Dubai bakom lyxen

De välputsade fasaderna på skyskraporna vid Dubais flodböj blänker i eftermiddagssolen. Står man i rätt vinkel får man staden reflekterad i blänket. Palmer, moskéer, limousiner, byggkranar, avgasångor, lastfartyg, trafikstockningar och ännu fler skyskrapor. I en av dem ligger ett fyrstjärnigt hotell som några våningar ovanför gatunivån har ett lugnt och härligt poolområde.
Några ryska affärsmän plaskar runt i vattnet. Ur högtalarna strömmar soft europeisk popmusik. En vit man, märkt av ett liv på enbart kontors- och restaurangstolar, kommer in på området och placerar sin insjunkna kropp i en av solstolarna.
Den filippinske poolservitören Ryan är snabbt på plats:
– Välkommen Sir, hur mår ni idag? Här får ni en handduk. Vill ni kanske ha en extra handduk? Aha, hellre en drink. Ska bli!
Ryan far iväg och kommer snart tillbaka med en drink på en silverbricka.
Kontorskroppsmannen sippar på sin drink, lutar sig tillbaka i solstolen och låter eftermiddagssolen bränna sin kropp som ser ut att tänka ”Aaaaahh, Dubai – vilken underbar stad”.

Ryan skulle inte kunna vara mer oense. Han gillar inte Dubai alls. När han kom hit fyra månader tidigare trodde han också att det skulle bli bra. Kanske inte underbart, men bra. I Filippinerna såg han en film om migrantarbetarnas glassiga liv i Dubai. Det verkade trevligt: inga problem, ingen brottslighet, safari i öknen, shopping, massor av fritid och framför allt en hög lön.
Just detta med lönen lockade mer än något annat. I Filippinerna tjänade Ryan motsvarande några tior om dagen som byggnadsarbetare. Dessutom hade det varit massuppsägningar som gjort Ryans pappa arbetslös. Familjen som redan innan var fattig hade därefter inte en chans att överleva.
Så hoppet sattes till Ryan, 25 år och äldste sonen. De samlade ihop de få besparingar de hade och skickade Ryan till Dubai. Genom en kompis som redan jobbade här fick han ett allt-i-ett-jobb som badvakt, servitör och poolskötare på det fyrstjärniga hotellet. Men så hög lön blev det inte, blott 1000 dirhams i månaden (det dubbla i svenska kronor), med boende och lunchmat inkluderat. Då jobbar han sex dagar i veckan, och med de långa transporterna till och från arbetarbostaden blir arbetsdagen totalt närmare 13 timmar.
– Jag måste säga att jag är väldigt besviken på Dubai. Jag hade väntat mig mycket mer. Varje dag när jag slutat jobba åker jag hem direkt. Jag lagar aldrig mat hemma. Allt för att kunna skicka hem mer pengar. Det är det enda jag fokuserar på nu – att min familj ska ha något att äta hemma, även om det innebär att jag får gå hungrig. Ibland äter jag av den fina maten som gästerna lämnar, det är förbjudet, men vad ska man göra?

Ryan börjar förklara och räkna på vad en säck ris kostar i Filippinerna, hur mycket ris de olika familjemedlemmarna äter och hur mycket som behövs för att klara tre mål mat om dagen i en månad. Ryan skickar 800 dirhams i månaden, mer än så är omöjligt om han själv ska överleva. Ändå räcker det inte.
– Första gången jag skickade hem pengar var jag väldigt, väldigt stolt. Jag hade till och med lånat pengar av min rumskompis för att kunna skicka lite extra. Men när jag ringde hem till min mamma för att berätta började hon gråta. Hon sa att familjen inte hade mat till morgondagen och undrade varför jag inte skickade mer. De trodde också att det skulle vara mycket bättre i Dubai.

Vid poolen fortsätter solen att bränna och Ryan står i manöverställning i sin vita dress (som han tvingats köpa för egna pengar).
– På sommaren blir det uppemot 50 grader varmt här, i skuggan. Det är väldigt hett. Bara att stå upp i solen är svårt. Men jag måste stå, hela dagen, och jag måste hela tiden se beredd ut. Så fort någon gäst vill ha något ska jag snabbt gå dit. Ibland blir jag så trött av att bara stå i solen att jag låtsas vänta på något från köket och lutar mig samtidigt mot bardisken som ligger i skuggan. Då får jag också lite svalka från fläkten i baren.
Att få använda poolen någon enstaka gång skulle aldrig komma på fråga. Det är strängt förbjudet, även om Ryan är badvakt och den som bär ansvaret om något skulle hända i poolen. I jobbet ingår också att bära stora berg av handdukar mellan poolområdet och tvätteriet i hotellets källare samt att diska i hotellköket. Samtidigt som han alltså inte får lämna poolen.
– Efter två månader här sa jag till min chef att jag inte kan ha koll på poolen samtidigt som jag är två våningar ner och diskar. Då sa chefen att jag hade förändrats. Han frågade vilka rumskamrater jag hade och sa att jag inte skulle lyssna på någon annan än honom. Andra anställda säger åt mig att aldrig diskutera med chefen eftersom han kan ge en sparken direkt.

Att sparka arbetare, vilket för dem ofta är detsamma som att bli deporterad, är både enkelt och vanligt i Förenade Arabemiraten. Fackliga rättigheter existerar knappt. Det är förbjudet att organisera sig fackligt, det är förbjudet att kollektivt förhandla om lönen, det finns inga lagar mot diskriminering och de få fackliga lagar som faktiskt finns efterlevs inte alls eller mycket dåligt.
Alla arbetsgivare beslagtar dessutom sina anställdas pass, vilket gör det omöjligt att söka sig någon annanstans.
– Klagar du åker du ut, sammanfattar Nhel Morona.
Han är generalsekreterare för Migrante Dubai – en filippinsk organisation för migrantarbetare som har andra lokalorganisationer över hela världen och är det närmaste man kommer en permanent organisering av arbetare i Dubai.

Migrante har inget kontor så vi träffas mitt ibland de flådiga butikerna i ett av Dubais många köpcentrum. Det är så de brukar ha sina möten. Folkmyllret ger bra anonymitet, vilket är en fördel om man ska prata förbjudna saker som organisering av arbetare.
– Om vi hade haft möjlighet att skaffa oss ett bra liv, om vi hade kunnat skicka våra barn till skolan, om vi hade kunnat ge vår familj tre mål mat om dagen – då hade ingen av oss åkt hit. Alla som är här är det för att de är tvungna, säger Cyrine Pinpin som jobbar som marknadsförare och är med i ledningen för Migrante.
Det finns omkring en kvarts miljon filippinska migrantarbetare i Dubai. Framför allt inom servicebranschen: på hotellen, i restaurangerna och tvätterierna. Eller i hemmen som hembiträden och barnflickor.
– Filippiner anses vara bra servicearbetare. De jobbar hårt, pratar ofta hyfsad engelska, är vänliga och klagar inte om något på jobbet är dåligt. Många är stolta över det, men vi brukar säga åt dem att det inte är något att vara stolt över att inte bråka med chefen när de behandlas dåligt. Att det är därför de får dåliga jobb med dåliga villkor, säger Cyrine.

Idag har Migrante bara omkring 50 medlemmar, men organisationen växer och för varje möte de kallar till kommer nya arbetare som vill ta strid. Det sker sakta och försiktigt, så att de inte provocerar de härskande shejkerna för mycket. Hittills har striden mest tagits genom skriftliga anmälningar till arbetsministeriet, men för bara någon månad sedan höll de en första manifestation. För säkerhets skull hölls den inne på Filippinernas konsulatområde, men det var ändå en protestaktion som samlade närmare hundra filippinska migrantarbetare.
– Vi försöker få folk att gå samman i grupper och klaga, på så sätt blir de mindre sårbara. Och det är verkligen hög tid att organisera. Situationen blir bara sämre och sämre, säger Cyrine.
Varje månad är det i regel en eller två filippiner som begår självmord, ofta genom att hoppa från någon hög byggnad. Andra är så desperata att komma bort från Dubai att de kastar sig framför en bil och hoppas att det ska se ut som en olycka. I så fall kan de komma undan kontraktet med arbetsgivaren och få resa hem.
– Andra blir psykiskt sjuka, och ändå har vi svårt att få med folk. De flesta är så rädda att förlora jobbet. Vi är frustrerade över att inte kunna göra mer, som att strejka eller protestera på andra sätt, men vi vill samtidigt inte pressa någon, säger Cyrine.

Med jämna mellanrum ringer Migrantes ”hotline” – en enkel mobiltelefon. Ofta är det hembiträden som ringer för att berätta att de blivit hotade av sina arbetsgivare, att de inte får bra mat, att de är inlåsta eller att de inte får ut sin lön.
– Ett hembiträde ringde och berättade att hennes arbetsgivare tagit henne till sin brors hus och tvingat henne att städa där också. Dessutom är det mycket vanligt med sexuella trakasserier. Folk står inte ut!
Cyrine berättar om en annan ung tjej som Migrante nyligen hjälpt. Hon ringde och sa att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Mannen som anställt henne tafsade på henne varje dag, flera gånger hade han lagt sig på henne och haft torrsex. Hon fick inte gå ut och kände sig som en slav. När hon ringde till Filippinernas konsulat för migrantarbetare i Dubai för att få hjälp, svarade de att hon skulle säga ifrån och om det inte hjälpte kunde hon alltid be.

