:
Debatt, nej tack

Att även låta sina meningsmotståndare komma till tals är en journalistisk grundprincip. Arbetaren riktar ofta frågor – kritiska – till personer vars åsikter vi på intet sätt delar. Men när det kommer till människor som inte alls delar demokratiska grundvärderingar, som högerextremister, finns sällan anledning att ge dem den uppmärksamheten. Vi kan och bör granska […]

Att även låta sina meningsmotståndare komma till tals är en journalistisk grundprincip. Arbetaren riktar ofta frågor – kritiska – till personer vars åsikter vi på intet sätt delar. Men när det kommer till människor som inte alls delar demokratiska grundvärderingar, som högerextremister, finns sällan anledning att ge dem den uppmärksamheten.
Vi kan och bör granska deras organisation, avslöja deras förehavanden och kritisera deras uppsåt. Men att ge dem utrymme att själva presentera sina analyser är i de flesta fall att flytta debatten för många steg bakåt, och samtidigt ge dem en arena som riskerar att leda till att de stärker sin position.
Aftonbladet gör en annan bedömning. En artikelserie i förra veckan har rubriker som ”Kalla oss inte rasister”, ”Emma 22: Därför är jag Sverigedemokrat” och ”Jag vill stoppa all invandring”. I den låter de Sverigedemokrater komma till tals i helsidesuppslag. Känslan som förmedlas är att de är ganska ”vanliga” ungdomar. Vilket blir absurt med tanke på att de företräder ett rasistiskt parti, som dessutom huserar en mängd nazistiska sympatisörer.

När SVT:s Debatt i november förra året bjöd in Sverigedemokraterna till studion ställde folkpartiets partiledare Lars Leijonborg upp som motdebattör. Han säger att han inte räds debatten med de högerextrema, han vill vinna den! Det kan låta sympatiskt men är en vansklig taktik, för han låter därmed Sverigedemokraterna sätta dagordningen för hur invandringspolitiken ska diskuteras. Just det visar erfarenheter från Danmark och Frankrike. I båda länderna tog de politiska motståndarna till Dansk Folkeparti respektive Front National debatten. Vilket ledde till att frågan om invandringens vara eller inte vara fick oproportionerligt stort utrymme i valrörelsen. De högerextremas rasistiska grundsyn blev utgångspunkten för diskussionen – vilket snarare skapar främlingsfientlighet än bemöter den. Samtidigt hamnar viktiga valfrågor om arbete och ekonomisk fördelning i skymundan. Vem vann på det? Just det, de högerextrema.

I det svenska valet 2002 fick Sverigedemokraterna 1,4 procent i riksdagsvalet och 49 kommunala mandat. På riksplanet innebar det att partiet fyrdubblade sitt stöd sedan 1988 – men att det fortfarande har ett svagt väljarstöd.
I vissa kommuner är situationen annorlunda.
Om företrädare för lokala politiska partier väljer att bemöta de högerextremas argument och låta dem delta i debatten där, kan det vara vettigt. De har redan en maktposition, de har pengar att bedriva
valrörelse för (förra årets valframgångar gav sammanlagt åtta miljoner kronor i statligt stöd till Sverigedemokraterna, visar en granskning Arbetaren gjorde efter valet) men de har framför allt ett mätbart folkligt stöd. Att vända dem ryggen där kan uppfattas som att de etablerade partierna lägger locket på känsliga frågor, och vändas till de högerextremas fördel.

Oavsett vilket stöd de högerextrema får på nationell nivå i aktuella opinionsmätningar och vad det beror på (se nyhetsartikel, sidan 4) står de för så odemokratiska värderingar att det är rimligt att utestänga dem från den allmänna debatten i valrörelsen. Den lärdomen bör vi dra av Danmark och Frankrike.

Publicerad
8 timmar sedan

Ivan Semenov:
Трудовые права на грани: как ”читеры” меняют рынок труда в Швеции

Условия труда в Швеции становятся все более похожими на условия труда в Восточной Европе, считает Иван Семенов, строитель из Украины и член правления организации Solidarity Builders, у которого есть предложения, как обратить эту тенденцию вспять.

Концепция «правила молнии» в дорожном движении, когда водители из двух потоков чередуются по очереди, служит ярким примером того, как соблюдение общих правил может принести выгоду всем. Если каждый следует порядку, движение становится более плавным и справедливым. Но стоит лишь одному водителю проскочить без очереди, как вся система начинает давать сбои. К сожалению, подобное явление мы всё чаще наблюдаем на рынке труда в Швеции, особенно в таких секторах, как доставка, уборка, рестораны и строительство.

Ведя блог в TikTok, посвящённый правам работников, я недавно задал вопрос своим подписчикам о том, как они видят ситуацию на рынке труда. Ответы оказались тревожными и ярко показывают тенденции, происходящие в этих отраслях:

Olena: ”Моя подруга работает в фирме по уборке. Контракта ей не дают, коллективного договора нет, а платят копейки. Все работают на износ.”

● Euroworldchannel: ”В строительной отрасли это уже стало нормой. Могу назвать множество таких фирм!”

● Andrey: ”С этим нужно что-то делать. Люди работают за копейки, сам так шесть лет вкалывал.”

● Liliana: ”Это уже касается и стройки, и уборки.”

JurisM: ”Я работал в Германии, а теперь в Швеции, и могу сказать, что некоторые фирмы делают всё, чтобы сэкономить на работниках. Им наплевать на будущее страны.”

Roman: ”Это уже случилось в Польше и Чехии. Ничего нового.”

Эти комментарии подтверждают общую тенденцию: недобросовестные фирмы, стремясь к максимальной экономии, не соблюдают трудовые стандарты и законодательство, что приводит к ухудшению условий труда для всех. В результате даже те работодатели, которые хотели бы действовать по правилам, вынуждены снижать зарплаты и ухудшать условия, чтобы оставаться конкурентоспособными.

Мы уже видели подобное нвпример в Польше. Когда условия труда ухудшились, многие местные работники начали массово уезжать в Германию, Великобританию и страны Северной Европы, где условия были лучше. Вполне вероятно, что в Швеции может произойти то же самое, если ситуацию не изменить. интересно куда в этом случае будут эмигрировать шведские рабочие

В решении этой проблемы важнейшую роль могут сыграть профсоюзы. Они остаются одним из немногих барьеров, способных остановить дальнейшее ухудшение условий труда. Укрепление профсоюзных организаций и их поддержка могут помочь вернуть баланс между интересами бизнеса и правами работников. Профсоюзы не только защищают права трудящихся, но и оказывают давление на компании, чтобы те соблюдали законы и обеспечивали справедливые условия труда.

Однако не только профсоюзы могут стать решением. Важно, чтобы сами работники знали свои права и умели организовываться на местах. Солидарность среди работников — это мощный инструмент. Работодателю гораздо сложнее игнорировать коллективные требования, чем одиночные голоса сотрудников.

Если следовать принципу «правила молнии», неважно, на каком автомобиле вы едете — будь то Ferrari за миллион долларов или старенький Ford за 10 000 крон, все продвигаются вперёд с одинаковой скоростью. Но в странах, где это правило не соблюдается, богатые и влиятельные легко прокладывают себе путь, в то время как остальные остаются позади.

Когда исчезает чувство общего блага и каждый пытается «проскочить» за счёт других, результатом становится хаос и ухудшение условий для всех. Точно так же, как в дорожном движении, в трудовых отношениях ключевым фактором является соблюдение справедливых правил для всех.

