Dubai bakom lyxen

De välputsade fasaderna på skyskraporna vid Dubais flodböj blänker i eftermiddagssolen. Står man i rätt vinkel får man staden reflekterad i blänket. Palmer, moskéer, limousiner, byggkranar, avgasångor, lastfartyg, trafikstockningar och ännu fler skyskrapor. I en av dem ligger ett fyrstjärnigt hotell som några våningar ovanför gatunivån har ett lugnt och härligt poolområde.
Några ryska affärsmän plaskar runt i vattnet. Ur högtalarna strömmar soft europeisk popmusik. En vit man, märkt av ett liv på enbart kontors- och restaurangstolar, kommer in på området och placerar sin insjunkna kropp i en av solstolarna.
Den filippinske poolservitören Ryan är snabbt på plats:
– Välkommen Sir, hur mår ni idag? Här får ni en handduk. Vill ni kanske ha en extra handduk? Aha, hellre en drink. Ska bli!
Ryan far iväg och kommer snart tillbaka med en drink på en silverbricka.
Kontorskroppsmannen sippar på sin drink, lutar sig tillbaka i solstolen och låter eftermiddagssolen bränna sin kropp som ser ut att tänka ”Aaaaahh, Dubai – vilken underbar stad”.

Ryan skulle inte kunna vara mer oense. Han gillar inte Dubai alls. När han kom hit fyra månader tidigare trodde han också att det skulle bli bra. Kanske inte underbart, men bra. I Filippinerna såg han en film om migrantarbetarnas glassiga liv i Dubai. Det verkade trevligt: inga problem, ingen brottslighet, safari i öknen, shopping, massor av fritid och framför allt en hög lön.
Just detta med lönen lockade mer än något annat. I Filippinerna tjänade Ryan motsvarande några tior om dagen som byggnadsarbetare. Dessutom hade det varit massuppsägningar som gjort Ryans pappa arbetslös. Familjen som redan innan var fattig hade därefter inte en chans att överleva.
Så hoppet sattes till Ryan, 25 år och äldste sonen. De samlade ihop de få besparingar de hade och skickade Ryan till Dubai. Genom en kompis som redan jobbade här fick han ett allt-i-ett-jobb som badvakt, servitör och poolskötare på det fyrstjärniga hotellet. Men så hög lön blev det inte, blott 1000 dirhams i månaden (det dubbla i svenska kronor), med boende och lunchmat inkluderat. Då jobbar han sex dagar i veckan, och med de långa transporterna till och från arbetarbostaden blir arbetsdagen totalt närmare 13 timmar.
– Jag måste säga att jag är väldigt besviken på Dubai. Jag hade väntat mig mycket mer. Varje dag när jag slutat jobba åker jag hem direkt. Jag lagar aldrig mat hemma. Allt för att kunna skicka hem mer pengar. Det är det enda jag fokuserar på nu – att min familj ska ha något att äta hemma, även om det innebär att jag får gå hungrig. Ibland äter jag av den fina maten som gästerna lämnar, det är förbjudet, men vad ska man göra?

Ryan börjar förklara och räkna på vad en säck ris kostar i Filippinerna, hur mycket ris de olika familjemedlemmarna äter och hur mycket som behövs för att klara tre mål mat om dagen i en månad. Ryan skickar 800 dirhams i månaden, mer än så är omöjligt om han själv ska överleva. Ändå räcker det inte.
– Första gången jag skickade hem pengar var jag väldigt, väldigt stolt. Jag hade till och med lånat pengar av min rumskompis för att kunna skicka lite extra. Men när jag ringde hem till min mamma för att berätta började hon gråta. Hon sa att familjen inte hade mat till morgondagen och undrade varför jag inte skickade mer. De trodde också att det skulle vara mycket bättre i Dubai.

Vid poolen fortsätter solen att bränna och Ryan står i manöverställning i sin vita dress (som han tvingats köpa för egna pengar).
– På sommaren blir det uppemot 50 grader varmt här, i skuggan. Det är väldigt hett. Bara att stå upp i solen är svårt. Men jag måste stå, hela dagen, och jag måste hela tiden se beredd ut. Så fort någon gäst vill ha något ska jag snabbt gå dit. Ibland blir jag så trött av att bara stå i solen att jag låtsas vänta på något från köket och lutar mig samtidigt mot bardisken som ligger i skuggan. Då får jag också lite svalka från fläkten i baren.
Att få använda poolen någon enstaka gång skulle aldrig komma på fråga. Det är strängt förbjudet, även om Ryan är badvakt och den som bär ansvaret om något skulle hända i poolen. I jobbet ingår också att bära stora berg av handdukar mellan poolområdet och tvätteriet i hotellets källare samt att diska i hotellköket. Samtidigt som han alltså inte får lämna poolen.
– Efter två månader här sa jag till min chef att jag inte kan ha koll på poolen samtidigt som jag är två våningar ner och diskar. Då sa chefen att jag hade förändrats. Han frågade vilka rumskamrater jag hade och sa att jag inte skulle lyssna på någon annan än honom. Andra anställda säger åt mig att aldrig diskutera med chefen eftersom han kan ge en sparken direkt.

Att sparka arbetare, vilket för dem ofta är detsamma som att bli deporterad, är både enkelt och vanligt i Förenade Arabemiraten. Fackliga rättigheter existerar knappt. Det är förbjudet att organisera sig fackligt, det är förbjudet att kollektivt förhandla om lönen, det finns inga lagar mot diskriminering och de få fackliga lagar som faktiskt finns efterlevs inte alls eller mycket dåligt.
Alla arbetsgivare beslagtar dessutom sina anställdas pass, vilket gör det omöjligt att söka sig någon annanstans.
– Klagar du åker du ut, sammanfattar Nhel Morona.
Han är generalsekreterare för Migrante Dubai – en filippinsk organisation för migrantarbetare som har andra lokalorganisationer över hela världen och är det närmaste man kommer en permanent organisering av arbetare i Dubai.

Migrante har inget kontor så vi träffas mitt ibland de flådiga butikerna i ett av Dubais många köpcentrum. Det är så de brukar ha sina möten. Folkmyllret ger bra anonymitet, vilket är en fördel om man ska prata förbjudna saker som organisering av arbetare.
– Om vi hade haft möjlighet att skaffa oss ett bra liv, om vi hade kunnat skicka våra barn till skolan, om vi hade kunnat ge vår familj tre mål mat om dagen – då hade ingen av oss åkt hit. Alla som är här är det för att de är tvungna, säger Cyrine Pinpin som jobbar som marknadsförare och är med i ledningen för Migrante.
Det finns omkring en kvarts miljon filippinska migrantarbetare i Dubai. Framför allt inom servicebranschen: på hotellen, i restaurangerna och tvätterierna. Eller i hemmen som hembiträden och barnflickor.
– Filippiner anses vara bra servicearbetare. De jobbar hårt, pratar ofta hyfsad engelska, är vänliga och klagar inte om något på jobbet är dåligt. Många är stolta över det, men vi brukar säga åt dem att det inte är något att vara stolt över att inte bråka med chefen när de behandlas dåligt. Att det är därför de får dåliga jobb med dåliga villkor, säger Cyrine.