– Be, säger Cyrine med avsmak, fattar du att folk blir desperata? Det slutade med att en annan tjej i Migrante hjälpte henne att fly mitt i natten. Sedan gick hon till polisen för att anmäla mannen, men polisen sa bara att hon skulle åka tillbaka till Filippinerna.
Syftet med migrantarbetarkonsulatet är att det ska hjälpa filippiner i Dubai, men enligt Migrante är det sällan de är till någon hjälp. Det som de däremot gör bra är att driva en skyddsbostad för kvinnor på flykt från arbetsgivare som utsatt dem för sexuella övergrepp.
Under vår tid i Dubai gör vi flera försök att få träffa hembiträden, men det faller gång på gång av samma skäl: de kommer inte ut ur sina hem. Arbetsgivaren vägrar släppa dem ifrån sig. Ibland kan de inte ens kommunicera med någon utanför, eftersom de får sin mobiltelefon beslagtagen.
Förutom alla övergrepp på dem som arbetar som hembiträden har Dubai blivit ett centrum för trafficking och prostitution i Mellanöstern. För en stad som slår knut på sig själv för att tillfredställa sina rika besökares alla behov är sexhandel en grundbult. Tiotusentals kvinnor från Afrikas och Asiens fattiga länder slavar som prostituerade i Förenade Arabemiraten, enligt en färsk rapport från US State Departement. Antingen säljs de i sina hemländer till agenter som sedan tar dem till Dubai, eller så kommer de till Dubai med löfte om ett bra jobb men tvingas istället in i sexhandel.
Sedan USA:s invasion av Irak har ett stort antal irakiska kvinnor fallit offer för sexhandeln. Organisationen Women’s Freedom uppskattar att 3500 irakiska kvinnor försvunnit från Irak de senaste tre åren, varav många nu tros arbeta som prostituerade i Gulfregionen.
Ändå syns få tecken på prostitution på Dubais gator. De prostituerade finns där ”kunderna” finns – på de privata badstränderna och på lyxhotellen. I den amerikanska rapporten berättar en hotellbesökare: ”Jag har aldrig tidigare sett en sådan upp-i-ansiktet-prostitution som i Dubai. Jag hann bara kliva in i hotellhissen innan en rysk kvinna helt öppet försökte följa med mig in på rummet.”

I Dubais nybyggda finare kvarter ligger organisationen City of Hope. Ett hus dit alla möjliga kvinnor kommer för att få skydd. Gemensamt för dem alla är att de har utsatts för våld från män. Föreståndaren heter Sharla och är en excentrisk amerikansk kvinna i hijab och högklackat som för 22 år sedan gifte sig med en man från Dubai, totalomfamnade den arabiska kulturen och flyttade hit.
I början av 1990-talet började hon, tillsammans med andra västerländska kvinnor i Dubai, att bygga upp en kvinnogrupp som sedan blev organisationen City of Hope. I skyddsbostaden bor idag omkring 30 kvinnor, vissa med barn. Sharla vill helst vara mamma till alla och så fort ett barnskrik hörs i huset avbryter hon intervjun och rusar dit för att trösta.
Hon har blivit förföljd, dödshotad och varit i öppen strid med staten. Länge var verksamheten hotad, men idag har organisationen accepterats och kommer snart till och med att öppna en ny skyddsbostad i emiratet Ras Al Khayma.

En av kvinnorna hos City of Hope i Dubai är 22-åriga Suban från Uganda. Hon kom hit för ett knappt år sedan efter att ha gått klart sin utbildning i företagsekonomi. Suban skaffade ett besöksvisum till Dubai och åkte hit för att söka jobb. Ganska snart blev hon anställd som receptionist på ett stort lager- och godsföretag.
– Allt verkade bra. Tills en dag när de andra på kontoret hade ledigt och bara chefen, en emiratier, var där. Plötsligt kom han fram och slog mig i ansiktet så att jag svimmade. Efter det våldtog han mig och förde mig sedan till en lägenhet där han låste in mig.
I två månader var Suban inlåst i lägenheten, utan att kunna kontakta någon. Under tiden våldtog hennes chef henne upprepade gånger och hotade att döda henne om hon försökte fly eller kontaktade polisen.

Dödshotet till trots lyckades Suban fly. En kväll när chefen druckit sig väldigt full och glömt nycklarna framme passade hon på. Hon väntade tills han somnat och sedan tog hon nycklarna och stack.
Den första tiden vågade hon inte gå till polisen utan bodde hos kompisar från Uganda. Men när hon inte kunde betala för sig fick hon inte bo kvar.
– Jag tvingades bo på gatan och blev väldigt sjuk, samtidigt upptäckte jag att jag var gravid. Som tur var träffade jag på en man som arbetade på en organisation för mänskliga rättigheter. Han tog mig hit till City of Hope. Hade han inte gjort det hade jag nog varit död nu.
Tillsammans med Sharla gick hon till polisen för att anmäla sin chef. Men polisen vägrade göra något, de sa att det inte fanns några bevis för att Suban hade blivit våldtagen och att det inte ens var lönt att göra en undersökning. Istället, meddelade polisen, riskerar hon fängelse för att ha haft utomäktenskapligt sex.
När vi träffar Suban ska hon inom en månad föda sin chefs barn. Helst skulle hon vilja åka hem till Uganda och föda det, men hon är förbjuden att resa av polisen. City of Hope och Subans plan är nu att själva finansiera ett DNA-test av barnet och på så sätt bevisa att hon blivit våldtagen. Tills dess fortsätter hon bo kvar i skyddsbostaden.
– Jag känner mig trygg här. Det är många här som har varit i samma situation som jag. Nu hoppas jag bara att förlossningen ska gå bra. Sedan vill jag åka tillbaka till Uganda.

* * *

Dubai är ett myller av människor från olika länder, särskilt märks det på de trånga gatorna i Deira – stadens traditionella handelskvarter. Indierna dominerar. Kliv in på rätt gata och du blir förflyttad till vilken indisk storstad som helst, komplett med hindutempel och chaiförsäljare. Men det räcker med att gå 50 meter därifrån och sätta sig på ett kafé för att få trängas vid borden med somaliska sjömän och leksaksimportörer från Tanzania. Om du inte råkat gå in på den ryska restaurangen bredvid vill säga. Och i taxin som tar dig därifrån är det mycket möjligt att du möts av en pakistansk chaufför som spänt följer radions rapporter om hans hemlands öde i en cricketmatch.

95 procent av alla arbetare i Förenade Arabemiraten är migrantarbetare, om man räknar bort de statligt anställda, vilka i princip enbart är emiratier. Och av de nästan tre miljoner som migrerat till Dubai för att arbeta är en av fem byggnadsarbetare. Det är de som gör Dubai till världens snabbast växande stad, och som hittills har flyttat närmare en miljard kubikmeter sand för att bygga fyra konstgjorda övärldar, varav tre är formade som palmer samt ”The World” – ett örike uppbyggt som en världskarta och som ger den som har några hundra miljoner kronor över möjlighet att köpa en egen bit av världen. (Samtliga delar av USA är uppköpta, men hela Afrika och delar av Europa är ännu till salu. Dock inte England, vilket Rod Stewart lagt beslag på.)

Förutom konstgjorda övärldar ska det bli konstgjorda laguner, konstgjorda kanaler, konstgjorda stränder och så vidare. Runt dessa skapelser far skyskraporna upp som nyfunnen olja ur sanden. Grovt uppskattat är projekt för 700 miljarder kronor på gång just nu eller inom den allra närmaste framtiden – det är nästan dubbelt så mycket som alla utländska investeringar i Kina förra året.
Enbart på en av palmöarna jobbar 40000 personer, vilket skulle vara tillräckligt för att under morgontimmarna skapa en lokal trafikstockning. Så arbetarna skeppas istället in från olika ställen längs kusten.
I anslutning till just denna palm ligger Dubai Marina – Dubais största byggarbetsplats just nu. Flera hundra meter fyllda av stommar till enorma skyskrapor som tävlar med varandra i höjd och exklusivitet. Bland dem finns The Princess Tower som med sina 107 våningar och 414 meter kommer att bli världens högsta bostadshus. Turning Torso når inte ens upp till midjan på Princess Tower.
Arbetarna i sin tur framstår som myror när de kryper runt på skyskraporna. Hundratals meter upp i luften står de på skrapornas toppar och svetsar, på små bryggor hissas de upp och ner längst fasaderna för att fästa fönsterpaneler.

Det är sen eftermiddag och byggandet är på väg att avslutas för dagen. I takt med skymningen fylls vägarna av arbetare i blå overaller. I långa rader väntar de på de vita bussarna som ska ta dem till arbetarlägret. När bussarna börjar rulla följer vi efter tillsammans med vår lokala kontakt som har lovat att ta oss in i lägret.
Resan går rakt ut i öknen på flerfiliga motorvägar, men eftersom alla vägar i regel är helt igenproppade i rusningstrafiken blir det en lång och seg åktur, och när vi till slut kommer fram till Sonapars arbetarläger är det mörkt.
Kontrasten mot Dubai är stark. Det rena och putsade Dubai badar i ljus. Sonapar saknar gatubelysning. Lägrets vägar är sandiga och dammiga och en vägg av stinkande sopor möter vid ingången. På gatorna rullar vägmaskiner, lastbilar och de vita bussarna.