Для предотвращения дальнейшего разрушения рынка труда в Швеции необходимы системные меры. Это включает в себя укрепление профсоюзов, повышение осведомлённости работников о своих правах и ужесточение государственного контроля за соблюдением трудового законодательства. Но самое важное — это солидарность среди самих работников. Если каждый будет защищать не только свои права, но и поддерживать коллег, система снова станет справедливой и эффективной.

нам предстоит нелёгкий путь, но если начать действовать сейчас, можно избежать повторения негативного опыта других стран.

Publicerad Uppdaterad
8 timmar sedan
”Arbetarsolidaritet är ett kraftfullt verktyg”, skriver Ivan Semenov, och menar samtidigt att en förutsättning för det är att arbetarna själva känner till sina rättigheter och vet hur de kan organisera sig lokalt. Foto: Volodya Vagner, Yvonne Åsell/TT

Ivan Semenov:
Arbetsrätt på gränsen: Så förändrar ”fifflare” arbets­marknaden i Sverige

Arbetsvillkoren i Sverige börjar alltmer likna de i Östeuropa. Det menar Ivan Semenov, byggarbetare från Ukraina och styrelsemedlem i Solidariska byggare, som har förslag på vad som krävs för att vända utvecklingen.

Konceptet ”blixtlåsprincipen” i trafiken, där förare från två filer turas om att köra in i en gemensam fil, är ett tydligt exempel på hur respekten för gemensamma regler kan gynna alla. När alla följer principen blir trafiken smidigare och mer rättvis. Men så fort en bilist bryter mot ordningen och tränger sig före, börjar hela systemet krackelera.

Tyvärr ser vi något liknande ske på den svenska arbetsmarknaden, särskilt inom sektorer som leverans, städning, restaurang och bygg.

I min TikTok-kanal om arbetares rättigheter ställde jag nyligen en fråga till mina följare: Hur ser ni på den svenska arbetsmarknaden? Svaren är alarmerande och pekar på tydliga trender inom de nyss nämnda branscherna:

● Olena: ”Min vän arbetar för ett städföretag. Hon får inget kontrakt, inget kollektivavtal och hon får bara småpengar i lön. Alla jobbar stenhårt.”

● Euroworldchannel: ”Detta är redan normen inom byggbranschen. Jag kan räkna upp massor av sådana företag!”

● Andrey: ”Något måste göras. Folk arbetar för småpengar, jag arbetade själv så under sex år.”

● Liliana: ”Det gäller både bygg och städning.”

● JurisM: ”Jag har arbetat länge i Tyskland och nu i Sverige, och kan säga att vissa företag gör allt för att spara pengar på arbetare. De bryr sig inte om landets framtid.”

● Roman: ”Det här har redan hänt i Polen och Tjeckien. Det här är inget nytt”

Vinstmaximering leder till sämre arbetsvillkor

Dessa kommentarer bekräftar den oroande trenden: Företag som vill maximera sina vinster ignorerar rättigheter och lagar, vilket leder till försämrade arbetsvillkor för alla. Följden blir att de arbetsköpare som vill följa reglerna tvingas sänka lönerna och försämra villkoren för att kunna konkurrera.

Vi har redan sett detta hända i Polen. När arbetsvillkoren försämrades där valde många arbetare att migrera till länder som Tyskland, Storbritannien och norra Europa, där villkoren var bättre. Om utvecklingen fortsätter i samma riktning kan samma sak hända i Sverige. Då är frågan: Vart kommer svenska byggarbetare att flytta?

För att lösa det här problemet behöver vi ta flera viktiga steg. Först och främst kan fackföreningarna spela en avgörande roll för att skydda arbetarnas rättigheter. De pressar företagen att följa lagen och säkerställa rättvisa arbetsvillkor. Att stärka och stödja fackföreningarna kan återställa balansen mellan företagens intressen och arbetarnas rättigheter.

Men stärkta fackföreningar är inte den enda lösningen. Det är viktigt att arbetarna själva känner till sina rättigheter och vet hur de kan organisera sig lokalt. Arbetarsolidaritet är ett kraftfullt verktyg. Det är mycket svårare för en arbetsköpare att ignorera kollektiva krav än det är att ignorera de anställdas ensamma röster.

Det gemensamma bästa tjänar alla på

Om man följer ”blixtlåsprincipen” – oavsett om man kör en Ferrari för en miljon dollar eller en gammal Ford för 10 000 kronor – avancerar alla i samma hastighet. Men i länder där man inte respekterar denna regel tar sig de rika och mäktiga fram medan vi andra hamnar på efterkälken.

När känslan för det gemensamma bästa försvinner och alla försöker ”hoppa över” på andras bekostnad blir resultatet kaos och försämrade villkor för alla. Precis som i vägtrafiken är det viktigt att ha rättvisa regler på arbetsmarknaden.

Det krävs systematiska åtgärder för att förhindra ytterligare nedmontering av den svenska arbetsmarknaden. Det handlar bland annat om att stärka fackföreningarna, öka arbetarnas medvetenhet om sina rättigheter och att staten skärper kontroller av arbetsrättsliga regler.

Men det allra viktigaste är solidariteten mellan arbetarna själva. Om alla började försvara både sina egna och sina kollegors rättigheter kommer systemet att bli rättvist och effektivt igen.

Vi har en svår väg framför oss, men om vi börjar agera nu kan vi undvika att upprepa de negativa erfarenheterna från andra länder.

Ivan Semenov från Ukraina är byggnadsarbetare, sitter i styrelsen för facket Solidariska byggare och pratar arbetarrättigheter på ryska i egen kanal på YouTube och TikTok.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Det är dags att göra upp med myten om Sverige som biståndsland, anser debattören Elias Evergren. Foto: Pressbild Timbro

Benjamin Dousas bild stämmer inte överens med verkligheten  

Sverige skapar sin rikedom på bekostnad av de länder och människor vi utger oss för att hjälpa. Det är dags att göra upp med myten om Sverige som biståndsland, skriver Elias Efvergren i en debattartikel för Arbetaren.

“Sverige förblir ett av världens mest generösa biståndsländer även med den här sänkningen”, säger den nye biståndsministern Benjamin Dousa (M) under en presskonferens den 17 september. Det är dock inte bara Dousa som har en bild av Sverige som generös biståndsgivare – Sverige som biståndsland, kanske det mest generösa av alla – är en del av den svenska självbilden. 

Kolonialismen är ju över. Tiden då väst formellt ägde hela världen och använde kolonierna som resursbank för sitt eget ekonomiska välstånd har passerat. Visst, det är väl belagt att utsugningen av Indien var helt nödvändig för att stötta brittisk utveckling. Och visst, det är väl belagt att slaveriet var helt nödvändigt för att få i gång amerikansk kapitalism. Men nu. Nu består ju relationen med dessa länder av att vi i västvärlden ger bistånd och gör allt i vår makt för att de gamla kolonierna ska komma på fötter och lyckas få ordning på sina länder. Det kan vi väl ändå vara överens om?

Det svenska exemplet: H&M i Bangladesh

En som kanske lite ofrivilligt har förklarat hur relationen mellan väst och de forna kolonierna ser ut är Stephen Roach, före detta chef för storbanken Morgan Stanley’s Asian operations. Han menar att det centrala är att ”byta ut högavlönade arbetare här hemma mot likvärdig, lågavlönad arbetskraft utomlands”.