Idag har Migrante bara omkring 50 medlemmar, men organisationen växer och för varje möte de kallar till kommer nya arbetare som vill ta strid. Det sker sakta och försiktigt, så att de inte provocerar de härskande shejkerna för mycket. Hittills har striden mest tagits genom skriftliga anmälningar till arbetsministeriet, men för bara någon månad sedan höll de en första manifestation. För säkerhets skull hölls den inne på Filippinernas konsulatområde, men det var ändå en protestaktion som samlade närmare hundra filippinska migrantarbetare.
– Vi försöker få folk att gå samman i grupper och klaga, på så sätt blir de mindre sårbara. Och det är verkligen hög tid att organisera. Situationen blir bara sämre och sämre, säger Cyrine.
Varje månad är det i regel en eller två filippiner som begår självmord, ofta genom att hoppa från någon hög byggnad. Andra är så desperata att komma bort från Dubai att de kastar sig framför en bil och hoppas att det ska se ut som en olycka. I så fall kan de komma undan kontraktet med arbetsgivaren och få resa hem.
– Andra blir psykiskt sjuka, och ändå har vi svårt att få med folk. De flesta är så rädda att förlora jobbet. Vi är frustrerade över att inte kunna göra mer, som att strejka eller protestera på andra sätt, men vi vill samtidigt inte pressa någon, säger Cyrine.

Med jämna mellanrum ringer Migrantes ”hotline” – en enkel mobiltelefon. Ofta är det hembiträden som ringer för att berätta att de blivit hotade av sina arbetsgivare, att de inte får bra mat, att de är inlåsta eller att de inte får ut sin lön.
– Ett hembiträde ringde och berättade att hennes arbetsgivare tagit henne till sin brors hus och tvingat henne att städa där också. Dessutom är det mycket vanligt med sexuella trakasserier. Folk står inte ut!
Cyrine berättar om en annan ung tjej som Migrante nyligen hjälpt. Hon ringde och sa att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Mannen som anställt henne tafsade på henne varje dag, flera gånger hade han lagt sig på henne och haft torrsex. Hon fick inte gå ut och kände sig som en slav. När hon ringde till Filippinernas konsulat för migrantarbetare i Dubai för att få hjälp, svarade de att hon skulle säga ifrån och om det inte hjälpte kunde hon alltid be.

– Be, säger Cyrine med avsmak, fattar du att folk blir desperata? Det slutade med att en annan tjej i Migrante hjälpte henne att fly mitt i natten. Sedan gick hon till polisen för att anmäla mannen, men polisen sa bara att hon skulle åka tillbaka till Filippinerna.
Syftet med migrantarbetarkonsulatet är att det ska hjälpa filippiner i Dubai, men enligt Migrante är det sällan de är till någon hjälp. Det som de däremot gör bra är att driva en skyddsbostad för kvinnor på flykt från arbetsgivare som utsatt dem för sexuella övergrepp.
Under vår tid i Dubai gör vi flera försök att få träffa hembiträden, men det faller gång på gång av samma skäl: de kommer inte ut ur sina hem. Arbetsgivaren vägrar släppa dem ifrån sig. Ibland kan de inte ens kommunicera med någon utanför, eftersom de får sin mobiltelefon beslagtagen.
Förutom alla övergrepp på dem som arbetar som hembiträden har Dubai blivit ett centrum för trafficking och prostitution i Mellanöstern. För en stad som slår knut på sig själv för att tillfredställa sina rika besökares alla behov är sexhandel en grundbult. Tiotusentals kvinnor från Afrikas och Asiens fattiga länder slavar som prostituerade i Förenade Arabemiraten, enligt en färsk rapport från US State Departement. Antingen säljs de i sina hemländer till agenter som sedan tar dem till Dubai, eller så kommer de till Dubai med löfte om ett bra jobb men tvingas istället in i sexhandel.
Sedan USA:s invasion av Irak har ett stort antal irakiska kvinnor fallit offer för sexhandeln. Organisationen Women’s Freedom uppskattar att 3500 irakiska kvinnor försvunnit från Irak de senaste tre åren, varav många nu tros arbeta som prostituerade i Gulfregionen.
Ändå syns få tecken på prostitution på Dubais gator. De prostituerade finns där ”kunderna” finns – på de privata badstränderna och på lyxhotellen. I den amerikanska rapporten berättar en hotellbesökare: ”Jag har aldrig tidigare sett en sådan upp-i-ansiktet-prostitution som i Dubai. Jag hann bara kliva in i hotellhissen innan en rysk kvinna helt öppet försökte följa med mig in på rummet.”

I Dubais nybyggda finare kvarter ligger organisationen City of Hope. Ett hus dit alla möjliga kvinnor kommer för att få skydd. Gemensamt för dem alla är att de har utsatts för våld från män. Föreståndaren heter Sharla och är en excentrisk amerikansk kvinna i hijab och högklackat som för 22 år sedan gifte sig med en man från Dubai, totalomfamnade den arabiska kulturen och flyttade hit.
I början av 1990-talet började hon, tillsammans med andra västerländska kvinnor i Dubai, att bygga upp en kvinnogrupp som sedan blev organisationen City of Hope. I skyddsbostaden bor idag omkring 30 kvinnor, vissa med barn. Sharla vill helst vara mamma till alla och så fort ett barnskrik hörs i huset avbryter hon intervjun och rusar dit för att trösta.
Hon har blivit förföljd, dödshotad och varit i öppen strid med staten. Länge var verksamheten hotad, men idag har organisationen accepterats och kommer snart till och med att öppna en ny skyddsbostad i emiratet Ras Al Khayma.

En av kvinnorna hos City of Hope i Dubai är 22-åriga Suban från Uganda. Hon kom hit för ett knappt år sedan efter att ha gått klart sin utbildning i företagsekonomi. Suban skaffade ett besöksvisum till Dubai och åkte hit för att söka jobb. Ganska snart blev hon anställd som receptionist på ett stort lager- och godsföretag.
– Allt verkade bra. Tills en dag när de andra på kontoret hade ledigt och bara chefen, en emiratier, var där. Plötsligt kom han fram och slog mig i ansiktet så att jag svimmade. Efter det våldtog han mig och förde mig sedan till en lägenhet där han låste in mig.
I två månader var Suban inlåst i lägenheten, utan att kunna kontakta någon. Under tiden våldtog hennes chef henne upprepade gånger och hotade att döda henne om hon försökte fly eller kontaktade polisen.

Dödshotet till trots lyckades Suban fly. En kväll när chefen druckit sig väldigt full och glömt nycklarna framme passade hon på. Hon väntade tills han somnat och sedan tog hon nycklarna och stack.
Den första tiden vågade hon inte gå till polisen utan bodde hos kompisar från Uganda. Men när hon inte kunde betala för sig fick hon inte bo kvar.
– Jag tvingades bo på gatan och blev väldigt sjuk, samtidigt upptäckte jag att jag var gravid. Som tur var träffade jag på en man som arbetade på en organisation för mänskliga rättigheter. Han tog mig hit till City of Hope. Hade han inte gjort det hade jag nog varit död nu.
Tillsammans med Sharla gick hon till polisen för att anmäla sin chef. Men polisen vägrade göra något, de sa att det inte fanns några bevis för att Suban hade blivit våldtagen och att det inte ens var lönt att göra en undersökning. Istället, meddelade polisen, riskerar hon fängelse för att ha haft utomäktenskapligt sex.
När vi träffar Suban ska hon inom en månad föda sin chefs barn. Helst skulle hon vilja åka hem till Uganda och föda det, men hon är förbjuden att resa av polisen. City of Hope och Subans plan är nu att själva finansiera ett DNA-test av barnet och på så sätt bevisa att hon blivit våldtagen. Tills dess fortsätter hon bo kvar i skyddsbostaden.
– Jag känner mig trygg här. Det är många här som har varit i samma situation som jag. Nu hoppas jag bara att förlossningen ska gå bra. Sedan vill jag åka tillbaka till Uganda.