Det bor ofattbara en halv miljon arbetare här, ändå finns det bara en handfull små affärer, resten är oändliga rader av stora betonglådor med tre våningar i varje. Nästan alla i lägret kommer från Indien, Pakistan, Bangladesh och Nepal. Många är analfabeter, samtliga är män och majoriteten jobbar inom byggindustrin.
Vi rullar in en bit i lägret, svänger av och parkerar på en sidogata och går sedan snabbt ur bilen in genom en grind. Väl inne vinkas vi in till vakten, som vår kontakt känner.
Mohammed, som vakten heter, lever sitt liv i Dubai på några få kvadratmeter. I sitt vaktrum har han ett skrivbord, en stol och en säng. Här jobbar han varje dag och här sover han varje natt.
Efter några minuter är hans lilla rum fyllt av arbetare som kommer in för att ge oss sina historier.

28-årige Salamet har en sorgsen blick, men är glad över att få berätta om sitt liv. Han jobbar som murare, nio timmar om dagen, sju dagar i veckan och har en månadslön på 750 dirhams (1500 kronor). Som så många andra har han skrivit under ett kontrakt som binder honom vid företaget i flera år. Ofta tvingas han och hans arbetskamrater jobba övertid, i regel utan extra betalning.
– Det här är inte ett liv. Jobbet är inte bra alls och lönen är väldigt låg. Samtidigt tjänar ägarna som vi bygger för enormt mycket pengar på vårt arbete. Vi borde ha minst 1500 dirhams i lön. Det händer att vi får en dag ledigt ibland, men det är inte så ofta.
Tills för fyra år sedan jobbade Salamet med att sälja smycken hemma i delstaten Rajasthan i nordvästra Indien. Men pengarna räckte inte för att kunna försörja familjen så han gjorde som så många andra – tog ett lån och åkte till Dubai.
– Jag förväntade mig mycket av att komma hit. Jag trodde att jag skulle tjäna en massa pengar. Men jag insåg snabbt att det trots allt var bättre i Indien. Jag skickar hem det mesta av lönen till familjen, men kan själv inte spara några pengar alls.
Salamet önskar att arbetsgivaren kunde betala en hemresa. Nu måste han betala den själv och att spara ihop till en flygbiljett tar väldigt lång tid, vilket gör att han nästan aldrig träffar sin familj.
– Livet känns hopplöst. Jag vet inte vad vi ska göra för att förbättra vår situation. Om alla enades och gick ihop skulle det gå, men det är så få som vågar göra motstånd. Alla är rädda för att bli deporterade.

Den sammanbitne och allvarlige Razak är 33 år. Lönen är det värsta, säger han. Han tog ett lån på motsvarande 17000 kronor och lämnade familjen i Indien för att komma hit, och först nu, efter fyra år, har han blivit klar med avbetalningen av lånet. Nu återstår bara räntan och sedan kanske han kan börja spara lite pengar – om han orkar. Livet i Dubai är tufft.
– Bostäderna är väldigt dåliga. Vi bor mitt ute i en öken vilket gör att det blir superhett året om, men särskilt på sommaren. I rummen finns ingen luftkonditionering om man inte köper själv, vilket nästan alla har tvingats göra. Dessutom måste vi köpa kokutrustningen och gasen själva. Även maten kostar pengar. Till slut blir det inte mycket kvar.

Mohammed är 22 år och har än så länge bara varit ett år i Dubai. Han tjänar 600 dirhams i månaden, men är ändå ganska nöjd. Inget kunde vara värre än det fattiga livet i Indien, säger han. Men när jag frågar vad han tycker om sitt liv i Dubai slår han om.
– Så här hade jag faktiskt inte trott att livet skulle bli. Jag trodde att jag skulle kunna tjäna pengar, kanske öppna en affär hemma i Indien och betala så att min syster kan gifta sig. Nu är livet ingenting och jag kan inte göra något som helst åt det. Det enda jag kan göra är att jobba.

Lägret är välstädat, men sanden dammar överallt eftersom inga vägar är asfalterade.
Tvättrummet och toaletterna delas av flera hundra arbetare. Vägg i vägg ligger köket där några står och lagar mat.
Salamet visar sitt rum som ser likadant ut som alla andras, 20 långsmala kvadratmeter som rymmer sex våningssängar längs väggarna. I mitten en gång som leder fram till den lilla tv:n i bortre änden av rummet. I taket sitter lysrör, på väggarna bilder på kända skyskrapor i Dubai, sida vid sida med Koranverser. Alla i denna del av lägret är muslimer. Rummets väckarklocka är formad som en moské och väcker med hjälp av böneutrop.
Moskéklockan visar på halv åtta. På golvet sitter några och kollar på en Bollywood-film på tv:n. Andra sitter på golvet och äter mat, en har gått och lagt sig för att sova.
– Det är ganska bra standard i det här lägret, på andra ställen är det mycket
värre. Och vi kommer bra överens, i vårt rum är vi lite som en familj, säger Salamet.

600 personer bor i denna lilla del av lägret, ändå syns inte så mycket folk på gårdsplanen utanför. De flesta håller sig inne på rummen.
På väg därifrån springer en man ifatt oss. Han heter Rajkumar och vill också berätta. Hemma i Indien har han en fru och två barn och kan inte beskriva hur mycket han saknar dem.
– Alla har blivit lurade här. De säger att man ska få bra mat, bra bostad, hög lön – men inget stämmer!

* * *

I september förra året kokade ilskan över.
Arbetarna på byggnadsföretaget Al Hamed hade inte fått sin lön på fyra månader. När matserveringen slutade sälja på krita samlades arbetarna till ett strejkmöte.
– Vi sa att antingen blir vi deporterade för att vi strejkar eller så får vi ut våra obetalade löner. Vi hade inget val, vi var beredda att ta risken, berättar migrantarbetaren Ali i en intervju med Human Rights Watch.
I stället för att fortsätta bygga Dubais lyx lade 800 byggnadsarbetare ner sina verktyg och gick rakt ut på huvudvägen Sheikh Zayed Road och blockerade den. Nästan omedelbart fick de två månadslöner i handen och löfte om att få resten av den uteblivna lönen om de återgick till arbetet.

– Men idag, mer än ett halvår senare, har vi fortfarande inte fått pengarna. Dessutom har företaget deporterat ledarna för strejken och saker och ting har bara blivit värre, säger Ali.
Men Al Hamedarbetarnas korta strejk inspirerade till nya protester. I mars 2006 satte migrantarbetarna marken i gungning vid ett av Dubais största skrytprojekt, Burj Dubai, som 2008 kommer att bli världens högsta byggnad, svindlande 800 meter rakt upp i luften. Gnistan som utlöste elden kom när 2500 utmattade arbetare väntade på bussarna som skulle ta dem till deras förläggning i öknen. I väntan på de försenade bussarna började vakterna att trakassera arbetarna och plötsligt exploderade år av ackumulerad vrede. Arbetarna övermannade vakterna och slog ner dem. Sedan gick de loss på byggarbetsplatsen. De satte företagsbilar i brand, krossade byggnadsmaterial och inne på byggkontoret slog ursinniga arbetare sönder datorer och arkiv.
Morgonen därpå trotsade arbetarna polisens order om att återgå till arbetet. Samtidigt anslöt sig byggnadsarbetare på den nya internationella flygplatsen till den vilda strejken.

Efter hot om fängelse och deportation kände sig arbetarna snart tvungna att avbryta strejken, men händelsen fick ett stort genomslag internationellt. Under våren följde fler protester och hemliga fackmöten hölls där man planerade aktioner mot lyxhotellen och shoppingcentren. I somras blockerades Sheikh Zayed Road återigen och regeringen svarade med att direkt lova förbättrade arbetslagar.
I höstas var det taxichaufförernas tur. Genom att en dag bara låta bilarna stå stilla på gatorna orsakade de panik i den sårbara Dubaitrafiken. Precis som för byggnadsarbetarna föll arbetsministeriet omedelbart till föga för chaufförernas krav.

Ändå låter den stora resningen bland Dubais arbetare vänta på sig. De som ledde strejkerna har deporterats och de som deltagit riskerar fängelse eller att bli stämda.
Men andra arbetsplatser fortsätter motståndet i det lilla. Som på flygplatsen där filippinska Cecilia jobbar. Hon står i receptionen för ett tvätteri som har hand om flygpersonalens uniformer. Cecilia är 46 år och säger sig vara för gammal för att låta sig tryckas ner av chefen. Säger chefen att hon och hennes arbetskamrater inte har tid att äta lunch, äter de lunch ändå. Och när hon var sjuk sa chefen att hon inte fick vara hemma.
– Men jag vägrade och lät receptionen vara stängd hela den dagen. Chefen vågade inte göra något eftersom jag kunde visa upp ett läkarintyg, säger hon.