Roach fortsätter: “Företag måste vara obevekliga i sitt sökande efter effektiviseringar. Inte oväntat så är det primära fokuset för sådana insatser riktade mot arbete, som representerar huvuddelen av produktionskostnaderna i den utvecklade världen. Följaktligen har outsourcing som extraherar produkter från relativt sett lågavlönade arbetare i utvecklingsländer blivit en alltmer pressande överlevnadstaktik för företag i de utvecklade ekonomierna.”

Egentligen inget nytt, men avskalat och tydligt. Det handlar alltså om att ”extrahera produkter” (egentligen värde) från dåligt betalda arbetare i fattiga länder för att kunna klara konkurrensen mellan företag i väst.

Hur ser det ut i praktiken?

Ett konkret och svenskt exempel är H&M i Bangladesh. En undersökning av forskaren Tony Norfield, ”The China Price”, visar att av de 4,95 euro som är slutpriset för den skapade T-shirten så stannar 0,95 euro i Bangladesh, som sedan delas upp mellan fabriksägare, staten och arbetarna. Resten blir vinst för H&M (0,6 Euro per tröja) samt löner och skatter till det västland där varan säljs. 

Som vår frispråkige vän Roach nämnde ovan: Vi byter ut arbetskraft i väst mot lågavlönade i ”utvecklingsländer” för att extrahera produkter och därmed värde. Utvecklingsländer hamnar inom citationstecken för att allt de får möjlighet att utveckla är sina metoder att erbjuda arbetskraft till så låga omkostnader som möjligt för företagen i väst.

Superexploatering

En studie av Jason Hickel med flera i tidskriften Global Environmental Change visar att det globala nord sög upp tio tusen miljarder dollar från syd varje år mellan 1990 och 2015. Det överstiger världens totala bistånd 30 gånger om. 

Mycket av det ovan beskrivs ofta som superexploatering, det vill säga att arbetarna inte ens får tillräckligt mycket betalt för att reproducera sin arbetskraft, för att överleva.

En annan faktor som ytterligare spär på ett motsatt flöde av resurser jämfört med vad Dousa och en stor del av den västliga självbilden fantiserar om är något som Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken kallar primary income flows. Det handlar delvis om vinster från finansiella tillgångar utomlands men också räntor på lån – lån som ofta har tagits av icke folkvalda ledare.

Summan för detta flöde, det vill säga primary income flows, var år 2019 likvärdigt med 14 procent av BNP för G7-länderna. Resterande länder i G20 (det vill säga BRICS och några fler) motsvarade en förlust av motsvarande upp till 235 miljarder årligen enligt en studie av Carchedi och Roberts i tidskriften Historical Materialism.

Deras sammanställning av de olika faktorerna av flöden från det som Roach kallade utvecklingsländer var mer än deras årliga BNP-tillväxt. Så, återigen, vi kan kalla dem “utvecklingsländer” men för den förkrossande majoriteten av dem så tar de ledande ekonomierna deras tillväxt och förvandlar det till vinst för sina företag, till skolor för deras ungar, till gränskontroller etcetera. 

Dousas bild stämmer inte överens med verkligheten  

Hur ser det ut för lilla Sverige då?

År 2023 hade Sverige enligt Världsbanken 22 miljarder dollar i net primary income flow. År 2021 var vi dessutom världsledande per capita i den kategorin. Detta är vad vi samlar in totalt, inte bara från utvecklingsländer. Men som nämnt ovan har bara de dominerade 13 länderna i G20 en årlig förlorad inkomst på över 200 miljarder dollar till G7-länderna. Så även om Sverige inte hämtar sina pengar direkt från till exempel Bangladesh (det gör vi ju bevisligen också) så kommer vårt inflöde av pengar från lån, räntor och utlandsägt kapital från de andra imperialistiska länderna som är mer av de direkta indrivarna från syd. Det är också symptomatiskt för Sveriges roll i världen. Vi står inte i frontlinjen av utsugningen utan rider på de riktigt tunga internationella spelarna. Vi är som den riktigt osköna mobbaren som står bakom gruppens ledare och fnissar. För att analogin ska stämma hela vägen så får vi också en ”bästa-kompisen”-utmärkelse på skolavslutningen (som den neutrala världshjälparen, en bild som Dousa och Tidöpolarna i och för sig håller på att montera ner).

Sammantaget visar det sig, om man faktiskt följer pengarna och hur de strömmar mellan länder, att Sverige och västvärlden fortfarande, långt efter att den formella kolonialismen tog slut, skapar sin rikedom på bekostnad av de länder och människor vi nu ska sluta ”hjälpa”.

Dousas världsbild, liksom den svenska självbilden i stort, grundas i en känsla. Känslan av att vi i Sverige är generösa med hjälp- och bistånd. Den känslan stämmer inte överens med verkligheten.

I verkligheten är vi mobbarens kompis som tar emot sin del av den snodda veckopengen.

Elias Efvergren är statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Manifestation för de dödade barnen under Israels pågående krig i Gaza
Eva Lutz läser ur listan med namn på dödade barn i det pågående kriget. Situationen i Gaza, inte minst för de många barnen som befinner sig på flykt, beskrivs nu som "apokalyptisk" av en FN-chef som nyligen varit på plats. Foto: Jehad Alshrafi/TT och Johan Apel Röstlund

Manifestation för krigets dödade barn: ”Bakom varje namn fanns ett liv”

Den humanitära katastrofen i Gaza beskrivs som ”apokalyptisk” av bland annat FN-chefen Jonathan Crickx. Över 14 000 barn, troligen betydligt fler, har dödats under det senaste årets pågående krig och ingenting tyder i dagsläget på att situationen håller på att förändras. Under tisdagen pågår därför en manifestation i centrala Stockholm för att uppmana till ett omedelbart och varaktigt eldupphör.

Läs barnens namn står de med svarta bokstäver på den rödvita affischen som satts upp på en av betongpelarna vid Sergels torg mitt i centrala Stockholm.

Eva Lutz från Stockholms fredsförening lutar sig fram mot mikrofonen. Namn efter namn efter namn. Sex år, åtta, några månader gammal och många nyfödda. En tolvåring och någon strax under 15. 

Det är en outhärdlig lista av liv som knappt hann börja innan de släcktes som nu monotont läses upp den här gråmulna oktobermorgonen, drygt ett år efter den 7 oktober 2023.

På 12 månader har över 14 420 barn dödats i Gaza och på det ockuperade Västbanken, enligt organisationen Rädda barnen.

Betydligt fler saknas och många befarar därför att dödstalen i själva verket är avsevärt mycket högre. Omkring 19 000 barn ska också ha blivit föräldralösa i samband med Israels pågående bombningar av det stängda området där uppskattningsvis 1,9 miljoner människor befinner sig på flykt utan tillgång till allt från rent dricksvatten, mat eller fungerande sjukvård.

– Barn dör i tiotusental. Därför är vi tvungna göra det här. Vi borde egentligen skrika ut deras namn alla tillsammans, säger Eva Lutz när hon klivit ner från den lilla scenen där en annan uppläsare tagit vid.

”Bakom varje namn fanns ett liv”

Manifestationen, som arrangeras av bland annat Svenska freds, Amnesty, Palestinagrupperna och  nätverket Judisk Upprop, kräver ett omedelbart och varaktigt eldupphör, att humanitärt bistånd släpps in i Gaza och att de israeler som fortfarande hålls som gisslan av Hamas friges.

Fler namn ropas upp. Talarna avlöser varandra. Manifestationen pågår under hela dagen och folk på väg till och från jobbet stannar tyst upp och lyssnar. 

– Det är smärtsamt, säger Rebecka Lindholm Schulz som är sakkunnig på Svenska Freds och harklar sig.

