Att även låta sina meningsmotståndare komma till tals är en journalistisk grundprincip. Arbetaren riktar ofta frågor – kritiska – till personer vars åsikter vi på intet sätt delar. Men när det kommer till människor som inte alls delar demokratiska grundvärderingar, som högerextremister, finns sällan anledning att ge dem den uppmärksamheten.
Vi kan och bör granska deras organisation, avslöja deras förehavanden och kritisera deras uppsåt. Men att ge dem utrymme att själva presentera sina analyser är i de flesta fall att flytta debatten för många steg bakåt, och samtidigt ge dem en arena som riskerar att leda till att de stärker sin position.
Aftonbladet gör en annan bedömning. En artikelserie i förra veckan har rubriker som ”Kalla oss inte rasister”, ”Emma 22: Därför är jag Sverigedemokrat” och ”Jag vill stoppa all invandring”. I den låter de Sverigedemokrater komma till tals i helsidesuppslag. Känslan som förmedlas är att de är ganska ”vanliga” ungdomar. Vilket blir absurt med tanke på att de företräder ett rasistiskt parti, som dessutom huserar en mängd nazistiska sympatisörer.
När SVT:s Debatt i november förra året bjöd in Sverigedemokraterna till studion ställde folkpartiets partiledare Lars Leijonborg upp som motdebattör. Han säger att han inte räds debatten med de högerextrema, han vill vinna den! Det kan låta sympatiskt men är en vansklig taktik, för han låter därmed Sverigedemokraterna sätta dagordningen för hur invandringspolitiken ska diskuteras. Just det visar erfarenheter från Danmark och Frankrike. I båda länderna tog de politiska motståndarna till Dansk Folkeparti respektive Front National debatten. Vilket ledde till att frågan om invandringens vara eller inte vara fick oproportionerligt stort utrymme i valrörelsen. De högerextremas rasistiska grundsyn blev utgångspunkten för diskussionen – vilket snarare skapar främlingsfientlighet än bemöter den. Samtidigt hamnar viktiga valfrågor om arbete och ekonomisk fördelning i skymundan. Vem vann på det? Just det, de högerextrema.
I det svenska valet 2002 fick Sverigedemokraterna 1,4 procent i riksdagsvalet och 49 kommunala mandat. På riksplanet innebar det att partiet fyrdubblade sitt stöd sedan 1988 – men att det fortfarande har ett svagt väljarstöd.
I vissa kommuner är situationen annorlunda.
Om företrädare för lokala politiska partier väljer att bemöta de högerextremas argument och låta dem delta i debatten där, kan det vara vettigt. De har redan en maktposition, de har pengar att bedriva
valrörelse för (förra årets valframgångar gav sammanlagt åtta miljoner kronor i statligt stöd till Sverigedemokraterna, visar en granskning Arbetaren gjorde efter valet) men de har framför allt ett mätbart folkligt stöd. Att vända dem ryggen där kan uppfattas som att de etablerade partierna lägger locket på känsliga frågor, och vändas till de högerextremas fördel.
Oavsett vilket stöd de högerextrema får på nationell nivå i aktuella opinionsmätningar och vad det beror på (se nyhetsartikel, sidan 4) står de för så odemokratiska värderingar att det är rimligt att utestänga dem från den allmänna debatten i valrörelsen. Den lärdomen bör vi dra av Danmark och Frankrike.