Cecilia tjänar bättre än många andra, 1400 dirhams, vilket kan jämföras med indierna som sköter själva tvätten och tjänar 500 dirhams. Det innebär inte att hon är nöjd. Chefen tjänar 30000 dirhams.
– Det är inget annat än rasdiskriminering. Är du arab eller europé får du en hög lön, är du filippin eller indier får du en urusel lön.
Under Cecilias fem år i Dubai har hennes lön inte höjts med mer än 200 dirhams, samtidigt har priserna i Dubai stigit kraftigt och närmar sig nu svensk nivå. Hälften av lönen går åt till mat och husrum, resten skickar hon hem. Hennes man är sjuk i diabetes och beroende av att kunna köpa mediciner. Dessutom finansierar hon sin sons studier på den billigaste statliga högskolan hon kunde hitta.
– Jag har inget liv här. Jag jobbar hela dagen och sedan går jag hem och sover. Varje dag är likadan, jag har aldrig ledigt. I Filippinerna tror folk att man har massor av pengar bara för att man jobbar i Dubai, men så är det ju inte, säger hon
Nu har Cecilia startat en namninsamling mot de kollektiva löneavdrag som chefen gör när något kommit bort i tvätteriet. I ett land som detta kan en så enkel sak vara en stor utmaning, men Cecilia vill göra mer än samla in namn.
– Vi borde ha mer fackliga rättigheter. Hade vi haft fackföreningar skulle vi kunna ställa tuffare krav och strejka om det behövdes.

Löften om att de fackliga rättigheterna ska stärkas, att det rentav ska bli tillåtet med fackföreningar, duggar tätt i medierna som oftast är väldigt lojala mot de shejkfamiljer som styr landet. Det senaste löftet var att fackföreningar skulle bli tillåtna i slutet av 2006. Men hittills har inget lagförslag presenterats, istället införde arbetsministeriet i september en ny lag som förbjuder arbetare som deltagit i en strejk att fortsätta arbeta i landet.

Så vad skulle egentligen hända om migrantarbetarna i Dubai strejkade för en dag?

Medlemmarna i Migrante skrattar åt frågan, eller snarare åt det självklara svaret. Allt skulle stå still.
– Företagen skulle inte ha råd. De skulle tvingas böja sig för arbetarnas krav, säger Ryan som just slutat pooljobbet för dagen.
Vi träffas i ett nybyggt köpcentrum tillsammans med andra arbetare från filippinska Migrante.

Denna kväll är kafébiträdet Mark med. Han jobbar på ett amerikanskt bagelkafé i ”Media City” och har ungefär samma lön och arbetsförhållanden som Ryan. Mark är 21 år gammal och liten och späd. Hans ögon är glansiga av trötthet.
– Du tvingas leva för att jobba. När jag jobbat klart skyndar jag mig hem för att sova så att jag orkar jobba dagen efter. Även när jag har en ledig dag försöker jag vila för att orka jobba sedan. Det är väldigt dåligt, för det spelar ingen roll om jag jobbar hårt, jag kan ändå inte ge möjligheten till ett bra liv för mina två barn hemma i Filippinerna. Det enda positiva är att de i varje fall överlever.
Mark ser inte särskilt hoppfullt på framtiden och beskriver det som att företaget han jobbar för håller honom i ett strypgrepp. Men när jag frågar vad som skulle kunna förändra situationen vaknar hans trötta ögon till liv.
– Kanske skulle det bli förändring om det kom till en stark organisering. Man borde bygga en allians med arbetare från olika länder och från olika branscher. Vi borde kämpa tillsammans. Ställa nya krav, förhandla med företagen eller regeringen.

Han gillar de kravaller och strejker som varit.
– De ökar arbetarnas makt och höjer deras röster. Det kan vara en start, ett genombrott, säger Mark entusiastiskt.
De andra fyller i.
– När det väl släpper kommer det att bli som en vulkan, arbetarnas motstånd kommer inte att kunna stoppas, vare sig Migrante är inblandade eller ej, säger Cyrine.

Så när kommer det att ske?

– När Dubais olja tar slut, säger Ryan.
Ryan skulle väldigt gärna vilja bli fotograf, men inser att det kommer att dröja. Så i väntan på vulkanutbrott och oljebrist försöker han lära sig fotografering ändå. När turisterna vill ha ett foto av sig själva framför poolen, och de ber Ryan att ta bilden, passar han på. Han tar god tid på sig. Snabblär sig kameran, kollar igenom dess inställningar och testar nya saker varje gång. En dag hoppas han kunna köpa en egen kamera.

För det skulle det krävas en rejäl löneförhöjning, som inte kommer att ske av sig själv. Det finns nämligen 191 miljoner migrantarbetare i världen idag. Och många, många fler står redo att ge sig iväg om de bara får chansen.
– Chefen säger att det finns massor av folk som kan ta ditt jobb, till en ännu lägre lön. Så om du inte är nöjd anställer de bara någon annan. Det är den smärtsamma sanningen, säger Ryan.

De flesta av de intervjuade har inte velat ha med sitt efternamn i tidningen av rädsla för att bli deporterade.

Publicerad Uppdaterad
7 hours sedan
Hjärta
I över 20 år har Karin Schenck-Gustafsson arbetat för att uppmärksamma kvinnors hjärtan. Bild: Arbetaren

Kamp för kvinnors hjärtan

Alla hjärtans dag. Men hur väl mår egentligen våra hjärtan? Tidigare sågs hjärtinfarkt som mannens sjukdom, men i dag vet vi att arbetarkvinnor har en ökad risk att drabbas, säger Karin Schenck-Gustafsson, professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och pionjär inom området hjärtan och könsskillnader.

Hjärtat är den muskel som får blodet att röra sig genom kroppen. Hjärtat drar sig samman, och ur den vänstra kammaren pumpas syrerikt blod ut i kroppen. Hjärtat vidgar sig och blod flödar in i höger kammare. I vila pumpar hjärtat ut runt fem liter blod till kroppens alla vävnader och organ, skriver Hjärt- och lungfonden på sin hemsida.

Det är en livsviktig process och det är också sjukdomar i detta system som är den vanligaste dödsorsaken Sverige.

Statistik från Socialstyrelsen visar att cirkulationssystemets sjukdomar, dit hjärt- och kärlsjukdomar hör, stod för nästan 30 procent av dödsorsakerna bland både kvinnor och män 2023. Samtidigt har dödstalen minskat: 1969 avled 932 kvinnor per 100 000 av denna orsak och 2023 var det nästan 213 kvinnor som avled. Dödstalen bland män har minskat från nästan 1 230 fall per 100 000 år 1969 till 324 män som avlidit per 100 000 år 2023.

Riskfaktorer för hjärtat i arbetslivet

I arbetslivet finns många riskfaktorer för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. När statens beredning för medicinsk och social utvärdering sammanställer forskningen om samband mellan arbetsmiljö och hjärt- och kärlsjukdomar syns samband mellan faktorer som låg kontroll, obalans mellan ansträngning och belöning, osäkerhet i anställning, nattarbete och buller. Bara för att nämna några. 

Karin Schenck-Gustafsson, som är professor emeritus i kardiologi vid institutionen för medicin på Karolinska institutet i Solna och prisbelönad expert på hjärtsjukdomar och könsskillnader, har intresserat sig för hur hjärtinfarkt tar sig uttryck hos kvinnor.

– Vi har gjort studier med kvinnor som har haft hjärtinfarkt, då har vi sett att psykosocial stress både i äktenskapsproblem och på arbetet innebär en ökad risk för hjärtinfarkt. Det värsta är om man har stress både hemma och på jobbet, säger hon.

Hjärtinfarkt skiljer sig åt mellan kvinnor och män

2001 bildade Karin Schenck-Gustafsson Centrum för genusmedicin och anledningen var just insikten om hur hjärtinfarkt kan skilja sig åt hos män och kvinnor.

– När jag var chef för hjärtintensiven på Karolinska universitetssjukhuset i Solna upptäckte jag att jag hade kvinnliga patienter som uppfyllde alla kriterier för hjärtinfarkt, men när vi gjorde den så kallade kranskärlsröntgen såg vi inte att de hade någon förträngning. Då behandlades kvinnorna som simulanter och skickades till psyk eller ut till öppenvården, säger Karin Schenck-Gustafsson.

I dag, berättar hon, vet man att förträngningarna hos kvinnor i stället för att sitta vid de centrala kärlen på hjärtat ofta sitter längre ut. Dessutom känner man numera till att kranskärlen kan brista, vilket är en form av hjärtinfarkt som framförallt drabbar kvinnor.

Karin Schenck-Gustafsson, adjungerad professor och läkare, pionjär inom området hjärtan och kvinnor i Sverige. Foto: Madeleine Svärd

Centrum för genusmedicin

Bildandet av Centrum för genusmedicin kom till efter att Karin Schenck-Gustafsson besökte olika hälsocenter för kvinnor i USA. 

– Jag började fundera över att även i andra specialiteter var det dålig könsrepresentation. I stora studier tittade man inte på om det var skillnader mellan kvinnor och män när det gällde resultaten, säger hon.

Men i USA hade det börjat komma ett antal artiklar som tittade på skillnader.