Rebecka Lindholm Schulz på Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Foto: Johan Apel Röstlund

– Bakom varje namn fanns ett liv. Men det är också fint att vi ger dem plats här idag och hoppfullt att så många organisationer står bakom manifestationen. Det är så många barn som dödats i Gaza, på Västbanken och i Israel. Därför måste vi måste kräva att internationell rätt ska gälla alla.

Samtidigt som manifestationer pågår kommer ytterligare rapporter om fortsatta strider och attacker i både Gaza och Libanon. Många experter har också varnat för den kommande vintern med så många människor på flykt utan någon säker plats att söka skydd på.

Enligt den FN-stödda organisationen IPC uppskattas omkring en halv miljoner människor i Gaza just nu stå inför katastrofala nivåer av livsmedelsbrist.

Publicerad
3 dagar sedan
Barnen i Shab Al Botom (Masafer Yatta). Foto: Marcus Vildir Barn i Shab Al Botom (Masafer Yatta. Foto Marcus Vildir.

”Bosättarnas trakasserier mot palestiner på Västbanken ökar”

I somras reste den svenske läraren Marcus Vildir med det internationella följeslagarprogrammet International Solidarity Movement, ISM, till Västbanken. Uppdraget handlade om så kallad skyddande närvaro, att finnas på plats hos palestinier i deras vardag. Detta för att israelerna ska vara mindre benägna att trakassera dem och använda våld. 

Marcus Vildir tillbringade närmare fyra veckor med palestinier i ett område nära Hebron, inte långt ifrån den lilla staden Yata, på södra Västbanken.

– Vi övernattade i byar och hos palestinska familjer som ofta blev trakasserade och anfallna på natten, säger Marcus Vildir till Arbetaren och fortsätter:

– Utan internationell närvaro får ofta fåraherdar titt som tätt sin mark invaderad av israeliska bosättare som hävdar att det är deras mark, eller som stjäl eller förgiftar vattnet.

Marcus Vildir. Foto: privat

En natt var Marcus Vildir och de andra medföljarna bortresta till Ramallah för ett uppsamlingsmöte med organisationen som de var utsända för. Då attackerades byn där han hade sovit under två veckor.

– Det var en nattlig stormning. Det kom runt 200 bosättare och intog byn. De satte eld på folks bilar, spöade människor med baseballträn och hotade dem, berättar Marcus Vildir.

Palestinier på Västbanken trakasseras av bosättare

Det handlar om kontinuerliga trakasserier. Hur israeliska bosättare kommer till palestiniernas mark, går omkring, knäcker deras nyplanterade olivträd eller har med sig egna får och låter dem beta upp all gräsmark.

– Skulle palestinierna käfta emot så ringer bosättarna militären, som då brukar vara snabba på att arrestera hela familjen, inklusive familjemedlemmar som kanske inte ens är hemma vid händelsen.

Marcus Vildir beskriver en situation där palestinierna alltid är rättslösa vad som än händer. 

– Även om det är ett övergrepp på deras mark så är det ändå alltid palestiniernas fel och de som hamnar i skiten, säger han. 

Landskapsbild över byn Juwaya (Masafer Yatta). Foto: Marcus Vildir

Bosättarproblematiken, trakasserierna och våldet har funnits i området sedan staten Israel officiellt utropades för 76 år sedan, men har under årens lopp gått upp och ner i intensitet. 

– Sedan den 7 oktober 2023 har israelerna trappat upp trakasserierna, hoten och våldet, mot palestinierna. Bosättarna är mer aggressiva och våldsamma än tidigare och försöker roffa åt sig så mycket mark och annat som de kan. 

FN: Bosättningarna motsvarar krigsbrott

Han beskriver hur de palestinier han pratade med var mer oroliga än vanligt. Hur trakasserierna har blivit mer frekventa, aggressivare och hårdare. 

– De upplevde att trycket var ännu större. Det hände saker hela tiden. Allt från mindre händelser, som att det kom in bosättare på palestiniernas mark, gick genom deras by eller smällde upp ett tält precis vid gränsen till området, till att bilar sattes i brand, och att folk misshandlades eller dödades, säger Marcus Vildir. 

– De vågar inte göra mer än att tjafsa emot för de vet att skulle de lägga handen på en bosättare så får de hundra gånger värre tillbaka. Militären kommer alltid och stöttar bosättarna för det är ju oftast deras kompisar eller släktingar. Bosättningarna är ju illegala, ändå har de hela tiden rätten på sin sida. Och backas upp av militär. 

Enligt internationell lag är det olagligt för Israel att upprätta bosättningar på palestinska territorier. FN menar att Israels agerande, det vill säga att landet förflyttar sin egen civilbefolkning till ockuperade områden, motsvara ett krigsbrott enligt internationell lag. 

Det har också skett en upptrappning av rivningar av palestiniernas hus på sistone. 

– Det kan komma schaktmaskiner uppbackade av militär, och vifta med ett domstolsbeslut i handen om att X antal hus i en by ska jämnas med marken. Det är knappt att de hinner få med sig något hemifrån innan det verkställs. Det är bara rena turen om någon hinner slita med sig det dyraste: AC-anläggningen, parabolantennen eller något favoritporslin, berättar Marcus Vildir.

Barnen i Shab Al Botom (Masafer Yatta) över sin engelska på de internationella aktivisterna. ”Hello! What is your name?”. Foto: Marcus Vildir

Om de palestinier som precis fått sitt hem jämnat med marken sätter upp ett tält som skydd från solen, kommer militären dagen efter och river ner det. 

– Det är på den nivån, hela tiden och varje dag. Och sedan den 7 oktober har det blivit värre, lite våldsammare, och det sker lite oftare.

Sedan Marcus Vildir var på plats har Israelerna börjat attackera Västbanken även från luften.

– Det har gått från muren, militären och bosättarna – ja en slags marknivå – till att det nu är frågan om flyganfall. Och då är det inte mycket någon kan göra längre. Bomber är bomber och de dödar urskillningslöst, säger han.

”Brottsligt att vara palestinier”

Situationen är som allra värst i norra Västbanken just nu. I söder där Marcus Vildir var är oron mycket stor att även de snart ska attackeras av israelisk militär på samma sätt.

Palestiniernas motstånd beskriver Marcus Vildir som segt och uthålligt.

– Jag var hos en familj som var extremt utsatt. De var helt omringade av bosättningar som inskränkte på deras mark, bosättare stal från deras vattenkällor, de hade fått bilen uppbränd, åsnan dödad och huset nerbränt och totalförstört. Och ändå så fortsatte de, vägrade ge upp.

De var fast beslutsamma att inte ge upp.

– ”Det här är vår mark och vi tänker inte flytta”, var deras inställning. Fast de bildligt talat bestod av skinn och ben. 

Han beskriver hur kampen och intifadan för palestinierna handlar om att de aldrig ger sig. Att de tänker fortsätta leva sina liv på sitt sätt. 

– Deras sätt att bedriva motstånd är att fortsätta ta sig igenom varje dag hur svårt det än är, att fortsätta filma och skicka dokumentationen till Al Jazeera och CNN – för att visa omvärlden vad som händer här och nu. Och att söka samarbeten. 

Marcus Vildir berättar om en familj där mannen kunnat resa till Sydafrika på en motståndskonferens för ursprungsfolk efter att byn skramlat ihop pengar för att skicka honom som representant för gruppen.

– De försöker hela tiden bilda sig, knyta kontakter med andra rörelser i världen, svenskar, amerikaner – ja, alla som kan sympatisera med dem, säger han.

