Utrikes

I väntan på livet efter skägget

Vi vill inte vara några symboler. Vi är verkliga människor! Vänstern i världen måste acceptera att det här varken är socialism eller något paradis!” Killen på pallen skriker och bankar på mitt knä med ett hårdhänt pekfinger för att få uppmärksamhet. Vi sitter i ett pojkrum i centrala Havanna och kaos har utbrutit. Alla i […]

Vi vill inte vara några symboler. Vi är verkliga människor! Vänstern i världen måste acceptera att det här varken är socialism eller något paradis!”

Killen på pallen skriker och bankar på mitt knä med ett hårdhänt pekfinger för att få uppmärksamhet. Vi sitter i ett pojkrum i centrala Havanna och kaos har utbrutit. Alla i rummet har något att säga om läget på Kuba och de vill säga det omedelbart och högt.

Jag ser mig om. Här finns representanter från både det som brukar räknas som revolutionens tredje och fjärde generationer, de som vuxit upp under 1980-talet, när Sovjets beskydd gav Kuba resurser, och de som vuxit upp under 1990-talet, när landet störtade ner i en ekonomisk kris efter östblockets fall. Det är generationer som beskylls för att bara tänka på sig själva och sin materiella framtid, som inte har de värderingar som revolutionen säger sig stå för, men som likafullt är de som en dag ska ta hand om Kuba. Och det är något som oroar makten.

Det är rent i Havanna. På väggarna finns ingen reklam, bara politiska slagord. ”Vi ska vinna!”, ”Vi litar till våra idéer”, ”Leve revolutionen!”. Men under bokstäverna flagnar den kubanska drömmen. Många talar om den kvävande dubbelmoralen, hur de visar ett regimtroget ansikte utåt, samtidigt som deras tankar rör sig i helt andra banor.

– Visst, det finns de som fortfarande tror på systemet och som tjänar på det, men de allra flesta är inte nöjda. Efter Sovjets fall var det många som tappade tron på systemet, men de trodde fortfarande på Fidel Castro. Men som det ser ut tappar folk tron på honom också, säger en av de församlade i pojkrummet.

Nu är revolutionen inne på sin fjärde generation, en generation som varken har sett skillnaden från diktatorn Batistas dagar eller upplevt Kubas relativa välstånd under Sovjets beskydd. De är den del av befolkningen som allt oftare kallas för ”den förlorade generationen”.

Killen på pallen konstaterar att en följd av den påtvingade kollektivism som Kubas unga har vuxit upp under är att den har gjort dem till en generation av individualister.

– När de unga ser att det de har läst i skolan inte stämmer, att det de lärde sig repetera mekaniskt är fel, är det lätt att de bara tar avstånd från alltihop. Folk blir materialister i stället.

Det är också den ”förlorade generationen” som är en av de grupper regimen vill nå när stora förändringar nu håller på att genomföras på Kuba.

Det finns ett ord som hela tiden återkommer när man pratar med kubaner om Kuba: contradicciones, motsägelser. ”Tro inte att du ska förstå – jag har levt hela mitt liv i det här landet utan att fatta”. Röster fulla av något på en och samma gång uppgivet och stolt.

Och det vilar onekligen något surrealistiskt över Kuba. Bara det att ha två valutor, med helt olika värde men samma symbol – det amerikanska dollartecknet – ger upphov till daglig förvirring.

När Sovjet, som i tre decennier fungerat som Kubas försörjare, föll i början av 1990-talet kastades Kuba plötsligt in i en djup ekonomisk kris. Historierna om hur den ekonomiska säkerheten föll från en dag till en annan i det som fick namnet ”den speciella perioden” är otaliga. Alla kan berätta om hur människor som förut inte behövt fundera över pengars värde plötsligt tvingades föda upp slaktdjur i köket för att ha något att äta, hur lokaltrafiken stannade helt när bränslet tog slut, hur människor drabbades av bristsjukdomar, grannarna kokade tvål på gården för att ha något att tvätta sig med och alla fick klara sig bäst de kunde.

För att möta det skriande behovet av utländsk valuta legaliserade Fidel Castro 1993 innehavet av dollar. Med kubaner i exil som skickade pengar till släktingar och massturismens ankomst till ön blev inflödet snart stort. Men med dollarn öppnades också dörrarna för ett nytt klassamhälle, där skiljelinjen går mellan dem som har tillgång till hårdvaluta och de som står utan.

2004 avskaffades återigen dollarn och belades med en tioprocentig straffavgift när den växlas till den nya valuta som i stället infördes, den konvertibla peson, vars värde följer dollarns. Men i övrigt är skillnaden inte särskilt stor. Två parallella ekonomier har vuxit fram, där kubanska pesos – den valuta som de allra flesta kubaner får sin lön i – bara kan köpa en del av det mest nödvändiga, medan dollarkonvertibeln behövs för allt annat.

Redan på Havannas gator är skillnaden slående, trots att alla inrättningar är statligt ägda. I affärer som saluför sina varor för nationella pesos är det glest på hyllorna. Gatuståndens menyer har löstagbara skyltar för att snabbt kunna anpassas efter råvarutillgången och ett utbud som ofta begränsar sig till två val. Varje besök på ett pesokafé börjar med frågan ”Vad har ni?” snarare än en titt på menyn. På pesomarknaden köar människor för att köpa tomater, guyabafrukt eller lök.

Bakom de blänkande dollardiskarna – som också är statliga – är utbudet ett helt annat. Alla sorters frukter, lyxartiklar som parfym, alkohol, choklad och märkeskläder, men också nödvändigheter som matolja, pasta, konserver och tvål säljs för konvertibler. På dollarrestaurangerna serveras allt från köttstekar och Coca-cola till hummer och champagne.

Framför växlingskontoren där man bara kan växla mellan kubanska pesos och konvertibler ringlar köerna oändliga. Utan dollarkonvertibler klarar sig ingen.

– Hur vi överlever? Det är det kubanska mysteriet. Det är precis som med husen, som inte faller ihop trots att de aldrig underhålls. Det finns till och med en arkitektonisk term för det – det statiska miraklet.

Elena ler underfundigt. Vi sitter hemma hos den unga lärarinnan Juana i ett trasigt kvarter i centrala Havanna och har just konstaterat att ekvationen inte går ihop. En normal statlig kubansk månadslön ligger i snitt kring 250–300 kubanska pesos, vilket motsvarar ungefär 12 dollar. Men Juana säger att hon behöver ungefär 50 dollar i månaden för att kunna leva ett drägligt liv.

Elena blir allvarlig igen, ser sig tvungen att förklara.

– Vi stjäl. Alla stjäl från sina arbetsplatser. Jobbar du på ett kafé tar du kakor och säljer på gatan, arbetar du på en fabrik stjäl du saker där och säljer eller byter. Annars skulle du aldrig klara dig. Folk har ingen yrkesstolthet, att gå till jobbet handlar bara om att kunna ta med sig något därifrån för att få ihop pengar på annat håll. Staten låtsas att de betalar oss och vi låtsas att vi arbetar.

Juana visar sitt ransoneringshäfte med rutor för ris, matolja, tvål, sylt, cigaretter och annat som räknas som basvaror. I kvarterets utlämningskontor kan hon gå och hämta sin kvot för ett kraftigt subventionerat pris. När det finns något att hämta, vill säga.

– Det mesta av det som står här finns aldrig inne. Matolja får vi en skvätt i månaden, men det finns inte en chans att det skulle räcka. Kött har vi inte sett till sedan ryssarnas tid och tvål finns kanske några gånger om året. Så dessemellan tvättar vi oss inte, säger hon och skrattar ironiskt.

För att komma till Juanas lägenhet får man pressa sig upp för en minimalt smal trappa där stentrappstegen är halvt söndersmulade. Den lilla tvåan, som förra året hade ett stort hål i väggen, är nu noggrant renoverad med material som tog lång tid att samla ihop, eftersom det inte säljs lagligt, berättar Juana.

Den synliga fattigdomen på Kuba befinner sig långt från utarmningen på gatorna i många andra latinamerikanska länder. Tiggarna och uteliggarna är få men de finns, likaså områden i centrala Havanna där invånarna bor i hemmagjorda skjul. Bostadsbristen är enorm och många tvingas bo kvar hos sina föräldrar ända upp i vuxen ålder.

– Det är fruktansvärt jobbigt att bo hos sina svärföräldrar när man är 30 år. Många relationer tar slut på det sättet, säger Juana.

Varje år på Kuba har sin egen revolution. 2006 har utropats till energirevolutionens år. Efter en lång tids problem med elförsörjningen och ständiga strömavbrott ska nu energifrågan tas på allvar. Gamla elapparater ska bytas ut, energinätet ska effektiviseras och tarifferna för elförbrukningen över en viss konsumtion har höjts. Ett av kampanjens påbud är att alla ska använda lågenergilampor i stället för vanliga glödlampor.

– Unga statliga ”samhällsarbetare” kom hit och tog ner våra glödlampor för att slå sönder dem. De gav oss de här i stället, men jag vill inte använda dem, för de ger så obehagligt ljus, säger Juana och hål- ler skeptiskt upp en vit lågenergilampa som hon har tagit fram ur köksskåpet.

Från taket sprids fortfarande ett mjukt sken från en glödlampa av den gamla sorten.

– Idén är ju bra, det är klart att vi måste spara el, men man måste få människor att själva fundera över varför. Att bara slå sönder folks lampor hjälper inte, säger Juana irriterat.

  Juana och Elena säger att det ofta känns som att leva i ett experiment, att vara försökskaniner i ett laboratorium där de försök som görs bestäms av maktens nycker.

  – De som genomförde revolutionen gjorde det nog med bra intentioner, men de var bönder och gerillasoldater, de var inte utbildade för att leda ett land. Och samma människor sitter fortfarande på de viktiga positionerna och styr landet utifrån sina nycker. Kommer de på en idé genomför de den utan att först undersöka om den fungerar eller inte, säger Juana

  Hon berättar om hur de stora fruktodlingar som fanns runt Havanna på 1960-talet höggs ner och ersattes med kaffebuskar, som skulle ge landet bättre inkomster.

– Men ingen verkade ha tänkt på att kaffe inte kan växa här nere, det behöver berg. Så efter det hade vi varken kaffe eller fruktträd, konstaterar hon och drar sitt andra favoritexempel, ett jätteprojekt för att avla fram superkor som skulle ge både kött och mjölk. Det genomfördes i stor skala innan man insåg att korsningen av kött- och mjölkkor resulterade i en variant som varken gav det ena eller det andra

– Så länge vi hade Sovjetunionen bakom oss fungerade en sådan politik, eftersom vi inte var beroende av att producera något själva. Men nu står vi ensamma och ändå fortsätter de med samma nyckfulla politik, suckar Juana.

I dagens diskussion om Kuba leder alla trådar obönhörligen till en och samma punkt. Presidenten och överbefälhavaren Fidel Castro är revolutionen personifierad, mystifierad intill minsta skäggstrå och ofta omtalad med en märklig blandning av ilska och respekt – många gånger utan att hans namn ens nämns. Bara en ordlös gest, fingrarna dras snabbt över hakan. Skägget.

Men även Fidel Castro åldras. Snart 80 år gammal syntes han under en period allt mindre på talarstolen, något som fick kommentatorer att dra slutsatsen att han höll på att dra sig tillbaka. Men på senare tid har något hänt. Fidel Castro tycks åter stärka sitt grepp om landets roder, och vart han nu är på väg att styra det är en fråga som bryr åtskilliga hjärnor. Många tycker sig se att det rör sig om ett stort projekt, där Fidel Castro går förbi sin egen regering och själv tar rollen som något slags opposition, samtidigt som det spekuleras i att han försöker förbereda Kuba inför den dag när han själv inte längre finns.

Förut har Fidel Castros bror Raúl varit den självklare efterträdaren – ifrågasatt och betvivlad både när det gäller utstrålning och kompetens, men ändå den som pekats ut. I dag hörs hans namn allt mer sällan i diskussionen om landets framtid.

Likaså har revolutionen som Kubas eget samhällsprojekt varit odödlig, permanent och omöjlig att ifrågasätta offentligt. Men när Fidel Castro i slutet av förra året höll tal på Havannas universitet, var det förvånande nog han själv som yttrade orden om att revolutionen faktiskt kan vara på väg att förstöras. Hotet han pekade ut var inte en amerikansk invasion eller någon annan yttre fiende, utan kubanerna själva. Och plötsligt talade både han och Kubas utrikesminister Felipe Perez Roque om förut tabubelagda ämnen som landets stora korruption, stölderna på arbetsplatserna och om Kuba efter Castro.

Med de stora orden följer nu också stora förändringar, med målet att rusta upp moralen i landet och att få medborgarna medvetna om sakers rätta pris efter åratal av subventioner. Energirevolutionen är bara en av dem. Även priset på bussresor mellan Kubas olika regioner ska höjas och det talas om att ransoneringshäftena och de subventionerade basvarorna ska försvinna. I slutet av förra året höjdes också lönerna och pensionerna för de sämst betalda, men den höjningen har redan ätits upp av prishöjningar.

För att kontrollera det enorma svinnet har en veritabel gerillastyrka på tusentals unga ”samhällsarbetare” skickats ut på bensinmackarna, där statliga uppskattningar har talat om stölder på upp till hälften av inkomsterna. Men trupperna av unga arbetare fungerar inte bara som korruptionskontroll. Ett viktigt syfte är också att knyta den ”förlorade generationen” till sig – att få den att känna sig delaktig och betydelsefull, i revolutionens tjänst.

Klockan närmar sig midnatt. I en av Havannas parker sitter María och kurar, för det kan faktiskt bli kallt även i Karibien. Några kvarter längre ner skickar havet ilsket upp skummande vita vågor över muren som går utmed strandpromenaden Malecón.

María är i 20-årsåldern. Hon och kompisen Pedro skickar en plastmugg billig rom mellan sig. María slänger längtansfyllda blickar upp mot en rad upplysta fönster i en stor byggnad, där kristallkronor och middagsgäster skymtar mellan pelarna.

– Jag önskar att jag någon gång skulle ha pengar till att gå på ett dollarställe och ha kul en hel kväll. Nu kanske jag skulle kunna få ihop till inträdet, men jag har fortfarande inte råd att dricka något där. Det finns de som går till de där ställena bara för att försöka verka som om de har ett sånt liv, men då hänger jag hellre här, med folk som tänker som jag, säger María.

Som student tjänar hon 118 kubanska pesos i månaden på att göra praktik. Det motsvarar mindre än fem dollarkonvertibler och räcker knappt till inträde på någon av stadens dollarklubbar, långt mindre till att flytta hemifrån och klara sig på egen hand.

Pedro vill förklara vad han är mest frustrerad över.

– Har ni läst George Orwells 1984? undrar han.

Känslan av att leva på Kuba tillskrivs många jämförelser. Orwell och Kafka är flitigt använda, men nu också filmen Matrix. Upplevelsen av att leva i två verkligheter samtidigt, där den ena inte låtsas om den andra.

Slagorden finns överallt, ord som skulle vara subversiva på andra platser i världen, men som här står för det etablerade och makten. De fyller väggarna som kantar Havannas gator, de sipprar ut ur radioapparater och flimrar förbi på teveskärmarna. De ligger som en hinna över allt annat innehåll i nyhetsartiklarna som fyller de statliga tidningarna. Begrepp som socialism, volontär, solidaritet, jämlikhet och social rättvisa har staten och revolutionen tagit patent på och fyllt med en innebörd som inte får ifrågasättas.

– Vart man än vänder sig är allt politik här. Vi matas med det dygnet runt. Det finns fyra tevekanaler, men så fort Fidel pratar stängs de andra programmen av. Jag vill bara slippa tänka på det, säger Pedro.

Han dricker lite mer rom. Berättar att han drömmer om att få resa ut från Kuba någon gång.

– Det är roligt att prata med turister, så att man får veta lite om vad som händer i andra delar av världen. Men jag vill ju se det själv. Och det är inte alltid så lätt att ta kontakt med utlänningar. Oftast tror de bara att man är ännu en jinetero, en skojare som är ute efter deras pengar, säger han.