– Bland annat såg man att kvinnor insjuknade tio år senare i hjärtinfarkt, och då tänkte man att det hade att göra med östrogenet. Vilket vi fortfarande tror, men detta resulterade i att man testade att ge östrogen till män, berättar Karin Schenck-Gustafsson.

Experimentet gav inga goda resultat, då flera män dog.

– De dog i proppar och allt möjligt. Jag tyckte det var fruktansvärt, fortsätter hon.

Tillbaka i Sverige gick Karin Schenck-Gustafsson upp till rektor Harriet Wallberg på Karolinska institutet och sade att hon tyckte att Sverige behövde ett Centrum för genusmedicin. Något som Harriet Wallberg tyckte var en bra idé.

Brustet hjärta

Sedan dess har forskning bedrivits och Karin Schenck-Gustafsson själv har skrivit flera böcker. Bland annat ”Kvinnorhjärtan”, som har kommit i flera upplagor, där hon skildrar vad som hänt inom forskningsområdet.

Hon har även skrivit boken ”Det brustna kvinnohjärtat” där hon bland annat lyfter fram brustet hjärta, även kallat takotsubo, vilket huvudsakligen drabbar kvinnor över femtio år som varit med om en chockartad händelse som exempelvis dödsfall eller skilsmässa. 

Hjärtinfarkt vanligaste dödsorsaken för kvinnor

Karin Schenck-Gustafsson berättar att en sak som har skett sedan de startade Centrum för genusmedicin är att riktlinjerna för hur man ska behandla hjärt- och kärlsjukdomar har ändrats. Numera hör kvinnor inte längre till kategorin ”specialgrupper”.

– Förut stod det först hur man behandlade män och sedan stod det ”speciella grupper”, där kvinnor, utlandsfödda, äldre med flera ingick. Men hjärtinfarkt är i dag den vanligaste dödsorsaken även för kvinnor, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Inte längre ”mannens sjukdom”

Bilden av hjärtinfarkt som männens sjukdom menar hon håller på att försvinna.

– Förr trodde man att hjärtinfarkt var mannens sjukdom och att det var direktörer som drabbades. Men nu ser vi att arbetarkvinnor har en ökad risk, säger Karin Schenck-Gustafsson.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur mödrar mellan 30 till 39 år är värst drabbade när det gäller sjukfrånvaro för stressrelaterad psykisk ohälsa. De har mer än dubbelt så hög risk jämfört med män.

Att många kvinnor arbetar i riskyrken inom välfärdssektorn som vård, skola och omsorg, där arbetsmiljön brister förstärker könsskillnaderna, framkommer i en rapport från Försäkringskassan. 

Karin Schenck-Gustafsson pekar även på att utrikesfödda kvinnor är extra hårt drabbade då ärftligheten är vanligare i vissa delar av världen.

– Många utlandsfödda kvinnor jobbar hårt när de kommer till Sverige och har många jobb, det kan ju också ha betydelse, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson tycker också att man behöver prata mer om vad som händer för kvinnor under de reproduktiva åren.

– Havandeskapsförgiftning och diabetes under graviditeten kan innebära ökad risk för hjärt-och kärlsjukdom. Vi är dåliga på att följa upp vad som händer med de här kvinnorna. Även endometrios och PCO som innebär att man har blåsor på äggstockarna och mer testosteron, kan innebära en ökad risk för kvinnor, säger hon.

Karin Schenck-Gustafsson önskar att fler skulle forska på området och hon lägger ner stort engagemang för att få med sig fler kollegor. Den 10 mars är hon därför med och delar ut stipendier på den årliga galan Women in red. Stipendierna på 100 000 kronor går till yngre kvinnliga forskare som forskar med ett genusperspektiv.



Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Lyssna på första avsnittet av podden Norra situationen

Norra situationen är en ny podd från skrivarkollektivet Mismar. Första avsnittet handlar om den ”gröna omställningens” stora skyltfönster mot världen – Northvolt.

Vad hände, vad händer, vad kommer att hända?

Och vem tjänar på eländet?

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från shows.acast.com genom att klicka här.

Skrivarkollektivet Mismar skrev även texten ”Inhemsk syndikal­ism mellan fjäll och älv”, som Arbetaren publicerade i samband med granskningen av den gröna omställning.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Manifestation med tända ljus
Manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT

Rasismen i svenska medier – en viktig insikt om Örebroskjutningen

Mitt i chocken och sorgen efter den fruktansvärda masskjutningen i Örebro förra veckan framträdde också rasismen i media och i samhällsdebatten, skriver den svensk kurdiska journalisten Shamm Shamayi Salih.

Den 5 februari 2025 chockades Sverige av en tragisk skjutning i Örebro. Mitt i denna sorg framträder en oroande verklighet: rasismens närvaro i vår media och samhällsdebatt. När gärningspersonen har svenskt ursprung, framhäver medierna berättelser präglade av empati och förståelse, med “psykisk ohälsa” som förklaring.

Men är gärningsmannen i stället av utländsk bakgrund, då stämplas han omedelbart som terrorist, och hans handlingar blir representativa för en hel kultur av våld och kriminalitet. Vad ligger bakom denna snedvridna verklighet? 

Djupt rotad rasism

Det handlar om mer än bara nyhetsrapportering. Det blottlägger en djupt rotad strukturell rasism som utkristalliserar sig i vårt samhälle. Varför, när en vit man begår ett brott, betraktas han som en individ med personliga problem? Och varför dras vi i stället till att skuldbelägga en hel grupp utifrån några få individuella handlingar när det handlar om någon med annan etnicitet?

Detta handlar inte bara om fördomar – det är en systematisk nedvärdering av våra medmänniskors värde! 

Svenska medier besitter kraften att forma berättelser och därmed påverka våra uppfattningar. Vad sker när medierna ständigt betonar en gärningspersons etniska bakgrund?

Ofta leder det till att vi ser ”den andre” som en hotfull fiende snarare än som en människa. Detta förstärker inte bara rasistiska generaliseringar utan cementerar också hat och rädsla i vårt samhälle. Det är skamligt! 

Ingen föds brottsling

Är vi verkligen blinda för de underliggande orsakerna till våld och brott? Ingen föds till brottsling. Vi måste ställa oss själva dessa frågor och utmana våra fördomar: Varför är det så lätt att brandmärka en invandrare, men så svårt att förstå den svenska mannens agerande som mer än en gärning? 

Sverige, vi har en brådskande uppgift framför oss. Vi måste erkänna dessa skillnader och agera. Ingen kultur är problemfri, och att betrakta en handling i isolering är att blunda för den komplexa verklighet vi lever i. Vi behöver omfamna en medvetenhet som alltid sätter mänskligheten i första rummet. 

Vi behöver ett mer empatiskt samhälle

Det är dags att revolutionera vårt sätt att diskutera sådana här händelser. Låt empati, förståelse och nyansering bli ledord i våra samtal. Tiden är mogen för en gemensam insats där vi oförtrutet ifrågasätter normer och berättelser som leder till fördomar, hat och splittring.

Låt oss skapa en debatt som verkligen gör skillnad – där vi ser varandra som de individer vi är, bortom färg och bakgrund. 

Tillsammans har vi kraften att bekämpa oförståndet.

Vi kan gemensamt kräva en rättvisare media och ett mer empatiskt samhälle. Tänk på en framtid där vi bygger broar istället för murar. Tillsammans kan vi stå upp och säga: Vi accepterar inte rasismens plats i våra medier! Är du med oss? Låt oss forma en historia som vår nästa generation kan vara stolta över!

Shamm Shamayi Salih, svensk-kurdisk journalist 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Slottskogen LS stöd Hamnarbetarförbundet
Forskare i Borås, Sekoklubben Pågatågen, Seko Tunnelbana och Palestinagrupperna Göteborg har en sak gemensamt: De vill att Erik Helgeson ska få tillbaka jobbet. Foto: Adan Ihse/TT

Många uttalar stöd för Helgeson, men inte LO

Flera fackföreningar uttalar sitt stöd för Erik Helgeson och kräver att uppsägningen dras tillbaka. ”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Sekoklubben Pågatågen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om att Arbetsdomstolen gav grönt ljus till att genomföra blockad i hamnen i Göteborg. Samtidigt ska anledningen till att företaget Gothenburg Roro Terminals (GRT) polisanmälde Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varit att han listade försvarsföretag som skulle påverkas av blockaden, vilket SR rapporterat om.

Polisen och Justitiekanslern, JK, har valt att inte inleda någon förundersökning mot Erik Helgeson och krav på att varslet om uppsägning ska dras tillbaka har de senaste dagarna kommit från flera håll.

Sekoklubben Pågatåg: ”Attack mot våra fackföreningar”

”Vi kräver att varsel om uppsägning ska dras tillbaka och att Gothenburg Roro Terminals ber Hamnarbetarförbundet och Erik Helgeson om ursäkt”, skriver Seko klubb Pågatåg i ett uttalande och kopplar situationen till egna erfarenheter.

”Vi på Pågatågen har färska erfarenheter av att förtroendevalda sägs upp och attackeras på lösa grunder och vi ser detta som en direkt attack mot våra fackföreningar.”