* * *

Dubai är ett myller av människor från olika länder, särskilt märks det på de trånga gatorna i Deira – stadens traditionella handelskvarter. Indierna dominerar. Kliv in på rätt gata och du blir förflyttad till vilken indisk storstad som helst, komplett med hindutempel och chaiförsäljare. Men det räcker med att gå 50 meter därifrån och sätta sig på ett kafé för att få trängas vid borden med somaliska sjömän och leksaksimportörer från Tanzania. Om du inte råkat gå in på den ryska restaurangen bredvid vill säga. Och i taxin som tar dig därifrån är det mycket möjligt att du möts av en pakistansk chaufför som spänt följer radions rapporter om hans hemlands öde i en cricketmatch.

95 procent av alla arbetare i Förenade Arabemiraten är migrantarbetare, om man räknar bort de statligt anställda, vilka i princip enbart är emiratier. Och av de nästan tre miljoner som migrerat till Dubai för att arbeta är en av fem byggnadsarbetare. Det är de som gör Dubai till världens snabbast växande stad, och som hittills har flyttat närmare en miljard kubikmeter sand för att bygga fyra konstgjorda övärldar, varav tre är formade som palmer samt ”The World” – ett örike uppbyggt som en världskarta och som ger den som har några hundra miljoner kronor över möjlighet att köpa en egen bit av världen. (Samtliga delar av USA är uppköpta, men hela Afrika och delar av Europa är ännu till salu. Dock inte England, vilket Rod Stewart lagt beslag på.)

Förutom konstgjorda övärldar ska det bli konstgjorda laguner, konstgjorda kanaler, konstgjorda stränder och så vidare. Runt dessa skapelser far skyskraporna upp som nyfunnen olja ur sanden. Grovt uppskattat är projekt för 700 miljarder kronor på gång just nu eller inom den allra närmaste framtiden – det är nästan dubbelt så mycket som alla utländska investeringar i Kina förra året.
Enbart på en av palmöarna jobbar 40000 personer, vilket skulle vara tillräckligt för att under morgontimmarna skapa en lokal trafikstockning. Så arbetarna skeppas istället in från olika ställen längs kusten.
I anslutning till just denna palm ligger Dubai Marina – Dubais största byggarbetsplats just nu. Flera hundra meter fyllda av stommar till enorma skyskrapor som tävlar med varandra i höjd och exklusivitet. Bland dem finns The Princess Tower som med sina 107 våningar och 414 meter kommer att bli världens högsta bostadshus. Turning Torso når inte ens upp till midjan på Princess Tower.
Arbetarna i sin tur framstår som myror när de kryper runt på skyskraporna. Hundratals meter upp i luften står de på skrapornas toppar och svetsar, på små bryggor hissas de upp och ner längst fasaderna för att fästa fönsterpaneler.

Det är sen eftermiddag och byggandet är på väg att avslutas för dagen. I takt med skymningen fylls vägarna av arbetare i blå overaller. I långa rader väntar de på de vita bussarna som ska ta dem till arbetarlägret. När bussarna börjar rulla följer vi efter tillsammans med vår lokala kontakt som har lovat att ta oss in i lägret.
Resan går rakt ut i öknen på flerfiliga motorvägar, men eftersom alla vägar i regel är helt igenproppade i rusningstrafiken blir det en lång och seg åktur, och när vi till slut kommer fram till Sonapars arbetarläger är det mörkt.
Kontrasten mot Dubai är stark. Det rena och putsade Dubai badar i ljus. Sonapar saknar gatubelysning. Lägrets vägar är sandiga och dammiga och en vägg av stinkande sopor möter vid ingången. På gatorna rullar vägmaskiner, lastbilar och de vita bussarna.

Det bor ofattbara en halv miljon arbetare här, ändå finns det bara en handfull små affärer, resten är oändliga rader av stora betonglådor med tre våningar i varje. Nästan alla i lägret kommer från Indien, Pakistan, Bangladesh och Nepal. Många är analfabeter, samtliga är män och majoriteten jobbar inom byggindustrin.
Vi rullar in en bit i lägret, svänger av och parkerar på en sidogata och går sedan snabbt ur bilen in genom en grind. Väl inne vinkas vi in till vakten, som vår kontakt känner.
Mohammed, som vakten heter, lever sitt liv i Dubai på några få kvadratmeter. I sitt vaktrum har han ett skrivbord, en stol och en säng. Här jobbar han varje dag och här sover han varje natt.
Efter några minuter är hans lilla rum fyllt av arbetare som kommer in för att ge oss sina historier.

28-årige Salamet har en sorgsen blick, men är glad över att få berätta om sitt liv. Han jobbar som murare, nio timmar om dagen, sju dagar i veckan och har en månadslön på 750 dirhams (1500 kronor). Som så många andra har han skrivit under ett kontrakt som binder honom vid företaget i flera år. Ofta tvingas han och hans arbetskamrater jobba övertid, i regel utan extra betalning.
– Det här är inte ett liv. Jobbet är inte bra alls och lönen är väldigt låg. Samtidigt tjänar ägarna som vi bygger för enormt mycket pengar på vårt arbete. Vi borde ha minst 1500 dirhams i lön. Det händer att vi får en dag ledigt ibland, men det är inte så ofta.
Tills för fyra år sedan jobbade Salamet med att sälja smycken hemma i delstaten Rajasthan i nordvästra Indien. Men pengarna räckte inte för att kunna försörja familjen så han gjorde som så många andra – tog ett lån och åkte till Dubai.
– Jag förväntade mig mycket av att komma hit. Jag trodde att jag skulle tjäna en massa pengar. Men jag insåg snabbt att det trots allt var bättre i Indien. Jag skickar hem det mesta av lönen till familjen, men kan själv inte spara några pengar alls.
Salamet önskar att arbetsgivaren kunde betala en hemresa. Nu måste han betala den själv och att spara ihop till en flygbiljett tar väldigt lång tid, vilket gör att han nästan aldrig träffar sin familj.
– Livet känns hopplöst. Jag vet inte vad vi ska göra för att förbättra vår situation. Om alla enades och gick ihop skulle det gå, men det är så få som vågar göra motstånd. Alla är rädda för att bli deporterade.

Den sammanbitne och allvarlige Razak är 33 år. Lönen är det värsta, säger han. Han tog ett lån på motsvarande 17000 kronor och lämnade familjen i Indien för att komma hit, och först nu, efter fyra år, har han blivit klar med avbetalningen av lånet. Nu återstår bara räntan och sedan kanske han kan börja spara lite pengar – om han orkar. Livet i Dubai är tufft.
– Bostäderna är väldigt dåliga. Vi bor mitt ute i en öken vilket gör att det blir superhett året om, men särskilt på sommaren. I rummen finns ingen luftkonditionering om man inte köper själv, vilket nästan alla har tvingats göra. Dessutom måste vi köpa kokutrustningen och gasen själva. Även maten kostar pengar. Till slut blir det inte mycket kvar.

