och Solidariska byggare som flitigt använt sig av blockad som metod mot liknande företag?

– Nej, syndikalisterna har ett annorlunda arbetssätt och ett annat sätt att se på saker och ting. De tänker att alla är människor och har rätt till de här sakerna, utan att vara medlem i facket. Jämfört med oss är de inte kollektivavtalstecknare i byggbranschen. Vi har en skyldighet att se till att de företag som verkar i branschen har ett avtal, medan SAC bara tar konflikten utan att teckna avtal. Syndikalisterna har ställt sig utanför LO och agerar lite mer vilt än vad vi gör och frågan är: Hur ofta lyckas de? 

Emil Boss. Foto: Axel Green

Frågan bollas vidare till Emil Boss, förhandlare på Solidariska byggare, som säger att de vunnit ungefär 80 procent av fallen och att de träffat ett tusentals byggare bara i år.

– Under det gångna året har Solidariska byggare genomfört 50 indrivningsblockader i Stockholm. Blockader är ett av vårt viktigaste verktyg, och varje år driver vi in 10–15 miljoner kronor av stulna löner, säger Emil Boss. 

Han rättar även Jonas Sjöberg och säger att de endast driver frågor för medlemmar och att de, precis som Byggnads, inte har någon karens.

– Däremot går vi längre tillbaka i tid för att sätta åt skurkföretag, säger han.

Han säger även att det stämmer att SAC inte tecknar kollektivavtal men att han tycker att avtal är bra.

– Problemet är att avtalen inte följs. Det finns ett skriande behov att försvara byggavtalet så att det betyder bra villkor i verkligheten, och inte bara på papper, säger Emil Boss.

Han menar att fördelen med blockader är att de fungerar.

– Sedan Byggnads gjorde deras senaste blockad för 13 år sedan har arbetslivkriminaliteten frätt sönder branschen och i dag finns tusentals migrantarbetare i Sverige som luras på lön. En annan anledning är att MBL-förhandlingar och blockader går snabbare och är mer till arbetarnas fördel jämfört med sega rättsprocesser. För att vara konkret: en blockad kan genomföras med en veckas förberedelse, medan en domprocess kan ta ett år, säger han. 

Varför tror du att andra förbund inte har använt sig av blockader lika flitigt? 

– Jag tror att grunden till det är att lönebedrägerier inte var lika vanligt förekommande på svensk arbetsmarknad förut. Men på senaste år har det blivit oerhört mycket vanligare och det är dags att uppdatera den fackliga verktygslådan. 

Varför tror du att lönebedrägerier blivit så pass vanliga i dag? 

– Det som banat väg för det är det inom alla LO-yrken omfattande förtrycket av migranter, som vuxit fram under de senaste tio åren. Dessa arbetare har stått utanför facken och den svenska modellen och har lämnats åt sitt öde.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984