Det anser även en grupp av fackligt anslutna forskare och lärare på institutionen för arbetsliv och välfärd på högskolan i Borås.

”Vi ser konflikten i Göteborg som ett angrepp på en facklig företrädare. Därmed är konflikten – oavsett meningsskiljaktigheter kring Hamnarbetarförbundet, Helgeson och krigsmaterielblockader – ett angrepp på den svenska fackföreningsrörelsen som helhet”, skriver de.

Varslet tecken på negativ utveckling

Den syndikalistiska fackföreningen Slottsskogen LS pekar också på uppsägningsvarslet som en del av en bredare utveckling. 

”Det är ett angrepp på föreningsfriheten och mot den internationella solidaritet som blockaden är ett uttryck för. Att det är ett i raden av angrepp mot civilsamhället, där fredliga aktivister stämplas som säkerhetshot och repressionen ökar, gör inte saken bättre.”

Palestinagruppen Göteborg är inne på en liknande linje i sitt stöduttalande och lyfter hur även internationella institutioner och människorättsorganisationer också ifrågasätts.

”När blev det olagligt och skäl till uppsägning att protestera och agera mot att mänskliga rättigheter helt ignoreras när en civilbefolkning dagligen utsätts för brutala angrepp?”, skriver de.

Styrelsen för Seko Tunnelbana påpekar i ett uttalande till stöd för Helgeson att:

”Det är helt uppenbart att varslet och uppsägningen hänger samman med vice ordförandens (Erik Helgesons red. anm.) inställning vid genomförandet av det beslut som fattats av medlemmarna i Hamnarbetarförbundet och arbetsgivarnas inställning att rikta ett avgörande slag mot förbundet, som inte tillhör LO utan är oberoende och mer radikalt än de andra förbund som predikar arbetsfred och social dialog.”

LO, TCO och Saco vill inte kommentera

Fackförbunden LO, TCO och Saco vill däremot inte kommentera.

”Saco kommenterar inte uppsägningar av enskilda personer. Vi gör inget undantag i det här fallet. Jag har ingen ytterligare motivering till det”, skriver Saco:s kommunikationschef Emma Nilsson i ett mejl till tidningen Arbetsvärlden.

TCO:s presschef Tora Heckscher hänvisar till LO: 

”Vi har tyvärr inte möjlighet att kommentera detta nu, LO kan säkert turerna bättre”, skriver hon till Arbetsvärlden.

När tidningen söker LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä får de följande svar:

”Generellt ska förtroendevalda och andra anställda i Sverige inte kunna sparkas lättvindigt. Jag tänker dock inte kommentera det här enskilda fallet. Jag kan inte detaljerna i det alls och det handlar inte om ett LO-förbund”, skriver han i ett sms till Arbetsvärlden.

”Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt”

Att Arbetsdomstolen i ett interimistiskt beslut gett Hamnarbetarförbundet rätt att genomföra blockaden är något som förvånar Transportföretagens och Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten. Till Tidningen Näringslivet säger han att beslutet skapar problem i svenska hamnar.

− Arbetsdomstolens beslut är bekymmersamt, framför allt utifrån ett säkerhetsperspektiv, säger Marcus Dahlsten.

Han menar att den identifiering av godsflöden som blockaden skulle innebära är viktiga för det svenska försvaret och beredskapen.

− Det är information som främmande makt kan ha stort intresse av. Dessutom riskerar stridsåtgärderna att få omfattande ekonomiska verkningar för hamnarna. Bara risken för blockad påverkar vilka handelsvägar hamnarnas kunder väljer för sina transporter, säger Marcus Dahlsten till Tidningen Näringslivet.

Samtidigt bedömer Arbetsdomstolen att blockaden kunde tillåtas eftersom verkningarna skulle vara så pass ringa för arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Skolskutningen i Örebro är det värsta våldsdået i Sveriges moderna historia
De senaste årens skoldåd i Sverige följer alla samma rasistiska mönster, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Kicki Nilsson/TT, Axel Gren

Vi måste prata om Tidö­partiernas retorik när ord förvandlas till handling

Så dödades minst 10 oskyldiga människor och polisen fortsätter att mata ut ”utan ideologiska motiv”. Även om inget naturligtvis är hugget i sten än så är det svårt att inte se ett mönster. Mycket av det väldiga utredningsarbetet kvarstår och dödssiffran kan fortfarande komma att stiga. Tragedin är enorm.

Skolskjutningen i Örebro – terrordåd bör vi enligt så kallade experter på området av oklar anledning inte kalla det – var en ren massaker. Den värsta i modern svensk historia.

Vi har naturligtvis alla haft våra aningar om motivet. Men i ett direkt och inledande skede gäller det att sitta stilla i båten. Nu har det dock gått några dygn och bilden börjar allt mer klarna. Det tycks, föga förvånande, finnas ett tydligt mönster. En man (givetvis), ensam och socialt isolerad. En hel del dataspel och en av allt att döma rubbad verklighetsuppfattning. Och så: högerradikalisering och rasism.

Det var under onsdagseftermiddagen som TV4, efter att med hjälp av ljudtekniker och avancerad specialutrustning låtit analysera ljudet från en av många filmer som cirkulerat från brottsplatsen, sände ett ljudklipp.

”Ni ska ut ur Europa”, hörs enligt många bedömare skrikas strax innan två snabba skottsalvor.

”Utan ideologiska motiv”, hör jag nyhetsuppläsarna rapportera morgonen efter.

Polis och media tonar ner ideologi

I januari 2022, dagarna efter skolattacken på NTI-gymnasiet i Kristianstad, pratade jag med Christer Mattsson vid Segerstedtinstitutet i Göteborg som länge forskat om unga som radikaliserats genom högerextrema ideologier.

Han påpekade då att de flesta svenska skolattacker följt samma mönster och var kritisk till att just ideologin ofta tonas ner av polis och i media.

– Tvärtom är den väldigt central i de här sammanhangen, sade Christer Mattsson och berättade att attackerna inte sällan begås av personer som i kombination med sina rasistiska motiv även lider av psykisk ohälsa.

Antisemitiska och rasistiska motiv i flera dåd

På nätet, den misstänkte Örebro-mördaren Rickard Andersson tycks som sagt ha tillbringat rätt mycket tid framför sin dator, är det lätt att hitta likasinnade. Inom både delar av gamingvärlden och på mer eller mindre obskyra forum sprids antisemitiska konspirationsidéer med den Sverigedemokratiska paradgrenen om påstått ”folkutbyte”.

Vi har som sagt inte hela bilden klar ännu men om vi tar en kort blick i backspegeln.

Trollhättan 2015: Den misstänkta högerradikala gärningsmannen Anton Lundin Pettersson kliver in på grundskolan Kronan beväpnad med kniv och svärd utklädd i tysk arméhjälm från andra världskriget. Tre personer dödas och i det manifest som polisen hittar efteråt skyllde Lundin Pettersson terrordådet på Sveriges invandringspolitik och motiverade attacken mot just Kronan med att den var ”invandrartät”.

Eslöv 2021: En 15-årig pojke går till attack mot en lärare på Källebergsskolan. Han filmade själv händelsen och enligt polisen ska han vid upprepade gånger innan dådet gett uttryck för nazistiska och rasistiska åsikter. Strax efter attacken hittade polisen även ett manifest i pojkens dator med tydliga rasistiska och antimuslimska motiv till dådet.

Kristianstad 2022: En knivbeväpnad 16-åring attackerar en elev och lärare på NTI-gymnasiet. Den jämngamla eleven skadas allvarligt och läraren, som var i 50-årsåldern, får föras till sjukhus på grund av sina skador. Även här var motiven rasistiska och antisemitiska.

Högerextremt våld ökar

Ett dystert axplock ur en nattsvart verklighet där unga män, stärkta av den kraftiga högersvängen i samhällsdebatten, känner vind i seglen när allt fler partier anammat Sverigedemokraternas politik.

Listan av högerextremt våld i Sverige de senaste åren kan tyvärr göras betydligt längre och finns för den intresserade en googling bort. 

I dag sörjer stora delar av landet det fruktansvärda som skedde i Örebro. Chocken har fortfarande inte lagt sig och ljusen brinner ännu för de döda.

Men trots att sorgen måste få ta sin tid går det inte längre att vänta. Vi måste prata om det högerextrema våldet och vilka som bär ansvar. Den Trumpifierade Tidöregeringens anpassning till rasisterna i SD är förutom vidrig också direkt livsfarlig. Ord spelar roll och hätska budskap förvandlas inte sällan till dödlig kamp. 

Och dessutom: Det är inte en dag för tidigt att ta tag i den destruktiva mansrollen som tycks växa sig allt starkare. Och rusta för allt i världen även upp psykvården!

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen.  Foto: Volodya Vagner, Johan Apel Röstlund, Julia Lindblom, Mika Kastner Johnson, Kollage: Arbetaren

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

Antalet domar i Arbetsdomstolen ökade dramatiskt förra året. Från 77 domar 2023 till 105 domar 2024. Och det är en fackförening som sticker ut i statistiken – SAC Syndikalisterna. De var part i hela 55 procent av fallen i AD. Håkan Gustafsson har grävt ner sig i den smått galna statistiken för att försöka förstå vad det är som håller på att hända.