Mohammed är 22 år och har än så länge bara varit ett år i Dubai. Han tjänar 600 dirhams i månaden, men är ändå ganska nöjd. Inget kunde vara värre än det fattiga livet i Indien, säger han. Men när jag frågar vad han tycker om sitt liv i Dubai slår han om.
– Så här hade jag faktiskt inte trott att livet skulle bli. Jag trodde att jag skulle kunna tjäna pengar, kanske öppna en affär hemma i Indien och betala så att min syster kan gifta sig. Nu är livet ingenting och jag kan inte göra något som helst åt det. Det enda jag kan göra är att jobba.

Lägret är välstädat, men sanden dammar överallt eftersom inga vägar är asfalterade.
Tvättrummet och toaletterna delas av flera hundra arbetare. Vägg i vägg ligger köket där några står och lagar mat.
Salamet visar sitt rum som ser likadant ut som alla andras, 20 långsmala kvadratmeter som rymmer sex våningssängar längs väggarna. I mitten en gång som leder fram till den lilla tv:n i bortre änden av rummet. I taket sitter lysrör, på väggarna bilder på kända skyskrapor i Dubai, sida vid sida med Koranverser. Alla i denna del av lägret är muslimer. Rummets väckarklocka är formad som en moské och väcker med hjälp av böneutrop.
Moskéklockan visar på halv åtta. På golvet sitter några och kollar på en Bollywood-film på tv:n. Andra sitter på golvet och äter mat, en har gått och lagt sig för att sova.
– Det är ganska bra standard i det här lägret, på andra ställen är det mycket
värre. Och vi kommer bra överens, i vårt rum är vi lite som en familj, säger Salamet.

600 personer bor i denna lilla del av lägret, ändå syns inte så mycket folk på gårdsplanen utanför. De flesta håller sig inne på rummen.
På väg därifrån springer en man ifatt oss. Han heter Rajkumar och vill också berätta. Hemma i Indien har han en fru och två barn och kan inte beskriva hur mycket han saknar dem.
– Alla har blivit lurade här. De säger att man ska få bra mat, bra bostad, hög lön – men inget stämmer!

* * *

I september förra året kokade ilskan över.
Arbetarna på byggnadsföretaget Al Hamed hade inte fått sin lön på fyra månader. När matserveringen slutade sälja på krita samlades arbetarna till ett strejkmöte.
– Vi sa att antingen blir vi deporterade för att vi strejkar eller så får vi ut våra obetalade löner. Vi hade inget val, vi var beredda att ta risken, berättar migrantarbetaren Ali i en intervju med Human Rights Watch.
I stället för att fortsätta bygga Dubais lyx lade 800 byggnadsarbetare ner sina verktyg och gick rakt ut på huvudvägen Sheikh Zayed Road och blockerade den. Nästan omedelbart fick de två månadslöner i handen och löfte om att få resten av den uteblivna lönen om de återgick till arbetet.

– Men idag, mer än ett halvår senare, har vi fortfarande inte fått pengarna. Dessutom har företaget deporterat ledarna för strejken och saker och ting har bara blivit värre, säger Ali.
Men Al Hamedarbetarnas korta strejk inspirerade till nya protester. I mars 2006 satte migrantarbetarna marken i gungning vid ett av Dubais största skrytprojekt, Burj Dubai, som 2008 kommer att bli världens högsta byggnad, svindlande 800 meter rakt upp i luften. Gnistan som utlöste elden kom när 2500 utmattade arbetare väntade på bussarna som skulle ta dem till deras förläggning i öknen. I väntan på de försenade bussarna började vakterna att trakassera arbetarna och plötsligt exploderade år av ackumulerad vrede. Arbetarna övermannade vakterna och slog ner dem. Sedan gick de loss på byggarbetsplatsen. De satte företagsbilar i brand, krossade byggnadsmaterial och inne på byggkontoret slog ursinniga arbetare sönder datorer och arkiv.
Morgonen därpå trotsade arbetarna polisens order om att återgå till arbetet. Samtidigt anslöt sig byggnadsarbetare på den nya internationella flygplatsen till den vilda strejken.

Efter hot om fängelse och deportation kände sig arbetarna snart tvungna att avbryta strejken, men händelsen fick ett stort genomslag internationellt. Under våren följde fler protester och hemliga fackmöten hölls där man planerade aktioner mot lyxhotellen och shoppingcentren. I somras blockerades Sheikh Zayed Road återigen och regeringen svarade med att direkt lova förbättrade arbetslagar.
I höstas var det taxichaufförernas tur. Genom att en dag bara låta bilarna stå stilla på gatorna orsakade de panik i den sårbara Dubaitrafiken. Precis som för byggnadsarbetarna föll arbetsministeriet omedelbart till föga för chaufförernas krav.

Ändå låter den stora resningen bland Dubais arbetare vänta på sig. De som ledde strejkerna har deporterats och de som deltagit riskerar fängelse eller att bli stämda.
Men andra arbetsplatser fortsätter motståndet i det lilla. Som på flygplatsen där filippinska Cecilia jobbar. Hon står i receptionen för ett tvätteri som har hand om flygpersonalens uniformer. Cecilia är 46 år och säger sig vara för gammal för att låta sig tryckas ner av chefen. Säger chefen att hon och hennes arbetskamrater inte har tid att äta lunch, äter de lunch ändå. Och när hon var sjuk sa chefen att hon inte fick vara hemma.
– Men jag vägrade och lät receptionen vara stängd hela den dagen. Chefen vågade inte göra något eftersom jag kunde visa upp ett läkarintyg, säger hon.

Cecilia tjänar bättre än många andra, 1400 dirhams, vilket kan jämföras med indierna som sköter själva tvätten och tjänar 500 dirhams. Det innebär inte att hon är nöjd. Chefen tjänar 30000 dirhams.
– Det är inget annat än rasdiskriminering. Är du arab eller europé får du en hög lön, är du filippin eller indier får du en urusel lön.
Under Cecilias fem år i Dubai har hennes lön inte höjts med mer än 200 dirhams, samtidigt har priserna i Dubai stigit kraftigt och närmar sig nu svensk nivå. Hälften av lönen går åt till mat och husrum, resten skickar hon hem. Hennes man är sjuk i diabetes och beroende av att kunna köpa mediciner. Dessutom finansierar hon sin sons studier på den billigaste statliga högskolan hon kunde hitta.
– Jag har inget liv här. Jag jobbar hela dagen och sedan går jag hem och sover. Varje dag är likadan, jag har aldrig ledigt. I Filippinerna tror folk att man har massor av pengar bara för att man jobbar i Dubai, men så är det ju inte, säger hon
Nu har Cecilia startat en namninsamling mot de kollektiva löneavdrag som chefen gör när något kommit bort i tvätteriet. I ett land som detta kan en så enkel sak vara en stor utmaning, men Cecilia vill göra mer än samla in namn.
– Vi borde ha mer fackliga rättigheter. Hade vi haft fackföreningar skulle vi kunna ställa tuffare krav och strejka om det behövdes.

Löften om att de fackliga rättigheterna ska stärkas, att det rentav ska bli tillåtet med fackföreningar, duggar tätt i medierna som oftast är väldigt lojala mot de shejkfamiljer som styr landet. Det senaste löftet var att fackföreningar skulle bli tillåtna i slutet av 2006. Men hittills har inget lagförslag presenterats, istället införde arbetsministeriet i september en ny lag som förbjuder arbetare som deltagit i en strejk att fortsätta arbeta i landet.

