En av feminismens viktigaste uppgifter är att ge kvinnor frihet att bestämma över sina liv och kroppar. De lagar och normer som fästs vid kvinnokroppar har successivt börjat träs av, eller i varje fall börjat diskuteras. Det är nu självklart att kvinnor har rätt att säga ja eller nej till sex och bestämma om en […]
En av feminismens viktigaste uppgifter är att ge kvinnor frihet att bestämma över sina liv och kroppar. De lagar och normer som fästs vid kvinnokroppar har successivt börjat träs av, eller i varje fall börjat diskuteras. Det är nu självklart att kvinnor har rätt att säga ja eller nej till sex och bestämma om en graviditet är önskvärd eller inte. Normer och ideal om hur kvinnor ska vara eller se ut kommer kanske alltid att finnas, men tack vare feminismen förstår vi hur genus skapas.
Men på åtminstone ett område är kvinnokroppen ännu allmän egendom. Staten antar lagar och koder för att förmå kvinnor att bete sig på önskvärt sätt, trots att de vetenskapliga beläggen för att detta sätt skulle vara överlägset andra sätt är oerhört skrala.
Det handlar om amning.
Min flickvän hade precis klämt fram vårt andra barn och lade honom moderligt vid sitt bröst. Efter bara ett par dagars tuggande var brösten såriga och skinnremsor hängde från köttet. Hon övergick till att pumpa ut bröstmjölk till flaska för att ge brösten en chans att läka. Efter åtta dagar fick den ömma modern plötsligt en galen frossa, hon skakade som en våt hundvalp. I tre dygn hade hon över 40 graders feber och återkommande frossa. Mjölkstockning.
Under sjukhusvistelsen bestämde sig mamman för att sluta amma. Beslutet kan tyckas självklart efter en så smärtsam upplevelse. Men staten har bestämt att det är önskvärt att helamma barn i sex månader, och delamma i minst ett år. De ”amningsvänliga sjukhusen” och barnmorskorna som är ålagda att följa Socialstyrelsens koder låter sig inte blidkas av smärta. Gång på gång fick hon försvara och förklara sitt beslut. Om hon inte hade varit så stark och påläst hade tortyren säkerligen fortsatt.
De flesta klarar inte pressen. Trots att hälften av mammorna får besvär vid amningen och en tredjedel svåra problem, med smärta som kan vara lika svår som under förlossningen, helammar över 70 procent av de svenska mammorna i minst sex månader. Mest i världen.
Den som ändå klarar den sociala pressen och beslutar att inte amma vill förstås ha reda på all tänkbar information om bröstmjölksersättning och nappflaskor. Men staten har bestämt att det är förbjudet att marknadsföra just de produkterna. Har man tur finns en hjälpsam barnmorska på BVC, annars i princip ingen information alls.
Begränsningarna av kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar borde förstås avskaffas. Men det försvåras av att reglerna vilar på ett starkt och för mig svårbegripligt engagemang från främst vårdpersonal. Varför brinner någon så intensivt för amningen att man går med i en organisation som Amningshjälpen? Som förutom att stödja kvinnor att fortsätta amma även närmast rättshaveristiskt anmäler företag som haft en nappflaska i en annons eller antytt att man kan ge fast mat vid fyra månaders ålder? Varför?
Kanske är jämställdhet inte bara en lockelse för kvinnor, utan också något skrämmande. Flaskan är mer jämställd än bröstet, den hotar hennes unika relation till barnet. Amningen fungerar redan som ett argument mot delad föräldraförsäkring.
Och medan amningslobbyn nästan enbart består av kvinnor, är kvinnor också mer negativa än män till delad föräldraförsäkring. Detta är begripligt, i ett ojämlikt samhälle slår kvinnor vakt om de få saker som uppfattas som ett privilegium.
Men feministiskt är det inte. Feministiskt vore att låta kvinnor själva bestämma över sina kroppar.