Ledare

Vital kamp i motvind

Den borgerliga regeringens budgetproposition av i måndags visar på att det fortfarande finns behov av en radikal, medlemsstyrd fackförening. Om det i ett femtontal år blåst åtminstone styv kuling på arbetsmarknaden, kommer vindhastigheterna snart uppnå full storm. Rakt i ansiktet på arbetarklassen. Detta sagt med anledning av att SAC Syndikalisternas kongress i Luleå inleds på […]

Den borgerliga regeringens budgetproposition av i måndags visar på att det fortfarande finns behov av en radikal, medlemsstyrd fackförening. Om det i ett femtontal år blåst åtminstone styv kuling på arbetsmarknaden, kommer vindhastigheterna snart uppnå full storm. Rakt i ansiktet på arbetarklassen.

Detta sagt med anledning av att SAC Syndikalisternas kongress i Luleå inleds på fredag. Som framkom redan i förra veckans Arbetaren har utvecklingen i SAC den senaste kongressperioden varit paradoxal: Å ena sidan relativt många och framgångsrika fackliga strider, ofta drivna av unga aktivister på väg att utveckla nya eller nygamla metoder. Å andra sidan en centralorganisation nära haveriets gräns, med en sörja av personkonflikter, maktkamp och avhopp.

Det första är förstås det största. Jag roade mig med att gå igenom alla de konflikter som Arbetaren sammanfattade förra veckan – det är ingen fullständig och vetenskaplig studie, men något säger det väl. Exempelvis att Stockholmstrakten står för över hälften av de varslade konflikterna, varav Postsyndikatet – som väl inte får sägas tillhöra det ”unga gardet” – ledde konfliktligan.

Man kan skönja två huvudlinjer i SAC:s fackliga utveckling, en ”aktivistisk” och en ”organisationell”. I det förstnämnda fallet omfattar primärkonflikten ofta bara en eller ett fåtal medlemmar, vilket kompenseras av många solidariska kamrater och ofta spektakulära metoder som blockader och flygbladsutdelningar. Inte sällan leder de till positiva resultat, ibland till utköp eller mindre bra uppgörelser.

Den organisationella linjen drivs främst av större sektioner på arbetsplatser, som ofta valt att först organisera sig och sedan ta konflikter. Postsektionerna och tunnelbanesektionen får väl räknas dit. Dessa har haft en tendens att ge sig in i mer symboliska eller politiska konflikter, vilket skapar svårmätbara resultat. Men genom att visa sin styrka kan man anta att de har större kraft vid förhandlingar och därmed mer sällan behöver tillgripa konfliktvapnet.

Många konflikter rör sig i gränslandet däremellan – där finns både en organisatorisk och en aktivistisk ambition. Det finns givetvis ingen motsättning därmellan, de väljs utifrån läge och situation. Det är dock viktigt att komma ihåg att det naturligtvis är bättre att medlemmar är kvar på sina jobb och bygger en organisatorisk styrka än att de får sparken, tar strid och får ett bättre avgångsvederlag. Men ibland är det det bästa man kan uppnå.

På det hela taget är ändå SAC:s fackliga utveckling mer vital än på mycket länge.

Men detta skyms alltså delvis av de interna konflikterna. Jag ska inte grotta ner mig i dem här, men jag önskar att kongressen är klok nog att tillåta sig att göra det och vara självkritisk, förlåtande och samtidigt framåtblickande. Det är uppenbart att alla ”sidor” har gjort fel. Min oro gäller att majoriteten – vilken det än blir – inte förmår se detta, och att vi kommer ut på andra sidan kongressen som en smalare organisation. SAC:s problem är knappast att vi är för många.

Här måste finnas plats för både superaktivister och medlemmar som av olika skäl är passiva. Då krävs både utrymme för självverksamhet och en kompetent ombudsmannakår. Det måste vara högt i tak för intressen och ståndpunkter. Den fackliga reorganiseringen, som de allra flesta är positiva till, får inte bli en facklig inskränkthet, där bara en linje gäller.

Den nya regeringspolitiken ställer dessutom stora krav på kongressen. Organisatoriskt akut är frågan vad som händer med medlemsavgifterna nu när avdragsrätten avskaffas och a-kassan ska bli mer självförsörjande, och hur det påverkar medlemsantal och värvningsstrategi? Politiskt mest akut är frågan om regeringens attacker mot de arbetslösa, som förmodligen inte framgångsrikt kan bekämpas med enbart facklig basverksamhet.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984