Han hoppas att han också genom att berätta om sina erfarenheter ska bidra till att nyansera den mediarapportering som han ser att framför allt SVT haft när det handlar om Israels krigföring i Gaza, och som går i linje med regeringens linje om att Israel har rätt att försvara sig.

– Att regeringen säger att Israel har rätt att försvara sig är ju ett hån mot allt vad mänskliga rättigheter heter, säger han, och menar att det är helt oförenligt att vara en ockupationsmakt och ha rätt att försvara sig. 

– Det kan inte vara så att vår regering inte har all den information som jag har. De måste veta vad som försiggår – det kan inte bygga på okunskap, utan de gör ett val. Att det ena är viktigare än det andra. 

Demonstrationer till stöd för Palestina har ägt rum över hela världen under det senaste året. På bilden en protest i Los Angeles, USA, i december förra året. Foto: Ryan Sun/TT

Enligt Marcus Vildir handlar det i grunden om rasism och ekonomiska intressen.

– Jag tror det ligger ekonomiska, rasistiska och politiska skäl bakom. Sverige vill vara USA till lags, inte minst efter att USA fått carte blanche för att upprätta militärläger där de önskar i vårt eget land. Och så bryr sig inte Sverige om hur det drabbar palestinierna eftersom de ekonomiska incitamenten är så starka – det finns pengar att tjäna.

– Det är brottsligt att vara palestinier. Det är brottsligt att försöka försvara det och försöka hålla sig kvar. Det är märkligt.

Vad skulle kunna göra skillnad för de palestinier du mötte och andra palestinier?

Den palestinska flaggan, med ”Palestina” skrivit i mitten. Foto: Bernat Armangue/TT

– Vi måste strypa allt bistånd till Israel. Ta ifrån israelerna, och även palestinierna, vapnen, säger Marcus Vildir tvärsäkert. 

– För vad ska Israel göra utan vapen? Då, menar han, är det bara massa snack och rasism, och då skulle det här upphöra. 

Det och krav på att alla människor ska ha samma rättigheter inklusive juridiska rättigheter inom området Palestina är viktiga påtryckningar som skulle kunna göras. 

– För då faller ju hela idén med Israel och med det även hela deras förtryck.

Men detta kräver att världens alla länder går samman med vilja att stoppa det som liknas vid ett pågående folkmord, säger han och påpekar att i det forna Jugoslavien gick FN-styrkor in och tog över och avväpnade den krigförande parten.

– Fyll hela Palestina med FN-soldater och avväpna alla israeler, och även palestinierna, säger han.

– Alla medborgare måste också sätta press på sina regeringar – tvinga dem att agera. Vi kan inte heller tillåta att de som försöker visa sitt stöd för palestinierna, vare sig de är araber, svenska judar eller studenter behandlas med misstänksamhet eller bemöts med våld.

– Det krävs större insikt i vad som faktiskt försiggår, att det vi gör här påverkar oss också.

Svenskarna har ju varit noga med att välja etiska fonder till sitt pensionssparande och ekologisk potatis. Här finns också val att göra, säger han. 

– Vi kan ju inte tillåta att svenska företag tjänar pengar på att palestinier slaktas.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
"Vänsterpartiet och andra partier skall veta att våra röster inte kan tas för givna" skriver Fayyad Assali och Nattalie Ström Bunpuckdee, talespersoner för organisationen Rättvisa för alla. Foto: Mickan Mörk, Privat, Privat

”Vänsterpartiet måste skaffa en partiledning med ryggrad”

Efter att Nooshi Dadgostar lagt ut en bild där hon poserar i en Kamala Harris-keps kräver solidaritetsrörelsen Rättvisa för alla, RFA, vänsterledarens avgång. I en debattartikel kommenterar RFA avgångskravet.

För några dagar sedan gick Rättvisa för Alla ut med ett avgångskrav riktat mot Nooshi Dadgostar efter att hon poserat med en Kamala Harris valkeps på sina sociala medier.

Att Nooshi Dadgostar offentligt visar stöd för en person och ett parti som under ett års tid skickat bomber som slitit tiotusentals barn itu visar på ett vänsterparti som varken tar internationella solidaritetsfrågor, anti-kolonialism eller anti-imperialism på allvar. Poserandet med valkepsen är bara kulmen på ett ryggradslöst vänsterparti som hellre flörtar högerut än håller sig troget sina kärnväljare. 

Här kan såklart diverse vänsterpartister slå sig för bröstet och peka på att de kämpat mot folkmordet och tidigt framfört krav på eldupphör – till skillnad från övriga riksdagspartier. Men diverse händelser visar på ett ytligt engagemang mot folkmordet i Gaza och dess rotorsaker hos partiledningen – ett engagemang som försöker hitta balansen mellan att vara tillräckligt profilerad i Palestinafrågan för att både få och behålla röster som Palestinarörelsen kan ge men inte sticka ut för mycket för att förlora potentiella ”höger-vänster”-väljare.

Enskilda vänsterpartister profilerar sig i Palestinafrågan

Dessa händelser inbegriper bland annat partiledningens undvikande manövrer gentemot Palestinademonstrationerna, en partisekreterare som inte verkar tycka att det är något konstigt med sionism, en partiledning som inte drog sig för att blixtsnabbt påtala Israels rätt till ”självförsvar” men inte någon gång lyft den ockuperade, fördrivna, fängslade och folkmördade palestinska befolkningens rätt till självförsvar.

Hur Israel på höjden av sin bosättarkolonialism, apartheid och otaliga grymheter har rätt till ”självförsvar” problematiseras inte. Det visar på en partiledning som antingen genom bristande förståelse eller nonchalans inte har tagit till sig anti-kolonialism och anti-imperialism på allvar.

Att profilera sig i Palestinafrågan verkar ha fungerat bra för Vänsterpartiet vars resultat i EU-valet inte kan betecknas som annat än en succé. Jonas Sjöstedt, som flitigt debatterat Palestina i media, slog svenskt personkryssrekord. Kort sagt – Palestinafrågan är bra politik att profilera sig i om man är vänsterpartist.

Vi svenskar bevittnar dagligen hur högern aktivt rationaliserar och understödjer Israels folkmord i Gaza (och nu Libanon), samtidigt som de fortsätter driva på rasismen på hemmaplan, i samma avhumaniserande anda.

”Vi vägrar hållas gisslan”

Vi bevittnar också hur den förväntade “motpolen” – Socialdemokraterna och Miljöpartiet – i stora drag övergivit någon form av ambition att skaffa sig en ryggrad i internationella solidaritetsfrågor eller när det handlar om rasism och islamofobi, som blivit en nationell cancer.

Det är i denna kontext och med en uppfattning från Vänsterpartiet att Palestinarörelsen och rättviserörelsen i Sverige saknar alternativ som vi blivit ett lätt byte för Vänsterpartiet, där ledningen försöker förlita sig på ett antal faktiska principfasta och engagerade företrädare som ska säkra rörelsens röster, medan partiledningen fortsätter sin högervridning.

Men nog är nog – våra röster är varken gratis eller billiga. Vi vägrar hållas gisslan inför rädslan för högerns framgångar. Vi må bli anklagade för att splittra vänstern men här vill vi påminna om ansvarsfrågan.

En eventuell vänstersplittring och högerframgång i riksdagsvalet är helt och hållet i händerna på Vänsterpartiets, och resterande så kallade socialistiska, partiledningar. Det är Vänsterpartiet som skjuter ifrån sig sina kärnväljare när partiet inte ens kan ha anständigheten att avstå från att offentligt stödja folkmördare.

