Det finns ett uttryck
som heter Kvinnornas man. Det finns ett annat uttryck som
heter Männens man. Skådespelaren Mikael Persbrant
passar, i den populistiskt mediala, nästan parodiskt
schablonmässiga rollen han med tiden fått, in på
båda. Med sin tolkning av den fyrkantige Gunvald Larsson
i evighetsserien om Martin Beck som vi plågats med under
våren i TV4 provocerar han alla som någon gång
tänkt ordet Queer. När jag nu tar del av de största
tevekanalernas dramasatsningar för hösten tronar
Persbrant självklart högt där uppe i den enda
svenska påkostade serien som fyran kostar på sig.
I thrillerserien Medicinmannen gestaltar han mannen i karriären
som får omvärdera det mesta under utpressningshot.
Kjell Sundvall, som alltmer kommit att definiera den fyrkantige
och självgode svenske mannen som krackelerar under hotet
från en ännu mer fyrkantig, ännu mer självgod
man, gärna östeuropeisk sådan, står
som regissör.
Själv tror jag inte att det behövs
en rysk utpressare för att den svenske mannen ska börja
fundera på sin genusroll – faktum är att det inte
är första gången jag funderar på var
inköparna på TV4 hållit hus de senaste tjugo
åren när det gäller mans- och kvinnobilder.
Kanalen skyltar gärna med sina galjonsfigurer så
konformt att det liknar italiensk (Europas sämsta) teve
ibland i sin tråkighet: Kristian Luuk och Rickard Sjöberg
och hela raddan av sportjournalister i kostym och slips och
liten pojkfrissa i tuppkam, och Agneta Sjödin, Kristin
Kaspersen och ett pärlband av leende kvinnliga programpresentatörer
i något glittrigt. Stepfordfruar och -mammor kan känna
sig hemma här. Det är ytterst svårt att skilja
programmen, presentationen av dem och reklaminslagen däremellan
från varandra. Och det var kanske just det som var tanken.
Den långa raden av svenska 1950
och 60-talskomedier med Åsa-Nisse (ej queer) som galjonsfigur,
som borde fått vila i frid talar inte direkt emot min
teori. Missa gärna dagens Sarons ros och gubbarna i Knohult.