”Jag har funderar länge
på vad man ser som normalt eller onormalt. Så
en gång när jag pratade med en vän skulle
jag beskriva en person och sa: Det är en sån där
tjej-tjej.”
När Mats Källblad började
fundera på vad han egentligen menat föddes idén
till ”A Man’s Gotta Do What A Man’s Gotta Do”, den
första serien i självpublicerade tidningen Kustom.
På tjugo sidor kritiserar han
patriarkatet genom att kritisera sig själv – det mest
avväpnande sättet av kritisera, som han själv
uttrycker det.
– Att jag kör motorcykel, till
exempel. Varför gör jag det? Hade jag gjort det
om jag varit tjej? Jag gör fel hela tiden, förmodligen
en gång i minuten. Även om man är medveten,
gör man ständigt fel.
– Jag pratade om könsroller med
morsan och farsan, som är typisk arbetarklass. Men för
att nå dem kritiserade jag inte deras personliga värderingar
utan sa i stället att jag förstod att man formas
av sin uppväxt: ”Ni har ju växt upp under 40-
och 50-talet”. Då var de med på noterna.
– De har schyssta värderingar,
men det är han som meckar med bilen och hon som lagar
mat.
Mest bekant är Mats Källblad
för ”Vimmelgrind”, en serie om en avfolkningsbygd
någonstans i Sverige. Den är poetiskt berättad
med ett rikt persongalleri.
– Man måste ju leva, så
därför gjorde jag Vimmelgrind, en ”konventionell
allåldersserie”. Den var tillräckligt snäll
för redaktören och tillräckligt rolig för
mig. Konceptet är fasta figurer i ett album i normalstorlek.
Om man gör något sådant kan man bli publicerad.
Eller kunde. Två album kom ut
men vid trean tog det stopp. Med följden att den än
så länge bara gått att läsa som följetong
i 91:an.
– Då bestämde jag mig för
att göra något eget. Jag har alltid velat ha en
egen tidning. Jag har länge försökt att kompromissa,
att göra saker som jag visserligen gillar men som ändå
kan ges ut.
Namnet på tidningen, Kustom,
eller ”custom” som det egentligen heter på
engelska, betyder något som är ombyggt.
– Jag ville ha ett namn som skulle
kunna vara vad som helst. Och jag valde att sätta ett
”K” i början för att det inte skulle bli
för amerikanskt.
Men lika mycket som kreativiteten
behövde fritt spelrum, talade plånboken sitt språk.
– Jag var superfattig förra våren.
Så fick jag nys om Serieskolans kreativa friår,
och tänkte börja där om det inte löste
sig med arbete. Jag började arbeta med Kustom på
sommaren, och eftersom det inte löste sig ekonomiskt,
så började jag på skolan och då fick
jag ju pengar.
Nu delar Mats Källblad ett rum
med Rasmus Gran, även han serieskapare, i Kvarnby Folkhögskolas
röda tegelhus vid Värnhem i Malmö. Från
en uppväxt i Osby i norra Skåne, med bilmeckande
och rockmusik, till kulturarbetare i Malmö. En resa som
han skildrat i de delvis självbiografiska seriealbumen
Garagedrömmar och Vakna laglös. Samtalet glider
åter in på att bli placerad i fack och om att
avvika från normen.
– Jag är från landet och
meckar med bilar, och blir därför placerad i ett
särskilt fack. Flyttar en svart människa till stan,
så får han vara ”negern”. När man
placeras på det sättet, är det roligt att
göra något oväntat.
Som att flytta till storstaden, att
diskutera patriarkatet, att ha en rosa ”bögjacka”.
Och fundera över varför saker är som de är.
– Halva min vakna tid, är jag
medveten om vilken klass jag tillhör. Nu är jag
kulturglidarklass. Men jag kommer från arbetarklassen,
och det är svårt att landa och lära sig nya
koder. Många säger sig tillhöra arbetarklassen
för att de har mor- eller farföräldrar som
gjorde det. Men det är ju helt andra saker det handlar
om.