Det är ert ansvar när partiet inte tar avstånd från sionismen – en bosättarkolonial ideologi som fördrivit och mördat palestinier i över 100 år och den ideologi som driver folkmordet som vi bevittnat i snart ett år.

Palestinarörelsen – historisk internationell solidaritet

Palestinarörelsen har i sviterna av Israels pågående folkmord i Gaza, och nu även Libanon, blivit en av Sveriges största och mest uthålliga internationella solidaritetsrörelser genom tiderna.

Vi är hundratusentals svenskar över hela Sverige som marscherat tillsammans i protest mot folkmordet i snart ett år. Vi längtar efter en vänsterrörelse som på djupet av sin själ anammar en politik för den svaga och utsatta, i och utanför Sveriges gränser. Vi längtar efter en återgång till det svenska folkhemmet och bort från det svenska folkmordshemmet som Sverige i dag blivit: Ett Sverige som utökar vapenhandeln med Israel under pågående folkmord och kallar ett eldupphör för ”orättvist”, för att citera den tidigare utrikesministern Tobias Billström.

Vänsterpartiet och andra partier skall veta att våra röster inte kan tas för givna. Att det är dags att förtjäna dem. För Vänsterpartiet är rådet att skaffa en partiledning med ryggrad och en som integrerar antirasism, anti-kolonialism, anti-imperialism, internationell solidaritet och övriga rättvisefrågor i den vänsterpolitiska själen.  

Fayyad Assali och Nattalie Ström Bunpuckdee, talespersoner för Rättvisa för alla

Vänsterpartiet har fått möjlighet att svara på debattartikeln men avböjt. Reds anm.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Folke Rydén har följt fyra amerikanska familjer inför presidentvalet i november.
Folke Rydéns dokumentär Ödesvalet – 32 år med amerikanska väljare visar hur väljarnas syn på landet, politikerna och framtiden har förändrats under åren. Foto: Dan Jåma och Alex Brandon/TT

Folke Rydén skildrar ett uppgivet USA

Det är på många sätt ett uppgivet USA som går till val om en månad. Ökade klyftor, skenande levnadsomkostnader och en sprucken amerikansk dröm har gjort att allt fler tycks känna hopplöshet inför framtiden. Den mångåriga USA-korrespondenten och prisade dokumentärfilmaren Folke Rydén har i sin nya film följt fyra amerikanska familjer under 32 år och återvänder nu med kameran inför det som många beskriver som ett ödesval för världens största supermakt.

– Det har ju gått lite inflation i att kalla alla amerikanska val för ödesval. Men den här gången finns det fog för att använda den titeln.

Det säger Folke Rydén vid fikabordet på hans kontor i södra Stockholm. Han har just kommit hem från den senaste och minst sagt intensiva reportageresan till USA där han och fotograf Dan Jåma hann med 17 delstater på nästan lika många dagar. En bilresa på dryga 500 mil genom ett splittrat och allt mer polariserat politiskt landskap.

– Ekonomin, migrationspolitiken, abortfrågan… Men även demokratin, som av många anses som hotad om Trump vinner, är frågor som kan komma att avgöra valet, funderar Folke Rydén.

Han har följt amerikansk politik länge och närmare än de flesta. Mellan 1989 och 1996 som SVT:s utsände korrespondent i Washington, men även efteråt. Genom att hålla kontakt med flera av de väljare han träffade för drygt 30 år sedan, då valet stod mellan sittande presidenten George H. W. Bush och uppkomlingen från Arkansas, den då mer eller mindre okände Bill Clinton, har han ständigt rest tillbaka för att fånga känslorna, mäta temperaturen och läsa av attitydförändringarna hos den amerikanska allmänheten.

Folke Rydén vid Vita Huset inför presidentvalet 1992. Foto: Dan Jåma

I dokumentären Ödesvalet – 32 år med amerikanska väljare som sänds på SVT nu på söndag skildras bilden av en nation på dekis. Där den amerikanska drömmen inte längre är lika självklar som förr och där oron växer sig allt starkare när pengarna sinar och jobben på många håll försvunnit.

– Den gemensamma nämnaren för alla de här familjerna jag följt, som åtminstone jag uppfattar som representativa amerikaner, är att de alla har samma känsla. En känsla som inte fanns där för tre decennier sedan. Nämligen den att oavsett hur hårt du sliter och jobbar så är det inte längre säkert att du lyckas. Den där framtidstron och optimismen som så längre präglat USA är på väg bort, framförallt hos den yngre generationen, säger Folke Rydén.

Han beskriver något som nästan kan liknas vid apati. En allmän uppfattning om att var sig det blir Kamala Harris eller Donald Trump som tar över platsen i Vita huset efter årskiftet så spelar det ingen större roll.

– De nya strömningarna vi stötte på har lett till en fundamental förändring av det amerikanska tillståndet. Och det var faktiskt lite sorgligt att uppleva, säger Folke Rydén.

Ekonomin prio ett för väljarna

I flera hjärtskärande sekvenser av filmen får vi följa vanliga människors livsöden och vardag. Sjukpensionären och den tidigare så hängivne demokratiska väljaren i sydstaten Georgia som var tvungen att sälja allt hon hade för att ha råd med sina mediciner. Hon som helhjärtat stöttat både Barack Obama och Hillary Clinton i hopp om förändring men som de senaste åren gått över till trofast Trumpist.

Den kluvna trebarnsfamiljen vars åsikter om det kommande valet går isär men där alla trots det delar samma oro. Den om ekonomin som inte alltid går ihop, hur hårt de än fortsätter jobba med sin målarfirma.

Under 18 dagar reste Folke Rydén och fotograf Dan Jåma genom nästan lika många delstater för att återse väljarna de träffade för över 30 år sedan. Foto: Dan Jåma

Den unga sjuksköterskan och småbarnsmamman som vacklar i tankarna kring Donald Trump när matpriserna fortsätter att stiga.

– Det är framförallt hos de unga, de runt 30 som börjat bilda familj, jag märkt av förändringarna, säger Folke Rydén och fortsätter.

– Politiska experter förklarar det här med att det här är en generation som vuxit upp med två ekonomiska kriser och en pandemi. För dem är den egna ekonomin nummer ett, två och tre på listan över vad som är viktigast inför valet. 

It´s the economy, stupid. Det klassiska citat som Bill Clintons tidigare rådgivare Jim Carville matade in kampanjarbetarna, inför valet -92. 

Folke Rydén har skildat flera amerikanska presidentval. Foto: Johan Apel Röstlund

– Så är det nog, och då är man beredd att kompromissa med många andra åsikter. Som aborträtt, migration och klimatfrågor, säger Folke Rydén.

Ekonomin står som sagt högst upp på väljarnas lista över valets viktigaste frågor och där har enligt flera opinionsmätningar Republikanerna och Donald Trump ett större förtroende. Många är besvikna efter åren med Joe Biden och frågar sig vad som egentligen kommer att förändras med nuvarande vicepresident Kamala Harris vid makten.

Och av de som intervjuas i dokumentären tycks de flesta eniga. Oavsett Harris eller Trump.

– Man litar inte på politiker längre utan många har snarare känslan att vem man än röstar på så är det  storföretagen som har makten. Och det finns inte heller någon tro på att statsapparaten ska hjälpa dig om något händer. Du måste klara dig själv, helt enkelt, säger Folke Rydén.

