Det är sannerligen inte lätt för vänsterpartiet nu för tiden. Varje litet utspel leder till ett massivt utbrott av fördömanden från politiska motståndare och media. Hotet att stämplas som kommunister och dogmatiker hänger ständigt över partiet – ibland med rätta, men ofta med orätt. Den politiska mittfåran har blivit så smal och trång att det […]
Det är sannerligen inte lätt
för vänsterpartiet nu för tiden. Varje litet
utspel leder till ett massivt utbrott av fördömanden
från politiska motståndare och media. Hotet att
stämplas som kommunister och dogmatiker hänger ständigt
över partiet – ibland med rätta, men ofta med orätt.
Den politiska mittfåran har
blivit så smal och trång att det inte krävs
mer än en knystning av opposition för att man ska
riskera att knuffas ut. Se hur moderaterna ständigt försöker
fila bort allt som kan uppfattas som stötande. Och se
hur vänsterpartiet nu enhälligt fördöms
som ”kommunister” för sitt utkast till policydokument,
”Vänsterns ekonomisk-politiska vägval”.
Men för ylande borgerliga ledarskribenter
som ännu inte tagit sig igenom de 59 sidorna kan avslöjas
att huvuddelen av dokumentet består av klassisk socialdemokratisk
politik: En aktivt ingripande politik för full sysselsättning,
växande offentlig sektor och generell, skattefinansierad
välfärd. Gunnar Sträng hade skrivit under på
i stort sett rubbet.
Det fjärde avsnittet är
mer visionärt, men inga nyheter. Makt- och ägandedokumentet,
som eftersträvar ökat samhälleligt ägande,
bekräftas, liksom det gamla kravet på ekonomisk
demokrati.
Visst kan jag förstå att
borgarna motsätter sig detta, men de är också
medvetna om att det mest är tingel-tangel i den ideologiska
visionen och inte föremål för förhandlingar
med regeringen. Att kalla det för kommunism är bara
barnsligt – återigen, det var inte många årtionden
sedan liknande idéer även var socialdemokratins.
Därmed inte sagt att det inte
finns problem med policydokumentet. I vanlig ordning resonerar
vänsterpartiet för lite om strategier för att
uppnå sina vackra mål. Den underliggande slutsatsen
blir att det är genom opinionsbildning och deltagande
i parlamentariska val som det ska ske. Min uppfattning, i
all korthet, är att det också kräver organisering
och mobilisering av de arbetande klasserna.
Dessutom är en internationell
strategi helt nödvändig. Dessvärre intar dokumentet
närmast en globaliseringsförnekande ståndpunkt.
”Globaliseringsbegreppet”, står det, ”döljer
maktrelationer och framställer det mesta som sker som
en slags naturnödvändighet”. I viss mån
är det förstås sant. Det finns fortfarande
utrymme för nationella skillnader. Men det utrymmet har
minskat, helt enkelt för att den internationella konkurrensen
för såväl arbete som kapital har ökat
väsentligt.
Även om man ogillar globaliseringen
påverkar den möjligheterna för progressiv
politik och kamp. Om man inte vill anpassa sig till omvärlden
(social dumpning) handlar det alltså om att hitta starka
allierade över nationsgränserna. Där missar
vänsterpartiet.
Farbröderna i Junilistan, som
i måndags bestämde sig för att ställa
upp i riksdagsvalet 2006, gör andra missar. Deras plattform
innehåller, utöver marknadsvänlig
EU-kritik och lite skattesänkningar,
även en slags decentralism med ökad kommunal makt.
Statsmakten ska downsizas och dess funktioner outsourcas till
kommuner, domstolar och tjänstemän. Lite påminner
det om de konservativa rednecks på USA:s landsbygd som
inte vill erkänna någon högre auktoritet än
den lokala sheriffen.
Men det mest iögonfallande är
förslaget om ett ”ROT-avdrag för kvinnor”,
där ROT står för Rengöring, Omsorg, Tvätt.
Ja, det står faktiskt så! Bortsett från
det upprörande i själva pigavdraget bryr sig Junilistan,
till skillnad från den borgerliga alliansen, inte ens
om att på politiskt korrekt sätt låtsas att
avdraget skulle vara en könsneutral åtgärd.
RIKARD WARLENIUS