Så vad skulle egentligen hända om migrantarbetarna i Dubai strejkade för en dag?

Medlemmarna i Migrante skrattar åt frågan, eller snarare åt det självklara svaret. Allt skulle stå still.
– Företagen skulle inte ha råd. De skulle tvingas böja sig för arbetarnas krav, säger Ryan som just slutat pooljobbet för dagen.
Vi träffas i ett nybyggt köpcentrum tillsammans med andra arbetare från filippinska Migrante.

Denna kväll är kafébiträdet Mark med. Han jobbar på ett amerikanskt bagelkafé i ”Media City” och har ungefär samma lön och arbetsförhållanden som Ryan. Mark är 21 år gammal och liten och späd. Hans ögon är glansiga av trötthet.
– Du tvingas leva för att jobba. När jag jobbat klart skyndar jag mig hem för att sova så att jag orkar jobba dagen efter. Även när jag har en ledig dag försöker jag vila för att orka jobba sedan. Det är väldigt dåligt, för det spelar ingen roll om jag jobbar hårt, jag kan ändå inte ge möjligheten till ett bra liv för mina två barn hemma i Filippinerna. Det enda positiva är att de i varje fall överlever.
Mark ser inte särskilt hoppfullt på framtiden och beskriver det som att företaget han jobbar för håller honom i ett strypgrepp. Men när jag frågar vad som skulle kunna förändra situationen vaknar hans trötta ögon till liv.
– Kanske skulle det bli förändring om det kom till en stark organisering. Man borde bygga en allians med arbetare från olika länder och från olika branscher. Vi borde kämpa tillsammans. Ställa nya krav, förhandla med företagen eller regeringen.

Han gillar de kravaller och strejker som varit.
– De ökar arbetarnas makt och höjer deras röster. Det kan vara en start, ett genombrott, säger Mark entusiastiskt.
De andra fyller i.
– När det väl släpper kommer det att bli som en vulkan, arbetarnas motstånd kommer inte att kunna stoppas, vare sig Migrante är inblandade eller ej, säger Cyrine.

Så när kommer det att ske?

– När Dubais olja tar slut, säger Ryan.
Ryan skulle väldigt gärna vilja bli fotograf, men inser att det kommer att dröja. Så i väntan på vulkanutbrott och oljebrist försöker han lära sig fotografering ändå. När turisterna vill ha ett foto av sig själva framför poolen, och de ber Ryan att ta bilden, passar han på. Han tar god tid på sig. Snabblär sig kameran, kollar igenom dess inställningar och testar nya saker varje gång. En dag hoppas han kunna köpa en egen kamera.

För det skulle det krävas en rejäl löneförhöjning, som inte kommer att ske av sig själv. Det finns nämligen 191 miljoner migrantarbetare i världen idag. Och många, många fler står redo att ge sig iväg om de bara får chansen.
– Chefen säger att det finns massor av folk som kan ta ditt jobb, till en ännu lägre lön. Så om du inte är nöjd anställer de bara någon annan. Det är den smärtsamma sanningen, säger Ryan.

De flesta av de intervjuade har inte velat ha med sitt efternamn i tidningen av rädsla för att bli deporterade.

Publicerad Uppdaterad
23 timmar sedan
Under Arbetarens vinjett ”Röster från rörelserna” kan olika sociala rörelser informera om sin verksamhet och öppna för diskussion om skeenden i samhället. Foto: Ta tillbaka framtiden, Johan Nilsson/ TT. Montage: Arbetaren

Därför ställer vi oss bakom ungdoms­strejken

Den 20 november anordnas en internationell ungdomsstrejk, International Youth Strike, i över 25 länder. Sverige är ett av dem. ”Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för”, skriver representanter från Ta tillbaka framtiden.

Framtiden berövas oss alla av ett system som inte ser till människors behov utan endast till ett fåtals profiter. Med parollen ”fight for our future, not their wars” uppmanar student- och ungdomsorganisaioner över hela Europa till strejk fredagen den 20 november. I Umeå, Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund väntas walk outs och demonstrationer.

Ta tillbaka framtiden är bara en av många organisationer som ställt sig bakom Youth strike. Tillsammans med andra kräver vi fungerande skolor, sjukvård, välfärd och bostäder – inte mer krig eller fler vapen. Vi kräver klimaträttvisa och en rättvis omställning som inte lämnar någon bakom. Vi kräver internationell solidaritet och en värld där alla har makten att bestämma över sin framtid utan ockupation och koloniala övergrepp.

Kriserna som präglar vår samtid stannar inte vid landsgränser. Vi strejkar i solidaritet med de unga som i andra länder gått ut på gatan mot de orättvisor de utsätts för. Många av de som nu är ute på gatorna har precis upplevt en ofattbart varm sommar, och vet att det inte var den varmaste de kommer uppleva i sina liv.

En bättre framtid måste vara möjlig. Därför har vi ställt oss bakom den internationella ungdomsstrejken den 20 november. Gör det ni också!

Ta tillbaka framtiden

Demonstrationer i Sverige 20 november:

Umeå
16:00
Rådhustorget

Uppsala
12:00
Slottsbacken

Stockholm
15:00
Norra Bantorget

Göteborg
14:00 Walkout
14:30 Vasaplatsen

Lund
12:00
Stortorget

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Kollage: Bild på lokföraren Nino Mick, skärmdumpar från Järnvägssektioen om varsel och olaga avsked
Det var i onsdags förra veckan som fyra anställda vid SJ och SJ Götalandståg blev varslade. En av dem är lokföraren Nino Mick, som också skriver för Arbetaren. Foto: JiV av SAC, Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Varslet om avsked kom som total chock för de anställda

Tre tillsvidareanställda blev varslade om avsked, och en timanställd blev nekad fortsättning, i förra veckan vid SJ och SJ Götalandståg i Göteborg. De är alla med i den syndikalistiska Järnvägssektionen i Väst av SAC. Varslen ska ha skett efter en offentlig brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen.

Varslet meddelades den 11 november. De anställda kallades in på separata möten tillsammans sina fackliga ombud. Som enda anledning till avskeden angav SJ:s representanter händelser som ägde rum söndagen 1 november.

När Arbetaren pratar med en av de drabbade, den timanställda lokföraren Nino Mick som också är kulturskribent, berättar hen om vad som hände den dagen:

 – Vi hade en brevskrivningskampanj inför avtalsrörelsen där vi bad förbipasserande kollegor att formulera några rader om hur jobbet påverkar deras liv och vad som skulle kunnas göra för att göra jobbet bättre.

Breven skulle sedan skickas till vd:arna för SJ och SJ Götalandståg. Enligt Nino Mick förflöt workshoppen lugnt och trevligt med många bra samtal med kollegor i cirka en timme tills det dök upp en mellanchef som sa åt dem att avbryta allt och packa ihop. 

Sedan dök det upp ytterligare en chef.

Nino Mick berättar att det uppstod diskussioner mellan fackföreningsmedlemmarna och en av cheferna.

 – Från vår sida hävdade vi vår rätt att verka som fackförening enligt medbestämmandelagen. Medan mellanchefen hävdade att fackföreningen absolut inte fick vara i lokalen och dela ut information, säger Nino Mick.

