För tre år sedan träffade jag Anneli Jordahl på Bokmässan i Göteborg. När vi sågs hade hon nyss klivit av tåget och jag minns hur hon såg nästan förskrämd ut över all uppmärksamhet där hon liksom hukade bakom ett glas vin på andra sidan bordet.
Hennes bok Klass – är du fin nog hade nyligen gjort succé i recensionskadern och det är ingen överdrift att säga att hon var den bokmässans stora sensation. Anneli Jordahl var författaren alla drog i och böckerna sålde slut redan första dagen.
När vi ses igen hemma hos henne i Bagarmossen utanför Stockholm har mycket hänt. Efter en kort renässans för klassbegreppet i mainstream-media har det återigen förpassats bort. När Anneli Jordahls bok Var kommer du ifrån? – en samling krönikor, essäer och intervjuer – behandlades på kultursidorna var mottagandet inte lika översvallande. De flesta var positiva, men en del recensenter talade om hennes ”besatthet av medelklassen”, frågade sig varför hon var så ängslig och varför hon skämdes. En uttalat socialdemokratisk recensent satsade hela sitt utrymme på att uppmana Anneli Jordahl att ”skita i medelklassen”.
– Det är otroligt tanklöst att säga så, särskilt om man är socialdemokrat. Det är okunnigt och lite dumt. Hur ska en person från arbetarklassen som börjar på universitetet klara sig om inte han eller hon anammar medelklassens koder och språk? Jag tror en orsak till okunnigheten är den socialdemokratiska hjärntvätten: ”Vi är ett folk, och alla har samma värde. Det finns inget klassamhälle, det finns ett folkhem där alla har samma chans.”
Det där med din förmodade besatthet av medelklassen tycker jag är nästan ännu konstigare. När jag läste boken slogs jag snarare av hur besatt du varit av alla de andra, kåkfararna, arbetarförfattarna och de som sliter i vardagens skymundan.
– Ja, faktiskt tror jag att just den recensenten inte ens läste boken, utan baserade sin recension på Klass – är du fin nog?. Och jag skäms inte alls, tvärtom. ”Klass” är en uppväxtskildring, i takt med att jag blivit äldre och jobbat mycket har självförtroendet vuxit.
Boken om Elsie Johansson, Att besegra fru J, är en blandning av biografi, essäbok och litteraturhistoria. Den kom ut strax efter Var kommer du ifrån? och fick ett mycket bättre mottagande. Anneli Jordahl berättar att hon valde att skriva om just Elsie Johansson eftersom hon ville gå vidare med klassproblematiken, koncentrera sig på folkhemsbygget och samtidigt ägna sig åt litteratur som är hennes specialämne.
– Jag ville försöka ta reda på vad det var som gjorde att de lägre klasserna i Sverige fick det så pass mycket bättre under en viss period, säger hon.
Att Elsie Johanssons böcker dessutom är självbiografiska, till exempel den mest berömda och lästa trilogin om fattigflickan Nancys väg från torparstugan till folkhemstryggheten, gjorde henne till ett enkelt val.
– Det finns en dold kvinnohistoria i hennes böcker, det är ett tacksamt tema att lyfta fram i en bok om folkhemmet. Kvinnor har spelat en mycket, mycket viktig roll i folkhemsbygget, men deras arbete har alltid varit nedvärderat och förbisett, säger hon och nämner postanställda kvinnor som Elsie Johansson. De utförde avancerade arbetsuppgifter och genomgick hårda interna utbildningar.
Eller som Anneli Jordahls egen mamma som arbetade som kokerska innan hon blev förtidspensionär.
– Som kokerska ska man planera inköp, hålla budget och sätta ihop en matsedel. Det är som att driva restaurang – men uselt betalt och ringaktat.
Hur mår arbetarklassen idag, efter folkhemmet?
– Jag är inte den bästa att svara på det, i och med att jag lever ett medelklassliv. Alla mina vänner är antingen studiekamrater eller folk jag har jobbat med, så jag har heller inga återvändanden att göra.
Hur mår medelklassen, då?
– Medelklassen är ängslig och orolig. Den har mycket dåliga insikter i hur bra den faktiskt har det. Det är mycket terapi över medelklassen. Jag tror att terapi är nyckelordet. Arbetarklassen har inte tid att gå i terapi, de är upptagna med att arbeta, säger hon och skyndar sig att tillägga att det för allt i världen inte är något fel på terapi, att det tvärtom vad många – särskilt inom arbetarklassen – hävdar kan vara mycket bra och nyttigt.
Min erfarenhet är att det är väldigt svårt att tala om klass med dem som själva kommer från medelklassen. Antingen ställer de sig helt oförstående eller också blir de arga, typ ”min pappa hade det minsann inte så lätt han heller”. Är det möjligt att ens prata om klass med medelklassen?
– Det är svårt. Jag har med tiden förstått att man måste ha egna erfarenheter, eller en partner eller nära vän – annars förstår man inte.
– Det jag tycker är intressant är det jag råkade ut för när kända feminister recenserade Klass-boken. De använde en väldigt försmädlig ton och kallade mig ”överdriven”. Det är precis samma sak som feminister och kvinnor fått höra av patriarkala män genom alla tider. Det är intressant att de inte förstår att det underläge man befinner sig i – oavsett om det är kön, klass eller etnicitet – är helt besläktade. Att mekanismerna som får en att slå i glastaket eftersom man inte har det rätta kontaktnätet eller kan alla koder är desamma.
Förutom boken om Elsie Johansson och Var kommer du ifrån? medverkar Anneli Jordahl i antologin Tala om klass, som släpps i slutet av september. Där medverkar kända och okända kvinnor med rötter i arbetarklassen, bland andra Tiina Rosenberg, Lo Kauppi och Gudrun Schyman. Anneli Jordahls bidrag är en novell om prestationsångest, den som många kvinnor lider av och som de som kommer från arbetarhem måste slåss mot dubbelt upp.
– Det är en berättelse om att leva med en inre granskningsnämd och en arg majorska som säger att man inte duger.
Anneli Jordahl skrattar till där hon sitter i soffan, den röda inne-träskon vippar upp och ner på foten.
– Den här boken kommer verkligen att bli spiken i klass-kistan. ”Fy fan, vad tjatigt, fy fan vad tjatigt! Bara en massa kvinnor som skriver om sin klassbakgrund”. Men faktiskt är det här den allra första boken i sitt slag. Att tala om klass är ett manligt privilegium i det här landet.