Turismen är i dag Kubas största enskilda inkomstkälla, på gott och på ont. Men nu tycks Fidel Castro vilja minska dess betydelse för landet och satsa åt ett annat håll. I bombastiska visioner har Castro satt upp mål om att Kubas befolkning ska vara världens bäst utbildade. Alla ska läsa på universitetet, till och med pensionärerna. Och Kubas export av läkare sträcker sig redan över större delen av världen.

Tanken verkar vara att göra Kuba till ett centrum för kunskap, utbildning och sjukvård. En möjlighet som bland annat samarbetet med grannlandet Venezuela ska erbjuda.

Det är fredag eftermiddag den 3 februari på Plaza de la revolución i centrala Havanna. Redan vid tretiden börjar det jättelika torget fyllas av människor. Framför porträttet av Che Guevara som täcker väggen på militärministeriet töms bussar på grupper av passagerare iklädda likadana kläder, några i uniformer från arbetsplatser eller skolor, andra grupper i röda t-shirtar med Castro-citat. Mitt på torget står rad efter rad av plaststolar, luften fylls av inspelade kampsånger, en man säljer sockerindränkta kakor för kubanska pesos.

Fyra timmar senare är torget fullt. 200000 människor och ett osannolikt antal pappersflaggor – den kubanska, den venezolanska och den för kvällen specialgjorda, till hälften kubanska, till hälften venezolanska. Venezuelas president Hugo Chávez är inbjuden för en uppvisning av det goda samarbetet mellan de två länderna.

Massmanifestationer av kubanskt snitt är onekligen imponerande. När Fidel Castro slutligen, efter en mängd framträdanden och andra talare, äntrar scenen och plötsligt fyller storbildsskärmarna med sitt ansikte, mättas luften av prasslandet från hundratusentals flaggor som viftas i luften. Han talar i två timmar, levererar siffra efter siffra om hur många barn som svälter i andra länder, staplar årtal och procentsatser på varandra.

Varje gång rösten stannar upp för att sedan accelerera i ett crescendo, höjs flaggorna. Prasslet stiger mot den svarta himlen. Talkörerna ekar över platsen: Cuba y Venezuela, una sola bandera, Kuba och Venezuela, en och samma flagga.

Alliansen mellan Kuba och Venezuela rör sig inte bara på symbolisk nivå. Den venezolanska oljan – mer än 90000 fat om dagen – som Kuba får köpa billigt genom samarbetet, betyder utan tvekan mycket för landets ekonomi. Enligt officiella uppgifter gick den förra året upp med elva procent. Kanske bör siffran tas med en nypa salt, men Kuba har ändå lyckats minska sitt beroende av världsmarknaden betydligt och lämnat sockret som huvudinkomst. Nu bryts nya nickelfyndigheter och utanför den kubanska kusten hoppas man hitta egen olja.

Under de senaste åren har en stor del av de kubanska sjukhusen genomgått en stor upprustning. Genom ”Operación Milagro”, operation underverk, ska tiotusentals fattiga latinamerikaner få gratis ögonoperationer med hjälp av venezolansk finansiering. Sjukvård säljs till utlänningar och andra som kan betala. Men samtidigt som den sjukvård landet säljer blir allt mer avancerad, sticker det många kubaner i ögonen att se hur den nationella sjukvården fungerar allt sämre, hur material och mediciner ständigt saknas och den egna befolkningen får vänta på vård.

Mónica, en kvinna i 30-årsåldern, konstaterar att den sjukvård som regeringen så länge skrutit över inte längre är densamma.

– Min kompis pappa behöver operera sitt öga, men han har fått vänta i flera år. Samtidigt kommer folk utifrån och får vård direkt. Och när de säger att det inte finns pengar nog för att ge vår egen befolkning vård är det konstigt att vi ändå har resurser för att skicka stora hjälpsändningar till andra länder, säger hon skeptiskt.

Materialbristen på sjukhusen förklaras, som många andra brister på Kuba, ofta med det embargo som USA införde 1961. Enligt den kubanska staten förlorar landet i snitt 1,8 miljarder dollar, motsvarande drygt 13 miljarder svenska kronor, om året på embargot.

– Embargot för definitivt med sig problem för Kuba, det påverkar oss alla, men samtidigt fungerar det som en väldigt användbar fiende för Fidel. Nu skylls allt som är dåligt här på embargot – från dålig kollektivtrafik till att saker går sönder. Det blir nästan något man skämtar om till slut, säger Mónica.

Sedan 2001 gör embargot undantag för jordbruksprodukter, något som skedde för att blidka de amerikanska bönderna i presidentvalet. Nu importerar Kuba stora mängder amerikanska livsmedel och har blivit USA:s tredje största köpare av ris. Men när det gäller medicin, teknik och annat är gränsen fortfarande stängd. Och tonen mellan de båda länderna är lika frostig som någonsin.

USA har ingen ambassad på Kuba, men väl ett intressekontor. Utanför den stora gråa byggnaden precis invid vattnet i centrala Havanna pågår ett intensivt propagandakrig. Från jätteaffischer utmed strandpromenaden Malecón blickar karikatyrer av Bush, utrustad med varulvständer och blodet drypande ur mungiporna, in mot det amerikanska högkvarteret. Lite längre bort blir exilkubanen Luis Posada Carriles, som anklagas för terroristaktioner mot Kuba och nu sökt politisk asyl i USA, jämförd med både Hitler och Bush.

Affischkampanjerna har funnits länge. Men nu reser sig också en kompakt skog av flaggstänger framför intressekontorets fasad. 138 stora flaggor, svarta med en vit stjärna på, slår ilsket i vinden från havet. Vad de 138 flaggorna symboliserar växlar beroende på vem man frågar. Kanske är det Kubas 138 år av kamp för oberoende mot ”los yankis”, kanske 138 martyrer som dött i denna kamp eller länder i FN som röstat för att embargot mot Kuba ska läggas ned.

Flaggorna är ett svar på intressekontorets senaste provokation. Under några timmar varje kväll sänder de ut meddelanden till Havannas befolkning. Siffror över politiska fångar på Kuba, citat av Martin Luther King och utvalda nyheter från världen rullar över en digital display innanför kontorets fönster. Men de många stängerna och de fladdrande fanorna gör det svårt att se texten.

Bakom flaggorna breder Castros antiimperialistiska tribunal ut sig, en scen där protestmötena och manifestationerna mot fienden i norr avlöser varandra. Tonen är hård och oförsonlig. Kuba står enat.

Från det amerikanska intressekontoret är det inte särskilt långt till den gamla fästning där den kubanska internationella bokmässan hålls under en vecka varje år. Som en grå stensilhuett reser den sig ur vattnet på andra sidan Bahía de la Habana. Men kontrasten mot propagandakriget vid den antiimperialistiska tribunalen är total. En rockgrupp med medlemmar i medelåldern sjunger glatt ”We are american men” och ”Sweet home Alabama”. Den unga kubanska publiken framför scenen vrålar med, dansar och headbangar.

Kubas ungdom anklagas från alla håll för att vara egoister, materialister och totalt ointresserade av politiska frågor. Likväl tycks det svårt att hitta någon som inte förr eller senare vill prata politik.

Luís är punkare, ”fast det här är väl mer eller mindre okej”, kommenterar han de amerikanska coverlåtarna och hoppar runt så att dreadsen på huvudet fladdrar. Men efter en stund vill även han prata om annat. Han lutar sig fram, drar i sin tröjlinning och blottar diskret ett tatuerat anarkist-A. Tittar sig omkring som för att kontrollera att ingen annan har sett och ler brett.

När natten faller över Kuba är den svart, till och med i en miljonstad som Havanna. Gatlyktorna lyser bara här och var och det gäller att inte snubbla i något av alla de hål som öppnar sig i gatan.

Luís är bilmekaniker. För varje amerikansk femtiotalsbil vi går förbi i halvdunklet berättar han något, om vilket år den tillverkades, hur snabbt den kan gå eller vad som är svårast att laga. Reservdelar finns inte, dem får man uppfinna själv. Det gäller att ha fantasi, deklarerar han med stor stolthet i rösten. Han plockar upp en plastpåse från marken och knölar ned den i byxfickan. Den kan vara bra att laga trasiga slangar med.

När vi passerar trappan till universitetets huvudbyggnad konstaterar Luís att han aldrig läste vidare. Viljan fanns, men även om undervisningen är gratis måste man ju ha mat också. Annars hade han gärna blivit marinbiolog.

Luís törstar efter litteratur och undrar om det inte går att skicka böcker från Sverige, helst om anarkismen.

– Jag vill läsa böcker utifrån, för här låter de oss inte se verkligheten, säger han och sparkar iväg en sten på gatan.

Få kubaner känner i dag till den anarkistiska rörelse som fanns på Kuba före revolutionen. Exilkubanen Frank Fernández skriver i boken Cuban anarchism, the history of a movement att anarkisterna vid sin storhetstid 1920 organiserade mellan 80000 och 100000 kubaner, av en total befolkning som då uppgick till 2,9 miljoner. Men snart efter revolutionen tvingades anarkistiska tidningar att stänga ned, det statliga facket blev det enda som hade rätt att organisera arbetare och många som ansåg sig tillhöra den mer frihetliga vänstern lämnade Kuba.

Luís berättar att det var en granne som fick honom intresserad av anarkismen när han var i tonåren. Det var grannen som gav honom böcker och fick honom att forma sina egna åsikter. Nu är Luís över 30 och hänger med andra punkare och rockeros i parkerna. Det är de som i folkmun kallas ”los freakys”, till skillnad från ”los mikis”, som har god tillgång till dollarkonvertibler, klär sig i märkeskläder och hänger på dollarställen.

Luís säger att han och hans vänner inte gör något konkret politiskt när de ses, de pratar mest om sina åsikter, super skallen av sig och röker på. Men kanske är det på sitt sätt också en politisk handling i ett samhälle där den sociala kontrollen är hård och avvikare möts med misstänksamma blickar.

Luís gör en gest ner mot sina kläder, de slitna byxorna, tatueringarna på armen, de svarta kängorna och säkerhetsnålen i örsnibben. Säger att det är lite friare nu.

– För tio år sedan hade det här inte varit möjligt. Hade jag sett ut så här då, hade polisen tagit mig. Men det har ändrats lite, nu kan jag i alla fall visa vad jag tycker genom mitt sätt att se ut. Jag säger ingenting, men jag visar det.

Fast mycket större än så är inte friheten, konstaterar Luís. Mot polisen finns det ingenting han kan göra.

– Förödmjukelsen är värre än allt annat. Ibland hade det nästan varit bättre om de hade skjutit. Nu hånar de mig i stället, kallar mig för en liten bög och drar i mina dreads. Det enda jag kan göra är att titta ner i marken och nicka.

Han visar, böjer huvudet ner mot bröstet, fäster blicken på sina tår. Ryggen blir till en slokande båge.

– Jag kan inte säga emot, för då får jag problem. De tar in mig på polisstationen, bråkar med mig och ger mig böter som är högre än min månadslön. Och det går inte, jag måste tänka på min mamma och min bror, de klarar sig inte utan mig.

Röstläget, nyss så uppretat, sjunker varje gång vi går förbi poliserna som står posterade i gathörnen.

Bland Kubas lagar finns den om ”El estado peligroso”, en lag som förutom att ta upp superi och drogmissbruk också förbjuder det som kallas antisocialt beteende – ett brott som kan ge upp till fyra års fängelse.

Dissidentorganisationen Comisión Cu-bana de Derechos Humanos y Reconciliación Nacional, Kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning, uppger att runt 500 unga människor fängslades med stöd av den lagen bara under förra årets första halvår. I en intervju för det franska teveprogrammet 90 Minutes talar organisationens företrädare Elizardo Sánchez om hur blotta misstanken om att en person ska göra något som inte faller staten i smaken kan räcka för att fängsla honom eller henne för antisocialt beteende. Han kallar det för ”social upprensning” och uppskattar det totala antalet kubaner som i dag sitter i fängelse till 100000. Det är nästan en procent av landets befolkning. Också den mängd av fängelser som regimen håller sig med talar sitt tydliga språk. Innan revolutionen fanns 14 fängelser. I dag räknar man till 252.

– Motstånd?

Juana stannar upp med kaffekoppen halvvägs till munnen och tittar på oss en stund, nästan förvånat. Vi är tillbaka i hennes lägenhet i det slitna huset.

– Det finns ju överallt, det finns hos alla! Som det ser ut på Kuba i dag gör alla motstånd, till och med de som är medlemmar i partiet och går på alla manifestationer. Att alla stjäl på sina arbetsplatser, försöker skapa sig ett liv vid sidan om staten – det är ett slags motstånd också, säger hon med eftertryck.

På Kuba syns inga manifestationer mot regeringens beslut, i tidningarna finns inga debattsidor eller kritiska ledarskribenter. De synliga bevisen för missnöjet saknas nästan helt.

Repressionen finns förstås där, alla kan berätta om någon som blivit av med jobbet för att inte ha deltagit i tillräckligt många manifestationer eller råkat illa ut efter att ha satt sig upp mot systemet. Men trots fängslanden, tillfälliga försvinnanden och vittnesmål om såväl fysisk som psykisk misshandel i fängelserna, finns ändå stora skillnader mot den repression som fanns i till exempel Chile under Pinochet eller andra latinamerikanska militärdiktaturer. Maktens våld mot medborgarna är inte alls av samma grad.

Men en högerdiktatur behöver heller inte bry sig om att intala sina invånare att de har det bra. En auktoritär regim som säger sig stå till vänster lyder under en helt annan logik.

Det är heller inte yttre våld som de flesta kubaner jag talar med bekriver som det största hindret för att ge offentligt utlopp för sitt missnöje, utan den psykologiska kontrollen.

Kuba är uppbyggt av ett otroligt antal statsstyrda organisationer – från fackföreningar och yrkesgruppssammanslutningar till studentorganisationer, kvinnoorganisationen och grannskapskommittéer. Det är en organisering av samhället in i minsta detalj, något som skulle kunna fungera som ett sätt att involvera gräsrötterna och föra deras åsikter uppåt i hierarkierna, men som oftare tjänstgör som kontrollapparat. Basen är kommittéerna för revolutionens försvarande, CDR, som ska organisera de boende i varje kvarter.

– Det är CDR:en som håller koll på hur du uppför dig. Om du inte deltar i manifestationerna, eller om du inte går och röstar, då noteras det där. Och när du sedan ska söka jobb måste du ha ett brev från din CDR om hur du är som person. Det gör att folk lever med en väldig dubbelmoral – de tänker en sak men gör en annan, säger Elena.

Hon berättar att kvinnan som är chef för hennes kvarterskommitté jobbar svart som dagmamma. Egentligen måste man ha en dyr licens för det, men kommittéchefen jobbar ändå och alla vet om det.

– Hon skvallrar inte på någon här och ingen skvallrar på henne, så det är ganska lugnt i det här kvarteret. Men ändå finns alltid känslan av att någon annan ser eller hör, man vet bara inte vem. Till slut behövs det ingen som övervakar en, man kontrollerar sig själv och utvecklar en intern polis. Självcensuren är det värsta av allt, säger Juana.

Att i stort sett alla begår olika lagbrott för att överleva utgör ännu en hållhake på medborgarna, en kollektiv kontroll som gör det svårt att ta steget från åsikter till organisering.

– Så länge du inte sticker ut för mycket, kommer du undan med småbrotten. Men om du skulle bli dissident är det lätt att sätta fast dig för någon liten olaglighet i stället för dina åsikter. Det är praktiskt för dem, säger Elena.

Få kubaner – hur mycket kritik de än har mot regimen – verkar se den interna oppositionen, dissidenterna, som något större hopp för förändring. En orsak till det är förstås att kritisk information är svår att sprida i landet. De flesta känner helt enkelt inte till de organisationer som finns, annat än de extremhögergrupper som regimen själv väljer att visa upp som varnande exempel. Tankarna om dissidenterna är heller inte särskilt höga. Av många anklagas de för att sakna riktiga visioner, eller att tala om alltför teoretiska frågor, när det som intresserar de flesta är vardagens svårigheter att få ihop tillräckligt med pengar.