Fackföreningen fortsatte att hävda sina rätt och fortsatte brevskrivningskampanjen.

Fick inga skriftliga varningar

Det är denna händelse som SJ anger som skäl för när de senare varslar om avsked.

Men ingen av de inblandade fick några skriftliga varningar efter händelsen och ingen av dem har heller några varningar från arbetsköparen sedan innan, enligt Nino Mick.

– Jag hade förberett mig på att det kanske skulle komma en skriftlig varning.

När de sedan blev varslade om avsked var det en total chock.

De tvingades lämna in sina passerkort och visades ut ur lokalerna.

Nu väntar fackliga överläggningar.

”Finns ingen rättvisa för den som kan köpa sig fri”

Varslen har föregåtts av flera konflikter mellan ledningen för SJ Götalandståg och den syndikalistiska Järnvägssektionen. I våras stämde Järnvägssektionen SJ Götalandståg för förhandlingsvägran och i en tidigare artikel i Arbetaren har facket anklagat SJ för att förhindra dem från att sprida facklig information.

Mycket talar för att facket kommer att stämma SJ Götalandståg för brott mot föreningsrätten enligt medbestämmandelagen och olaga avsked. Men en dom i Arbetsdomstolen kan i bästa fall bara konstatera att företaget gjort fel och utdöma skadestånd. Och vinner syndikalisterna kan företaget ändå köpa sig fria genom utköp av de anställda.

Samma dag som Nino Mick kom hem efter det sista mötet med SJ försökte hen berätta vad som skett för sina tonåriga bonusbarn.

 – Det är just det här med att försöka förklara rättvisa. Även om vi skulle vinna i arbetsdomstolen så får vi inte våra jobb tillbaka. Att den som har tillräckligt mycket pengar kan köpa sig fri från rättvisa.

För Nino Mick som var timanställd innebar varslet ett direkt avsked. Rent juridiskt innebär det att hen fick sin företrädesrätt till tillsvidareanställning nekad.

Nino Mick har jobbat inom järnvägen i nästan tio år. Först som tågvärd och sedan som lokförare med några perioder av uppehåll och tjänstledigt för att skriva.

För de tre tillsvidareanställda väntar nu en oviss period.

De är precis som Nino Mick avskurna från kommunikation med sina kollegor och de har inte rätt att vistas på arbetsplatsen. Nu väntar en facklig överläggning och om SJ inte ändrar sig så kvarstår varslet. Det kommer i så fall innebära att de tillsvidareanställda varken har rätt till uppsägningstid eller lön.

Järnvägsektionen i Väst meddelar på sin hemsida att de kommer ta fajten och att de hoppas att ”du vill fajtas med oss!”.

SJ hänvisar till ”beteende”

När Arbetaren frågar SJ om varslet svarar SJ:s presschef Niklas Ekström via mejl:

”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden. Det aktuella ärendet handlar inte om facklig tillhörighet, utan om ett beteende som vi bedömer inte är acceptabelt på vår arbetsplats. Alla medarbetare har rätt till en trygg arbetsmiljö, och som arbetsgivare har vi ett ansvar att agera.”

Men när Arbetaren ställer motfrågan vad det är för ”beteende” som SJ avser så upprepar Niklas Ekström bara svaret: ”Vi kan inte gå in på detaljer i pågående personalärenden.”

Järnvägssektionen uppger på sin hemsida att SJ vid varslen den 11 november ska ha sagt att det handlar om ett beteende under brevskrivningen den 1 november. Att det ska ha handlat om att syndikalisterna ”varit olydiga mot cheferna”, men att SJ:s representanter samtidigt inte velat berätta vad det är för uppmaningar syndikalisterna har brutit mot.

När Arbetaren frågar Nino Mick om vad ”beteendet” skulle kunna handla om, svarar hen:

– Ett ”beteende” som utgör laga grund för avsked skulle förstås vara något extremt hotfullt eller våldsamt som vi alla fyra skulle ha gjort. Men det vi faktiskt har gjort är att hålla en facklig brevskrivning på arbetsplatsen och inte gå när chefen sa åt oss att gå. Menar presschefen att vi har betett oss hotfullt? Inget hotfullt hände, och det vet alla som var där. Vi har inget emot att SJ går in på detaljer i våra personalärenden, tvärtom är det välkommet att de talar ur skägget om vad vi står anklagade för.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Det råder missförhållande på många av de gårdar som använder sig av utländska praktikanter. Foto: Anna Hållams /TT, Vendela Engström.

Vad ska jag säga till Migrations­verkets utredare?

Migrationsverket vill förstå hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. När både arbetsmarknadens parter och myndigheter misslyckas med att stoppa exploateringen krävs mer än enstaka ingripanden, skriver SAC:s migrantorganisatör Pelle Sunvisson.

Jag har blivit inbjuden till ett möte med Migrationsverket. De vill veta vad vi inom SAC och Solidariska lantarbetare vet om hur utländska praktikanter utnyttjas i det svenska jordbruket. Det är en kunskap som fler än svenska myndigheter bör ha tillgång till.

Uppläggen för exploatering ser olika ut, men det handlar om uteblivna ersättningar för övertid, obekväm arbetstid och semester, om oskäliga avdrag på lönen, avsaknad av utbildningsmoment och handledare och brott mot arbetstidslagen. Men också om omfattande brister i såväl boende- som arbetsmiljön, om gårdar som drivs nästan uteslutande av praktikanter, och ibland också om hot och övervakning.

För de enskilda praktikanterna handlar det om en ekonomisk förlust som kan räknas i sexsiffriga belopp, och om förluster i hälsa som är svårare att kvantifiera. Om begynnande förslitningsskador, stresskador och utbrändhet, kraftig viktnedgång och hjärtklappning. Om ångest och sömnförlust och om fysiska skador i olyckor som hade gått att förebygga.

Systemet missbrukas av många

Varje år beviljas några hundra uppehållstillstånd för praktikanter inom två olika program: JUF (Jordbrukare-Ungdomens Förbund) och Bixter. Och sammanlagt har 148 svenska lantbruk använt sig av systemet under de senaste sex åren. På tio av dem kan vi säga säkert att systemet har missbrukats på något eller alla de sätt som beskrivs ovan. (Sedan det här skrevs har det framkommit att systemet har missbrukats på ytterligare fem gårdar.)

Att det är missförhållanden hos sju procent av gårdarna låter kanske inte så farligt. Men det är inte främst mot det totala antalet gårdar jämförelsen ska göras. De tio gårdarna ska i stället ställas mot de två gårdar där vi kan vara hyfsat säkra på att systemet inte har missbrukats utanför lagens ramar.

Orsaken till att vi inte vet mer ligger hos arbetsköparna. Vem som har tillträde till en arbetsplats är strikt reglerat. Utan vare sig 
kollektivavtal eller medlemmar på en gård saknar vi grund för att gå in. Däremot borde det i teorin vara en enkel uppgift att söka upp praktikanterna i deras hem för att prata villkor och rättigheter. I praktiken är det nästintill omöjligt.

Praktikanterna får sitt boende anordnat av gårdarna. Boendet kan vara en barack inklämd mellan djurstallen eller ett rum i en villa flera kilometer från arbetsplatsen. Trots att gårdsägarna inte har någon rätt att begränsa sina hyresgästerna rätt till besök sker det gång på gång. Under en serie gårdsbesök nyligen möttes vi av polis och godsägarbeskedet att ”mina arbetare vill inte prata med er”.

