Är det fortfarande svart och vitt hår som gäller? frågar jag på telefon. ?- Ja, det är fortfarande svart och vitt hår som gäller, svarar Berny Pålsson. Därför vet jag med säkerhet att det är Berny Pålsson som kommer gående på perrongen. Den vänstra halvan av håret är svart och blandas samman en aning i […]
Är det fortfarande svart och
vitt hår som gäller? frågar jag på
telefon.
?- Ja, det är fortfarande svart
och vitt hår som gäller, svarar Berny Pålsson.
Därför vet jag med säkerhet
att det är Berny Pålsson som kommer gående
på perrongen. Den vänstra halvan av håret
är svart och blandas samman en aning i mitten av bakhuvudet,
där det svarta möter den vitblonda halvan av hårrufs,
och tillsammans flyter ut över en munkjacka i plysch.
Rosa så klart.
Ett par timmar senare ska den 22-åriga
författarinnan stå på Café Hängmattans
scen och läsa högt ur sin debutbok Vingklippt ängel,
för att dela med sig av livet som psykiskt sjuk. Om hur
det är att bo på institutioner, skada sig själv
och uppleva saker som vi andra inte ser.
Spindlar på golven, råttor
som klöser i bröstet och röster i huvudet.
Om att vara schizofren.
Det är lätt att tycka att
hon lämnar ut sig plågsamt mycket.
Men själv ser hon det inte på
det sättet.
– Jag kände inget speciellt inför
att berätta om mig själv och mina tankar. Jag har
alltid varit så öppen med min sjukdom, så
att skriva ner det och ge ut det i en bok, är ingen skillnad.
Det var inget jag tänkte på som särskilt läskigt
eller så.
Att hon började skriva berodde
mest på att hon hade saker hon behövde bearbeta.
När terapi inte var en behandlingsform som fungerade
speciellt bra, tyckte en av hennes psykologer att Berny skulle
skriva i stället.
Så det gjorde hon. Hon skrev
om
sin uppväxt, om våldtäkt,
droger och
ångest. Vissa av hennes erfarenheter
var helt enkelt för jobbiga att prata om i verkliga livet.
– Som våldtäkten, eller
Caspians död till exempel. Sådana saker är
lättare att skriva om än att prata om så klart,
säger Berny och syftar på sin pojkvän Caspian
som begick självmord, 20 år gammal, medan Berny
själv var inlagd.
”Det var det här
som inte fick hända. Min Kaospojke har faktiskt gjort
det. Han har tagit livet av sig”, skriver hon.
Dagen efter går jag in på
Bernys rosa hemsida och läser i gästboken. ”Såg
dig
i dag Berny (onsdag) på stationen
i Göteborg. Dumt kanske men jag blev rädd, hade
aldrig riktigt kunnat föreställa dig verklig innan.
Nu kom verkligheten som ett slag i ansiktet. Att det faktiskt
finns människor som mår så dåligt men
som klarar sig ändå. Trodde att jag skulle sluta
andas när du gick förbi.”
Så är det. Berny har blivit
pandaflickornas prinsessa. Flickorna med sår på
armarna och ärr i själen älskar Berny. De vill
vara som hon, lyssna på samma musik, skära i sina
armar som Berny, ta samma droger som hon och dricka samma
sprit.
Kanske var inte riktigt det som var
tanken med boken. Inte att unga ska påverkas att må
lika dåligt som hon och ta efter hennes beteende. I
stället vill hon hjälpa andra som mår dåligt.
– Jag har fått mejl från
jättemånga om att jag har hjälpt dem när
de velat sluta skära sig.
– Jag har i princip bara fått
positiva reaktioner från både gamla och unga.
Folk som har anhöriga som är psykiskt sjuka har
sagt att de fått mycket bättre förståelse
för vad psykisk sjukdom egentligen innebär.
Bernys egna armar är alldeles
randiga av vita streck. På längden och tvären.
Knappt en centimeter som inte är täckt av ärr.
Man räknar med att cirka 1000
personer söker hjälp varje år för skador
de har tillfogat sig själva. Berny var en av dem. Hon
har inte bara skurit sönder sina armar så mycket
att hon har fått nervskador – hon har även gjort
ett antal självmordförsök.
Men med hjälp av medicinering,
skrivandet samt stöd från vänner och en vilja
att bli frisk lyckades hon till slut slå sig fri från
skärandet. Och så fick hon rätt diagnos. Schizofreni.
– Skrivandet hjälpte mig jättemycket
att se sammanhangen. Det är ju därför jag har
skrivit en uppföljare nu, för jag behövde se
mer.
Uppföljaren, med arbetsnamnet
Känn pulsen slå, handlar, enligt Berny, om hur
hon försöker ta sig tillbaka och leva i samhället
igen, efter att ha varit svårt hospitaliserad. Den handlar
också om att sluta med drogerna och om hennes sexmissbruk.
Dessutom berättar hon om de sexuella övergrepp hon
blev utsatt för som barn.
Berny lovar att boken efter den kommer
att bli en uppdiktad roman.
– Jag längtar jättemycket
efter att skriva fiktivt. Dessutom är det så påfrestande
att skriva självbiografiskt. Det sliter upp så
mycket.
Lite senare på kvällen
faller mörkret över Göteborg. Berny sitter
uppkrupen på en barstol på Café Hängmattans
scen i Majorna och läser högt inför publik
medan spårvagnarna dundrar förbi utanför fönstren.
Orden nästan stockar sig i halsen och rösten darrar
till ibland. Hon harklar sig. Får ta om ord och meningar.
Berny är nummer två i raden av fyra kända
författare som ska läsa. Arrangörerna har slagit
publikrekord. Folk står i dörröppningar och
sitter i fönster-smygar.
Ljuset är rödaktigt och
överallt syns tjejerna med blonda tuperade hårrufs,
sot runt ögonen och tunna armar. Spetshandskar och linnen.
Berny look-alikes. Eller likar, om man så vill.
Efteråt slingrar sig en tvåsiffrigt
lång kö av förväntansfulla som vill få
böcker och bilder signerade. De blir fotograferade med
sin idol medan Berny ler och kramas. Poserar och ser glad
ut. I Skövde, dagarna innan, skrev hon autografer i en
och en halv timme efteråt.
Efter signeringen är Berny trött.
Ser lite ut som en urvriden trasa faktiskt. Hon orkar inte
mer. Nu vill hon bara ta det lugnt och gå och ta en
öl med kompisen med tuggummirosa hår, som står
och väntar vid hennes sida.
Berny, den rosa väninnan och
Bernys pojkvän Jonas, ger sig ut i mörkret. Rummet
fylls av äldre kulturmänniskorna med gråsprängda
frisyrer och färgglada sjalar.
– Berny Pålssonfansen tyckte
visst inte att Teodor Kallifatides var så mycket att
ha, skämtar mannen bakom micken.
Nej. Berny Pålssonfansen
har, precis som hon själv, försvunnit ut i Göteborgsnatten
för längesedan.