Mats Källblad är även
känd för sina motorcykelserier. ”Sture Stelben”
har sedan 1992 publicerats i tidningen MC Folket. Där
blandas humor med en stor dos samhällsbetraktelse. Ungefär
som en krönika. Därför är det inte heller
förvånande att Sydsvenska Dagbladet vände
sig till Mats Källblad då de ville ha just en kommenterande
serie.
Under 2004 tecknade han flera mer
eller mindre skämtsamma analyser av aktuella händelser
och företeelser.
– Redaktören på Sydsvenskan
ville ha något i stil med Tecknar-Anders. Innan jag
började skriva mail och skicka sms-
meddelande så skrev jag alla
mina brev på det sättet.
Mats Källblad har även varit
både hustecknare och krönikör i Bild &
Bubbla, medlemstidning för Seriefrämjandet. Serieorganisationen,
och serier i allmänhet, har ett starkt fäste i Malmö.
Staden är säte för den tidigare nämnda
serietecknarlinjen vid Kvarnby Folkhögskola, redaktionen
för Bild & Bubbla, serieförlaget Egmont (med
bland annat Bamseredaktionen) samt flera kända tecknare
såsom Daniel Ahlgren och Emma och Lisen Adbåge.
Under 2005 kommer den gamla och centralt
belägna chokladfabriken Mazetti dessutom att inhysa ett
seriecentrum med Bild & Bubbla-redaktionen och föreningskontor,
undervisningslokaler, ateljéer samt den mer experimentella
serieföreningen C’est Bon.
Serieskapare är ett ensamt yrke
och därför har han tillsammans med sin ateljékollega
Rasmus Gran skapat serien ”Full Gas” för barnmotortidningen
Junior. Tidningen ges ut av Albinsson & Sjöberg,
förlaget bakom Bilsport, Trailer med flera motortidningar.
– Det är mycket roligare att
göra något tillsammans. Rasmus Gran skissar upp
bilderna i blyerts och jag tuschar. Det är viktigt att
det är kul, för ett brödjobb man inte känner
för dödar allt intresse.
– Vi försöker vara könsneutrala,
vilket är svårt med det ämnet. Huvudpersonerna
är en tjej och en kille, och vi vill att båda ska
vara lika aktiva. I första avsnittet arbetade vi mycket
med att göra alla figurer lika roliga. Men då bad
redaktionen oss teckna om och göra killen lite tuffare.
Samtidigt arbetar Mats Källblad
med nummer två av Kustom. Den kommer att innehålla
en längre serie med parallella historier som flätar
sig in i varandra.
– När jag var liten grabb satt
jag och ritade för att det var kul. Jag ville komma åt
den tecknarlusten igen. Det ska bli mer lekfullt, mer spralligt,
mer vardag.
Nu väntar han på ett stipendium
så att även detta nummer kan tryckas upp.
– Är man kulturarbetare så
lever man på stipendier. Allt man gör, gör
man gratis. Sedan ska folk bedöma om det är kultur.
Därför trycks Kustom på
fint papper. Det är inte bara en serietidning, det är
också en möjlighet att kunna söka pengar från
Författarfonden.
– Jag brukar jämföra kultursverige
med idrottssverige. I idrottssverige är det okej med
sponsorer. Men det man gör är ju egentligen inte
värt någonting. Men det är roligt, folk blir
glada. Och så tycker jag att kultur ska fungera. Så
i stället för sponsorer har vi kulturrådet.
Mats Källblad vill gärna
”göra något på klasskillnader”
samt fortsätta att diskutera genusfrågor i serieform.
Och hellre diskutera dem än ge en lösning.
– Jag har ingen lösning. Jag
gillar inte lösningar, jag vill hellre prata om problem.
Det finns redan så många olika mediciner.