Ledare

Att fälla Green

Högsta domstolen ansåg i sin dom mot pingstpastor Åke Green i förra veckan att han gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp – men bedömde att Europadomstolen skulle ha friat utifrån dess tillämpning av Europakonventionen, och ogillade därför åtalet. Domen ger upphov till åtminstone två frågor. Först och främst om det var rätt eller fel […]

Högsta domstolen ansåg
i sin dom mot pingstpastor Åke Green i förra veckan
att han gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp – men bedömde
att Europadomstolen skulle ha friat utifrån dess tillämpning
av Europakonventionen, och ogillade därför åtalet.

Domen ger upphov till åtminstone
två frågor.

Först och främst om det
var rätt eller fel att fria Green. Många debattörer
är ivriga att framställa hans uttalanden om homosexuella
som förkastliga, men tycker samtidigt att en pastor måste
få säga så. Dessa uppvisar en besvärande
oförmåga att resonera principiellt – för konsekvensen
av deras påstående är att hetslagstiftningen
ska upphöra – generellt eller i trossammanhang. Men om
det tiger de.

En annan fråga är om den
svenska hetslagstiftningen över huvud taget är meningsfull
om den bryter mot Europakonventionen. HD anser inte att en
”verklig lagkonflikt uppkommer mellan konventionen och
brottsbalken”. Men uppenbarligen står lagarna i
motsättning till varandra i detta fall. I sin motivering
till varför Green inte kan fällas för hets
mot folkgrupp hänvisar HD både till Europakonventionens
artikel 9, om religionsfrihet, och artikel 10, om yttrandefrihet.

Det illavarslande är att HD ”i
första hand” anser artikel 9 vara av intresse. Att
fälla Green skulle alltså ”i första hand”
strida mot religionsfriheten, vilket i värsta fall kan
leda till en rättstillämpning där toleransen
är större när religiösa hetsar mot folkgrupp
än när andra gör det.

Åklagaren Stefan Johansson gör
en sådan tolkning. På Sydsvenska Dagbladets fråga
om utrymmet att kränka folkgrupper nu är större
i en predikosituation än på en nazistisk hemsida
svarar han ja.

Vad som här ytterst står
på spel är om yttrandefriheten ska gälla lika
för alla, om religiöst motiverad hets ska stå
över den lag som gäller oss andra. Det vore ovärdigt
en stat som kallar sig demokratisk och sekulär. Religionen
ska vara en privatsak, inför lagen ska vi alla vara lika.

Så är dock dessvärre
inte fallet ens i dag.

Redan i grundlagen hör religionsfriheten
till de absoluta rättigheterna, medan såväl
yttrandefrihet som mötes- och demonstrationsfrihet kan
begränsas. Och trossamfund har en rad privilegier framför
andra ideella föreningar. Skilsmässan mellan stat
och kyrka är ännu långt ifrån fullständig.
Svenska kyrkan och andra registrerade trossamfund har rätt
till hjälp av staten för att driva in sina medlemsavgifter
via Skatteverket. Kyrkan har en särställning som
huvudman för begravningsverksamheten. Trossamfund har
rätt att upprätta civilrättsligt bindande kontakt
– att viga. Den nya lagen om maskeringsförbud, som träder
i kraft vid årskiftet, gäller inte de som maskerar
sig av religiösa skäl.

Dessutom har trossamfunden rätt
till särskilt statsbidrag. Över 50 miljoner kronor
betalas årligen ut varav över sju miljoner år
2004 gick till Pingströrelsen, som ju Åke Green
tillhör. Detta är särskilt anmärkningsvärt
med tanke på att den första förutsättningen
för att ett samfund ska få statsbidrag är
att det ”bidrar till att upprätthålla och
stärka de grundläggande värderingar som samhället
vilar på”.

Antingen anser regeringen att Greens
värderingar överensstämmer med samhällets.
Eller så får Pingströrelsen klara sig utan
statsbidrag så länge Green är medlem där.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984