”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen” skriver den ansedda tidningen Lag & Avtal i juni 2024. Och när vi summerar antalet domar från 2024 så måste vi ge dem rätt. Syndikalisterna stod för en majoritet av domarna. Men hur är det möjligt att en så liten fackförening som SAC kan dominera statistiken så stort?

Den galna statistiken från Solidariska byggare

Föreställ dig att Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar skulle rymmas tillsammans på en enorm fotbollsplan och att vi sedan skulle gruppera in dem efter respektive centralorganisation eller fackförening.

Då skulle fördelningen se ut så här: LO 1 362 525 medlemmar (december 2024), TCO 1 000 988 medlemmar (2023), Saco 955 737 medlemmar (2023) och Ledarna 100 000 medlemmar (mars 2024).

Längst ute vid ena hörnflaggan skulle SAC Syndikalisterna med sina 3 543 medlemmar (oktober 2024) trängas tillsammans med Hamnarbetarförbundet, Svenska pilotföreningen, Brandmännens riksförbund och Säljarnas riksförbund.

Utslaget i procent representerar SAC:s 3 543 medlemmar bara 0,1 procent av Sveriges alla cirka 3,5 miljoner fackföreningsmedlemmar.

Föreställ dig sedan att vi nu i stället skriver ut alla 105 domar från Arbetsdomstolen (AD) under 2024 och sorterar dem i prydliga högar och lägger ut på vår fotbollsplan. Då skulle fördelningen se helt annorlunda ut.

Då skulle LO, TCO och Saco tillsammans vara part i 33 domar, medan SAC var part i hela 57 domar. Med andra ord, den lilla fackliga organisationen SAC, som i antalet medlemmar bara täckte en liten liten del av planen, skulle nu täcka mer än hälften.

0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar stod under 2024 för 55 procent av alla fall i Arbetsdomstolen. 

Den absolut största delen av SAC:s domar i AD stod fackföreningen Solidariska byggare för. De var part i hela 50 fall under 2024. Av dessa vann fackföreningen samtliga fall, eller uppnådde förlikning. Ja, du läste rätt – inte en enda förlust.

Under verksamhetsåret 2024 hjälpte Solidariska byggare 318 medlemmar att få ut sammanlagt 12 161 000 kronor i stulna löner och skadestånd, enligt fackföreningen själva.

Den absolut största delen av alla de här miljonerna kom inte från överläggningar i AD – utan från blockader och vanliga förhandlingar mellan fack och arbetsköpare.

Är det en svart svan vi ser?

När man tänker på den här sortens siffror får man nästan svindel. För vad är det vi ser och hur kan vi förstå det?

Filosofen, matematikern och den före detta börshandlaren Nassim Nicholas Taleb beskriver i boken The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable från 2007 hur sällsynta händelser kan få extremt stor betydelse.

Fenomenet kallar han för ”svarta svanar” och de har alla gemensamt att de har ansetts näst intill omöjliga att förutse innan de inträffat (för den som observerar), de får stora konsekvenser för samhället, och de går bara att förklara i efterhand. Några sådana händelser menar han till exempel är första världskriget, upplösningen av Sovjetunionen eller uppkomsten av internet.

För att beskriva fenomenet använder sig Taleb av begreppen Mediocristan och Extremistan – två mentala platser.

Om vi nu använder oss av de begreppen för att försöka beskriva vad det är som händer med våra fackföreningar och domarna i AD, så skulle det se ut så här:

I Mediocristan är det ingen enskildhet som dramatiskt påverkar helheten. I vårt fall: SAC:s cirka 3 500 medlemmar utgör ”bara” 0,1 procent av Sveriges alla fackföreningsmedlemmar.

På den andra mentala platsen, Extremistan, kan variationerna vara så stora att en enskildhet kan få en extrem effekt på helheten. I vårt fall lägger vi till antalet domar i AD och då står plötsligt 0,1 procent av Sveriges fackföreningsmedlemmar för 55 procent av alla fall i AD. En enskildhet påverkar nu helheten dramatiskt.

Eller för att låna den ansedda tidningen Lag & Avtals rubrik: ”Syndikalisterna har tagit över Arbetsdomstolen.”

Receptet för framgång

Att fackföreningen Solidariska byggare, och därmed SAC, har fortsatt att växa under 2024 är med andra ord inte speciellt förvånande. 2023 hjälpte Solidariska byggare 280 medlemmar att få ut 11 miljoner kronor i skadestånd och löner. Samtidigt var de part i ett tjugotal mål i AD under 2023.

Under 2024 var Solidariska byggare alltså part i mer än dubbelt så många fall i AD än året innan. Under 2024 växte SAC med 500 medlemmar, varav de allra flesta nya medlemmarna är organiserade i byggfacket.

Receptet för framgång verkar vara lika enkelt som genialt. Varje månad håller man basdemokratiska medlemsmöten – på ryska, spanska och svenska. Man har flerspråkiga tolkar, organisatörer och förhandlare. Man håller kurser i arbetsmiljö på flera språk. Man kallar bolagen till förhandling.

Och i de fallen när bolagen vägrar att förhandla kallar man till blockad på gatan eller kallar skurkarna inför skranket hos AD. 

Utöver det håller man också flera sociala aktiviteter med mat och musik, där medlemmarna själva tar med sig instrumenten och maten.

Flera gånger de senaste åren har Solidariska byggare behövt byta till större och större möteslokaler. När Arbetaren i februari 2024 följde med på ett av Solidariska byggares medlemsmöten så bildades köer för att få skriva in sig som medlem i facket.

På Solidariska byggares banderoll, som används vid blockader, står receptet utskrivet: ”Många språk – en kamp”. Enkelt och genialt, som sagt.

Går det att skala upp?

Men vad som också kännetecknar Nassim Talebs svarta svanar i Extremistan är att de kan växa i en oproportionerlig skala. Sett till mängden fall i AD, indrivna löner och medlemsökning så kan man redan nu konstatera att det finns en oproportionerlig skalbarhet. Men en svart svan i Talebs bemärkelse åstadkommer inte bara konsekvenser på en ort eller i en bransch – den skapar stora konsekvenser för hela samhället. 

Föreställ dig nu vår fotbollsplan med Solidariska byggare. De växer i antal. De dominerar i AD. Och på ett år driver de in 12 miljoner kronor i skadestånd och återbördade löner, i framförallt Stockholm. Vad händer om, låt oss säga, städare börjar organisera sig på samma sätt? (Vilket just nu händer!) Vad händer om jordbruksarbetare, restaurangarbetare, fastighetsskötare och lastbilschaufförer med flera börjar att organisera sig på samma sätt – på flera orter samtidigt?

Det krävs varken att man är filosof eller matematiker för att förstå vad som skulle hända då. Vi skulle få se en svart svan som inom ett år skulle kunna se till att arbetslivskriminaliteten och den människofientliga exploateringen av migrantarbetare blev rent olönsam för de små skurkarna och de stora bolagen.

Det är bara genom facklig organisering som vi kan ta tillbaka människovärdet.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, Foto: Annie Hellquist och Adam Ihse/TT

Klasskamp uppifrån måste bemötas

”Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa”, skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, apropå att Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, har sagts upp i samband med en blockad mot israeliskt krigsmateriel.

I dag börjar Hamnarbetarförbundets blockad mot transport av krigsmateriel till och från Israel. Arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar lyckades inte med att förhindra blockaden genom juridiska spetsfyndigheter.

Den 3 februari fastslog Arbetsdomstolen att blockaden var laglig. Men det brydde sig inte Gothenburg Roro Terminal (GRT) om. Redan innan Arbetsdomstolens besked varslade GRT om att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som har jobbat i Göteborgs hamn i tjugo år, ska sägas upp.

Anledningen? GRT anser att ”den anställde inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt”. Hur en blockad mot transport av krigsmateriel till en region där tiotusentals civila massakreras kan vara en större säkerhetsrisk än att leverera krigsmaterialet dit får förbli GRT:s hemlighet.

För Helgeson förklarade GRT att det handlade om hans ”uttalande och agerande”. Men vad betyder det? Helgeson har ett förtroendeuppdrag i sin fackförening. 68 procent av dess medlemmar hade röstat ja till en blockad av krigsmateriel till och från Israel.

Klasskamp uppifrån

Om en förtroendevald ska vara rädd för att bli uppsagd när hen uttrycker fackets majoritetsvilja kommer det överhuvudtaget inte vara möjligt att agera som facklig representant i Sverige längre. Åtminstone inte om facket vågar sticka ut hakan – en stolt tradition som tyvärr lätt glöms i den svenska modellen.

Vad vi bevittnar är inget annat än klasskamp uppifrån. Det är klart att den politiska situationen uppmuntrar arbetsköparna. De vet att makthavarna inte godtar Hamnarbetarförbundets hållning gentemot Israel och att de aldrig skulle försvara fackliga aktivister.

Det är lätt att skylla på Tidöregeringen och SD och den globala politiska högervågen. Men det är för enkelt. Vad vi ser nu har förberetts under lång tid, också av andra aktörer. Inskränkningen av strejkrätten år 2019 får socialdemokratin stå för.