För många unga blir lösningen på missnöjet, snarare än att organisera sig, i stället att avlägsna sig så mycket de kan från staten och skapa sig en egen bubbla att leva i.

Vi träffar Antonio i en park bland de bedagade men imponerande sekelskiftesvillorna i stadsdelen Vedado. Framför oss dånar kvällstrafiken. Amerikanska 50-talsbilar släpper ut sina svarta stoftmoln, de små, fyrkantiga Ladabilarna från Sovjetperioden blandas med nya, blänkande europeiska bilar. Bussarna skramlar förbi, fyllda så till bristningsgränsen av människor att en väska eller en flik av ett byxben hamnar utanför dörren ibland.

Antonio har sorgsna ögon. Blicken glider över området. Han känner igen civilspanarna från den politiska polisen, säger han, vet vilka bilar de färdas i och hur de beter sig. Men egentligen bryr han sig inte särskilt mycket om vem som hör vad han säger.

Han har valt att försöka leva så oberoende av staten som möjligt, ”som en fri individ”. Pengar till sig, sin fru och deras barn får han in genom att sälja egentillverkat konsthantverk för dollarkonvertibler till turisterna på Havannas gator.

– De flesta här talar inte om politik, utan om hur de ska få pengarna att räcka eller hitta bostad. Allt fragmentiseras och blir så personligt. Kontrollen från kvarterskommittéerna ser till att människor inte vågar närma sig varandra med sina tankar, det finns något machiavelliskt över det. I stället säger folk det som de tror förväntas av dem, som någon slags papegojor, säger han.

Antonios pessimism är djup. Han ger inte heller mycket för de landvinningar som revolutionen brukar framhålla som sina – gratis vård och skola.

– Visst, utbildningen är gratis, men vad är det vi lär barnen? Som läsövningar i första klass får de politiska floskler. Lärarna har ingen frihet över huvud taget, de får inte ens hitta på sina egna övningsuppgifter utan måste följa böckerna till punkt och pricka. Det enda vi lär oss är att vi bor i världens bästa land och att alla andra har fel. Sedan är det klart att barnen blir förvirrade, när det de lär sig i skolan – att alla har det bra på Kuba – inte stämmer överens med det de hör hemma, säger han eftertänksamt och tänder en cigarett.

Vi talar om korruptionen och han pekar på ett höghus tvärsöver gatan.

– Det där huset tog tolv år att bygga, eftersom byggjobbarna stal så mycket material. Under de där tolv åren försvann allt material åtminstone tre gånger om, säger han och skrattar.

Men nu står huset där, med luftkonditioneringsapparaterna som mörka lådor mot husfasaden.

– Det är folk från den statliga eliten som bor där.

Själv kallar sig Antonio lite skämtsamt för ”oberoende dissident”. Han är inte nöjd med dagens situation på Kuba, men någon av oppositionens grupper vill han inte gå med i. Han beklagar sig över det som han menar är deras dåliga fantasi.

– Det finns så otroligt mycket man skulle kunna göra, men de ger inte ens ut några underjordiska tidningar, utbrister han.

När Antonio inte står ut går han ut och sprejar. Men inte slagord mot Fidel Castro eller ilskna påhopp mot samhället han lever i, utan citat av revolutionshjälten José Martí. Ikonen och nationalhjälten José Martí som kämpade för Kubas självständighet från spanjorerna, samme Martí som i dag återfinns som oräkneliga statyer över hela Kuba, som pryder pesosedlarna och vars porträtt hänger i jätteformat bakom Castro och Chávez när de manifesterar sin enhet på Revolutionsplatsen.

– De använder hans namn överallt, men det han skrev har inte publicerats i sin helhet sedan 1964. Nu är det mest en del av hans dikter och det som andra skriver om honom som ges ut. Martí skrev otroligt många bra saker, fast i dag är hans vision alldeles för…revolutionär, säger Antonio och skrattar ironiskt.

Han berättar om hur han och några kompisar en natt begav sig ut i en park och sprejade ett citat av Martí. ”Sea nuestro lema: libertad sin ira”. Låt det vara vårt motto: frihet utan vrede. Silverfärgen lystes upp varje gång en bil passerade.

– Folk blev alldeles förvånade, de stannade upp och bara läste, säger Antonio.

Han beskriver hur området efter bara en kvart var fullt av poliser och hur hans ord snabbt raderades. Men när han återvände till parken en vecka senare var marken täckt av grafitti, ord långt hårdare och mer kontroversiella än hans egna.

Antonios ögon lyser. Någonstans finns ett engagemang och ett motstånd, men det är ett motstånd som oppositionen inte lyckas få kontakt med, menar han.

Det är när Antonio pratar om vännerna som åkt som han ser så där sorgsen ut. Han oroar sig för vad som ska hända med Kuba när alla unga människor som har en möjlighet lämnar landet. Enligt statens egna siffror lever nu närmare en och en halv miljon kubaner utanför Kuba.

– Jag saknar mina vänner så enormt mycket. Nästan alla som jag kunde prata med om mina tankar har åkt härifrån. De flesta här pratar bara om ytligheter och för att passa in måste jag förställa mig, jag måste ha flera ”jag”. Det är ironiskt – allt detta hat mot kapitalismen, men i själva verket är vi de mest kapitalistiska av alla.

För den kuban som är medlem i partiet, aktiv i sin CDR och anstränger sig för att följa de regler som gäller för att räknas som en god revolutionär är rörelsefriheten begränsad. Men allteftersom alternativa populärkulturer har tillåtits att ta plats på Kuba växer nya utrymmen fram där kontrollen inte är lika hård.

José Miguel Sánchez är författare med utseende som en kubansk motsvarighet till Joey Tempest. Iklädd läderjacka, bandana och en 1980-talsfrisyr som hade gjort medlemmarna i Europe gröna av avund sitter han uppflugen på en stenmur.

Bokmässan, där han precis har presenterat en antologi om rocken på Kuba, har avslutat sin sista programpunkt för dagen. Mellan strömmen av människor som kommer fram och vill ha en bok signerad eller diskutera någon av hans historier pratar han om hur kulturen fungerar som ett sätt att framföra kritik utan att drabbas av repressalier.

– Det finns inga tydliga riktlinjer för vad man får skriva och inte, men censuren existerar och varje tjänsteman tolkar reglerna på sitt eget sätt. Det gör att man aldrig vet vad som ska gå igenom eller inte, förklarar han.

José Miguel säger att censuren på många sätt stimulerar intellektet, den tvingar skribenter, musiker och konstnärer att hitta metaforer och symboliska historier. Han menar att författarna på sätt och vis har fått ta den oberoende journalistikens plats, eftersom det inte finns någon fri press på Kuba.

Själv skriver han mycket science fiction.

– Det är en genre som vid första anblicken kan verka oskyldig, eftersom den utspelar sig så långt från verkligheten, men på många sätt fungerar framtids-visionerna som en spegel för att kunna förstå nutiden. När jag talar om en fram- tid där ett totalitärt system styr, handlar det om min oro för vad som kan hända med oss om vi inte gör något, säger han.

Andra av José Miguel Sánchez böcker rör sig mer åt genren ”dirty reality”, historier om kubaner som flyr till USA på flottar, unga kubanskor som gifter sig med 60-åriga européer, om korrupta poliser och människor som påstår sig vara dissidenter för att bli utslängda ur landet.

– Det är delar av verkligheten som inte syns, men som inte bör gömmas. Ska vi kunna ändra på dem måste de tas fram i ljuset. Men tystnaden och rädslan som finns i landet nu är farlig, det är som en tryckkokare där luften inte kan pysa ut. Här finns attityden att man ska tvätta sin smutsiga byk hemma och inte hänga ut den så att alla andra kan se, men om vi hade rätten att kritisera öppet skulle det hjälpa mycket.

Själv ser han sig som ganska fri. Han har ibland haft problem med att få resa ut ur landet, han har fråntagits sin rätt att inneha ansvarsposter och rösta i det statliga artistfacket, som är den väg man måste gå för att få ge ut böcker och åka till mässor.

– Men eftersom jag frilansar och ger ut en del böcker i utlandet är det enklare för mig. Så länge jag inte skriver alltför uttalad kritik låter de mig vara. Det är nog svårare för de heliga korna, de som förs fram av partiet och får prestigefyllda litteraturpriser. Mig kan de inte ta ifrån några privilegier, eftersom jag inte får några genom systemet, säger han.

Blåsten på stenmuren har tvingat oss bort från fortet och hem till José Miguel Sánchez familjehem för att fortsätta intervjun. Några bekanta till honom följer med och slår sig ned i hans pojkrum efter att artigt ha hälsat på hans mamma.

Till en början är vännerna avvaktande, men när det går upp för dem att José Miguel talar om det kubanska samhället vill alla plötsligt prata, det är som en gryta som kokar över. José Miguel försöker säga något, men lyckas inte göra sin röst hörd. Skrattar och går för att koka te i stället. Kaoset i hans rum fortsätter.

En kille vill ta upp homosexuellas situation.

– Vi lever i en machismo-leninism. Fidel har kallat det för en viril revolution. Hur ska det då finnas plats för homosexuella eller kvinnor? undrar han.

En tjej som sitter uppkrupen på sängen berättar om hur hon fått avdrag på inträdesprovet till universitetet, för att hon svarat fel på frågan om vem universitetet är till för. Hon skrev ”för alla som vill läsa vidare”. Rätt svar var ”för revolutionärer”.

Regimkritiken dundrar på, men inför frågan om inte någon av dem är organiserad i oppositionen blir det för ett ögonblick tyst. De slår ifrån sig.

– Alla väntar på att Castro ska dö, sedan kan något hända. Ingen vill bli ihågkommen som den som förrådde revolutionen inför kommande generationer. Det är som en religion som ingen kan kritisera. Men den dagen han dör kommer det att bli total förvirring. Han har lett oss i 47 år, vad ska vi göra utan honom? utbrister någon.

De är överens om att det inte är ett samhälle i stil med det amerikanska som Kubas unga vill ha.

– Kubanerna vet att kapitalismen inte skulle lösa problemen. Den skulle inte ge oss någon social trygghet med gratis sjukvård och utbildning. Men det finns ett tomrum när det gäller andra visioner, säger en kille som står lutad mot dörrposten.

Vi talar om de gigantiska manifestationerna, demonstrationer av nationell enhet, som den där Hugo Chávez nyligen medverkade. Alla skakar på huvudena och menar att ingen går på mötena frivilligt. Det är skolorna, universiteten och arbetsplatserna som stänger ned verksamheten och organiserar resorna dit, säger de. Går man inte dit, får man frågor nästa dag. Tjejen på sängen berättar om hur hon på en av demonstrationerna träffat en grupp italienare på semester, fulla av entusiasm över manifestationen.

– För dem är det rekreation, en rolig upplevelse. Men för oss som måste gå dit flera gånger i månaden är det bara ett tvång, säger hon.

Killen vid hennes sida kan inte hålla sig längre, han avbryter henne abrupt.

– Om vänstern bara vill ha Kuba som en dröm, då är det ingen riktig vänster. De gör inte samma uppoffringar som vi. Det är säkert bekvämt att vara kommunist i Italien, men här är det inte samma sak.

José Miguel kommer tillbaka med en bricka full med tekoppar. Vi diskuterar den internationella vänsterns ambivalenta förhållande till Kuba. Alla de världens socialister som inte vill släppa hoppet om att Kuba ska vara svaret på en länge drömd dröm. Men vad skulle vänstern utanför Kuba egentligen kunna bistå med? undrar vi.

– Först och främst måste de acceptera att det här inte är något paradis. Varför ska vi vara en symbol för världen? Vi är inga symboler – vi är verkliga personer. Om vänstern ger ett helt okritiskt stöd till den kubanska staten, då kan de aldrig stödja den verkliga vänstern här. Att kritisera behöver inte betyda att man är en fiende, man kan fortfarande stödja det som vi kubaner själva försvarar, säger killen på pallen.

José Miguel funderar en stund.

– Om vänstern slutade att ge sitt oreserverade stöd till Castros Kuba, skulle det kanske inte leda till så många omedelbara förändringar. Men de kubanska tidningarna skulle inte längre kunna fylla spaltmeter med världens medhåll. Och i ett land som Kuba är befolkningen tränad att utläsa information även av det som inte står.

Skymningen faller återigen över Havanna, över turister och cigarrökande tanter, över ilsket fladdrande svarta flaggor utanför det amerikanska intressekontoret och över ”los mikis” med sina märkeskläder, drickandes Coca-cola på stadens dollarserveringar.

Skymningen faller över poliserna, som dagen till ära – Alla hjärtans dag – säljer rosor i gathörnet vid parken där punkarna samlas för att beklaga sig över livet med en flaska billig rom. Solen går ned över lyxhotellen, plåtrucklen och över de bedagade sekelskiftesvillorna i Vedado, över människor som drömmer om att lämna landet och över de som skriver tal till nästa manifestation.

José Miguel är full av roliga historier, den ena svartare än den andra. Många av dem handlar om livet på Kuba och, förstås, om Fidel Castro.

– Humorn är livsnödvändig, utan den skulle vi inte överleva, säger han.

Men respekten och rädslan finns där, i en märklig blandning. Den som pratar om känsliga saker på gatan får en säregen ton i rösten, den blir tyst och återhållet mumlande, nästintill ohörbar. José Miguel berättar om vänner i Europa som fortfarande, efter tio år utanför Kuba, viskar när de berättar historier om Castro.

Men när pojkrummet ligger bakom oss och en stor flaska apelsinläsk högtidligt delas mellan tio plastmuggar på en av Havannas uteserveringar, då är det ingen som viskar. Och alla skrattar högt när José Miguel berättar ett av sina bästa skämt:

– En kuban dör och när Sankte Per synar hans liv bestäms det att han ska komma till himlen. Men redan efter några veckor börjar kubanen känna sig uttråkad bland moln och harpospel. Han går till Sankte Per och klagar: ”Jag saknar salsan, cigarrerna, att dricka rom och spela domino. Här finns ju ingenting att göra!” Sankte Per svarar: ”Allt det du pratar om, det finns inte här utan i helvetet. Men om du vill, kan du få åka dit en vecka för att se hur det är.” Kubanen tackar ja och får sin passersedel. När portarna till helvetet öppnas drar han efter andan. Där virvlar människorna runt i salsarytmer, romen flödar, dominospelen är i full gång och alla puffar på feta cigarrer. Kubanen roar sig kungligt. När veckan är slut och han återigen ställs framför Sankte Per, har han bestämt sig. ”Jag har haft den bästa veckan någonsin, snälla, låt mig bli förflyttad!”, ber han. Sankte Per undrar om han verkligen är säker ”för när jag har skrivit under, då kan du aldrig, aldrig ändra dig igen.” Kubanen bedyrar att han är säker, får sitt tillstånd av Sankte Per och beger sig glädjestrålande tillbaka till helvetet. Men när portarna slås upp hörs inte längre någon salsa. I stället ser han eld och lidande människor, tyngda av kedjor och piskade av små djävlar. Han skyndar sig tillbaka och frågar Sankte Per: ”Vad är det här? Så där var det inte alls sist jag var i helvetet!” Sankte Per skakar på huvudet och tittar medlidsamt på honom. ”Men har du inte förstått att det är skillnad mellan att komma med turistvisum och att vara bofast?”

Publicerad
13 hours sedan

Signerat #25/2024

”Högerns historielösa hat mot Greta är pinsamt”

Foto på när Greta Thunberg bärs bort av polis utanför Riksdagen.
Johan Apel Röstlund hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Axel Green. Kollage: Arbetaren

Dagens svenska höger hade skrattat åt Rosa Parks och rasat över att hon inte försökte förändra via “ett politiskt parti” i stället. Men det är direkt aktion och civil olydnad som tvingar fram förändringar, skriver Johan Apel Röstlund.

Det började så klart inte med den oförargliga sittprotesten utanför riksdagsentrén härom veckan, men där och då gick topplocket igen.

Därefter var det dags för bolagsstämma för det ständigt krisande flygbolaget SAS. Fridays For Future vecklade ut en banderoll om klimat, framtid och flygbolagens ansvar och hela högerhögen gick bananas i ett moln av svavel och sprakande eld.

Månen färgades mörk och solen röd och undergången var nära. Sällan har några civila olydnadsaktioner fått så många att reagera så hårt.

Hatet mot Greta Thunberg och Fridays For Future är på sina håll lika kompakt som djupt okunnig och historielös. Det börjar faktiskt bli direkt pinsamt.

“Varför går du inte med i ett politiskt parti?”

Greta får frågan i Aktuelltstudion strax innan påsk. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Den prydligt uppklädde programledaren ler vänligt mot den världskända klimataktivisten. 

Den tröttsamma frågeställningen används slentrianmässigt i brist på annat. Den enda vägens partipolitik: Sörj ej – sitt inte utanför riksdagen och sura – gå med i ett parti. Gör som Romina Pourmokhtari och tillsätt en utredning. Gäsp.

Rosa Parks och suffragetterna

Vi gör ett tankeexperimentet och backar tiden till 1955. Om Montgomery, delstatshuvudstaden i den amerikanska sydstaten Alabama, låg i Stockholm och om då var nu skulle högern rasat när medborgarrättsaktivisten Rosa Parks satte sig på fyrans buss på en plats reserverad enbart för vita.

I någon knastrig radiointervju skulle hon sedan fått förklara sig. “Varför reste du dig inte bara och gick med i ett parti?”

Världen är full av händelser där historien förändrats just tack vare folk som Rosa Parks, de brittiska suffragetterna och Greta Thunberg. Rösträtt har tvingats fram, inte genom parlamentariska utredningar utan genom direkt aktion och strejker.

Murar har rivits genom folkliga protester och alltid har högerns gubbgriniga raseri svävat som ett åskmoln över dem som hållit på, som satt sig i vägen och stoppat käppar i hjulen för den rådande ordningen.

Organisering utanför partipolitiken

Ta det allt mer uppmärksammade syndikalistiska facket Solidariska byggare som exempel. Under de senaste tre åren har de krävt in uteblivna löner på miljontals kronor – löner som arbetsköparna annars inte skulle betalat ut.

Foto: Skärmdump

De har organiserat sig, använt sig av klassiskt fackliga metoder som blockad, hämtade från idéerna om direkt aktion och civil olydnad, och krävt sin rätt. Därigenom har de riktat strålkastarljuset mot en förslummad arbetsmarknad där migrantarbetare utnyttjas utan att politikerna lyfter ett finger.

Mer civil olydnad – för framtiden

“Väx upp lite grann”, röt en vd för en förening som kallar sig Aktiespararna, efter Fridays For Futures protest inne på SAS-stämman. Samtidigt fnissade Svenska Dagbladets ledarchef Peter Wennblad något om en miljon pruttande kor efter Gretas framträdande i Svt häromkvällen. 

Foto: Skärmdump

Det reaktionärt självspelande pianot är ett mumbojumbo av frustrerande ilska, ett rent hittepå och det låter som Titanics orkester på väg ner i djupet av nattsvart mörker.

Plötsligt slår det mig att jag inte ens pallar att vara förbannad. De här clownerna är inte värda att ta på allvar. De förtjänar att lämnas kvar på perrongen när vi andra rullar vidare in i framtiden. Och dit kommer vi inte genom parlamentariska utredningar utan genom civil olydnad och lite action. Det har historien visat så många gånger förr.

Jag hoppas på en vår full av sittprotester och fortsatta blockader. 

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Inrikes #24/2024

Vårdarbetare tar ställning för Palestina – startar nytt fack

Sjuksköterskorna Erika Holm och Paula Castro, har deltagit i mötet för det nya vårdfacket.
– Hoppfullt, säger sjuksköterskan Erika Holm. Foto: Tuija Roberntz

Vårdarbetare kritiserar sina fackförbund för att inte engagera sig tillräckligt för situationen i Gaza. Nu bildas ett nytt fack inom SAC Syndikalisterna som ska samla vårdpersonal från hela Sverige. 

På bordet står kaffe och en bullängd har delats i bitar. Runt bordet sitter ett antal sjuksköterskor och läkare, en personlig assistent och en psykolog. Via länk deltar ytterligare vårdarbetare som är intresserade av att vara med och starta upp en ett nytt vårdsyndikat inom SAC Syndikalisterna. De som dyker upp på skärmen deltar från såväl Gävle som Eskilstuna och Uppsala. 

På mötet föreslår SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn ”Vårdarbetare från nord till syd” som namn för syndikatet, eftersom upptagningsområdet ska stå med i namnet. Att bilda ett syndikat med medlemmar över hela landet är ovanligt, men går inte emot SAC:s stadgar, berättar han.

En av de som deltar i mötet är Singoalla Tiroler, ST-läkare i gynekologi och obstetrik. Hon har lämnat Läkarförbundet och har varit en drivande kraft för att få till ett nytt vårdsyndikat.

– Vi är vårdarbetare som vill se en annan vård och en annan värld, säger hon och får nickande medhåll från andra mötesdeltagare.

Att det bildas ett nytt fack inom vården just nu är inte en slump. Många vårdarbetare, läkare och psykologer anser att deras förbund inte tagit tillräcklig ställning mot Israels agerande i Gaza.

Singoalla Tiroler, deltar i mötet från ett tåg på väg till sin nattjour, var en av 44 läkare som skrev under ett brev till Läkarförbundet som publicerades i Dagens arena i början av februari. Brevet omfattade bland annat krav på att Läkarförbundet skulle fördöma Israels attacker mot sjukvårdspersonal, vårdinrättningar och vårdfordon i Gaza.

Tidigare samma dag har Arbetarens reporter ringt upp henne för att höra hennes tankar om att bilda en ny fackförening.

– Det var många av oss som kände att vi inte kan vara med i ett läkarförbund som skiljer på folk och folk, som inte har en tydlighet i att arbeta mot apartheid, rasism och inte ens kan säga eldupphör.

Anser att många vårdfack är “tandlösa”

Singoalla Tiroler jämför hur Läkarförbundet reagerat på Rysslands invasion av Ukraina med hur de reagerat när det gäller Israels attacker mot Gaza. 

– När Ryssland invaderade Ukraina var Läkarförbundet väldigt tydliga. De beskrev Ryssland som aggressor, de skrev att de stöttade Läkarförbundet i Ukraina och skickade pengar. Vi hade önskat en liknande tydlighet för våra palestinska kollegor.

Hon tycker att de uttalanden som kommit varit intetsägande, och påpekar att i det uttalandet som gjordes tillsammans med Vårdförbundet nämndes inte Israel en enda gång.

– Man skulle kunna tro att bomberna faller från klar himmel. Om man inte beskriver vem som gör fel blir det tandlöst.

SACs generalsekreterare svarar på frågor om vad det innebär att vara fackligt organiserad i SAC. Foto: Tuija Roberntz

Att vara organiserad i ett fack är trots allt viktigt för Singoalla Tiroler.

– Flera av oss känner vikten av att vara organiserade. Läkarförbundet har varit en trygghet om det skulle uppkomma problem på arbetsplatsen, och många är rädda att lämna pågrund av det. Därför känner många av oss att vi måste gå med i någon annan sammanslutning för att ha tryggheten och kollektivet, och inte vara så ensamma. 

Arbetet kommer både att fortsätta via det nya syndikatet men också genom ett nätverk av vårdarbetare som vill engagera sig för Palestina. 

– Vi håller på att producera skriftligt material. Vi hoppas kunna vara en tung röst i debatten och eftersom vi har en inblick i hur det är att arbeta i en ansträngd vård så kan vi förklara hur omöjligt det är att sätta sig in i hur vårdarbetarna har det nu i Gaza.

Tvingas amputera utan bedövning

Singoalla Tiroler beskriver hur läkare, eftersom Israel hindrar införsel av sjukvårdsmaterial och läkemedel, tvingas utföra vad hon kallar för ”medeltida krigskirurgi” för att rädda personer som skadats i attackerna. 

– De tvingas amputera barn eller utföra kejsarsnitt utan bedövning. De räddar liv trots nästan omöjliga förutsättningar och utför sådana ingrepp som vi andra, vana vid alla apparater, prover, hjälpmedel inte skulle klara av.

Hon lyfter även att palestinier nu dör av enkla infektionssjukdomar som egentligen är lätta att behandla när de tvingas dricka förorenat vatten, inte har latriner och sophantering.

– Det finns inte antibiotika att behandla enkla sårinfektioner, säger Singoalla Tiroler.

Samtidigt understryker hon att möjligheten till vård i Palestina varit svår även tidigare när personal och patienter exempelvis behövt spendera lång tid i köer vid checkpoints.

– Många palestinier i Gaza behöver vård utanför Gaza, de behöver då söka tillstånd hos israeliska myndigheter. Det finns flera fall där vi vet att patienter dött i väntan på tillstånd.

Kritisk mot Läkarförbundet

Singoalla Tiroler menar att det länge funnits en växande frustration mot Läkarförbundet.

– Läkarförbundet som fackförbund har gång på gång visat vilkas intressen de går, det har inte varit hälsa och sjukvårdspersonalen i stort, inte de stora patientgrupperna och inte de förfördelade patienter, som rasifierade eller kvinnliga patienter.

Singoalla Tiroler lyfter även att studier visar på att vården i Sverige inte är jämlik, att den som bor på landet, rasifieras eller inte kan svenska får sämre tillgång till hälso- och sjukvård. Dessutom pekar hon på hur den som har pengar kan få bättre vård genom att söka privat vård eller för att de har privata sjukvårdsförsäkringar.

På mötet diskuteras vad medlemmar och blivande medlemmar vill fokusera på i det nya facket: Universell och offentlig vård, samt intersektionalitet och dekolonialitet är några punkter gruppen vill lägga vikt vid. 

När mötet lider mot sitt slut säger sjuksköterskorna Erika Holm och Paula Castro att de är intresserade av att gå med i SAC Syndikalisterna och det nya syndikatet.

– Det känns hoppfullt, säger sjuksköterskan Erika Holm efter det nästan två timmar långa mötet.

Bredvid henne står Paula Castro som håller på att sätta på overall på sonen Isaac.

– Det känns viktigt att vara med i ett fack och därför är det skönt med ett alternativ till de andra vårdfacken.

Arbetaren har sökt Läkarförbundet.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan

Signerat #24/2024

Mot meningslös repression och rättsosäkerhet – för allsvenskans publik

Sara Karlén inklippt framför stor fotbollspublik som firar med fyrverkerier och flaggor.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Privat / Andreas Hillergren / TT

“Repression och kollektiva bestraffningar leder aldrig till långsiktiga lösningar”, skriver Sara Karlén som menar att supportrarna löser problemen bättre utan meningslösa pekpinnar.

Jag önskar att jag kunde skriva en peppig krönika inför den allsvenska säsongen 2024, men de senaste veckornas polisiära uttalanden och ingrepp driver mig till vansinne. Trots det ser jag fram emot en säsong med höga publiksiffror, tifon i världsklass, snygga pyrotekniska arrangemang och en allsång som får den trötta betongen på arenorna att eka. Vad jag tappat tilltro till är polisens arbete – med kollektiva bestraffningar för supportrar och rättsosäkerhet för den enskilda.

Polisen Per Engström, sektionschef för Noa, har i medier pratat om drastiska åtgärder vid ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcher. De ska avbrytas så fort någon maskerar sig. Klubbarna ska överväga att tömma arenorna vid sådana ”ordningsstörningar”.

Uttalandet möttes av kritik och Engström har förklarat sig, men ändrar inte inställning. 

Tidigare framgångsrikt lagspel

Rop på högre straff och drastiska åtgärder har inte stor effekt på varken brottslighet, subkulturer eller fotbollen. Repression leder aldrig till långsiktiga eller konstruktiva lösningar. 

Under säsongen 2023 nyttjades 11 300 pyrotekniska pjäser och flera matcher fick kort pausas på grund av röken som följde. Det hände att pyroteknik kastades mellan läktare och in på planen. Och vid några tillfällen brukades våld inne på arenorna. Det finns alltså problem som inte går att sopa under mattan. Även hotet utifrån, att någonting kan hända vid stora evenemang, är ständigt närvarande. 

Fotboll är ett lagspel. Ett lagspel där Sverige varit i framkant och utbildat andra europeiska länder i hur man kan arbeta för att minska konflikter och ordningsstörningar vid fotbollsmatcher. Nyckeln har varit: dialog och samverkan. I arbetet har poliser, förbund, klubbar och delvis supportrar haft samtal och försökt hitta vägar framåt.

Kontraproduktiv kollektiv bestraffning

Det betyder inte att pyrotekniken minskat. Innan har den legat på samma nivå, och förra året ökade den. Våldsamma incidenter inne på arenorna, de som tidigare arbetats bort, såg vi tyvärr vid några tillfällen. Men de åtgärder som polisen skriker efter är kollektiv bestraffning – och sådan är kontraproduktiv och meningslös.

Till klubbarnas ansökningar om att få arrangera offentliga tillställningar, som en fotbollsmatch, har polisen ibland ställt krav om insynsskyddad visitering – bland annat på min egen klubb, IF Elfsborg. Publiken som ska in till ståplatsläktaren visiteras utan att andra får insyn, i syfte att hitta pyroteknik. Det är en kollektiv bestraffning utan rättssäkerhet för individen. Det är lätt att ropa att ”Alla måste sluta bränna bengaler”. Men varför ska jag som individ ta konsekvensen?

Jag tänker även ta tillfället i akt med att hata på väskförbudet. Trots att det berör alla människor är jag inte långt ifrån att klassa det som kvinnohat. 

Supportrarna är lösningen

I februari gjorde ultrasgrupperingar (de som bränner bengaler) över laggränserna ett gemensamt uttalande: pyroteknik ska bara användas i stämningshöjande syfte och inte kastas mot någon annan som är på eventet. Ett konstruktivt sätt att ta ansvar och makt över situationen, både gentemot kulturen och polisen, även om pyrotekniken är olaglig. Hur våldet ska minska återstår att se, men tidigare har gemensamma krafter sett till att det hållit sig utanför arenorna. 

En subkultur kan genomgå förändringar om den vill, men inte om pekpinnen kommer utifrån. Och jag har tilltro till den svenska supporterkulturen. Det går att komma framåt utan meningslösa åtgärder. 

Publiksiffrorna till allsvenskan ökar och en stor tillströmning av ungdomar har skett. Medan idrottsrörelsen har svårt att behålla ungdomar har supporterkulturen växtvärk av all ny publik. 

Jag står kvar vid min tro. Det kommer att bli en säsong med höga publiksiffror och en vibrerande atmosfär. Det vore på sin plats att låta dessa ungdomar och medborgare få möta en arena utan kollektiv bestraffning eller rättsosäkerhet för individen, samt med sina väskor. Stämningen, sången, tifona, pyrot och peppen kommer i alla fall vara på plats! 

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan

Kommentar #23/2024

Miljö- och arbetarrörelsen för gemensam kamp i norska Sápmi

Gabriel Kuhn är frilansskribent och generalsekreterare för fackföreningen SAC Syndikalisterna. Han är författare till boken Liberating Sápmi: Indigenous Resistance in Europe’s Far North. Foto: Alf Simensen, Kollage: Arbetaren

”När det hävdas att urfolksrörelsen, miljörörelsen och arbetarrörelsen har olika intressen faller man offer för doktrinen ’söndra och härska’. Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen”, skriver Gabriel Kuhn i en kommentar till den nyligen avslutade rättegången mot samiska aktivister i Norge.

Den 18 mars slutade rättegången i Oslos tingsrätt mot 18 aktivister som var med och ockuperade Norges olje- och energidepartement i februari 2023. Ockupationen var höjdpunkten för de största samiska protesterna sedan motståndsrörelsen mot Alta-dammen i slutet på 1970-talet. Återigen stod energipolitiken i centrum, men den här gången handlade det om vindkraft.

I oktober 2021 slog Högsta domstolen i Norge fast att två vindkraftsanläggningar som hade driftsatts på halvön Fosen väster om Trondheim två år tidigare utgör ett brott mot samernas mänskliga rättigheter som urfolk. Men Norges regering verkade inte bry sig särskilt mycket. Vindkraftverken snurrade vidare. Det var därför aktivisterna ockuperade olje- och energidepartementet 500 dagar efter domen.

Vägrade betala böter

Efter fyra dygn bars de ut av poliser mitt i natten. De följande dagarna blockerades ingången till ministeriet utifrån. Greta Thunberg var med. Protesterna slutade när Norges statsminister, Jonas Gahr Støre, lovade att man skulle föra en dialog med alla berörda och hitta en lösning.

De 18 anklagade som infann sig i rätten i Oslo förra veckan var de som hade vägrat att betala de böter som aktivisterna hade fått. De var inte särskilt höga (3 000 till 5 000 norska kronor), men det handlade om principen. Fem av dem blev frikända, de andra får sina domar i april. Under tiden nådde renskötare på Fosen en överenskommelse med regeringen som skulle ordna alternativa betesmarker och betala skadestånd. Vindkraftsanläggningarna blir kvar.

De flesta samer är arbetare

I Norge samarbetar samiska aktivister tajt ihop med unga miljöaktivister. De samlas främst i organisationen Natur og ungdom. Där lyckades man med att bygga upp ömsesidig respekt och förtroende. Det borde arbetarrörelsen ta till sitt hjärta.

Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen: en planet som överlever, ett arbete som känns värdigt, och inflytande över de ekonomiska och politiska strukturerna som råder över våra liv.

När det hävdas att urfolksrörelsen, miljörörelsen och arbetarrörelsen har olika intressen faller man offer för doktrinen ”söndra och härska”. Det är uppenbart att det finns gemensamma intressen: en planet som överlever, ett arbete som känns värdigt, och inflytande över de ekonomiska och politiska strukturerna som råder över våra liv.

Att renskötare ses som småföretagare är en påtvingad formalitet, det har ingenting med själva verksamheten att göra. De flesta samer jobbar inte heller inom renskötseln. De säljer sin arbetskraft precis som icke-samiska arbetare. En bättre framtid för alla säkras genom gemensam kamp, inte genom att grupper ställs emot varandra.

Tydligare politisk koppling i Norge

I Norge står samisk politik närmare landets politiska partier än i Sverige. År 1906 var socialdemokraten Isak Saba den första same som valdes in i Stortinget. År 2005 blev Helga Pedersen den första samiska ministern i Norges regering (hon ledde fiskeri- og kystdepartementet).

Nu för tiden röstar många samer på Rødt, vänsteralliansen som först tog plats i Stortinget år 2017. Aslak Heika Hætta Bjørn, sångaren för Sápmis hyllade hardcore-band Ondt Blod, är politisk rådgivare för partiet. Han kommer från Kirkenes, staden i Norges yttersta nordöstra hörn, precis vid den ryska gränsen. År 1906 grundades en av Norges första fackföreningar, Nordens Klippe, i Kirkenes. Får man ihop de rätta historiska trådarna kan det bli stora förändringar i Norden.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Reportage #23/2024

Ryska oberoende medborgargrupper arbetar vidare trots makthavarnas påtryckningar

illustration med hus och fyrtorn utspridda över en karta över Ryssland
Oberoende medborgarinitiativ i Ryssland har attackerats särskilt hårt sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Foto: Anna Ivantsova, 7x7

Ända sedan början av Vladimir Putins presidentskap har alla [ryska] oberoende medborgargrupper och initiativ varit utsatta. Sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina inleddes har repressionen mot dessa grupper, särskilt sådana som kritiserar makten, blivit grövre. Många har förbjudits och fått lägga ner, eller stämplats som utländska agenter. Andra har upphört med verksamheten för att framtiden är för dyster. Men några fortsätter arbeta och stötta varandra. Den ryska medieplattformen 7×7 har pratat med representanter för några projekt som fortfarande lyckas hålla sig kvar på det ryska civilsamhällets karta.

Arbetaren publicerar i samarbete med Barents press och det ryska, oberoende nyhetsmediet 7×7 ett reportage inifrån Ryssland.

Sacharovcentret: likvidering innebär inte slutet

Det Moskvabaserade museet och kulturcentret, uppkallat efter den ryske fysikern och dissidenten Andrej Sacharov, utsattes för repressioner redan medan dess grundare levde: människorättsaktivisten, skribenten och dissidenten Jelena Bonner. På 00-talet gjorde centret utställningarna “Akta, religion!”, 2003, och “Förbjuden konst”, 2006. Dit kom regimtrogna aktivister och försökte sabotera utställningsrummen, medan så kallade siloviki, representanter för ordningsmakten, åtalade arrangörerna.

Sedan 2014 och Rysslands annektering av Krim har repressionen hårdnat. Rysslands Justitiedepartement stämplade Sacharovcentret till “utländsk agent” och enligt vice direktör Polina Filippova har centret systematiskt utsatts för påtryckningar under hela den här tiden på grund av dess stöd till den oberoende samhällsdiskussionen. Polina själv menar att det första projektet som ledde till påtryckningar var “Memorial”, som stängdes ned 2021.

Många av centrets medarbetare, inklusive Filoppova och chefen Sergej Lukasjevskij, lämnade Ryssland efter den 24 februari 2022. De har fortsatt stötta projektet från sin exil. Erfarenheten från pandemins lockdown, där de anställda, liksom följarna, tvingades lära sig ett webbaserat format, har varit till hjälp. I början av 2023 togs centrets lokaler i beslag av Moskvamyndigheterna, och i januari 2024 stängdes slutligen Sacharovcentret, som funnits sedan 1990.

Vissa av centrets projekt – utbildningar inom mänskliga rättigheter och mediekritik, utbildning för försvarsadvokater – genomförs fortfarande. Webbsidan sakharov.space är ett virtuellt museum i Andrej Sacharovs namn. Tidigare medarbetare digitaliserar biblioteket, som innehåller berättelser och memoarer från människor som överlevt Gulag. I framtiden kommer dessa att kunna läsas online. Det volontärbaserade centret har kommit att bli ett volontärteam åt Andrej Sacharov. Dit söker sig folk som vill hjälpa ryska människorättsorganisationer. 

Andrej Sacharovs virtuella museum. Foto: Skärmdump: sakharov.space

På Youtubekanalen Strana i mir (Landet och världen) lägger centrets medarbetare ut podcasts, föreläsningar, rundabordssamtal och diskussioner, liksom intervjuer med människorättsförsvarare, statsvetare, sociologer, forskare och journalister. Varje vecka sänds programmet Razgovory o glavnom (Samtal om det viktiga), som fokuserar på information och analys och där Sergej Lukasjevskij och Kirill Rogov analyserar veckans viktigaste politiska händelser.

Polina Filippova jobbar med projektet Radio Sasjarov, en webbaserad kanal och podcast för dem som bryr sig om intellektuell frihet och vill få tillgång till objektiv information om allt som pågår i form av nyhetsanalys, föreläsningar, intervjuer och annat, och den går att lyssna på genom den egna hemsidan.

Under samma paraply finns flera podcasts om bland annat Jelena Bonners liv, om politisk och dokumentär teater och hur den mår i dagens Ryssland liksom i exil, och flera föreläsningspoddar. 

Radio Sacharov samarbetar med andra poddar också. I februari 2024 kom exempelvis ett specialavsnitt av den biografiska podden ”Sovjet-divor”, skapad av feministerna Dasja Tjerkudinova och Nastia Kurganskaja. 

– En av de viktigaste känslorna som allt som skett under Sacharovs flagg har gett människor, och även oss själva, är ju det att mitt i all galenskap i landet finns det rum för normalitet. Platser där vi träffar dem som står oss nära, som är viktiga för oss, vars värderingar vi delar. Just nu är det viktigare än någonsin att enas, stötta varandra och få korrekt information utan hat, vilket i dag blir mer och mer sällsynt, säger Polina Filippova.

George Orwell-biblioteket i Ivanovo: redan två filialer

Biblioteket uppkallat efter George Orwell i Ivanovo startades av entreprenören Dmitrij Silin och juristen Anastasia Rudenko under sommaren 2022. De träffades i en avtozak – den typ av gallerförsedd buss polisen i Ryssland forslar gripna i, efter att de båda hade deltagit i en demonstration mot kriget.

Under våren delade de ut George Orwells verk 1984, liksom den sovjetkritiske Jevgenij Zamjatins och tillika dystopiska och samhällskritiska Vi. Sammanlagt gav de bort sjuhundra böcker. Biblioteket blev en fortsättning på denna aktion och fick en fysisk plats på Dmitrijs eget kontor. Aktivister samlade ihop både skön- och facklitteratur och vem som helst får låna en bok därifrån i två veckor.

Dmitrij Silin och Anastasia Rudenko vid ingången till Orwellbiblioteket i Ivanovo. Foto: Dmitrij Silin 

Dmitrij Silin åtalades tre gånger på grund av sina uttalanden mot kriget. Första gången för att han “diskrediterat armén” efter en kommentar i en lokal Telegramkanal.  Den andra för att ha “förolämpat” Ryska Federationens emblem, och den tredje, enligt Silin själv, för ett påhittat brott om att han ihop med ett gäng skulle ha stulit 300 000 rubel (motsvarande över 300 000 kronor).

Dmitrij har sedan dess lämnat Ryssland. Sedan november 2022 bor han i Tbilisi och engagerar sig i antikrigsaktioner och trycker t-shirts med antikrigsbudskap som han delar ut till likasinnade.

I Tbilisi har Silin öppnat en andra biblioteksfilial uppkallad efter Orwell. Där kan man låna böcker mot att man lämnar något i pant. Där planerar han även att visa antikrigsfilmer och starta ett icke-kommersiellt kontor för co-working.

Orwell-biblioteket i Ivanovo fortsätter sin verksamhet. Anastasia Rudenko har hoppat av som ansvarig för projektet men fortsätter att hjälpa till med events och att bjuda in gäster och press.

Den östryska rörelsen Majak i Vladivostok: aktiv trots förbud

Rörelsen Majak (“Fyr”) i Rysslands östra, asiatiska del, har funnits sedan 2015. De har jobbat med hbtq+-personer och fram till 2023 även med kvinnor utsatta för olika typer av våld, inklusive i hemmet. Men resurserna har blivit knappa och nu fokuserar man på icke-heterosexuellas situation.

Majak har samarbetat med psykologer, läkare och lärare och arrangerat utbildningar för att skingra myterna kring hbtq-personer. 2020 blev de den första organisationen att genomföra en konferens i Ryssland om hur man kan förebygga förtryck och mobbning utifrån människors sexualitet och genusidentitet.

Myndigheterna har pressat Majak sedan 2017. Det var då polisen började närvara vid en idrottsfestival med hbtq-tema som anordnas två gånger om året och ägnade sig åt att skrämma, kränka och förminska deltagarna och organisatörerna. Dessutom skickades klagomål, eller anmälningar, till människors arbetsplatser. En som drabbades av det var aktivisten Regina Dzugkojeva, som jobbade administrativt i regionen. 

– Polisen kom med påtryckningar, de vände sig till vår administration och sa ungefär såhär: “En av era anställda, Dzugkojeva, är en hbtq-aktivist, ni bör granska henne.” De hittade så klart inget särskilt under granskningen men jag bestämde mig för att säga upp mig för jag hade börjat känna av en kognitiv dissonans hos mig själv – att jag arbetade för människor som själva kämpar emot mig eller rentav hatar mig. 2018 lämnade jag jobbet och blev aktivist på heltid, säger Regina Dzugkojeva.

Hbtq-aktivisten Regina Dzugkojeva utsattes för anklagelser och förföljelse på arbetsplatsen så hon bestämde sig för att sluta och bli aktivist på heltid. Foto: Regina Dzugkojeva

I slutet av december 2021 lade Justitiedepartementet till Majak på listan över utländska agenter, och i slutet av 2023 fick hbtq-rörelsen benämningen extremistisk, vilket praktiskt sett ledde till ett förbud mot allt som rör hbtq+. Men organisationen hade tidigare, redan innan den fullskaliga invasionen av Ukraina, flyttat mycket av sitt arbete online. På webben finns grupper för att stötta kvinnor, män och icke-binära, men även för dem som mår dåligt av annat som pågår i Ryssland. 

Majak genomför också onlineföreläsningar om internetsäkerhet och feminism för människor som är emot kriget. Genom dem bekantar sig också den vanliga målgruppen med andra hbtq+-personer, och mer än så. Det förekommer också underhållande inslag: queer-frågesporter, engelska språkklubbar, korta och anonyma Zoomträffar.

Offline-evenemangen pågår fortfarande, men anonymt. De annonseras inte i sociala medier utan folk berättar om dem för varandra.

Zjivoje slovo från Tver: vi har kvar vår publik, och utvidgat den 

Den populärvetenskapliga gruppen Zjivoje slovo (Det levande ordet) grundades i Tver 2018. I deras fysiska rum har ryska vetenskapspersoner och skribenter föreläst i biologi, astrofysik, antropologi, litteratur och andra ämnen. Bland föreläsarna kan nämnas Grigorij Judin, Jekaterina Sjulman, Boris Sjtern, Natalja Zubarevitj, Asia Kazantseva, Michail Gelfand, Lev Sjlosberg, Tamara Ejdelman och Sergej Guriev.

Föreläsningen Zjivoj gorod (Den levande staden), Tver, 6 mars 2024. Foto: Ljubov Kukusjkina

Verksamheten har under sina sex år lockat tusentals åhörare och blivit en plats för intellektuell frihet för många. Det var förmodligen därför som också Zjivoje slovo stämplades som utländska agenter i januari 2024. Grundaren Ljubov Kukusjkina berättar att den lokala grenen av det regimlojala medienätverket VGTRK i princip genast inledde ett drev mot dem. Programledarna sände ett klipp där de sa att Zjivoje slovos föreläsningar kämpar mot regimen under en vetenskapens och folkbildningens flagg.

Ljubov Kukusjkina döljer inte sitt motstånd mot kriget, “Jag hade inte kunnat respektera mig själv annars”, säger hon själv. Hon utesluter inte att Zjivoje slovos status som utländsk agent kom i samband med en föreläsning av historikern Tamara Ejdelman, som själv redan hade hamnat på samma lista.

– Någon la ut en notis om hennes framträdande från vår egen grupp i den regimtrogna kanalen Readovka. Det ledde till ett enormt hatdrev och det började skrivas om att vi närde fiender. Jag var gravid i tionde veckan då och okända människor ringde och hotade mig, bad mig dra åt helvete. Det lustiga är att föreläsningen handlade om godhet och humanism med utgångspunkt i medeltida föreställningar. Inte politik. 

Flera offentliga personer har gått ut och stöttat Zjivoje slovo sedan de i princip stängdes ner. Det gjorde också att många andra i Ryssland stöttade dem ekonomiskt, enligt Kukusjkina.

Zjivoje slovo fortsätter sitt arbete och har dessutom gått vidare med ett mer storskaligt projekt, Zjivoj gorod (Levande stad), med syftet att tillgängliggöra självorganiserad folkbildning. Utöver det redan välbekanta föreläsningsformatet genomförs också standup, frågesporter, guidade turer i Tver och resor i centrala Ryssland, vilket stöttas av vänner och kollegor från andra regioner.

Kukusjkina själv säger att hon kommer fortsätta att driva verksamheten så länge det är möjligt.

– Vi har alltid planerat för två månader i taget framåt, och så är det nu också. Ingen har någonsin tackat nej till att föreläsa hos oss, och allt blir alltid utsålt. Jag ångrar ingenting, inte ett ett ord, inte ett enda framträdande. Jag vägrar att förödmjuka mig och kommer aldrig ta avstånd från våra föreläsare.

FemKyzlar i Kazan: om balansen mellan tystnad och risker

Den feministiska gruppen FemKyzlar (kyzlar betyder “flickor” på tatariska) har varit verksamma i Tatarstan sedan 2018 och ordnat evenemang för kvinnor: fester, open mics, föreläsningar och performance. Aida Gusmanova, en av aktivisterna, berättar att det varit väldigt olika tillställningar, men funnits något för alla kvinnor. Under pandemin gick de över till att svara i telefon på Kazans hjälplinje och att hjälpa lokalborna med att hantera den dåvarande krissituationen. 

Aktion med FemKyzlar i Kazan. “Bruden” fick några hinkar blod hällt över sig och drogs längs med gatan. På så sätt uppmärksammades våld i hemmet. Foto: Helena Douglas

2022, efter den fullskaliga invasionen av Ukraina, genomförde polisen husrannsakningar hos några av FemKyzlars aktivister. Också hos Dina Nurm, som berättar att det var chattar i grupper som Protestnyj Kazan (Kazan protesterar) som hade spelats in, trots att ingen egentligen var medlem där. 

– I princip alla i Kazan som hade deltagit i någon form av aktivitet blev på så sätt indragna i det här, inklusive djurrättsaktivister. De tog ifrån oss all vår teknik och tvingade oss att skriva under ett dokument där vi intygade att vi blivit förvarnade om påföljderna om vi genomför offentliga aktioner.

Sin tekniska utrustning fick de tillbaka efter några veckor, men händelserna hade en negativ effekt på gruppens arbete. 2023 nekade Tatarstans nationalbibliotek FemKyzlar plats för att anordna en föreläsning på 8 mars, trots att deras samarbete gick långt bakåt i tiden. Detta skedde dagen innan det planerade evenemanget, och enligt Dina Nurm hade biblioteket fått för många påtryckningar av Tatarstans kulturdepartement.

Nu riktar FemKyzlar in sig på sociala medier och enstaka kvällar och föreläsningar för kvinnor. Alla känner dock av de nya begränsningarna, som ständigt blir fler med varje ny lagändring, händelse eller skrämseltaktik från myndigheterna, vilket också leder till att aktivisterna utövar självcensur.

– Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket mer tid vi skulle ha om vi inte tvingades ha evighetslånga diskussioner om vad som just nu är farligt eller ofarligt för oss att göra. Vi balanserar hela tiden mellan risker och vad som är värt att göra och när det är bättre att bara vara tyst, berättar Aida Gusmanova. 

Gruppen samarbetar också med psykologer och försöker stötta sin publik. De är övertygade om att “en varm relation mellan oss systrar är det som är viktigast just nu”.

Översättning Katarina Lindqvist, Barents Press Sverige

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Ledare #23/2024

Andra arbetarrörelser är möjliga

Amalthea Frantz, tillförordnad chefredaktör på Arbetaren. Foto: Volodya Vagner. Kollage Arbetaren

Syndikalisterna blir fler och kamperna mer synliga – särskilt de frågor som facket Solidariska byggare driver. Ibland märks detta dock mer i statliga utredningar än i de stora medierna. Och LO-ledningarna fortsätter att motarbeta fristående fackföreningar.

Ibland säger styltiga formuleringar i statliga utredningar mer än de största medierna tillsammans. Som i delbetänkandet om arbetslivskriminalitet, SOU 2024:14: 

”Det finns vissa arbetstagarorganisationer som bedriver ett aktivt arbete med att nå arbetstagare i riskgrupperna för arbetslivskriminalitet. Den organisation som kanske kommit längst i detta är Solidariska byggare som är en del av SAC, Sveriges arbetares centralorganisation. Det typiska ärendet (…) är att en utländsk arbetstagare vänder sig till organisationen när arbetsgivaren har brustit i sin skyldighet att betala ut lön. Organisationens företrädare använder sig också i stor utsträckning av lag (2018:1472) om entreprenörsansvar för lönefordringar, något som uppmärksammas av Utredningen om utvärdering och översyn av entreprenörsansvaret.”

De som valt att organisera sig inom ramen för SAC Syndikalisterna är inte många om vi jämför med medlemstalen för de största fackförbunden. Men till skillnad från dem, så blir syndikalisterna just nu fler. Och de gör jämförelsevis stora avtryck.

Uppgivna fackförbund med floskler

Över de största fackförbunden vilar däremot en uppgivenhet, hur mycket de än säger sig kämpa för sin svenska modell. Trots IF Metalls storlek är deras strejk på Tesla mer utdragen, och i relation till det mindre framgångsrik, än någon syndikalistisk strejk i modern tid i Sverige. 

En orsak till detta är att LO-förbunden bygger på toppstyre, inte medlemsdemokrati. Det är helt enkelt inte de berörda medlemmarna på Tesla som fattat beslutet om att strejka. Därför är det kanske inte så konstigt att många av dem heller inte gör det.

Men det grundläggande bakom hopplösheten är förstås att LO-topparna faktiskt inte vill ha någon förändring av samhället. Det viktiga är att behålla inflödet av medlemsavgifter och därmed sina egna inkomster, och samtidigt hålla dörrarna öppna för fortsatta karriärer i politik eller näringsliv. Detta passar fint ihop med att baktala och motarbeta fristående fack som SAC eller Hamnarbetarförbundet.

Andra arbetarrörelser är möjliga

Uppgivenheten verkar ungefär lika utbredd bland LO-medlemmarna i allmänhet. Hur arga och missnöjda majoriteten än är, så stannar de flesta i sina förbund. Eller så väljer de att inte vara med i någon fackförening alls. Vilket förstås lika lite det skapar bättre faktiska förhållanden för arbetare.

Andra arbetarrörelser är möjliga – men vi måste våga tro det. 

Det betyder inte att den enda lösningen är att alla går med i en facklig organisation som är knuten till SAC. Kamp kan ju föras på många olika sätt (även om SAC har de bästa förutsättningarna, både praktiskt och teoretiskt). Men faktum är att SAC just nu växer för första gången på mycket länge. 

Detta märks dock sällan i de större medierna. Det verkar nästan pågå någon sorts pinsam tävling i att undvika att nämna SAC eller Arbetaren, även när det är syndikalister som driver en fråga. Eller när denna tidning är först med ett avslöjande – något som annars hör till normalt mediehyfs. Ett exempel är förra årets nyhet att statssekreteraren PM Nilsson utreddes för artskyddsbrott. Ett färskare är Kristdemokraternas ifrågasatta resor till Israel. Bland andra ”oberoende socialdemokratiska” Aftonbladet verkar ofta ovillig att nämna Arbetaren.

Mer synliga syndikalister

Beror detta osynliggörande på okunnighet och arrogans – eller på missunnsamhet och rentav rädsla för att det börjar gå bättre för syndikalisterna? Antagligen alltihop, förhoppningsvis mer av det senare. Just Solidariska byggare börjar bli svåra att ignorera.

För att återvända till torra statliga rapporter: i mars gick Jämställdhetsmyndigheten ut med att det, föga förvånande, finns stora risker för fortsatt exploatering av utsatta grupper eftersom samhället inte upptäcker brottsoffer inom prostitution och människohandel.

En av utredarna säger i ett pressmeddelande: ”Barn och unga riskerar att utnyttjas sexuellt mot betalning på allt fler arenor och på flera håll i landet sker ett cyniskt utnyttjande av utländska arbetstagare på arbetsmarknaden. Kunskapsluckorna är fortsatt stora (…).”

Kom ihåg vilka som enligt staten (!) kommit längst i att nå utländska arbetstagare som cyniskt utnyttjas på arbetsmarknaden. Inte är det LO. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Signerat #22/2024

Visitationszoner kommer öka rädslan, misstron och ilskan

Shababe Barot om visitationszonerna som införs den 25 april i år.
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Jessica Gow/TT, Julia Lindblom. Kollage: Arbetaren.

”Polisen kommer att få befogenhet att kroppsvisitera alla som befinner sig inom ett visst område – inklusive barn – utan att det föreligger någon konkret brottsmisstanke.” Shabane Barot om Tidöregeringens visitationszoner som införs den 25 april.

”Varför är det poliser i centrum?” Sonens bästa kompis tittar osäkert på mig när vi vadar genom snömodden på väg hem från skolan. ”De vill visa upp sig” svarar jag efter en stunds tvekan. Jag får känslan av att han redan vet vad det är som har hänt – några kvällar tidigare sköts en ung man till döds på en våra favoritplatser, vid ljusskulpturen ”de glödande kottarna” bakom fotbollsplanen.

”Varför vill de visa upp sig då?” Jag svarar inget på det. Fegt känns det, men att förklara polisens roll i samhället och i områden som våra för en vetgirig och vidöppen sjuåring är för svårt. Av allt att döma kommer det snart att bli ännu svårare.

Visitationszoner: Ett av regeringens mest ingripande förslag

Bredäng, där vi bor, är med på polisens lista över ”utsatta områden” och det finns en stor risk att det införs en säkerhetszon här efter att Tidöpartiernas nya lag träder i kraft om en dryg månad, den 25 april. Förslaget skickades på remiss över julhelgerna i ett uppenbart försök att begränsa remissinstansernas utrymme att analysera och kritisera det – något som påpekats av bland annat Lagrådet och Justitiekanslern.

Den vårdslösa beredningen av förslaget säger något om hur likgiltig Gunnar Strömmer är inför remissinstansernas synpunkter. Då ska man ha klart för sig att detta är ett av de mest ingripande lagförslag regeringen har lagt fram. Polisen kommer att få befogenhet att kroppsvisitera alla som befinner sig inom ett visst område – inklusive barn – utan att det föreligger någon konkret brottsmisstanke. När en säkerhetszon införs börjar lagen gälla momentant och det är oklart vilka – om några – kontrollmekanismer som finns för att reglera dess implementering.

För att citera JKs remissvar: ”Klart är att regleringen lämnar ett mycket stort utrymme för subjektiva bedömningar som i efterhand kommer att vara svåra att ifrågasätta.” 

Oklart varför polis ska massvisitera personer

Redan i dag har polisen rätt att kroppsvisitera när brottsmisstanke föreligger och ribban för vad som utgör en misstanke är lågt satt, det kan räcka med att någon ”är jävligt muntorr” för er som minns polisens uppmärksammade ingripande mot journalisten Jesper Nilsson år 2011.

Varför det skulle vara påkallat att massvisitera personer utan att brottsmisstanke föreligger är oklart. Sverigedemokraterna har länge förespråkat en militarisering av svenska förorter, där särskilt utsatta områden ”ska pacificeras av de båda myndigheterna [polisen och militären]” som Björn Söder skriver i en artikel länkad från partiets hemsida. Söder talar i samma text om ”inrikes konflikthärdar” i det svenska samhället.

När Gunnar Strömmer tillsammans med Tidöpartiernas rättspolitiska talespersoner (Rickard Jomshof, ”Gucci-keps”-Martin Melin och en Torsten från KD) försvarar lagen om säkerhetszoner i Dagens nyheter den 5 mars är det med svepande resonemang om gängbrottslighetens allvarlighetsgrad.

Lagen sägs vara ett sätt att garantera ”tryggheten och rörelsefriheten för alla hederliga människor”. Underförstått: vi som lever i framtidens säkerhetszoner får göra avkall på trygghet och rörelsefrihet för att de hederliga ska få uppleva en större säkerhet. 

Jag får kalla kårar av att läsa om vad som får och inte får förekomma i ”zonen” – polisen ska ha en skyldighet att dokumentera sina ingripanden, men som Lagrådet påpekar i sitt remissvar är det oklart hur väl detta kommer att fungera som skydd mot godtycke.

Ökad otrygghet – snarare än tvärtom

Riskerna för diskriminering och rasprofilering är uppenbara. En polis på Nationella operativa avdelningen (NOA) resonerar i en intervju med DN den 15 mars kring lagens möjliga effekter: ”om man får reda på att vi har större rätt att visitera kanske man inte är så dum att man går dit med en pistol i fickan. I den bästa av världar har vi då gjort området tryggare”.

Det låter ganska tunt i mina öron, att införa en lag som innebär långtgående inskränkningar av den personliga integriteten – även för barn – för att eventuellt, i den bästa av världar, kunna avskräcka någon från att bära vapen. Polisen på Noa förklarar också hur viktigt det kommer vara att kungöra för de boende i säkerhetszonen vad som gäller. “Vi tittar på om vi ska dela ut flyers och sätta upp affischer i trapphusen.”

Tanken på att mina och andras barn ska behöva läsa på anslagstavlorna i sina trappuppgångar att de kan visiteras av polis utan att några uppenbara skäl föreligger får mig att må illa. Alla som någon gång blivit utpekade eller visiterade av polis, vet hur kränkande det är och hur utsatt man känner sig. Att våra barn ska behöva lära sig att de och alla andra som befolkar deras värld utan vidare kan bli föremål den typen av åtgärd är helt oacceptabelt. Det kommer bara att föda rädsla, misstro och ilska. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Inrikes #22/2024

Industrisyndikat i Skåne: ”Människor har arbetat i upp till 330 timmar i månaden”

Jordbruk i Skåne och Malmö LS förhandlare Christoffer Ståhl.
Malmö LS har fått in allt fler medlemmar som arbetar inom den skånska jordbrukssektorn, berättar Christopher Ståhl från Malmö LS. Foto: Johan Nilsson/TT, privat. Kollage: Arbetaren

Malmö LS har fått flera nya medlemmar det senaste året, många av dem jordbruksarbetare som inte har fått sina löner utbetalda. Nu planeras det för ett nytt industrisyndikat. Arbetaren ringer upp Christopher Ståhl, Malmö LS, som sitter i industrisyndikatets styrelse.

Hur kommer det sig att ni vill starta ett industrisyndikat?

– Ärenden kopplade till jordbruk har växt till en stor del av det totala antalet ärenden. Vi har fått ett 20-tal nya medlemmar under det senaste året. Därför känns det som ett bra läge att starta ett syndikat. Då kan vi som arbetar med det här och de som påverkas ta beslut kring hur vi ska tackla de problem som uppenbarligen finns i den här branschen.

– 2022 tog vi oss an ett ärende som blev ganska uppmärksammat. Där var det en ukrainsk man som fick salpetersyra och frätskador på foten då han arbetade på en jordgubbsodling i Klagshamn. Sedan dess har flera arbetare inom jordbruket sökt sig till oss, flera har dessutom samma arbetsköpare, eller andra arbetsköpare som är associerade med just den här arbetsköparen.

Innan syndikatet formellt sätt är på plats måste det godkännas på Malmö LS kommande årsmöte i april. Godkänns syndikatet kommer alla Malmö LS medlemmar som arbetar inom industrisektorn att bli medlemmar i industrisyndikatet.

– Att starta syndikat går i linje med SACs organisationsplan. När syndikatet startas får det konflikträtten i stället för LS, vilket ger mer självbestämmande för medlemmarna.

Vilka problem ser ni inom jordbruksindustrin?

– Framför allt att folk jobbar långt mycket mer än arbetslagen tillåter. Vi har träffat människor som har arbetat uppåt 330 timmar i månaden. Dessutom har många inte ens fått betalt för all tid de arbetat. Ofta får man bostad i samband med arbetet vilket gör att man blir väldigt utsatt och kanske inte vågar säga upp sig för då står man utan bostad. Eller så tänker man att lönen kommer sen – tills man inser att den inte gör det. Då vänder sig folk till oss för att driva in den stora löneskulden man har.

– Utöver det är det vanligt med bristfällig arbetsutrustning. Ofta saknas det skyddsutrustning och många hanterar syror i samband med att man blandar gödningsmedel. Syror som är farliga och frätande när man får dem på sig.

Vad har ni för planer för hur ni ska organisera er?

– Först ska vi ta oss an de ärenden som kommit in. Det verkar som att det finns en ganska stor andel utländsk arbetskraft med många som kommer från Ukraina och längre österut ifrån. De fångas inte upp av andra fackföreningar och därför har vi tagit på oss de här fallen och gör undantag från vår huvudregel om att man inte kan få hjälp med saker som har uppstått innan man blev medlem i facket. Gör vi inte det undantaget så kommer man inte få bukt med problemen i den här branschen. Vi vill satsa på att tillmötesgå de här människorna, se till att ha den tolkhjälp som behövs och se till att vinna förhandlingar och ärenden. I samband med att Skåne Factory Workers Section startade 2019 tog vi fram en del ryskt material som vi har användning för nu.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Inrikes #21/2024

QR-system används för att stänga av vårdarbetare

9 personer stängdes av från sitt arbete i hemtjänsten i Göteborg. Montage: Arbetaren, Skärmdump Google Maps

Personalen inom hemtjänsten i Göteborg ska använda ett QR-system varje gång de kommer hem till en omsorgstagare. Under förra året förhandlade Göteborgs LS för en medlem som blev avstängd från sitt arbete och misstänkt för att ha fuskat med in- och utcheckningar i systemet.

– Det började med att en medlem kom in och hade blivit avstängd från arbetet och anklagad för fusk, utan att veta exakt vad det handlade om, säger Alexander Westerberg som var en av de från Göteborgs LS som förhandlade i konflikten.

Under förra året var det en arbetsplatskonflikt med Göteborgs stad där Göteborgs LS förhandlade. Nio anställda inom hemtjänsten stängdes av och utreddes för misstänkt fusk med QR-kod systemet. Ett system som innebär att du ska scanna in dig och scanna ut dig varje gång du är hos en vårdtagare. 

– Det enda beviset var att de hade tittat i loggarna och tyckt att det inte såg rimligt ut. Men ibland är det teknikstrul, krångel med telefon, eller att vårdtagaren behövt snabb hjälp och att man släppt inscanningen. Då kanske man har gått in i efterhand och lagt en ungefärlig tid, men det är ju varken grund för uppsägning eller avsked, säger Alexander Westerberg. 

Alexander Westerberg berättar att de efter två förhandlingstillfällen fick möta en jurist från Göteborg Stad som säger att kommunen inte har något som ger dem rätt att avskeda personerna och ber om ursäkt. 

Alexander Westerberg Foto: Solveig Betnér

– Då trodde vi att vår medlem skulle få komma tillbaka till jobbet, säger Alexander Westerberg.

Så blev det inte.

Omplacerade på vård- och omsorgsboende

Arbetaren pratar med Margareta Larsson, verksamhetschef i hemtjänsten i Göteborg, som berättar att anledningen till att de nio personerna stängdes av var att man gjorde en utredning där man tittade på justeringar gällande check in och check ut. Att fråga omsorgstagarna var enligt Margareta Larsson inte aktuellt eftersom de är i beroendeställning och i flera fall även har en kognitiv nedsättning, och kanske inte minns om någon varit på plats.

Av de nio som utreddes blev fem personer varslade om avsked och blev då avstängda utan lön. Sedan blev en avskedad och fyra omplacerade till annat arbete. Även den LS-medlem som ville stanna kvar på hemtjänsten på Stigbergets hemtjänst blev omplacerad.

– Jag tog beslutet att omplacera fyra personer för att jag inte kände förtroende och tillit för dessa medarbetare. Jag är ytterst ansvarig och jag behöver kunna lita på att medarbetarna ger omsorgstagarna den vård och omsorg som de är i behov av. I hemtjänsten arbetar man oftast ensam och då behöver jag lita på att de följer de rutiner som finns, säger Margareta Larsson.

De fyra medarbetarna blev omplacerade till ett vård och omsorgsboende där de jobbar i lag och inte har så mycket ensamarbete, enligt Margareta Larsson.

– I ett fall var det tydligt men i de övriga fallen finns flera felaktigheter och brister i hanteringen av det mobila arbetssättet, det vill säga QR-koderna. Det är fortfarande oklart om omsorgstagarna fått den vård och omsorg de är i behov av, säger hon.

Tror du att resultatet av utredningen, där det kom fram att det inte fanns grund för avsked, hade blivit det samma om inte SAC gick in och drev frågan?

– Ja, det är så jag uppfattar det, säger Margareta Larsson.

Alexander Westerberg har en annan bild, han tror att alla nio hade blivit av med arbetet om inte Göteborgs LS engagerat sig i fallet. Förhandlarna på Göteborgs LS gick igenom mycket material i samband med förhandlingarna.

Han tycker även att det var fel att fyra personer omplacerades. Dessutom anser han att det finns förklaringar till att personal ibland varit på hemtjänstlokalen samtidigt som de varit incheckade hos en omsorgstagare. Det kan exempelvis handlat om att man gått tillbaka och hämtat blöjor.

– Vi hade förklaringar, men de ville inte lyssna, de vill inte prata, säger Alexander Westerberg.

Kan ni förstå om en ansvarig chef väljer att placera en anställd på ett vård- och omsorgsboende om man är osäker på om den anställde utför sitt jobb korrekt?

– Hon sitter ju inte på rätt information, säger Alexander Westerberg som anser att verksamhetschefen är felinformerad av cheferna under henne som skapat en dålig bild av de anställda.

– Det var verkligen karaktärsmord, tillägger han.

Alexander Westerberg från Göteborgs LS är också kritisk till hur Kommunal har agerat i situationen.

– Kommunal har skrivit under ett sånt extremt dåligt avtal som ger arbetsköparen rätt att omplacera arbetaren efter eget huvud. Därför kunde vi inte driva det rättsligt.

Företagshälsovården kopplades in

Flera av de anställda som inte blivit anklagade för fusk skrev under på att de gjort samma sak som den LS-anslutna blivit anklagad för, berättar en av de tidigare anställda på arbetsplatsen som vill vara anonym. Vidare berättar hen att Företagshälsovården kopplades in. Citat från medarbetare till medarbetare, som var trötta på att prata om konflikten, plockades ut till chefens fördel. Att de anställda uttryckte åsikter om att kollegorna skulle omplaceras beskrevs som ett arbetsmiljöproblem, säger Arbetarens källa. 

– De gav oss som råd att vi skulle släppa det vi inte kan förändra och gå vidare, säger den tidigare anställda som till slut bestämde sig för att sluta på arbetsplatsen.

Utredningen inleddes våren 2023 och företagsvården kopplades in under sensommaren, berättar Margareta Larsson.

– Det skapade stor oro i arbetsgruppen. Som arbetsgivare ville jag måna om medarbetarnas arbetsmiljö och återskapa tilliten till kollegor emellan och till ledningen. Därför tog jag in företagshälsovården. Hur kan vi jobba vidare och återupprätta tillit och förtroende.

Hon anser att det inte var en uppmaning utan ett citat från en medarbetares upplevelse; den ville att man skulle ville gå vidare. 

– Ingen tystades, jag hade möten med medarbetarna och de kunde uttrycka frågor eller känslor kring detta. Det är ingen som har tystats kring att tycka något kring det.

Hur säkerställer ni att liknande situationer inte uppkommer i framtiden?

– Vi fortsätter alltid att utreda. Vi tittar alltid djupare på det och det händer alla att de gör fel någon gång. Alla som börjar jobba i hemtjänsten får också en utbildning i det mobila arbetssättet. Det hade vi även gjort på den här enheten vid flera tillfällen. 

In- och utcheckning bestämmer omsorgstagarens faktura

Att införa QR-kod-systemet var enligt verksamhetschefen Margareta Larsson ett politiskt beslut. Det är kopplat till tanken att man ska betala för tiden vi utför och inte för den tid som är biståndsbedömd. Tiden som registreras när man checkar in och ut hos en omsorgstagare lägger grunden för den faktura som omsorgstagaren sedan får hem. 

– Vi gör stickprov för att se hur det sköts, eftersom det skett oegentligheter i ett annat område i Göteborg. För att se om medarbetare gör rätt och om det behövs ytterligare utbildning, säger hon.

Alexander Westerberg anser att QR-kod systemet inte funkar bra när det gäller vårdarbete.

– Du tar bort möjligheten för personal att använda sin kompetens för att göra ett bra jobb. Du har utbildad personal som du ska detaljstyra ovanifrån, säger Alexander Westerberg.

Dessutom ser han en risk när omsorgstagarens faktura bestäms av hur länge personalen är där, att det kan innebära att hemtjänstpersonal uppmanas stanna längre än omsorgstagaren önskar. Att man infört QR-kod systemet anser Alexander Westerberg beror på att man behöver ett sätt att kontrollera privata aktörer. Han befarar att lättare vård, som utförs via vårdcentral och hemtjänst, i allt högre utsträckning kommer att utföras av underentreprenörer och att vi kommer se en ny form av arbetslivskriminalitet växa fram.

– Det blir ett lopp mot botten när man privatiserar och försöker minska kostnaderna.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Arbetaren 100 år #21/2024

Moa Martinson: Feministisk debattör och arbetar­författare

Författaren Moa Martinsson, i bakgrunden en moln och äppelkvistar.

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt”, skriver författaren Anna Sanvaresa som möter Moa Martinson (1890–1964) genom hennes litterära verk.   

Texten är tidigare publicerat i Arbetarens jubileumsbok från 2022. 

Från början var hon Helga Maria Swartz. Född av en nittonårig mamma, Kristina, som arbetade som piga utanför Linköping. ”Fader okänd”. Kristina trodde att han emigrerat, och Helga vävde fantasier kring honom: att han var rik och köpt sig fri från ansvar. Egentligen var han en dräng som flyttat ihop med en annan kvinna, fick två barn utom äktenskapet innan han drog, för att aldrig återfinnas.

Kristina tog Helga med sig till Norrköping för att arbeta på ylleväveriet; usel lön, långa arbetsdagar. Helga blev tidigt van att klara sig ensam, och när mamman, 1895, gifte sig med en trädgårdsarbetare som söp och hamnade i konflikter på arbetsplatser, blev hon även van att flytta omkring. Kristina tog dubbla arbeten; städade på fabriker och hos borgare. Helga fick lägsta betyg i ordning och uppförande, men högsta i modersmål (hon fick läsa dikter högt inför klassen, som ett sätt för lärarinnan att tygla henne).1905 tog mamman och styvpappan hand om en flicka från ett barnhem, men då var Helga på väg bort från statarlängor och kyffen. ”Hur dagarna gick är inte gott att minnas, ty svält och svårigheter är så enahanda att dar, veckor och år går utan att man kan särskilja dem”.

Från Helga Maria Swartz till Moa Martinson

Jag väljer hädanefter att konsekvent använda namnet Moa, även om hon under lång tid fortsätter heta Helga. Det är ändå författaren Moa Martinson den här texten handlar om, och Moa bär den unga Helga med sig under hela sitt liv. 

Mitt första möte med Moa Martinson, och huvudpersonen Mia i trilogin som börjar med romanen Mor gifter sig (1936), var i Malmö i slutet av 90-talet. Jag hade precis upptäckt anarkismen, eller snarare förstått att den synen på samhälle och mänskor alltid varit min – hade bara inte haft ett ord för den. Kanske eftersom jag liksom Moa inte växte upp bland intellektuella, politiskt medvetna (eller för att anarkism alltid varit ett fult ord). Moa såg solidariteten hos sin mamma, som alltid bjöd in luffare, fast de själva knappt hade något. 

Under Moas barndom befann de sig på Vikbolandet och andra platser runt om i Östergötland. Statarlivet brände fast i Moa. Förnedringen i att vara ägd, men också gemenskap mellan grannar. Moa var nyfiken på andra människor, och hennes brådmogna blick uppfattade detaljer, sinnesstämningar. Hon uttryckte sin ilska mot förtryckare av alla slag, försvarade dem som inget hade, inte ens en röst. ”Jag kände mig upprorisk i mitt nioåriga sinne mot landets förordningar och allting överhuvud (…) Jag hade inte fått begreppet klasskillnad klart för mig ännu, jag visste bara att en del hade mat och kläder, en del inte.” Hon såg normerna som styrde och orättvisan i det. Klarsynen och modet kom från mammans ryggrad, hennes ovillkorliga stöttande av sin dotter. Alltid är det Kristina som rycker in när Moa har det svårt (fast hon inte ens bett om det, som om de har en telepatisk kontakt). 

Malmö sommaren 1998 läser jag om Mia och hennes uppväxt och från första raden till den sista är jag fångad, och inspirerad. Modet att skriva så rakt och osentimentalt om erfarenheter av att växa upp i fattigdom, ständigt söka mat, det tidiga medvetandet om klasskillnaderna. Mia lika levande nu som i det förflutna. Efter den boken: hennes andra romaner, och dikter, kåserier, radio- och teveklipp.

Hennes uttryck, mitt intryck av hennes självförtroende och kompromisslöshet. Cigarettröken omkring henne. Svåra erfarenheter bygger upp en viss sorts mänska som inte räds konflikter, andras svårigheter, men kändisskapet måste ändå till viss del format henne? För Moa Martinson blev en kändis på sin tid. Tjusig och med ett nästan överlägset drag kring munnen.

Jag tänker det som både skydd och självklarhet. Få författare som blev framgångsrika hade den bakgrund som Moa hade. Få orkar driva sin politiska övertygelse i skrift och tal utifrån en utgångspunkt som hennes: där självförtroende måste grävas upp som från under fötterna. Författaren Eva Adolfsson skriver i sin essäsamling Hör, jag talar! att Moa hade en komplex relation till litteratur: ”järnhårda skrivna och oskrivna lagar”. Kristinas ord i bakhuvudet: ”skrive om allting… då får en ju skäms ögena ur skallen”. Det fanns i Moa en vilja att förena det muntliga med det skrivna ordet.

Moa Martinsons bok Jag möter en diktare (1950) börjar med orden: ”Det var den sjunde november artonhundranittio. Det var då hon föddes. Dimman låg tät kring morfaderns knekttorp (…) När mor berättade om knekttorpet, där både hon och jag var födda, och då hon drog sig till minnes historier hennes mormor som var född på sjuttonhundratalet hade berättat, så fick jag intrycket att det var knekthustrurna, knektsystrarna och knektmödrarna som var armén.” Kvinnors kamp var central i Moas liv, från en privat plats och därifrån utdragen till en stor väv föreställande stridandet för ett värdigt liv. Men detta stridande togs, tas, inte på allvar. ”Det var en överklassak ansåg man.” Moa såg det i stället från de fattiga, utsatta kvinnornas perspektiv. 

Redan i småskolan skrev hon ner sådant hon hörde och såg runtomkring sig. ”I tolv-, trettonårsåldern blev min skrivklåda plötsligt något hemlighetsfullt (…) Jag hade nämligen börjat skriva kärleksdikter och underliga utopier om en ny jord som skulle vara ljusgrön (…) och en himmel som skulle vara så nära att man kunde kliva in dit och sitta där och vila lite ibland.” När mamman hittar de hemliga dikterna, sliter Moa boken ur mammans hand, slänger ut den genom fönstret för att sedan riva sönder den. Men Kristina sparar delar, stolt över sin dotter.

”Hösten 1906 reste jag från Norrköping till Stockholm i den stolta förhoppningen att bli något”. Hon drömmer om att kunna försörja sin mamma, så hon slipper slita och flytta omkring med styvpappan. Hon är femton år, den stolta förhoppningen går i spillror, men det innebär ingen skam att återvända hem och gå till pantbanken. Det är livet hon var van vid. Hon skriver att unga flickor i dag gynnas av att se både bakåt och framåt i tiden: ”Det är inte allt man lär sig i skolor och universitet.” Snart nog återvänder hon dock till Stockholm, får plats som kallskänka på en liten restaurang. Hon konstaterar där att arbetet är en gemensam fiende ”som man måste hålla ihop mot för att rå på”. Om storstrejken i Sverige 1909 skriver Moa: ”Jag visste att arbetarnas paroller var: intet våld. Lön så vi kan leva, men inte våld.” 

Moa gifter sig

Hon gifter sig motvilligt med en stenarbetare som bor i torpet Johannesdal nära Ösmo. Hon föder fem söner. Det är maken, fackligt aktiv, som gör att Moa börjar engagera sig politiskt, men Karl Johansson är sällan hemma; på arbete, försupen eller inkallad. Det är världskrig (det första) och hon sitter under stjärnorna på Korpberget och tänker på sina egna barn, och krigets alla barn, utlämnade, värnlösa. ”Ett intensivt hat, brinnande hat drog genom mitt sinne. Hat mot krig, mot arbetslöshet, brännvin (…) Vad tänkte mor om kriget, tro? Var var de, alla barndomens släkt och bekanta? Skingrade, som fattigdom kan skingra.” Hon tänker kring svårigheter och ensamhet, och tystnaden kring det: ”Man kanske borde tala om hur man hade det. Hur elak mannen var. Men man gör inte det när man är tjugotre år och gift mot alla råd och förmaningar.” Barnen sover, och hon längtar efter sin mamma. ”Fattigdom var ingen skam för henne som för folket häromkring. Fattigdom var något man klarade upp på ett eller annat sätt. Men när man inte kunde, jag hade ju försökt?” Ett oväntat besök av mamman får det att gnola inom Moa: Det finns barmhärtighet, och allt har sitt ursprung i individens handlande mot sina medmänniskor, hur fattigfolk ofta varit föregångare. 

Folk utanför samhällsgränsen. Jag tyckte till sist att alla människor var ointressanta som inte hade något otalt med myndigheterna eller fattigvården. (…) Jag blev uppnosig mot varje besutten människa (…) En vinter gick jag och tiggde på listor åt de arbetslösa, där även makens namn stod, gick upp i fullmäktige och bråkade om arbete åt folk (…) Jag riktigt njöt av att huta åt socknens dryga pampar.

Moa Martinsson

Hon väljs in i kommunfullmäktige (för socialdemokraterna) och strider för ett bibliotek i bygden. Ilskan fortsätter bränna mot de som inte förstår ”att halva landet höll på att svälta sig fördärvade på grund av en klass’ snikenhet (…) Måste den barmhärtighet som har med förnuft att göra snart komma till människorna”. 

I den nyligen startade Arbetaren läser Moa om behovet av en särskild kvinnosida. ”I ett anfall av högmod satte jag mig ner och skrev ett brev till tidningen och belyste mina synpunkter på både kvinnofrågan och barnagan”. Arbetaren publicerar brevet, utan Moas vetskap. Brevet är ämnat till redaktionen och hon skäms över att det som tryckts inte är vackert och sovrat. Tidningen efterfrågar fler texter och när hon skriver tillbaka att hon varken har råd med porto eller någon lust att ”skylta i tidningar” får hon en tia på posten. En smärre förmögenhet! ”Jag skrev många artiklar, innan jag fick någon mer tia. Men fången var jag. För övrigt blev det min räddning. Inte ekonomiskt, men andligt”. 

Första texten i Arbetaren: “Kvinnan och syndikalismen”

Den första redigerade publicerade texten: i Arbetaren, den 18 november 1922, rubriken lyder ”Kvinnan och syndikalismen”. Elise Ottesen-Jensen, Ottar, har fått igenom kvinnosidan, eftersom ”arbetarna ha syndat när de glömt lära kvinnorna förstå sin rörelse.” Ottar presenterar Moa som en kvinnlig kamrat, artikeln är signerad H.J. Arbetarens redaktionssekreterare Edvard Ramström beskrev Moa som ”en litterär etterspruta”. I sina texter rasar hon mot militarism, prästvälde och könsdiskriminering. I en minnesbok av Ramström står det att Moa inledningsvis hade problem med rättstavning och grammatik, men att hon använde bokstäverna ”som slagträn mot fattigdomen och förtrycket”. I ett publicerat brev till Ottar, signerat Helga, ställs frågan: ”Kan du säga mig, varför det alltid skall visas på kvinnans svagheter?” 

När det som inte får ske sker

Sedan händer det mest fruktansvärda som kan hända en människa, en mamma: två av hennes söner drunknar. Det är april 1925 och barnen går igenom isen. Moa bykar, hänger upp tvätt, när en granne kommer med budet. Sönerna läggs döda på golvet i kammaren. Hon vägrar tro att de inte längre lever. Vägrar bära svart på begravningen. ”Jag var vansinnig i ett par veckor utan att någon såg det.” Karl anklagar Moa, och hon får höra på omvägar att det är ett rättvist straff åt ”bolsjeviken”. Deras baktalande förvandlar sorgen till hat. ”Kanske dock att vänlighet från oväntat och omöjligt håll skulle mildrat den bitterhet som för alltid tog en plats i sinnet”. Och kanske är det den bitterheten jag tolkar som högdragenhet när jag ser klippen från hennes torp, då när hon är känd författare och antagligen i min ålder. ”Ofta ser jag två svarta hål i solgnistrande vårisar. Ofta, även då jag ror över sjön i ljum sommar.” 

Ett år passerar, hon går på möten i kommunfullmäktige där det pratas om arbetslöshet och enighet om att inte ge pengar till de icke arbetande, ty det skulle demoralisera dem. Efter barnens död kan hon inte längre finna vardagens små ljuspunkter utan behöver nya, djupa aspekter på livet: det handlar om att kämpa eller dö. ”Livet fodrade strid mot samhällslögnen i första hand. Mot lögnen om äktenskapets helgd, lögnen om lyckan att ha barn” – i en tid då barn svalt. Hon har provat sig fram politiskt och fastnat för syndikalismen då den tilltalar hennes sinne för det praktiska och vidsynta. 

Moa skriver mängder av artiklar i Arbetaren, Brand, Tidevarvet. Hennes första roman, Pigmamma – som bygger på mammans svåra liv under Moas första levnadsår – refuseras av förlagen. Hon tillhör Nynäshamns LS som är en av de äldsta i landet. Vid den här tiden betraktas syndikalisterna av många som förrädare. Själv menar hon att de obesuttna bäst vet vad som fattas dem. Moa fastnar för Kropotkin men ryggar tillbaka när hon begriper att han kom från en adlig familj och hade haft titeln furste, misstänksam mot all överhet som hon är. 

Ungsocialisten Ada Schiött

En central och tämligen bortglömd svensk kämpe kommer in i Moas liv. När det begav sig var hon en omtalad ungsocialist, ”värd en hel bok”, Ada Schiött. I Kiruna drev hon en tidningskiosk med socialistiska skrifter, reste på agitationsturnéer, arbetade en period som uppskattad lärare och hissade röd flagga före den blågula. Ada skriver till Moa från SAC:s avdelning i Gävle. Ada är sjuk och behöver hjälp och självklart ska Moa få lön! Ada sänder respengar och Moa ordnar så gott hon kan för familjen innan avresa. 

En text om Moa kan inte frångå vänskapen med Ada, och deras gemensamma engagemang – med fokus på antifascismen. Om Moa var orädd så var Ada skoningslöst modig. Mussolinis marsch i Rom, understödd av makthavare i USA och i Europa, fick fascistanhängarna att sprida sig i Sverige som helvetets ohyra. Ada pekar ut dem och är inte rädd att på möten säga sitt ord om dess livsfarliga smitta. Givetvis inspirerar hon Moa. Två fattigbarn som växt upp och tar plats. Två systrar i samma kamp. Ada förser Moa med kläder till de arbetslösas konferens i Stockholm. På denna är Moa inte tillåten att tala. Men så reser sig Ada, som fått ordet, säger att hon inte känner sig kry och vill lämna ordet till ”fru Johansson”. Moa håller ett oförberett brandtal om fattigdom och kvinnornas situation. Det blir knäpptyst i salen. Hon säger att arbetarrörelsen backat bakåt. När ordföranden slår klubban i bordet, ropar folk att hon måste få fortsätta tala. Men Moa anbefalles lämna lokalen, varpå Ada ropar att då följer hon med. Åter höjs Moas röst: ”Vem fjäskar ni för? (…) Ni är kräk, ni tycker det är lagom att ha avlagda kläder, att vi ska tigga, att vi ska vara idioter som bugar och bockar.” Hon avslutar med att hon inte ska störa deras ”bönemöte” längre. 

Uppviglande arbetarkamp

Moa inbjuds till flera konferenser, med betalda resor. En gång blir hon bjuden till kaffe och sång på IWW:s avdelning i huvudstaden. En trång lokal. Mest sjöfolk. Joe Hill-sånger. Det talas om Emma Goldman. Moa drar sig till minnes sin (styv)farmor som spöat upp en godsägare. ”Hela livet hade varit en förolämpning mot oss (…) men jag visste ingen råd hur jag skulle få utlopp för mitt hat, min förtvivlan”. Hon fortsätter skriva. På köksbordet i torpet samlas artiklar, noveller. Hon brinner för att organisera arbetslösa, tiggare. I Arbetare-Kuriren publicerar hon en dikt inspirerad av Joe Hill som handlar om hur han fortfarande väntar på befrielsens dag (1929). 

I trakten är hon känd som ”den där Helga som uppviglar folk”. I romanen Jökeln av Johannes V. Jensen faller hon för karaktären Moa som är mer sympatisk och betydande än männen. Hon bestämmer sig då för att byta namn till Moa. Den nya signaturen används första gången i tidningen Tidevarvet. Med namnet Moa vill hon nå en större publik. Hon skriver till Elin Wägner, anställd på Tidevarvet, om att få tjugo kronor, och arvodet kommer direkt. 

Titeln Jag möter en diktare anspelar inte på Harry Martinson utan på mötet med en okänd diktare, en av styvpappans arbetskamrater. Inget omvälvande möte, men en iakttagelse, en beröringspunkt: en annan som skriver, och inte skäms för att säga det. Mötet med Harry är inte heller det särskilt omvälvande. Han uppehåller sig med tiggeri i Göteborg, dit Moa är inbjuden för ett möte med en redaktör. Det visar sig dock att redaktören vill anlita Moa som hushållerska (aldrig mer, tänker hon, ska hon passa på en man). Moa och Harry får kontakt, berömmer varandras dikter (Harrys dikt, i tidningen Brand, handlade om Sacco och Vanzetti). De bestämmer att hålla kontakt och innan de skiljs åt sticker han en lapp i hennes hand på vilken det står att Moa är en ”Tamarisk i verklighetens gråa öken”. Tamarisken: en växt med små vita eller rosa blommor som kan bli åtta meter hög, men Moa tror – förolämpad och försiktigt smickrad – att det är en kaktus. 

Pigmamma köps för trettio kronor som följetång i Brand, men Moa skäms för den. Den skrevs innan sönernas död. ”Var det sorgen som kommit mig att skriva bättre? Var det ångesten, de sömnlösa nätterna, gråten, förtvivlan?” Hennes make blir ”nervsjuk”, hallucinerar, vägrar gå till läkare. Januari 1928 begår han suicid några kilometer från torpet. Moa konstaterar, långt i efterhand: ”Ingenting är vanligare i denna socken än självmord, men att döden drabbade just mig så tätt i följd satte tungorna igång (…) Det är en av människornas suveränaste privilegier att hon själv kan välja om hon vill leva eller dö. Jag har själv erfarenhet av att det kan vara långt svårare att låta bli att gå över den eviga gränsen än att stanna i livet.” 

Torpet, sönerna och depression

Hon får, i samma veva, en inbjudan från Elin Wägner om att komma till Medborgarskolan Fogelstad (som enbart är för kvinnor). Samtidigt som hon uppskattar hur hjärnan tas i bruk, och nya vänskapsband knyts, så ligger ångesten på lut. Hon längtar efter torpet, sönerna, och vill inte visa hur dåligt hon mår ”för att inte verka otacksam och sjåpig (…) en konstlad munterhet stod som ett knippe vasst grus omkring mig.” 

Moa vårdas för depression, inskriven, för mycket död i hennes liv. När hon återvänder till torpet tittar Harry Martinson oväntat förbi, med orden: ”Du ser så förfärligt ledsen ut, jag trodde du skulle bli glad att jag kom nu när du är ensam, du som jag.” Hon ser hur förfärligt ledsen han också ser ut. Moa blir med barn men gör en abort. Harry åker in och ut på sanatorier, men hans böcker försörjer dem båda. De gifter sig 1929. Han blir kvar i torpet i elva år. 

När hon skriver Jag möter en diktare, tjugotvå år efter dagen då Harry kom till torpet, registrerar hon tvätten som hänger på långa linor i trädgården: ”Där fladdrar en urmodig, maläten kappa som jag bar en   fasansfull påskdag på Sorunda kyrkogård då mina barn begrovs (…) Där fladdrar en klänning, urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara fin i på de arbetslösas konferens (…) och som jag var ”fin” i första gången jag mötte Martinson.” 

Romandebuten: Kvinnor och äppelträd

1933 debuterar den då 43-åriga Moa med romanen Kvinnor och äppelträd på Bonniers förlag. Den kritiseras för dess sexuella frispråkighet, och Ebba Witt-Brattström konstaterar att nästan alla recensenter jämför henne med sin skrivande make. Endast en kvinnlig recensent ser Moa som en självständig författare. Witt-Brattström berättar att Moa ville ge ut boken med sitt flicknamn Swartz, men att såväl förlaget som maken propsade på Martinson. 

I recensioner ges Moa en ”antiintellektuell framtoning” och det anspelas ofta på hennes moderskap, som om det skulle vara en ”brist”, något som tar ifrån – i stället för ger – hennes litteratur tyngd. Ivar Lo-Johansson är en av Moas största kritiker. Men Moas upplyftande av – och grundläggande förståelse för – arbetarkvinnan gör att hon vinner allt mer litterär mark och får många läsare. Moa menar dessutom att Lo-Johansson fick idén att skriva om statare hos henne. 

Torpet står öppet för alla, många författare kommer på besök. När hon säger att den svenska nöden inte behöver vara tyst och att det är de anonyma som behöver få röst, skakar männen på huvudet, men Moa vet vilket viktigt material, vilka erfarenheter och vilken ambition, hon förfogar över. Det är därtill hon som främst hjälper Harry. När han tvivlar, när hans diktmanus behöver redigeras. Hon leder ut honom i naturen och in i hennes fantasi. Harry ser Moa som ”en av jordens ädlaste och radikalaste kvinnor. En kvinnlig intelligens som jag ej sett maken till”. 

Kvinnor och klasskamp

Sallys söner (1934) ställs frågor kring huruvida moderskap och revolutionär aktivitet kan förenas, eller snarare hur. Moa försvarar proletärförfattarna och kritiken om ett ”enkelt” språk med att det är ord från folkdjupen, ett levande språk, som måste bevaras.

I förordet till Pigmamma vänder hon sig till läsaren: ”Jag har i ensamma stunder skrivit den som en hyllning till alla proletärmödrar, som i armod och kval lever sina liv, fördömda av all världens skenhelighet och glömda och förrådda av sina älskade.” I trilogin om Mia – som förutom Mor gifter sig också innefattar Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939) – tar sig Moa an de ”kvinnoproblem” som inte räknas in, som de borde, i klasskampen: låga löner, preventivmedelsförbud, spädbarnsdödlighet. Eva Adolfsson skriver: ”En kamp för talet som åter och åter måste utkämpas, på dess mångskiftande fronter: proletären mot överheten, kvinnan mot husbönderna (…) barnets kamp mot de vuxnas rätt att ensamma tolka världen.” Kungens rosor handlar, enligt Witt-Brattström, om ”motsättningen mellan kvinnomedvetande och (manligt bestämd) klasskamp (…) stora proletärflickor kan prostituera sig, organisera sig eller gifta sig.” I trilogin skildras också en, för litteraturen, ovanligt positiv relation mellan mamma och dotter. 

Moa Martinsons drift med patriarkatet är sylvass och på största allvar. Moa stred både i litteraturen och i livet: rättfram, men inte utan att stundom trasas sönder. Hon ser de förändringar som måste till, där en klasskamp och anarkism som inkluderar kvinnor är vägen framåt. Hon vill ocensurerat gestalta kvinnliga drifter och begär, och väver in sina karaktärer i den förintande struktur som vi fortfarande lever i – men i dag än mer förblindade av kapitalismen. Ett land utan krig är inte ett land utan fattigdom och förnedring, fascism och förtryck. Moa Martinsons texter är fortfarande högaktuella. 

Moa Martinson avled 1964 och är begravd på Sorunda kyrkogård.  

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Följ oss på MastodonFölj oss via rss

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984