xx

Kvinnor får skydda varandra

I denna samtidens anda där ordet ”ny” gärna sätts framför saker som ideologiskt är lika gammalt som feodaltidens härskande strukturer, är det extra viktigt att inte förblindas av detta ”ny”. Speciellt i tider när någons traditionellt miljövänliga mamma röstar på alliansen med motiveringen att det behövs någonting nytt. Och när någons kusin nu matas med […]

I denna samtidens anda där ordet ”ny” gärna sätts framför saker som ideologiskt är lika gammalt som feodaltidens härskande strukturer, är det extra viktigt att inte förblindas av detta ”ny”. Speciellt i tider när någons traditionellt miljövänliga mamma röstar på alliansen med motiveringen att det behövs någonting nytt. Och när någons kusin nu matas med sond för att hon försökte bygga sig en ny kropp à la vilket recept som helst i nutida media.
Motsatsen mot ny behöver inte vara konservatism eller en tårögd blick på 1970-talet. Det kan vara att ha lärt sig från upplevelser, vittnesmål och visdomar om vad som fungerar och vad som gynnar vem.

Den senaste veckan har gått åt till att leta en lägenhet här i Berlin. I annons efter annons beskrivs sju- och åttarummare, oftast hus, till vilka det letas efter en kvinnlig hyresgäst. De kallas kvinnohus. Det som vi hemma i Sverige associerar med statligt sponsrade verksamheter, eller interna kvinnokollektiv för politiskt radikala, är här bara ytterligare en boendeform.
Förra helgen var det stödfest för ett av dessa kvinnohus. Av en händelse hamnade jag där och sprang på en av kvinnorna som bodde i huset, som någon bostadspamp nu vill köpa upp och göra ”riktiga” lägenheter av. ”Idag är man utsatt när man kommer hem själv om natten till sin etta. Vem håller reda på om jag kommer hem alls, eller hur jag mår? Kvinnohus är allt annat än en romantisering av 1970-talet och kollektivboendet. Det är snarare ett måste i en tid som denna – en smart lösning på en hård tillvaro. Om vi inte tar hand om varandra, vem gör det då?”, sade hon.

Husen startades på 1980-talet som lesbiska/politiska kollektiv för likatänkande men har idag utvecklats till ett boende för alla sorters kvinnor. I vissa kan det röra sig om att bara dela en stor trädgård, och i andra fall är allt från mat till hyra ett gemensamt projekt.
I förra numret av Arbetaren kunde man läsa om Nettan Riipinen som har startat den första kvinnojouren för missbrukande kvinnor som utsätts för våld. Hennes åsikt var att det ses som en del av ”missbruksvärlden” att få ta lite stryk men att detta var en både dålig och farlig iakttagelse. Hon har själv levt som missbrukare, kommit ur det och med det i bagaget valt att ta hand om andra kvinnor i samma situation. Det finns många exempel vi kan låta oss inspireras av, huvudsaken är att vi prioriterar det på vår personliga och kollektiva dagordning.

När jag lämnar denna stad ska jag definitivt se över möjligheten att efterapa berlinskornas utmärkta idé. På dörrmattan till mitt framtida kvinnohus ska den amerikanska konstnärinnan Jenny Holtzers citat vara målat i en fluorescerande färg: ”Men don’t protect you anymore!”

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984