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg säger sig vara ”i chock” över GRT:s avsikt att säga upp Erik Helgeson. Det är inte konstigt. Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa.

Om de stora fackförbunden håller tyst nu tydliggör det deras syn på facklig verksamhet. Den som inte bemöter klasskampen uppifrån stöttar den, särskilt om det egentligen var hens uppgift att göra precis tvärtom. Men motståndet kan organiseras även på andra sätt och någon ska göra det.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Backa Erik. Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson varslas om uppsägning, Johan Apel Röstlund
Den svenska fackföreningsrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över. En historia vi vårdar bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Adam Ihse/TT, Axel Green

Varslet är en attack på demokratin – därför måste facken backa Erik

Hamnarbetarförbundet fattade beslut om att blockera israeliskt krigsmateriel för att visa internationell solidaritet, något den svenska fackföreningsrörelsen har en lång och stolt tradition av. Dagen innan blockaden träder ikraft sparkas dock vice ordförande Erik Helgeson. Därför känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu visar att den egna historien vårdas bäst genom att sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund.

Det går fort nu och utveckligen är farlig.

Under måndagseftermiddagen kom nyheten att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varslats om uppsägning. Detta, dagen innan fackets blockad av israeliskt krigsmateriel inleds.

Arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals, GRT, hänvisar bland annat till ”illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen” och menar att uppsägningen görs med hänsyn till rikets säkerhet. Dessutom har arbetsköparen, av oklar anledning, även polisanmält Erik Helgeson.

Absurda anklagelser

Det är så klart absurda anklagelser. Och ytterst allvarligt. Inte minst för den samlade fackföreningsrörelsen i Sverige som nu måste lägga gammalt internt groll åt sidan och sluta upp bakom hamnarbetarna.

GRT har inte velat kommentera varslet när Arbetaren har kontaktat företaget, men det krävs knappast någon raketforskning för att lista ut vad det handlar om. Hamnarbetarförbundet har alltid varit stridbara och är en obekväm motpart.

Att arbetsköparsidan därför försöker göra sig av med en av fackets främsta och mest profilerade företrädare är därför både logiskt och skrämmande på samma gång.

Det är en attack mot demokratin, om ”brottet” Erik Helgeson anklagas för att ha begått är att följa medlemmarnas fullt rimliga beslut när de meddelat att de inte längre kommer att befatta sig med israeliska vapen under pågående folkmord.

Lång tradition av internationell solidaritet

Den svenska fackförenings- och arbetarrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över.

Från 1920-talets enorma protestvåg i solidaritet med de dödsdömda italiensk-amerikanska socialisterna Sacco och Vanzetti till kampen mot fascismen i inbördeskrigets Spanien och för en bojkott av Apartheidregimens blodiga diktatur i Sydafrika.

Det är en historia där handling ofta vägt mer än tomma ord och som vårdas bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet.

De har själva valt att på det sätt de funnit det möjligt stödja den sönderbombade och svårt utsatta civilbefolkningen i Gaza och på det ockuperade Västbanken. De ska inte lasta mer krigsmateriel. Inte lossa fler varor som används i Israels brutala krig.

En till stora delar symbolisk men samtidigt livsviktig handling och ett ekonomiskt slag, naturligtvis, även mot arbetsköparnas medlemsföretag.

Blockaden vår signal till regeringen

Eller som Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg själv sade till Arbetaren så sent som förra veckan, när beskedet om blockaden kom.

– Vi gör det här för att höja våra medlemmars röster och samtidigt skicka en signal till den svenska regeringen och deras beslut att inte införa några sanktioner kring handelsförbindelser med Israel.

För detta har, av allt att döma, nu förbundets vice ordförande, Erik Helgeson, alltså fått sparken. För att han, på medlemmarnas mandat, stod upp för anständighet och folkrätt.

Plötsligt känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu sluter upp och visar sin solidaritet med Hamnarbetarförbundet. En för alla, alla för en. Backa Erik!

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
I dag varslades Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Han har arbetat i Göteborgs hamn i 20 år. Foto: Adam Ihse/TT

Efter Israel­blockaden: Hamn­fackets Erik Helgeson sparkas


Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, har varslats med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen.
– Overkligt och ovärdigt, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Det var under söndagskvällens arbetsskift som Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, informerades om att han skulle infinna sig på ett möte utanför hamngrindarna måndag morgon gällande hans uttalanden och agerande.

– De ringde klockan åtta i går kväll och vägrade säga mer än att det handlade om uttalande och agerande, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Under måndagsmorgonen varslade arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) både Erik Helgeson och facket om att de avser att säga upp honom. Detta med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen och illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen.

Dessutom meddelade arbetsköparen att de polisanmält Erik Helgeson, skriver Hamnarbetarförbundet i ett pressmeddelande.

– Overkligt och ovärdigt. Jag är också överväldigad av alla arbetskamrater som hör av sig och är snälla, säger Erik Helgeson som jobbat i hamnen i tjugo år.

Arbetsdomstolen bifaller blockad

Erik Helgeson har under de senaste veckorna uttalat sig angående Hamnarbetarförbundets beslut om blockad av krigsmateriel på väg till och från Israel.

– Än så länge är vi fortfarande i chock. Erik har uttalat sig om den nationella blockaden på uppdrag av medlemmarna som vår valda fackliga representant, men vi kan inte uttala oss mer innan vi vet vad företaget faktiskt anklagar honom för, säger förbundsordförande Martin Berg i fackets pressmeddelande.

Beskedet om varsel om uppsägning kom bara några timmar innan Arbetsdomstolen meddelade att Hamnarbetarförbundet inte kan hindras att vidta blockaden. 

I en interimistisk prövning av lovligheten, som gäller tills målet slutgiltigt avgjorts eller annat förordnas, fann Arbetsdomstolen att verkningarna av blockaden skulle vara så ringa för arbetsköparens affärsledningsrätt att den därför skulle vara tillåten. 

– Det känns bra att den interimistiska processen nu är avslutad och att vi nu kan genomföra våra medlemmars beslut om att visa solidaritet med civilbefolkningen i Gaza, säger förbundsordförande Martin Berg.

Detta innebär att blockaden träder i kraft i morgon, tisdag den 4 februari, och varar i sex dygn.

Arbetaren har sökt arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) som avböjt att kommentera med hänvisning till att det är ett personalärende.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Silas Aliki om barn och kriminalitet och npf
Silas Aliki är advokat, grundare av Folkets advokatbyrå och krönikör i Arbetaren. Foto: Oscar Olsson/ TT, Lo River Lööf. Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Kriminalitet bland barn – en funktionsrättsfråga

”Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få”, skriver Silas Aliki.

”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land.”

Beppe Wolgers och Olle Adolphsons låttext från sextiotalet har på många sätt väglett den svenska statens syn på barn. Under många år har det rått konsensus om att särskild hänsyn ska tas till att barns hjärnor inte är färdigutvecklade. När barn misstänks för brott, har de inte dömts på samma villkor som vuxna. Men något är på väg att hända. Sverige har aldrig häktat och dömt så många barn som nu.

Den explosionsartade ökningen av brottsmisstänkta barn har resulterat i en lavin av ny, repressiv lagstiftning. 

Regeringen vill sänka straffåldern till 14 år

I veckan överlämnades utredningen om att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år över till regeringen. Remissinstanserna har vrålat om riskerna. I Danmark, som sänkte straffmyndighetsåldern för femton år sedan, har den höjts igen. Det visade sig nämligen att det befarade visade sig slå in. Den sänkta åldern ledde till att fler barn begick brott. 

Regeringen har också valt att tidigarelägga en lag som skulle göra det lagligt att avlyssna barn. Nästa år ska Sveriges första barnfängelse finnas på plats, om regeringen får som den vill.

Npf ökar risken att dras in i kriminalitet

Men vilka är barnen som ska avlyssnas, straffas och låsas in? 

Många av dem har diagnosticerats med olika former av funktionsnedsättning. 2023 visade en granskning som Ekot gjort att en majoritet av de barn och unga som dömts för brott relaterade till sprängdåd hade diagnosticerats med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf).

I somras släppte också researchföretaget Acta Publica en rapport som undersökte hur rättsväsendet hanterar personer med intellektuell funktionsnedsättning som misstänks för brott.

I rapporten kunde man visa att staten inte alltid tar hänsyn till funktionsnedsättningen när man gör bedömningar av vilket straff den tilltalade ska få. Dessutom framgick att det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning i olika brottsupplägg. 

Det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning.

I dag sker en stor del av nyrekryteringen till kriminalitet via sociala medier. Det sammanfaller med en kraftig ökning av antalet så kallade hemmasittare, alltså barn som inte över huvud taget går till skolan eller deltar i undervisning. En majoritet av eleverna som inte går till skolan har någon form av npf. Nedskärningar i stödinsatser i skolan, minskat stöd till föräldrar och ständigt ökande krav i skolan har skapat en giftig cocktail. De som i slutändan drabbas hårdast är barnen. 

Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör därför klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få.

Barn med funktionsvariationer ska få stöd att leva sina bästa liv, inte sitta i barnfängelser. Allt annat är ett monumentalt misslyckande. 

Publicerad Uppdaterad