Traditionella medier missade Trumpvågen

I svensk media har bilden av de senaste amerikanska valen på många sätt varit densamma. Få, åtminstone på de liberala ledarsidorna, trodde att Trump 2016 skulle ha en chans mot Hillary Clinton.

Efter valnatten var chocken hos många därför stor. Folke Rydén menar att media, åtminstone det han kallar traditionella medier, misslyckades med fånga upp vad som var på gång.

– De förstod inte alls hur populär Donald Trump var ute bland många tidigare demokratiska väljare. I stället körde de på med sin rapportering i gamla hjulspår, säger han.

Hur tror du att det kom sig?

– De traditionella medierna förmedlar information till dem som konsumerar deras nyheter. Men i dag finns det väldigt stora grupper som inte tar del av den här informationen utan bara hämtar sina nyheter i de egna filterbubblorna på sociala medier. Medierna har helt enkelt missat att lägga örat mot rälsen och fånga upp de stämningar som vuxit fram, säger Folke Rydén.

Han beskriver också hur klyftorna i samhället har ökat. Mellan de som har och inte har. Pengar, utbildning, kulturellt- och ekonomiskt kapital.

– Vi ser ju att det svängt i det så kallade rostbältet där jobben försvunnit och där det bor många lågutbildade arbetare som tidigare röstat demokratiskt. De upplever att den sociala välfärdsstaten inte längre fungerar, säger Folke Rydén.

Det allt högre tonläget i den politiska debatten har också spätt på polariseringen, menar Folke Rydén. I dag sägs saker i valdebatterna som vore otänkbara för bara 20 år sedan.

– Det finns inga spärrar längre. Hela den politiska diskursen har förfulats och människor räknar inte med att politiker säger sanningen. Det här gör att allt ifrågasätts och att konspirationsteorier lättare sprids och får fäste. 

Det är bara en månad kvar till valet. Vad tror du själv om utgången?

– Oj. För åtta år sedan satt jag i direktsänd tv och sade att Hillary Clinton skulle vinna. Sedan satt jag där igen 2020 och tippade Donald Trump, så jag har haft helt fel de senaste gångerna. Men jag tror att det kommer bli väldigt jämt. Och måste jag gissa gör jag det på Trump, så då vinner väl Harris, skrattar Folke Rydén.

Men om Donald Trump förlorar den här gången också, kommer han att erkänna sig besegrad?

– Kanske inte. Men vi får hoppas att han i sådana fall åtminstone har människor omkring sig som tvingar honom till det, avslutar Folke Rydén.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Måndag 30 september, kl 22:22

Hej mina vänner,

Jag skriver detta meddelande till er som ett vittnesmål om de svåraste dagarna i våra liv.

I dag är det den 19 september. Det råder brist på rengöringsmaterial, blöjor och inkomst. Inom en snar framtid kommer vintern, och vi delar ett tält med min familj, som totalt består av åtta medlemmar — elva om vi räknar mig, min man och vår dotter.

Det råder brist på kläder och skor, brist på allt. Avloppsvatten sprider sig överallt, och skräp ligger över hela området. Sjukdomar sprids bland både barn och vuxna. Människor bär slitna kläder och skor och försöker laga dem så gott de kan.

99 procent av människorna här lever som tiggare just nu. De väntar på att få hjälp med livsmedel, att få gratis vatten eller gratis måltider. Man måste ha tur för att få en av dessa måltider.

Dagarna går, och snart har kriget pågått i ett år. Världen har glömt oss, och vi har blivit en vanlig berättelse; en intressant historia för blodtörstiga människor och en sorglig historia för de som känner empati eller älskar djur.

Ett liv som detta förtjänar att begravas och glömmas bort för alltid. Min dotter är nu ett år och en månad gammal. Vi står inför ett stort problem att hitta vinterkläder, blöjor och mat till henne. Vi har också våra egna problem, men vi är vuxna och kan ha tålamod. Vi har stabila klädstorlekar, inte som ett barn som växer dag för dag.

Vintern kommer snart, och det blir första gången vi lever under dessa svåra förhållanden i ett trångt utrymme, där golvet består av sand och snart kommer att förvandlas till lera på grund av regnet.

Jag vet inte hur vi kan fortsätta leva så här, men att inte ha några val tvingar dig att acceptera det enda tillgängliga alternativet: att fortsätta lida — men nu under de värsta tänkbara förhållandena.

Mitt budskap till världen är: Oroa er inte för oss längre. Dagen kommer då detta krig tar slut, förr eller senare. Men vi kommer aldrig att förlåta dem som bara stod och tittade på, utan att sträcka ut en hjälpande hand när de hade möjlighet att göra skillnad.

Lama Majdi

Här kan du läsa alla sms från Lama Majdi i Gaza.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Kollage Chana Riedel inklippt framför en gränspostering mellan Gaza och Israel
Channa Riedel är poet, musiker och skribent i Arbetaren. Foto: Leo Correa/TT, Simon Rydén

Channa Riedel:
Datumen som definierar krig och minnen

Om krig och minnen och om datumen som definierar början och slut, men som inte kan begränsa varken tiden för krigen eller minnet, skriver Channa Riedel.

För några veckor sedan kunde vi räkna 85 år sedan andra världskriget inleddes, 1 september 1939. Eller hur man nu ska förstå inledningar och en början. Hur börjar och slutar ett krig? Vilka offer har lett fram till att krigsförklaringen proklameras?

Min familj flydde till Sverige redan 1938, från ett Tjeckoslovakien som stod under hot om ockupation. Men formellt betraktades de inte som flyktingar av svenska myndigheter, eftersom själva kriget inte inletts vid tidpunkten för deras flykt.

Området de flydde ifrån ockuperades först en vecka efter att de anlänt till Sverige. Det absurda i den här byråkratiskt kallsinta kategoriseringen av mänskligt lidande har jag tidigare skrivit om både i Arbetaren och även i diktboken Karlsbad. 

För vem som helst tjänar datum som en påminnelse, en anledning att samlas för att minnas någon eller något. Ibland sammanfaller det ena datumet med det andra, en känsla av att historiens alla kråkor plötsligt möts i ett stort gemensamt kraxande. 

Symboliska påminnelser

I söndags, den 1 september, studerade jag brevkortet som min pappas mormor skickade från Auschwitz-Birkenau den 1 september 1943, och jag insåg med ens att hennes födelsedatum överensstämmer med mitt barns beräknade födsel. 

Men datumet och klockslaget som markerade halvårsdagen av min pappas död passerade utan att jag uppmärksammade det – jag behöver ingen symbolisk påminnelse av något som är närvarande i mig och runt mig varje vaken stund.

Glömskan var inte tecken på likgiltighet, bara en oförståelse inför varför just den dagen, den timmen, den minuten skulle skilja sig från alla andra.

7 oktober – blodstänkt datum

Vi vet att den 7 oktober 2024 kommer att markera årsdagen för inledningen av ett annat krig, det i Gaza. Men många palestinier räknar krigsförklaringen och -tillståndet som mycket äldre än så.

För Israel betyder dock 7 oktober något annat; årsdagen av en massaker inne i Israel. Och samtidigt med kriget och folkmordet i Gaza dödar den israeliska krigföringen palestinier på Västbanken, bomber faller över Beirut och en markinvasion av södra Libanon har inletts. Hur det israeliska svaret på raketerna från Iran kommer att se ut återstår att se.