Det krävs en maktanalys

Det finns förstås också annat som ekar statarsystem. De fasta och årslånga avtalen, att en del av lönen ges i form av boende och mat (på en gård rättfärdigade bonden de låga lönerna med att arbetarna fick dricka hur mycket mjölk de ville och äta av de kor som måste nödslaktas), det hårda arbetet och de dåliga boendena. Men till skillnad från i statarlängorna finns på dagens gårdar inga barn och bland praktikanterna inte heller några fruar eller äkta män. Det är ett uttryckligt krav att deltagare i JUF:s program varken har barn eller fasta förhållanden.

Liksom statarsamhället har också praktikantsystemet sina historiska rötter. Det var en gång tänkt att ge unga människor en möjlighet att skaffa sig värdefulla erfarenheter samtidigt som de upplever nya kulturer. Och så länge som praktikanterna kom från Norge, Danmark och Tyskland fungerade det säkert. Men precis som i andra frågor kopplade till migrantarbetare måste man förmå att göra en enkel maktanalys.

När praktikanterna kommer från Uganda, Filippinerna och Uzbekistan är det något annat än när de kommer från grannländerna. Skillnaden är inte främst en skillnad i kultur eller kunskap. Den avgörande skillnaden är de ekonomiska och migrationsrättsliga villkoren. Alla arbetsköpare har ett avgörande inflytande över sina anställdas arbetstid och inkomst. Arbetsköparna i praktikantsystemen har förutom det dessutom närmast total makt över de anställdas boende, fritid, rätt till information och möjlighet att få stanna i Sverige. För att en sån anställning inte ska övergå i exploatering krävs en exceptionell principfasthet. Och det är bara att konstatera att de allra flesta bönder inte är exceptionella.

Parterna förmår inte reglera systemet

Det går också att konstatera en rad andra saker:

• Även när alla regler efterföljs fungerar praktikantsystemet diskriminerande. Det gällande kollektivavtalet för svenska praktikanter ger en betydligt högre ingångslön och skarpare steg för lönehöjning. Det handlar om en lönedumpning i storleksordningen 30-40 procent för en praktik på ett år.

• JUF och Bixter kan inte tillåtas att själva administrera systemet. Vi ser hur praktikanter utan att få gehör gång på gång framför klagomål till sina respektive organisationer. JUF har varit ute på gårdar och i växthus där praktikanter månad efter månad arbetar över 300 timmar, där besprutning sker utan skyddsutrustning och där varken övertidsersättning eller OB betalas. Ändå har de inte upptäckt några missförhållanden. Korruption eller inkompetens blir mot den bakgrunden snarast en semantisk fråga.

• Parterna förmår uppenbarligen inte att själva reglera systemet. Gröna arbetsgivare tycks inte intresserade av att göra det och det 
kollektivavtalsbärande facket är bakbundet av sina egna beslut. När praktikanterna till slut vågar berätta om missförhållandenasätter interna regler för karens och retroaktiv reglering stopp. Att LO centralt gått med på att inte kräva in löneskulder äldre än två år blir i sammanhanget en gåva direkt till fuskarna.

• Inte heller staten förmår att reglera systemet. Det handlar såväl om hinder inbyggda i den svenska modellen som om resursbrist. Vi har exempel på gårdar där det har genomförts myndighetsgemensamma razzior, men där missförhållandena sen fortsatt som om inget hänt.

• En fackförening med några tusen medlemmar och en småbarnspappa som nyss blivit vald till migrantorganisatör utgör det största hotet mot den systematiska exploateringen. Det säger förstås något om potentialen i syndikalistisk organisering, men mest är det ett bevis på de enorma bristerna hos de institutioner som är tänkta att utgöra skyddsnät.

Inför ettårigt moratorium

Rekommendationen till Migrationsverket är därför att införa ett ettårigt moratorium på beslut om uppehållstillstånd för deltagande i praktik. På ett år borde inblandade parter kunna ge svar på hur de anser att exploatering ska förebyggas i framtiden och hur tidigare praktikanter ska kompenseras.

För gårdar som under tiden saknar arbetskraft finns alltid möjligheten att bjuda in tidigare praktikanter – jag har en mycket lång kontaktlista – att arbeta till vanliga löner och som vanliga anställda. LRF har genom ett intensivt lobbande redan fått igenom ett undantag i det annars höjda lönekravet för arbetstillstånd. Tänk om de hade använt samma kraft för att säkra schysta arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan

”Vi hoppas du vill fajtas med oss” skriver Järnvägssektionen i Väst av SAC. Foto: Wikipedia, Skärmdump. Montage: Arbetaren

Göteborg: Fyra fackligt aktiva syndikalister varslade om avsked

Fyra fackligt aktiva syndikalister blev under onsdagen varslade om avsked av SJ Götalandståg. Olaga avsked och föreningsrättskränkning, skriver facket om agerandet.

Det var under onsdagen som fyra fackligt aktiva syndikalister i Göteborg blev varslade om avsked av SJ Götalandståg.

Varslen ska ha skett i samband med att facket delade ut information om avtalsrörelsen i SJ:s lokaler och att fackföreningsmedlemmarna inte slutade när ledningen sa åt dem att sluta, skriver facket.

Fackföreningen Järnvägssektionen i Väst av SAC kallar agerandet olaga avsked och föreningsrättskränkning.

Arbetaren söker SJ Götalandståg AB.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
En historisk ägarkoncentration av medier sker i Sverige – samtidigt som det varnas för just det i hela Europa, skriver Amalthea Frantz, chefredaktör på tidningen Arbetaren. Foto: Johan Apel Röstlund, Christine Olsson / TT. Skärmdump: tidningen Journalisten, Skärmdump: Facebook

Amalthea Frantz:
Statliga mediestödet går till släkten Bonnier

Den politiska styrningen av medier ökar i Europa – samtidigt som medieägarna bli färre. I Sverige belönar man storägarna med statliga stöd. Bonniers delade nyligen ut en halv miljard till sina ägare. Och de stora medierna är påfallande ointresserade av att debattera situationen. 

Små, fristående nyhetstidningar har de senaste åren nekats mediestöd. Flera slogs ut ganska direkt: främst mindre tidningar med vänster- eller miljöprofil, men också ett par kristna och liberala.

Tidningen Arbetaren klarar sig just nu, även om vi redan har tvingats skära ner på antalet anställda. Men snart hotas även vår verksamhet på allvar.

Egentligen skulle jag vilja att tidningar som vår stolt kunde tacka nej till statligt stöd. Men när man jämför med vart det statliga stödet – alltså våra skattepengar – går, så blir det snabbt absurt. 

Över en miljard i vinst

Låt några enorma siffror sjunka in: 

Förra året fick Bonniers dagstidningar drygt 270 miljoner kronor i statligt mediestöd. Det motsvarar cirka en tredjedel av det totala mediestödet. Räknar man även in Gota Media och Erna Media, som Bonnier är delägare i, så går ungefär hälften av mediestödet dit. 

Samtidigt gjorde Bonnier News (som är en del av Bonnier Group) rekordvinst: drygt en miljard kronor.

