I mitten av oktober gick 100 städare i Lanzhou i västra Kina ut i strejk, och anklagade kommunen för att betala dem och deras kollegor 360 yuan (ungefär lika mycket i svenska kronor) i månaden istället för de 430 yuan som minimilönen ligger på. Det anmärkningsvärda är inte strejken i sig, utan att den inte slogs ned av polis och att den och de bakomliggande missförhållandena tämligen utförligt rapporterades av den statliga nyhetsbyrån Xinhua – otänkbart för bara några år sedan.
Den senaste tiden har det förts en öppen diskussion inom kommunistpartiets ledning och bland regeringstrogna intellektuella i Kina om de vidgande klassklyftorna och de sociala problemen i landet. Det blir hela tiden fler protester både i städerna och på landsbygden och man oroar sig för att landets stabilitet och kommunistpartiets styre i framtiden kan hotas.
Ett av de första konkreta resultaten av denna debatt är den nya arbetslagstiftningen, som föreslogs i våras och som skulle ”slå ned på slavfabriker och skydda arbetares rättigheter genom att ge fackföreningar verklig makt för första gången sedan marknadsekonomi återinfördes på 1980-talet”, konstaterar New York Times (det är dock den statligt sanktionerade fackföreningen detta gäller).
Lagförslaget innebär bland annat att alla anställningsavtal måste ha lönenivåer, grundläggande arbetsvillkoroch anställningens längd inskrivna. En viss rätt till avgångsvederlag vid uppsägningar skulle också införas – idag får avskedade ofta inte ens ut innestående löner.
Journalisten Jonathan Tasini påpekar i amerikanska Huffington Post att ”alla arbetslagar i Kina måste ses med betydande skepsis eftersom de fortfarande skulle administreras av en auktoritär och godtycklig regim”. Samtidigt, om den nya lagen härör ur en genuin oro för uppror, är det rimligt att tänka sig att centralregeringen också kommer att åtminstone göra ett genuint försök att få de lokala byråkratierna att genomdriva den.
De transnationella storföretag som investerat i landet tycks åtminstone ta lagförslaget på allvar. I en ny rapport från tankesmedjan Global Labour Strategies avslöjas att ”globala storföretag… lobbar aktivt mot den nya lagstiftningen. De hotar också med att utländska företag kommer att dra sig ur landet om den genomförs.” Motståndet kanaliseras genom ”tre tunga organisationer som representerar utländska investerare: USA:s handelskammare i Shanghai, det Amerikansk-kinesiska handelsrådet, och den Europeiska handelskammaren i Kina.” Global Labour Strategies baserar slutsatserna i rapporten på bland annat organisationernas officiella remissvar till den kinesiska regeringen. Bland Europeiska handelskammarens 25 ”Corporate sponsors”, som därmed samtidigt ingår i organisationens ”advisory board”, återfinns bland annat Astrazeneca, ABB, Nokia och Ericsson.
– Bara för att vi är medlemmar i Europeiska handelskammaren innebär inte det att vi skriver under på alla deras förslag, säger Åse Lindeskog från Ericssons presstjänst.
Men hon kan inte svara på om Ericsson gjort något för att markera oenighet med handelskammaren och i så fall vad.
Jonathan Tasini konstaterar att den grundläggande orsaken till det omdebatterade amerikanska handelsunderskottet mot Kina är ”att den kinesiska regimen artificiellt håller alla löner nere med ett system som kontrollerar var människor kan arbeta, och skoningslöst fängslar och torterar människor som försöker organisera verkliga fackföreningar eller strejka.” Detta är anledningen till att exempelvis Wal-mart kan spara 10–20 procent årligen genom att lägga sina globala beställningar i Kina och att företag flyttar sin produktion dit från USA och andra västländer, skriver han.
”I en tid när Kina utövar en växande påverkan på den globala ekonomin, så är alla försök att förbättra villkoren för kinesiska arbetare av fundamental betydelse för arbetare överallt… för att göra motstånd mot en kapplöpning mot botten som hotar att dra ned löner och förhållanden över hela världen ned till de sämst skyddades nivå”, analyserar Global Labour Strategies i rapporten.