Men i relation till Palestina och det palestinska folket är det för Israel fortsatt av yttersta vikt att hävda att 7 oktober markerar just starten av ett krig. Att medge att generationer av palestinier vuxit upp i ruinerna av ett pågående krigstillstånd vore ju att erkänna sig moraliskt och etiskt besegrad.

Detta blodstänkta datum – som för mig också är en älskad systerdotters födelsedag – infaller i år mellan det judiska nyåret Rosh hashana och försoningsdagen, Yom kippur. Under de tio dagarna mellan dessa tungviktare i den judiska kalendern uppmanas var och en till rannsakelse och att be om förlåtelse för synder begångna gentemot Gud och mot andra människor.

Med bävan föreställer jag mig hur Benjamin Netanyahu med hejdukar kommer att använda symboliken i detta kalenderns obevekliga sammanträffande.

Vilka förvanskade, förvrängda moraliska och etiska slutsatser kommer den israeliska staten sluta sig till?Hur – för det är en fråga om hur och inte om – kommer Netanyahu kapa essensen av några av judendomens allra heligaste och teologiskt djupgående inslag?

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Den 23 september överlämnade läkare, psykologer och annan vårdpersonal över 21 000 namnunderskrifter till sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson. Underskrifter som kräver att Sverige tar emot patienter från Gaza. Foto: Privat

”Sverige måste ta emot patienter från Gaza”

Regeringen har sagt nej till EU-kommissionens begäran om att Sverige ska ta emot evakuerade patienter från Gaza för vård. Ett upprop undertecknat av 34 organisationer kräver att regeringen omedelbart ändrar sig.

I maj i år fick regeringen en förfrågan från EU om att ta emot barn från Gaza för livsnödvändig vård. Världshälsoorganisationen har tillsammans med EU-kommissionen sammanställt en lista med 9000 svårt sjuka personer som skulle vara aktuella för evakuering för vård. 

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson besvarade förfrågan påfallande sent, och då med ett nekande. I svaret skriver hon bland annat att Sverige “följer utvecklingen” och “hjälper i närområdet” genom att donera medicinteknisk utrustning. Vi undertecknade menar att det här är långt ifrån tillräckligt. 

Möjligheterna att bedriva vård i Gaza är snart obefintliga – och donationer av sjukvårdsmateriel till närområdet kan inte på långa vägar täcka de behov som finns. 

Aleris redo att ta emot patienter från Gaza

I Sverige finns erfarenhet, kunskap och beredskap att ta emot barnen från Gaza, både för livsnödvändig vård för cancer och för vård och rehabilitering av krigsskador. 

Aleris lät meddela i ett pressmeddelande den 17 juni att man är redo att använda de kunskaper och erfarenheter man fått av att ta emot patienter från Ukraina inom ramen för Medevac, det EU-gemensamma systemet för medicinsk evakuering, för att behandla traumapatienter från Gaza (3). Aleris erbjuder sina resurser med medarbetare, operationssalar och en “unik vårdkedja”, men utan gehör från vår regering. 

Den 30 juni meddelade Gazas hälsoministerium att polio nu riskerar att spridas i Gaza, en sjukdom som med det internationella samfundets gemensamma insatser har varit utrotad i Gaza sedan 25 år tillbaka. Den 2 augusti i år rapporterade FN att hepatit A sprids bland barn och vuxna i en skrämmande ökad takt. Över 150 000 barn har drabbats av hudsjukdomar på grund av de otjänliga levnadsförhållandena. Gazas befolkning dör av svält och av sjukdomar som hade varit relativt enkla att bota eller förebygga. Allt detta går att förhindra. 

”Vi kan inte tysta se på”

Vi ser hur sjukvårdspersonal i Gaza kämpar dagligen för sin egen överlevnad samtidigt som de fortsätter utföra sina yrken med stolthet under de mest fruktansvärda förhållanden. De vägrar svika sina patienter och vår gemensamma vårdetik. 

Vi kan inte tysta se på när sjukvårdspersonal kidnappas, torteras och mördas, eller när sjukhus och ambulanser attackeras. Vi kan inte heller frångå de gemensamma, bärande punkterna i vårdens yrkesetiska principer. Alla människor har lika rätt till liv och hälsa. 

En grundförutsättning för rätten till liv och hälsa är ett omedelbart eldupphör, obehindrad tillgång till humanitär hjälp, återuppbyggnad av sjukvården i Gaza och en framtid med rättvisa och fred i Palestina. Även här har Sverige ett ansvar: Både ett moraliskt sådant och ett juridiskt genom de krav som internationell humanitär rätt ställer. 

I egenskap av vårdarbetare och organisationer i civilsamhället kräver vi att:

1. Regeringen omedelbart ska besluta om ett uppdrag till Medevac för att ta emot patienter från Gaza för vård.

2. Regeringen kräver ett omedelbart eldupphör och bidrar till att internationell lag upprätthålls och åtföljs. Det innebär också att bidra till att Israels olagliga ockupation av de Palestinska områdena upphör, samt att avbryta all slags handel – inte minst vapenhandel – med Israel. 

Undertecknande:

Mikaela Lindström, leg. psykolog, Psykologer för Palestina Natte Hillerberg, ST-läkare i psykiatri, styrelseledamot, Läkare mot rasism Amanda Melin, terapihundförare, Vårdpersonal för Gaza 
Josefine Rasmusson, leg. psykolog, Sweden – Palestine Mental Health Network 
Shina Hagh, specialistläkare i akutsjukvård, Läkare för Palestina
Asrah Almoussaui, BSc MSc, KI alumni, KI for palestine 
Singoalla Tiroler, Solidariska Vårdarbetare 
Kamal El Salim, Förbundsordförande Tillsammansskapet 
Agnes Lundgren, Luis Lineo, Annika Nylén, Alejandra Gómez Lozano, Karin Larsson, Leia Nordin, Soledad Quintana Fernández, partistyrelsen för Feministiskt Initiativ 
EvaMärta Granqvist, ordförande Föreningen Hjärta 
Amra Bajric, ordförande Föreningen Fatta! 
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron 
Nazanin Elias, ordförande NU i Linköping 
Jeannette Escanilla, Ship to Gaza Sweden 
Ava Rudberg, förbundsordförande Ung Vänster 
Mesir Taki, Bred Antirasistisk Mobilisering 
Mahi Akter, Narges Ravanbakhsh, Manal Daklallah, Elvan Bäcklund, Elena Karlström, Socialarbetare för Gaza 
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC syndikalisterna 
Fayyad Assali, talesperson och ordförande för Rättvisa För Alla
Bibban Stenborg, Artister För Eldupphör 
Petra Lindroos Jonasson och Ingrid Broms, Agera Göteborg
Rima Amaya, grundare och ordförande för Kvinnoförmedlingen
Tim Zala Wilhelm Marquardt, Göteborgs lokala samorganisation av SAC
Stina Eriksson, ordförande för Sundsvalls Fältbiologer
Amiirah Salleh-Hoddin, Senior Network Development Officer, European Network Against Racism 
Sara Olsson, barnmorska och Dagbjört Helgadottir, läkare 
Health-workers for Palestine, Skåne 
Alde Nilsson, Fridays for future Sverige 
Mehran Najafi, Iranprotest- Lund 
Khaled Amoura, Together for Palestine 
Kajsa Hedberg, Vänsterpartiet Malmö 
Khaled Alnajjar, Solidaritetsgruppen för Palestina i Växjö 
Hala Safan, Norrköping för Palestina 
Ali Kader, partisekreterare, För Allas Bästa 
Roberto Tamayo Hokkanen, ordförande, Palestinagrupperna i Sverige 

Publicerad