Därefter delade Bonnierskoncernen ut nära en halv miljard till sina cirka 100 delägare. Man håller det inom familjen. Av privatpersonerna ligger dessa i topp: 72-årige Pontus Bonnier kunde förgylla pensionen med nära 25 miljoner. Lillebror Åke Bonnier, som är biskop, fick drygt 23. Till holdingbolaget Albert Bonnier AB, som ägs av samma personer som Bonnier Group, gick strax över 93 miljoner. 

Det här är egentligen inga nyheter, siffrorna har varit kända länge. Men den stora debatten uteblir. 

Ägarkoncentration, pengar och politik

Facktidningen Journalisten har just gjort en gedigen sammanställning om bland annat lokaljournalistiken, som det förändrade mediestödet skulle gynna, och om varför företag får dela ut så stora vinster och ändå ta emot statligt stöd.

Stöd till levande lokaljournalistik är viktigt. Men flera av Bonniers lokaltidningar går med överskott, och de riktigt stora vinsterna dras in av Dagens Nyheter och Dagens Industri, säger Jonas Ohlsson, föreståndare för medieinstitutet Nordicom vid Göteborgs universitet.

Både han och Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert tror att flera lokaltidningar hade lagts ner de senaste åren – om de inte hade köpts upp av Bonnierskoncernen. ”Från att nästan inte ha ägt några lokaltidningar alls äger man i dag halva lokaltidningssverige. En sådan koncentration av titlar till en enda ägare saknar motstycke i svensk historia”, säger Jonas Olhsson i artikeln.

Det var just det, ja. Ägarkoncentrationen. I slutänden är pengarna tätt sammanlänkade med politik. I Journalistens granskning står Jan Scherman, publicist och tidigare TV4-chef, för den kritiska rösten. Han påminner om hur han en gång blev uppmanad av medlem i familjen Bonnier, som då ägde TV4, att stoppa ett reportage om drottningens pappas nazistiska engagemang. Scherman sammanfattar: ”Jag tycker att det är både oroväckande och oerhört märkligt att vi i Sverige inte har en diskussion om medieägandet. Det räcker att titta ut över USA för att se vilka konsekvenser ett koncentrerat medieägande kan få.”

Vi kan titta närmare än USA för att hitta skräckexempel. EU har nyligen infört en så kallad mediefrihetsförordning – eftersom det behövs. 

Hög risk i samtliga EU-länder

I somras kom en ny viktig mätning av mediers mångfald och frihet. Vartenda EU-land löper hög risk för ägarkoncentration i mediebranschen. Ganska många känner nog till situationen i Ungern, där regeringen under Viktor Orbán i princip kontrollerade medierna mellan 2010 och 2026. Samtidigt ägs nästan alla privata medier av ett fåtal miljardärer i exempelvis Frankrike. Och i Italien minskar pressfriheten, bland annat med politiska så kallade munkavlelagar.

Rapporten slår också fast att politikers inflytande över medier ökar i EU. Just i Sverige bedöms denna risk vara låg, än så länge. Men risken för ägarkoncentration i Sverige är hög. Och sambandet mellan hög ägarkoncentration och ökad risk för politisk påverkan har varit tydlig i många länder.

Jan Scherman säger till Journalisten att han ”försökt föra den här diskussionen i decennier, men på något sätt avvisas den hela tiden. Man kommer med naiva motargument som att i Sverige har vi upplysta medieägare som inte lägger sig i eller att i Sverige har vi ett system som innebär att ägarmakten är åtskild från det publicistiska ansvaret.”

Här kan säkert finnas en del svensk naivitet. Blandad med självgodhet. Och förstås kallt beräknande – det går ju utmärkt att tala vackert om pressfrihet och samtidigt äga stora delar av pressen, plus få skattepengar.

De som har får mer

När annonsmarknaden tappat har europeiska medier blivit mer beroende av statliga annonser. Eller andra statliga stöd. Just statliga annonsintäkter måste nu börja redovisas öppet av medier i EU. Andra finansiärer kan fortfarande hållas hemliga. 

Vi på Arbetaren har inget att dölja. När övergångsstödet från Mediemyndigheten tar slut kommer våra pengar uteslutande från våra prenumeranter, medan vår ägare, fackföreningen SAC Syndikalisterna, skjuter till det de kan. Inga miljardärer vill sponsra våra perspektiv. Med små, krympande resurser gör vi allt vi kan för att lyfta röster som annars inte hörs. Rapportera om underbetalda eller arbetslösa, om utsatta och kämpande människor.

Samtidigt går Sveriges statliga mediestöd till dem som redan har.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fackföreningar och bostadsaktivister blockerar vägar under den stora generalstrejken i Spanien
I bland annat Pamplona blockeras vägar när fackföreningar och bostadsrättsaktivister gått samman i de gemensamma protesterna. Foto: Miguel Oses/TT

Miljontals ilskna spanjorer i historisk generalstrejk

Fabriker, butiker och kollektivtrafik. Stora delar av Spanien står i dag stilla när miljontals arbetare gått ut i en generalstrejk mot den omfattande bostadskrisen i landet.

Strejken, utlyst av bland annat syndikalistiska CGT och CNT, där de två dominerande fackförbunden UGT och CCOO snabbt anslöt sig, kommer efter en höst av omfattande protester i ett Spanien som kokar av ilska över den omfattande bostadskrisen. 

Frågan om kraftigt höjda hyror har dominerat den politiska dagordningen i landet den senaste tiden och har bland annat fått premiärminister Pedro Sánchez att utlysa nyval den 29 november.

Under onsdagsmorgonen stannade därför stora delar av landet när miljontals anställda lade ner sina arbeten under huvudparollen ”Löner, bostäder, priser”. 

På sina håll har vägblockader satts upp av strejkande som gått samman med bostadsaktivister. Enligt den amerikanska tv-kanalen ABC News har även strejkvakter drabbat samman med polis vid en gigantisk grossistmarknad i utkanten av Madrid.

Polis mötte demonstranter med tårgas på gatorna i Madrid under den omfattande strejken. Foto: Francisco Seco/TT

Enligt uppgifter från facken så deltar omkring 90 procent av arbetarna inom bilindustrin och den betydelsefulla hamnsektorn i landet. Även inom andra stora branscher rapporteras deltagandet vara högt och generalstrejken beskrivs som historisk och den mest omfattande på 14 år.

– Vi kommer inte att sluta förrän vi har förändrat landets bostadsmodell från grunden, så att bostäderna finns till för att bo i och inte bara för en minoritet, sade en talesperson för hyresgästförbundet i Madrid till Reuters när strejken inleddes vid midnatt.

Redan imorgon torsdag kommer den sittande vänsterregeringen med Pedro Sánchez i spetsen att försöka få igenom två bostadsdekret i parlamentet som tidigare röstats ned.

Nyval den 29 november

Samtidigt har partiet Sumar, som också ingår i koalitionsregeringen, gett de strejkande fullt stöd. 

– Vänstern behöver att landets arbetare mobiliserar sig. Rättigheter vinns först ute på gatorna och därefter i de politiska institutionerna, sade Sumars talesperson Verónica Martínez nyligen i ett uttalande.

Från högerhåll har dock facken kritiserats och anklagas bland annat för att ägna sig åt ”politiskt spel för att hjälpa regeringen att behålla makten” vid det kommande valet.

– Det här är ingen generalstrejk, det är en valstrejk, sade Partido Populars talesperson Miguel Tellado i tisdags.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer, med start hösten 2027, att få sex timmars arbetsdag under resten av mandatperioden.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad