Vi vill inte vara några symboler. Vi är verkliga människor! Vänstern i världen måste acceptera att det här varken är socialism eller något paradis!”

Killen på pallen skriker och bankar på mitt knä med ett hårdhänt pekfinger för att få uppmärksamhet. Vi sitter i ett pojkrum i centrala Havanna och kaos har utbrutit. Alla i rummet har något att säga om läget på Kuba och de vill säga det omedelbart och högt.

Jag ser mig om. Här finns representanter från både det som brukar räknas som revolutionens tredje och fjärde generationer, de som vuxit upp under 1980-talet, när Sovjets beskydd gav Kuba resurser, och de som vuxit upp under 1990-talet, när landet störtade ner i en ekonomisk kris efter östblockets fall. Det är generationer som beskylls för att bara tänka på sig själva och sin materiella framtid, som inte har de värderingar som revolutionen säger sig stå för, men som likafullt är de som en dag ska ta hand om Kuba. Och det är något som oroar makten.

Det är rent i Havanna. På väggarna finns ingen reklam, bara politiska slagord. ”Vi ska vinna!”, ”Vi litar till våra idéer”, ”Leve revolutionen!”. Men under bokstäverna flagnar den kubanska drömmen. Många talar om den kvävande dubbelmoralen, hur de visar ett regimtroget ansikte utåt, samtidigt som deras tankar rör sig i helt andra banor.

– Visst, det finns de som fortfarande tror på systemet och som tjänar på det, men de allra flesta är inte nöjda. Efter Sovjets fall var det många som tappade tron på systemet, men de trodde fortfarande på Fidel Castro. Men som det ser ut tappar folk tron på honom också, säger en av de församlade i pojkrummet.

Nu är revolutionen inne på sin fjärde generation, en generation som varken har sett skillnaden från diktatorn Batistas dagar eller upplevt Kubas relativa välstånd under Sovjets beskydd. De är den del av befolkningen som allt oftare kallas för ”den förlorade generationen”.

Killen på pallen konstaterar att en följd av den påtvingade kollektivism som Kubas unga har vuxit upp under är att den har gjort dem till en generation av individualister.

– När de unga ser att det de har läst i skolan inte stämmer, att det de lärde sig repetera mekaniskt är fel, är det lätt att de bara tar avstånd från alltihop. Folk blir materialister i stället.

Det är också den ”förlorade generationen” som är en av de grupper regimen vill nå när stora förändringar nu håller på att genomföras på Kuba.

Det finns ett ord som hela tiden återkommer när man pratar med kubaner om Kuba: contradicciones, motsägelser. ”Tro inte att du ska förstå – jag har levt hela mitt liv i det här landet utan att fatta”. Röster fulla av något på en och samma gång uppgivet och stolt.

Och det vilar onekligen något surrealistiskt över Kuba. Bara det att ha två valutor, med helt olika värde men samma symbol – det amerikanska dollartecknet – ger upphov till daglig förvirring.

När Sovjet, som i tre decennier fungerat som Kubas försörjare, föll i början av 1990-talet kastades Kuba plötsligt in i en djup ekonomisk kris. Historierna om hur den ekonomiska säkerheten föll från en dag till en annan i det som fick namnet ”den speciella perioden” är otaliga. Alla kan berätta om hur människor som förut inte behövt fundera över pengars värde plötsligt tvingades föda upp slaktdjur i köket för att ha något att äta, hur lokaltrafiken stannade helt när bränslet tog slut, hur människor drabbades av bristsjukdomar, grannarna kokade tvål på gården för att ha något att tvätta sig med och alla fick klara sig bäst de kunde.

För att möta det skriande behovet av utländsk valuta legaliserade Fidel Castro 1993 innehavet av dollar. Med kubaner i exil som skickade pengar till släktingar och massturismens ankomst till ön blev inflödet snart stort. Men med dollarn öppnades också dörrarna för ett nytt klassamhälle, där skiljelinjen går mellan dem som har tillgång till hårdvaluta och de som står utan.

2004 avskaffades återigen dollarn och belades med en tioprocentig straffavgift när den växlas till den nya valuta som i stället infördes, den konvertibla peson, vars värde följer dollarns. Men i övrigt är skillnaden inte särskilt stor. Två parallella ekonomier har vuxit fram, där kubanska pesos – den valuta som de allra flesta kubaner får sin lön i – bara kan köpa en del av det mest nödvändiga, medan dollarkonvertibeln behövs för allt annat.

Redan på Havannas gator är skillnaden slående, trots att alla inrättningar är statligt ägda. I affärer som saluför sina varor för nationella pesos är det glest på hyllorna. Gatuståndens menyer har löstagbara skyltar för att snabbt kunna anpassas efter råvarutillgången och ett utbud som ofta begränsar sig till två val. Varje besök på ett pesokafé börjar med frågan ”Vad har ni?” snarare än en titt på menyn. På pesomarknaden köar människor för att köpa tomater, guyabafrukt eller lök.

Bakom de blänkande dollardiskarna – som också är statliga – är utbudet ett helt annat. Alla sorters frukter, lyxartiklar som parfym, alkohol, choklad och märkeskläder, men också nödvändigheter som matolja, pasta, konserver och tvål säljs för konvertibler. På dollarrestaurangerna serveras allt från köttstekar och Coca-cola till hummer och champagne.

Framför växlingskontoren där man bara kan växla mellan kubanska pesos och konvertibler ringlar köerna oändliga. Utan dollarkonvertibler klarar sig ingen.

– Hur vi överlever? Det är det kubanska mysteriet. Det är precis som med husen, som inte faller ihop trots att de aldrig underhålls. Det finns till och med en arkitektonisk term för det – det statiska miraklet.

Elena ler underfundigt. Vi sitter hemma hos den unga lärarinnan Juana i ett trasigt kvarter i centrala Havanna och har just konstaterat att ekvationen inte går ihop. En normal statlig kubansk månadslön ligger i snitt kring 250–300 kubanska pesos, vilket motsvarar ungefär 12 dollar. Men Juana säger att hon behöver ungefär 50 dollar i månaden för att kunna leva ett drägligt liv.

Elena blir allvarlig igen, ser sig tvungen att förklara.

– Vi stjäl. Alla stjäl från sina arbetsplatser. Jobbar du på ett kafé tar du kakor och säljer på gatan, arbetar du på en fabrik stjäl du saker där och säljer eller byter. Annars skulle du aldrig klara dig. Folk har ingen yrkesstolthet, att gå till jobbet handlar bara om att kunna ta med sig något därifrån för att få ihop pengar på annat håll. Staten låtsas att de betalar oss och vi låtsas att vi arbetar.

Juana visar sitt ransoneringshäfte med rutor för ris, matolja, tvål, sylt, cigaretter och annat som räknas som basvaror. I kvarterets utlämningskontor kan hon gå och hämta sin kvot för ett kraftigt subventionerat pris. När det finns något att hämta, vill säga.

– Det mesta av det som står här finns aldrig inne. Matolja får vi en skvätt i månaden, men det finns inte en chans att det skulle räcka. Kött har vi inte sett till sedan ryssarnas tid och tvål finns kanske några gånger om året. Så dessemellan tvättar vi oss inte, säger hon och skrattar ironiskt.

För att komma till Juanas lägenhet får man pressa sig upp för en minimalt smal trappa där stentrappstegen är halvt söndersmulade. Den lilla tvåan, som förra året hade ett stort hål i väggen, är nu noggrant renoverad med material som tog lång tid att samla ihop, eftersom det inte säljs lagligt, berättar Juana.

Den synliga fattigdomen på Kuba befinner sig långt från utarmningen på gatorna i många andra latinamerikanska länder. Tiggarna och uteliggarna är få men de finns, likaså områden i centrala Havanna där invånarna bor i hemmagjorda skjul. Bostadsbristen är enorm och många tvingas bo kvar hos sina föräldrar ända upp i vuxen ålder.

– Det är fruktansvärt jobbigt att bo hos sina svärföräldrar när man är 30 år. Många relationer tar slut på det sättet, säger Juana.

Varje år på Kuba har sin egen revolution. 2006 har utropats till energirevolutionens år. Efter en lång tids problem med elförsörjningen och ständiga strömavbrott ska nu energifrågan tas på allvar. Gamla elapparater ska bytas ut, energinätet ska effektiviseras och tarifferna för elförbrukningen över en viss konsumtion har höjts. Ett av kampanjens påbud är att alla ska använda lågenergilampor i stället för vanliga glödlampor.

– Unga statliga ”samhällsarbetare” kom hit och tog ner våra glödlampor för att slå sönder dem. De gav oss de här i stället, men jag vill inte använda dem, för de ger så obehagligt ljus, säger Juana och hål- ler skeptiskt upp en vit lågenergilampa som hon har tagit fram ur köksskåpet.

Från taket sprids fortfarande ett mjukt sken från en glödlampa av den gamla sorten.

– Idén är ju bra, det är klart att vi måste spara el, men man måste få människor att själva fundera över varför. Att bara slå sönder folks lampor hjälper inte, säger Juana irriterat.

  Juana och Elena säger att det ofta känns som att leva i ett experiment, att vara försökskaniner i ett laboratorium där de försök som görs bestäms av maktens nycker.

  – De som genomförde revolutionen gjorde det nog med bra intentioner, men de var bönder och gerillasoldater, de var inte utbildade för att leda ett land. Och samma människor sitter fortfarande på de viktiga positionerna och styr landet utifrån sina nycker. Kommer de på en idé genomför de den utan att först undersöka om den fungerar eller inte, säger Juana

  Hon berättar om hur de stora fruktodlingar som fanns runt Havanna på 1960-talet höggs ner och ersattes med kaffebuskar, som skulle ge landet bättre inkomster.

– Men ingen verkade ha tänkt på att kaffe inte kan växa här nere, det behöver berg. Så efter det hade vi varken kaffe eller fruktträd, konstaterar hon och drar sitt andra favoritexempel, ett jätteprojekt för att avla fram superkor som skulle ge både kött och mjölk. Det genomfördes i stor skala innan man insåg att korsningen av kött- och mjölkkor resulterade i en variant som varken gav det ena eller det andra

– Så länge vi hade Sovjetunionen bakom oss fungerade en sådan politik, eftersom vi inte var beroende av att producera något själva. Men nu står vi ensamma och ändå fortsätter de med samma nyckfulla politik, suckar Juana.

I dagens diskussion om Kuba leder alla trådar obönhörligen till en och samma punkt. Presidenten och överbefälhavaren Fidel Castro är revolutionen personifierad, mystifierad intill minsta skäggstrå och ofta omtalad med en märklig blandning av ilska och respekt – många gånger utan att hans namn ens nämns. Bara en ordlös gest, fingrarna dras snabbt över hakan. Skägget.

Men även Fidel Castro åldras. Snart 80 år gammal syntes han under en period allt mindre på talarstolen, något som fick kommentatorer att dra slutsatsen att han höll på att dra sig tillbaka. Men på senare tid har något hänt. Fidel Castro tycks åter stärka sitt grepp om landets roder, och vart han nu är på väg att styra det är en fråga som bryr åtskilliga hjärnor. Många tycker sig se att det rör sig om ett stort projekt, där Fidel Castro går förbi sin egen regering och själv tar rollen som något slags opposition, samtidigt som det spekuleras i att han försöker förbereda Kuba inför den dag när han själv inte längre finns.

Förut har Fidel Castros bror Raúl varit den självklare efterträdaren – ifrågasatt och betvivlad både när det gäller utstrålning och kompetens, men ändå den som pekats ut. I dag hörs hans namn allt mer sällan i diskussionen om landets framtid.

Likaså har revolutionen som Kubas eget samhällsprojekt varit odödlig, permanent och omöjlig att ifrågasätta offentligt. Men när Fidel Castro i slutet av förra året höll tal på Havannas universitet, var det förvånande nog han själv som yttrade orden om att revolutionen faktiskt kan vara på väg att förstöras. Hotet han pekade ut var inte en amerikansk invasion eller någon annan yttre fiende, utan kubanerna själva. Och plötsligt talade både han och Kubas utrikesminister Felipe Perez Roque om förut tabubelagda ämnen som landets stora korruption, stölderna på arbetsplatserna och om Kuba efter Castro.

Med de stora orden följer nu också stora förändringar, med målet att rusta upp moralen i landet och att få medborgarna medvetna om sakers rätta pris efter åratal av subventioner. Energirevolutionen är bara en av dem. Även priset på bussresor mellan Kubas olika regioner ska höjas och det talas om att ransoneringshäftena och de subventionerade basvarorna ska försvinna. I slutet av förra året höjdes också lönerna och pensionerna för de sämst betalda, men den höjningen har redan ätits upp av prishöjningar.

För att kontrollera det enorma svinnet har en veritabel gerillastyrka på tusentals unga ”samhällsarbetare” skickats ut på bensinmackarna, där statliga uppskattningar har talat om stölder på upp till hälften av inkomsterna. Men trupperna av unga arbetare fungerar inte bara som korruptionskontroll. Ett viktigt syfte är också att knyta den ”förlorade generationen” till sig – att få den att känna sig delaktig och betydelsefull, i revolutionens tjänst.

Klockan närmar sig midnatt. I en av Havannas parker sitter María och kurar, för det kan faktiskt bli kallt även i Karibien. Några kvarter längre ner skickar havet ilsket upp skummande vita vågor över muren som går utmed strandpromenaden Malecón.

María är i 20-årsåldern. Hon och kompisen Pedro skickar en plastmugg billig rom mellan sig. María slänger längtansfyllda blickar upp mot en rad upplysta fönster i en stor byggnad, där kristallkronor och middagsgäster skymtar mellan pelarna.

– Jag önskar att jag någon gång skulle ha pengar till att gå på ett dollarställe och ha kul en hel kväll. Nu kanske jag skulle kunna få ihop till inträdet, men jag har fortfarande inte råd att dricka något där. Det finns de som går till de där ställena bara för att försöka verka som om de har ett sånt liv, men då hänger jag hellre här, med folk som tänker som jag, säger María.

Som student tjänar hon 118 kubanska pesos i månaden på att göra praktik. Det motsvarar mindre än fem dollarkonvertibler och räcker knappt till inträde på någon av stadens dollarklubbar, långt mindre till att flytta hemifrån och klara sig på egen hand.

Pedro vill förklara vad han är mest frustrerad över.

– Har ni läst George Orwells 1984? undrar han.

Känslan av att leva på Kuba tillskrivs många jämförelser. Orwell och Kafka är flitigt använda, men nu också filmen Matrix. Upplevelsen av att leva i två verkligheter samtidigt, där den ena inte låtsas om den andra.

Slagorden finns överallt, ord som skulle vara subversiva på andra platser i världen, men som här står för det etablerade och makten. De fyller väggarna som kantar Havannas gator, de sipprar ut ur radioapparater och flimrar förbi på teveskärmarna. De ligger som en hinna över allt annat innehåll i nyhetsartiklarna som fyller de statliga tidningarna. Begrepp som socialism, volontär, solidaritet, jämlikhet och social rättvisa har staten och revolutionen tagit patent på och fyllt med en innebörd som inte får ifrågasättas.

– Vart man än vänder sig är allt politik här. Vi matas med det dygnet runt. Det finns fyra tevekanaler, men så fort Fidel pratar stängs de andra programmen av. Jag vill bara slippa tänka på det, säger Pedro.

Han dricker lite mer rom. Berättar att han drömmer om att få resa ut från Kuba någon gång.

– Det är roligt att prata med turister, så att man får veta lite om vad som händer i andra delar av världen. Men jag vill ju se det själv. Och det är inte alltid så lätt att ta kontakt med utlänningar. Oftast tror de bara att man är ännu en jinetero, en skojare som är ute efter deras pengar, säger han.

Turismen är i dag Kubas största enskilda inkomstkälla, på gott och på ont. Men nu tycks Fidel Castro vilja minska dess betydelse för landet och satsa åt ett annat håll. I bombastiska visioner har Castro satt upp mål om att Kubas befolkning ska vara världens bäst utbildade. Alla ska läsa på universitetet, till och med pensionärerna. Och Kubas export av läkare sträcker sig redan över större delen av världen.

Tanken verkar vara att göra Kuba till ett centrum för kunskap, utbildning och sjukvård. En möjlighet som bland annat samarbetet med grannlandet Venezuela ska erbjuda.

Det är fredag eftermiddag den 3 februari på Plaza de la revolución i centrala Havanna. Redan vid tretiden börjar det jättelika torget fyllas av människor. Framför porträttet av Che Guevara som täcker väggen på militärministeriet töms bussar på grupper av passagerare iklädda likadana kläder, några i uniformer från arbetsplatser eller skolor, andra grupper i röda t-shirtar med Castro-citat. Mitt på torget står rad efter rad av plaststolar, luften fylls av inspelade kampsånger, en man säljer sockerindränkta kakor för kubanska pesos.

Fyra timmar senare är torget fullt. 200000 människor och ett osannolikt antal pappersflaggor – den kubanska, den venezolanska och den för kvällen specialgjorda, till hälften kubanska, till hälften venezolanska. Venezuelas president Hugo Chávez är inbjuden för en uppvisning av det goda samarbetet mellan de två länderna.

Massmanifestationer av kubanskt snitt är onekligen imponerande. När Fidel Castro slutligen, efter en mängd framträdanden och andra talare, äntrar scenen och plötsligt fyller storbildsskärmarna med sitt ansikte, mättas luften av prasslandet från hundratusentals flaggor som viftas i luften. Han talar i två timmar, levererar siffra efter siffra om hur många barn som svälter i andra länder, staplar årtal och procentsatser på varandra.

Varje gång rösten stannar upp för att sedan accelerera i ett crescendo, höjs flaggorna. Prasslet stiger mot den svarta himlen. Talkörerna ekar över platsen: Cuba y Venezuela, una sola bandera, Kuba och Venezuela, en och samma flagga.

Alliansen mellan Kuba och Venezuela rör sig inte bara på symbolisk nivå. Den venezolanska oljan – mer än 90000 fat om dagen – som Kuba får köpa billigt genom samarbetet, betyder utan tvekan mycket för landets ekonomi. Enligt officiella uppgifter gick den förra året upp med elva procent. Kanske bör siffran tas med en nypa salt, men Kuba har ändå lyckats minska sitt beroende av världsmarknaden betydligt och lämnat sockret som huvudinkomst. Nu bryts nya nickelfyndigheter och utanför den kubanska kusten hoppas man hitta egen olja.

Under de senaste åren har en stor del av de kubanska sjukhusen genomgått en stor upprustning. Genom ”Operación Milagro”, operation underverk, ska tiotusentals fattiga latinamerikaner få gratis ögonoperationer med hjälp av venezolansk finansiering. Sjukvård säljs till utlänningar och andra som kan betala. Men samtidigt som den sjukvård landet säljer blir allt mer avancerad, sticker det många kubaner i ögonen att se hur den nationella sjukvården fungerar allt sämre, hur material och mediciner ständigt saknas och den egna befolkningen får vänta på vård.

Mónica, en kvinna i 30-årsåldern, konstaterar att den sjukvård som regeringen så länge skrutit över inte längre är densamma.

– Min kompis pappa behöver operera sitt öga, men han har fått vänta i flera år. Samtidigt kommer folk utifrån och får vård direkt. Och när de säger att det inte finns pengar nog för att ge vår egen befolkning vård är det konstigt att vi ändå har resurser för att skicka stora hjälpsändningar till andra länder, säger hon skeptiskt.

Materialbristen på sjukhusen förklaras, som många andra brister på Kuba, ofta med det embargo som USA införde 1961. Enligt den kubanska staten förlorar landet i snitt 1,8 miljarder dollar, motsvarande drygt 13 miljarder svenska kronor, om året på embargot.

– Embargot för definitivt med sig problem för Kuba, det påverkar oss alla, men samtidigt fungerar det som en väldigt användbar fiende för Fidel. Nu skylls allt som är dåligt här på embargot – från dålig kollektivtrafik till att saker går sönder. Det blir nästan något man skämtar om till slut, säger Mónica.

Sedan 2001 gör embargot undantag för jordbruksprodukter, något som skedde för att blidka de amerikanska bönderna i presidentvalet. Nu importerar Kuba stora mängder amerikanska livsmedel och har blivit USA:s tredje största köpare av ris. Men när det gäller medicin, teknik och annat är gränsen fortfarande stängd. Och tonen mellan de båda länderna är lika frostig som någonsin.

USA har ingen ambassad på Kuba, men väl ett intressekontor. Utanför den stora gråa byggnaden precis invid vattnet i centrala Havanna pågår ett intensivt propagandakrig. Från jätteaffischer utmed strandpromenaden Malecón blickar karikatyrer av Bush, utrustad med varulvständer och blodet drypande ur mungiporna, in mot det amerikanska högkvarteret. Lite längre bort blir exilkubanen Luis Posada Carriles, som anklagas för terroristaktioner mot Kuba och nu sökt politisk asyl i USA, jämförd med både Hitler och Bush.

Affischkampanjerna har funnits länge. Men nu reser sig också en kompakt skog av flaggstänger framför intressekontorets fasad. 138 stora flaggor, svarta med en vit stjärna på, slår ilsket i vinden från havet. Vad de 138 flaggorna symboliserar växlar beroende på vem man frågar. Kanske är det Kubas 138 år av kamp för oberoende mot ”los yankis”, kanske 138 martyrer som dött i denna kamp eller länder i FN som röstat för att embargot mot Kuba ska läggas ned.

Flaggorna är ett svar på intressekontorets senaste provokation. Under några timmar varje kväll sänder de ut meddelanden till Havannas befolkning. Siffror över politiska fångar på Kuba, citat av Martin Luther King och utvalda nyheter från världen rullar över en digital display innanför kontorets fönster. Men de många stängerna och de fladdrande fanorna gör det svårt att se texten.

Bakom flaggorna breder Castros antiimperialistiska tribunal ut sig, en scen där protestmötena och manifestationerna mot fienden i norr avlöser varandra. Tonen är hård och oförsonlig. Kuba står enat.

Från det amerikanska intressekontoret är det inte särskilt långt till den gamla fästning där den kubanska internationella bokmässan hålls under en vecka varje år. Som en grå stensilhuett reser den sig ur vattnet på andra sidan Bahía de la Habana. Men kontrasten mot propagandakriget vid den antiimperialistiska tribunalen är total. En rockgrupp med medlemmar i medelåldern sjunger glatt ”We are american men” och ”Sweet home Alabama”. Den unga kubanska publiken framför scenen vrålar med, dansar och headbangar.

Kubas ungdom anklagas från alla håll för att vara egoister, materialister och totalt ointresserade av politiska frågor. Likväl tycks det svårt att hitta någon som inte förr eller senare vill prata politik.

Luís är punkare, ”fast det här är väl mer eller mindre okej”, kommenterar han de amerikanska coverlåtarna och hoppar runt så att dreadsen på huvudet fladdrar. Men efter en stund vill även han prata om annat. Han lutar sig fram, drar i sin tröjlinning och blottar diskret ett tatuerat anarkist-A. Tittar sig omkring som för att kontrollera att ingen annan har sett och ler brett.

När natten faller över Kuba är den svart, till och med i en miljonstad som Havanna. Gatlyktorna lyser bara här och var och det gäller att inte snubbla i något av alla de hål som öppnar sig i gatan.

Luís är bilmekaniker. För varje amerikansk femtiotalsbil vi går förbi i halvdunklet berättar han något, om vilket år den tillverkades, hur snabbt den kan gå eller vad som är svårast att laga. Reservdelar finns inte, dem får man uppfinna själv. Det gäller att ha fantasi, deklarerar han med stor stolthet i rösten. Han plockar upp en plastpåse från marken och knölar ned den i byxfickan. Den kan vara bra att laga trasiga slangar med.

När vi passerar trappan till universitetets huvudbyggnad konstaterar Luís att han aldrig läste vidare. Viljan fanns, men även om undervisningen är gratis måste man ju ha mat också. Annars hade han gärna blivit marinbiolog.

Luís törstar efter litteratur och undrar om det inte går att skicka böcker från Sverige, helst om anarkismen.

– Jag vill läsa böcker utifrån, för här låter de oss inte se verkligheten, säger han och sparkar iväg en sten på gatan.

Få kubaner känner i dag till den anarkistiska rörelse som fanns på Kuba före revolutionen. Exilkubanen Frank Fernández skriver i boken Cuban anarchism, the history of a movement att anarkisterna vid sin storhetstid 1920 organiserade mellan 80000 och 100000 kubaner, av en total befolkning som då uppgick till 2,9 miljoner. Men snart efter revolutionen tvingades anarkistiska tidningar att stänga ned, det statliga facket blev det enda som hade rätt att organisera arbetare och många som ansåg sig tillhöra den mer frihetliga vänstern lämnade Kuba.

Luís berättar att det var en granne som fick honom intresserad av anarkismen när han var i tonåren. Det var grannen som gav honom böcker och fick honom att forma sina egna åsikter. Nu är Luís över 30 och hänger med andra punkare och rockeros i parkerna. Det är de som i folkmun kallas ”los freakys”, till skillnad från ”los mikis”, som har god tillgång till dollarkonvertibler, klär sig i märkeskläder och hänger på dollarställen.

Luís säger att han och hans vänner inte gör något konkret politiskt när de ses, de pratar mest om sina åsikter, super skallen av sig och röker på. Men kanske är det på sitt sätt också en politisk handling i ett samhälle där den sociala kontrollen är hård och avvikare möts med misstänksamma blickar.

Luís gör en gest ner mot sina kläder, de slitna byxorna, tatueringarna på armen, de svarta kängorna och säkerhetsnålen i örsnibben. Säger att det är lite friare nu.

– För tio år sedan hade det här inte varit möjligt. Hade jag sett ut så här då, hade polisen tagit mig. Men det har ändrats lite, nu kan jag i alla fall visa vad jag tycker genom mitt sätt att se ut. Jag säger ingenting, men jag visar det.

Fast mycket större än så är inte friheten, konstaterar Luís. Mot polisen finns det ingenting han kan göra.

– Förödmjukelsen är värre än allt annat. Ibland hade det nästan varit bättre om de hade skjutit. Nu hånar de mig i stället, kallar mig för en liten bög och drar i mina dreads. Det enda jag kan göra är att titta ner i marken och nicka.

Han visar, böjer huvudet ner mot bröstet, fäster blicken på sina tår. Ryggen blir till en slokande båge.

– Jag kan inte säga emot, för då får jag problem. De tar in mig på polisstationen, bråkar med mig och ger mig böter som är högre än min månadslön. Och det går inte, jag måste tänka på min mamma och min bror, de klarar sig inte utan mig.

Röstläget, nyss så uppretat, sjunker varje gång vi går förbi poliserna som står posterade i gathörnen.

Bland Kubas lagar finns den om ”El estado peligroso”, en lag som förutom att ta upp superi och drogmissbruk också förbjuder det som kallas antisocialt beteende – ett brott som kan ge upp till fyra års fängelse.

Dissidentorganisationen Comisión Cu-bana de Derechos Humanos y Reconciliación Nacional, Kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning, uppger att runt 500 unga människor fängslades med stöd av den lagen bara under förra årets första halvår. I en intervju för det franska teveprogrammet 90 Minutes talar organisationens företrädare Elizardo Sánchez om hur blotta misstanken om att en person ska göra något som inte faller staten i smaken kan räcka för att fängsla honom eller henne för antisocialt beteende. Han kallar det för ”social upprensning” och uppskattar det totala antalet kubaner som i dag sitter i fängelse till 100000. Det är nästan en procent av landets befolkning. Också den mängd av fängelser som regimen håller sig med talar sitt tydliga språk. Innan revolutionen fanns 14 fängelser. I dag räknar man till 252.

– Motstånd?

Juana stannar upp med kaffekoppen halvvägs till munnen och tittar på oss en stund, nästan förvånat. Vi är tillbaka i hennes lägenhet i det slitna huset.

– Det finns ju överallt, det finns hos alla! Som det ser ut på Kuba i dag gör alla motstånd, till och med de som är medlemmar i partiet och går på alla manifestationer. Att alla stjäl på sina arbetsplatser, försöker skapa sig ett liv vid sidan om staten – det är ett slags motstånd också, säger hon med eftertryck.

På Kuba syns inga manifestationer mot regeringens beslut, i tidningarna finns inga debattsidor eller kritiska ledarskribenter. De synliga bevisen för missnöjet saknas nästan helt.

Repressionen finns förstås där, alla kan berätta om någon som blivit av med jobbet för att inte ha deltagit i tillräckligt många manifestationer eller råkat illa ut efter att ha satt sig upp mot systemet. Men trots fängslanden, tillfälliga försvinnanden och vittnesmål om såväl fysisk som psykisk misshandel i fängelserna, finns ändå stora skillnader mot den repression som fanns i till exempel Chile under Pinochet eller andra latinamerikanska militärdiktaturer. Maktens våld mot medborgarna är inte alls av samma grad.

Men en högerdiktatur behöver heller inte bry sig om att intala sina invånare att de har det bra. En auktoritär regim som säger sig stå till vänster lyder under en helt annan logik.

Det är heller inte yttre våld som de flesta kubaner jag talar med bekriver som det största hindret för att ge offentligt utlopp för sitt missnöje, utan den psykologiska kontrollen.

Kuba är uppbyggt av ett otroligt antal statsstyrda organisationer – från fackföreningar och yrkesgruppssammanslutningar till studentorganisationer, kvinnoorganisationen och grannskapskommittéer. Det är en organisering av samhället in i minsta detalj, något som skulle kunna fungera som ett sätt att involvera gräsrötterna och föra deras åsikter uppåt i hierarkierna, men som oftare tjänstgör som kontrollapparat. Basen är kommittéerna för revolutionens försvarande, CDR, som ska organisera de boende i varje kvarter.

– Det är CDR:en som håller koll på hur du uppför dig. Om du inte deltar i manifestationerna, eller om du inte går och röstar, då noteras det där. Och när du sedan ska söka jobb måste du ha ett brev från din CDR om hur du är som person. Det gör att folk lever med en väldig dubbelmoral – de tänker en sak men gör en annan, säger Elena.

Hon berättar att kvinnan som är chef för hennes kvarterskommitté jobbar svart som dagmamma. Egentligen måste man ha en dyr licens för det, men kommittéchefen jobbar ändå och alla vet om det.

– Hon skvallrar inte på någon här och ingen skvallrar på henne, så det är ganska lugnt i det här kvarteret. Men ändå finns alltid känslan av att någon annan ser eller hör, man vet bara inte vem. Till slut behövs det ingen som övervakar en, man kontrollerar sig själv och utvecklar en intern polis. Självcensuren är det värsta av allt, säger Juana.

Att i stort sett alla begår olika lagbrott för att överleva utgör ännu en hållhake på medborgarna, en kollektiv kontroll som gör det svårt att ta steget från åsikter till organisering.

– Så länge du inte sticker ut för mycket, kommer du undan med småbrotten. Men om du skulle bli dissident är det lätt att sätta fast dig för någon liten olaglighet i stället för dina åsikter. Det är praktiskt för dem, säger Elena.

Få kubaner – hur mycket kritik de än har mot regimen – verkar se den interna oppositionen, dissidenterna, som något större hopp för förändring. En orsak till det är förstås att kritisk information är svår att sprida i landet. De flesta känner helt enkelt inte till de organisationer som finns, annat än de extremhögergrupper som regimen själv väljer att visa upp som varnande exempel. Tankarna om dissidenterna är heller inte särskilt höga. Av många anklagas de för att sakna riktiga visioner, eller att tala om alltför teoretiska frågor, när det som intresserar de flesta är vardagens svårigheter att få ihop tillräckligt med pengar.

För många unga blir lösningen på missnöjet, snarare än att organisera sig, i stället att avlägsna sig så mycket de kan från staten och skapa sig en egen bubbla att leva i.

Vi träffar Antonio i en park bland de bedagade men imponerande sekelskiftesvillorna i stadsdelen Vedado. Framför oss dånar kvällstrafiken. Amerikanska 50-talsbilar släpper ut sina svarta stoftmoln, de små, fyrkantiga Ladabilarna från Sovjetperioden blandas med nya, blänkande europeiska bilar. Bussarna skramlar förbi, fyllda så till bristningsgränsen av människor att en väska eller en flik av ett byxben hamnar utanför dörren ibland.

Antonio har sorgsna ögon. Blicken glider över området. Han känner igen civilspanarna från den politiska polisen, säger han, vet vilka bilar de färdas i och hur de beter sig. Men egentligen bryr han sig inte särskilt mycket om vem som hör vad han säger.

Han har valt att försöka leva så oberoende av staten som möjligt, ”som en fri individ”. Pengar till sig, sin fru och deras barn får han in genom att sälja egentillverkat konsthantverk för dollarkonvertibler till turisterna på Havannas gator.

– De flesta här talar inte om politik, utan om hur de ska få pengarna att räcka eller hitta bostad. Allt fragmentiseras och blir så personligt. Kontrollen från kvarterskommittéerna ser till att människor inte vågar närma sig varandra med sina tankar, det finns något machiavelliskt över det. I stället säger folk det som de tror förväntas av dem, som någon slags papegojor, säger han.

Antonios pessimism är djup. Han ger inte heller mycket för de landvinningar som revolutionen brukar framhålla som sina – gratis vård och skola.

– Visst, utbildningen är gratis, men vad är det vi lär barnen? Som läsövningar i första klass får de politiska floskler. Lärarna har ingen frihet över huvud taget, de får inte ens hitta på sina egna övningsuppgifter utan måste följa böckerna till punkt och pricka. Det enda vi lär oss är att vi bor i världens bästa land och att alla andra har fel. Sedan är det klart att barnen blir förvirrade, när det de lär sig i skolan – att alla har det bra på Kuba – inte stämmer överens med det de hör hemma, säger han eftertänksamt och tänder en cigarett.

Vi talar om korruptionen och han pekar på ett höghus tvärsöver gatan.

– Det där huset tog tolv år att bygga, eftersom byggjobbarna stal så mycket material. Under de där tolv åren försvann allt material åtminstone tre gånger om, säger han och skrattar.

Men nu står huset där, med luftkonditioneringsapparaterna som mörka lådor mot husfasaden.

– Det är folk från den statliga eliten som bor där.

Själv kallar sig Antonio lite skämtsamt för ”oberoende dissident”. Han är inte nöjd med dagens situation på Kuba, men någon av oppositionens grupper vill han inte gå med i. Han beklagar sig över det som han menar är deras dåliga fantasi.

– Det finns så otroligt mycket man skulle kunna göra, men de ger inte ens ut några underjordiska tidningar, utbrister han.

När Antonio inte står ut går han ut och sprejar. Men inte slagord mot Fidel Castro eller ilskna påhopp mot samhället han lever i, utan citat av revolutionshjälten José Martí. Ikonen och nationalhjälten José Martí som kämpade för Kubas självständighet från spanjorerna, samme Martí som i dag återfinns som oräkneliga statyer över hela Kuba, som pryder pesosedlarna och vars porträtt hänger i jätteformat bakom Castro och Chávez när de manifesterar sin enhet på Revolutionsplatsen.

– De använder hans namn överallt, men det han skrev har inte publicerats i sin helhet sedan 1964. Nu är det mest en del av hans dikter och det som andra skriver om honom som ges ut. Martí skrev otroligt många bra saker, fast i dag är hans vision alldeles för…revolutionär, säger Antonio och skrattar ironiskt.

Han berättar om hur han och några kompisar en natt begav sig ut i en park och sprejade ett citat av Martí. ”Sea nuestro lema: libertad sin ira”. Låt det vara vårt motto: frihet utan vrede. Silverfärgen lystes upp varje gång en bil passerade.

– Folk blev alldeles förvånade, de stannade upp och bara läste, säger Antonio.

Han beskriver hur området efter bara en kvart var fullt av poliser och hur hans ord snabbt raderades. Men när han återvände till parken en vecka senare var marken täckt av grafitti, ord långt hårdare och mer kontroversiella än hans egna.

Antonios ögon lyser. Någonstans finns ett engagemang och ett motstånd, men det är ett motstånd som oppositionen inte lyckas få kontakt med, menar han.

Det är när Antonio pratar om vännerna som åkt som han ser så där sorgsen ut. Han oroar sig för vad som ska hända med Kuba när alla unga människor som har en möjlighet lämnar landet. Enligt statens egna siffror lever nu närmare en och en halv miljon kubaner utanför Kuba.

– Jag saknar mina vänner så enormt mycket. Nästan alla som jag kunde prata med om mina tankar har åkt härifrån. De flesta här pratar bara om ytligheter och för att passa in måste jag förställa mig, jag måste ha flera ”jag”. Det är ironiskt – allt detta hat mot kapitalismen, men i själva verket är vi de mest kapitalistiska av alla.

För den kuban som är medlem i partiet, aktiv i sin CDR och anstränger sig för att följa de regler som gäller för att räknas som en god revolutionär är rörelsefriheten begränsad. Men allteftersom alternativa populärkulturer har tillåtits att ta plats på Kuba växer nya utrymmen fram där kontrollen inte är lika hård.

José Miguel Sánchez är författare med utseende som en kubansk motsvarighet till Joey Tempest. Iklädd läderjacka, bandana och en 1980-talsfrisyr som hade gjort medlemmarna i Europe gröna av avund sitter han uppflugen på en stenmur.

Bokmässan, där han precis har presenterat en antologi om rocken på Kuba, har avslutat sin sista programpunkt för dagen. Mellan strömmen av människor som kommer fram och vill ha en bok signerad eller diskutera någon av hans historier pratar han om hur kulturen fungerar som ett sätt att framföra kritik utan att drabbas av repressalier.

– Det finns inga tydliga riktlinjer för vad man får skriva och inte, men censuren existerar och varje tjänsteman tolkar reglerna på sitt eget sätt. Det gör att man aldrig vet vad som ska gå igenom eller inte, förklarar han.

José Miguel säger att censuren på många sätt stimulerar intellektet, den tvingar skribenter, musiker och konstnärer att hitta metaforer och symboliska historier. Han menar att författarna på sätt och vis har fått ta den oberoende journalistikens plats, eftersom det inte finns någon fri press på Kuba.

Själv skriver han mycket science fiction.

– Det är en genre som vid första anblicken kan verka oskyldig, eftersom den utspelar sig så långt från verkligheten, men på många sätt fungerar framtids-visionerna som en spegel för att kunna förstå nutiden. När jag talar om en fram- tid där ett totalitärt system styr, handlar det om min oro för vad som kan hända med oss om vi inte gör något, säger han.

Andra av José Miguel Sánchez böcker rör sig mer åt genren ”dirty reality”, historier om kubaner som flyr till USA på flottar, unga kubanskor som gifter sig med 60-åriga européer, om korrupta poliser och människor som påstår sig vara dissidenter för att bli utslängda ur landet.

– Det är delar av verkligheten som inte syns, men som inte bör gömmas. Ska vi kunna ändra på dem måste de tas fram i ljuset. Men tystnaden och rädslan som finns i landet nu är farlig, det är som en tryckkokare där luften inte kan pysa ut. Här finns attityden att man ska tvätta sin smutsiga byk hemma och inte hänga ut den så att alla andra kan se, men om vi hade rätten att kritisera öppet skulle det hjälpa mycket.

Själv ser han sig som ganska fri. Han har ibland haft problem med att få resa ut ur landet, han har fråntagits sin rätt att inneha ansvarsposter och rösta i det statliga artistfacket, som är den väg man måste gå för att få ge ut böcker och åka till mässor.

– Men eftersom jag frilansar och ger ut en del böcker i utlandet är det enklare för mig. Så länge jag inte skriver alltför uttalad kritik låter de mig vara. Det är nog svårare för de heliga korna, de som förs fram av partiet och får prestigefyllda litteraturpriser. Mig kan de inte ta ifrån några privilegier, eftersom jag inte får några genom systemet, säger han.

Blåsten på stenmuren har tvingat oss bort från fortet och hem till José Miguel Sánchez familjehem för att fortsätta intervjun. Några bekanta till honom följer med och slår sig ned i hans pojkrum efter att artigt ha hälsat på hans mamma.

Till en början är vännerna avvaktande, men när det går upp för dem att José Miguel talar om det kubanska samhället vill alla plötsligt prata, det är som en gryta som kokar över. José Miguel försöker säga något, men lyckas inte göra sin röst hörd. Skrattar och går för att koka te i stället. Kaoset i hans rum fortsätter.

En kille vill ta upp homosexuellas situation.

– Vi lever i en machismo-leninism. Fidel har kallat det för en viril revolution. Hur ska det då finnas plats för homosexuella eller kvinnor? undrar han.

En tjej som sitter uppkrupen på sängen berättar om hur hon fått avdrag på inträdesprovet till universitetet, för att hon svarat fel på frågan om vem universitetet är till för. Hon skrev ”för alla som vill läsa vidare”. Rätt svar var ”för revolutionärer”.

Regimkritiken dundrar på, men inför frågan om inte någon av dem är organiserad i oppositionen blir det för ett ögonblick tyst. De slår ifrån sig.

– Alla väntar på att Castro ska dö, sedan kan något hända. Ingen vill bli ihågkommen som den som förrådde revolutionen inför kommande generationer. Det är som en religion som ingen kan kritisera. Men den dagen han dör kommer det att bli total förvirring. Han har lett oss i 47 år, vad ska vi göra utan honom? utbrister någon.

De är överens om att det inte är ett samhälle i stil med det amerikanska som Kubas unga vill ha.

– Kubanerna vet att kapitalismen inte skulle lösa problemen. Den skulle inte ge oss någon social trygghet med gratis sjukvård och utbildning. Men det finns ett tomrum när det gäller andra visioner, säger en kille som står lutad mot dörrposten.

Vi talar om de gigantiska manifestationerna, demonstrationer av nationell enhet, som den där Hugo Chávez nyligen medverkade. Alla skakar på huvudena och menar att ingen går på mötena frivilligt. Det är skolorna, universiteten och arbetsplatserna som stänger ned verksamheten och organiserar resorna dit, säger de. Går man inte dit, får man frågor nästa dag. Tjejen på sängen berättar om hur hon på en av demonstrationerna träffat en grupp italienare på semester, fulla av entusiasm över manifestationen.

– För dem är det rekreation, en rolig upplevelse. Men för oss som måste gå dit flera gånger i månaden är det bara ett tvång, säger hon.

Killen vid hennes sida kan inte hålla sig längre, han avbryter henne abrupt.

– Om vänstern bara vill ha Kuba som en dröm, då är det ingen riktig vänster. De gör inte samma uppoffringar som vi. Det är säkert bekvämt att vara kommunist i Italien, men här är det inte samma sak.

José Miguel kommer tillbaka med en bricka full med tekoppar. Vi diskuterar den internationella vänsterns ambivalenta förhållande till Kuba. Alla de världens socialister som inte vill släppa hoppet om att Kuba ska vara svaret på en länge drömd dröm. Men vad skulle vänstern utanför Kuba egentligen kunna bistå med? undrar vi.

– Först och främst måste de acceptera att det här inte är något paradis. Varför ska vi vara en symbol för världen? Vi är inga symboler – vi är verkliga personer. Om vänstern ger ett helt okritiskt stöd till den kubanska staten, då kan de aldrig stödja den verkliga vänstern här. Att kritisera behöver inte betyda att man är en fiende, man kan fortfarande stödja det som vi kubaner själva försvarar, säger killen på pallen.

José Miguel funderar en stund.

– Om vänstern slutade att ge sitt oreserverade stöd till Castros Kuba, skulle det kanske inte leda till så många omedelbara förändringar. Men de kubanska tidningarna skulle inte längre kunna fylla spaltmeter med världens medhåll. Och i ett land som Kuba är befolkningen tränad att utläsa information även av det som inte står.

Skymningen faller återigen över Havanna, över turister och cigarrökande tanter, över ilsket fladdrande svarta flaggor utanför det amerikanska intressekontoret och över ”los mikis” med sina märkeskläder, drickandes Coca-cola på stadens dollarserveringar.

Skymningen faller över poliserna, som dagen till ära – Alla hjärtans dag – säljer rosor i gathörnet vid parken där punkarna samlas för att beklaga sig över livet med en flaska billig rom. Solen går ned över lyxhotellen, plåtrucklen och över de bedagade sekelskiftesvillorna i Vedado, över människor som drömmer om att lämna landet och över de som skriver tal till nästa manifestation.

José Miguel är full av roliga historier, den ena svartare än den andra. Många av dem handlar om livet på Kuba och, förstås, om Fidel Castro.

– Humorn är livsnödvändig, utan den skulle vi inte överleva, säger han.

Men respekten och rädslan finns där, i en märklig blandning. Den som pratar om känsliga saker på gatan får en säregen ton i rösten, den blir tyst och återhållet mumlande, nästintill ohörbar. José Miguel berättar om vänner i Europa som fortfarande, efter tio år utanför Kuba, viskar när de berättar historier om Castro.

Men när pojkrummet ligger bakom oss och en stor flaska apelsinläsk högtidligt delas mellan tio plastmuggar på en av Havannas uteserveringar, då är det ingen som viskar. Och alla skrattar högt när José Miguel berättar ett av sina bästa skämt:

– En kuban dör och när Sankte Per synar hans liv bestäms det att han ska komma till himlen. Men redan efter några veckor börjar kubanen känna sig uttråkad bland moln och harpospel. Han går till Sankte Per och klagar: ”Jag saknar salsan, cigarrerna, att dricka rom och spela domino. Här finns ju ingenting att göra!” Sankte Per svarar: ”Allt det du pratar om, det finns inte här utan i helvetet. Men om du vill, kan du få åka dit en vecka för att se hur det är.” Kubanen tackar ja och får sin passersedel. När portarna till helvetet öppnas drar han efter andan. Där virvlar människorna runt i salsarytmer, romen flödar, dominospelen är i full gång och alla puffar på feta cigarrer. Kubanen roar sig kungligt. När veckan är slut och han återigen ställs framför Sankte Per, har han bestämt sig. ”Jag har haft den bästa veckan någonsin, snälla, låt mig bli förflyttad!”, ber han. Sankte Per undrar om han verkligen är säker ”för när jag har skrivit under, då kan du aldrig, aldrig ändra dig igen.” Kubanen bedyrar att han är säker, får sitt tillstånd av Sankte Per och beger sig glädjestrålande tillbaka till helvetet. Men när portarna slås upp hörs inte längre någon salsa. I stället ser han eld och lidande människor, tyngda av kedjor och piskade av små djävlar. Han skyndar sig tillbaka och frågar Sankte Per: ”Vad är det här? Så där var det inte alls sist jag var i helvetet!” Sankte Per skakar på huvudet och tittar medlidsamt på honom. ”Men har du inte förstått att det är skillnad mellan att komma med turistvisum och att vara bofast?”