Alkohol är inget lätt ämne.
Från alla håll är det pekpinnar, skuld och
skam – är du full och oansvarig eller är du nykter
och tråkig? – och oftast blir det väl lite skämtande,
kanske lite skryt. Skyll på Luther, den som vill, eller
på motboken. Vad det handlar om är nog ändå
att de flesta av oss står mitt i ett dilemma. Vi vill
bli berusade ibland, vill ha både smaken och effekten
av alkoholen. Samtidigt är vi förtvivlat medvetna
om problemen – de finns ofta nära inpå. Och det
för stunden enklaste sättet att hantera denna dubbelhet
är att blunda. Att ta det på allvar blir jobbigt,
risken finns att man plötsligt står med byxorna
nere.
Stefan Sundström tar risken och
drar ner brallorna. När vi ses är det i ett vårsoligt
Uppsala. Stefan är 44 år nu och har spelat sig
runt och in i Sverige i många år. Håret
grånar, handslaget är fast och Stefan skrattar
ofta – då sträcker han halsen bakåt och stegrar
sig lite, en glad häst. Vi delar på en bulle till
espresson, och så blir det lite skämt om det här,
att nu ska vi prata sprit? man kanske borde dricka några
öl först.
– Nä, men jag tänkte det
på vägen hit att det finns ju inte så mycket
att säga om det här, mer än att det är
ett jävla skit, alkohol, säger Stefan.
– Men du vet förut hade jag en
sån där idé om att när socialismen
är införd så kommer vi inte att behöva
kröka, men det håller ju inte. Även lyckliga
människor vill bli berusade faktiskt. Det finns ett behov
av extas som är medfött, tror jag, det är en
drivkraft till att man vill bli berusad, men också att
man vill knulla och gå på Maranata. Och det är
en bra drivkraft också! Att man inte vill vara avskild
från världen. Det handlar ju om att man är
fången i sitt jag, och att det kan vara lite smått
att bara vara jag, liksom. Jag vill bli flera!
Men spriten är skit?
– Jag har börjat tycka med åren
att det är mer och mer skit faktiskt. Speciellt i min
yrkesgrupp där det finns så mycket romantisering
av alkoholen. Numera står det starksprit i logen när
man kommer och ska spela. Det är ju ett arbetsmiljöproblem.
Musikervärlden är full av
alkohol, från oetablerade artister som spelar för
gratis öl – en lönevariant som var utbredd i fler
yrkesgrupper för hundra år sedan – till loger med
massor av bjudsprit. Valet att låta bli kräver
en hel del, valet att dricka lite till är lätt att
göra. Och parallellen till samhället i övrigt
är inte så svår att se. Finns det så
dricker vi, och frågan är vem som styr. Jag och
du, alkoholkapitalet eller spriten? Det är frågor
om makt, ansvar och frihet, som snart handlar om vad en människa
är och förmår.
Det är svårt att undgå
att märka att Stefan Sundström värderar personlig
frihet högt. Åren, relationerna?och jobb som det?på
barnbyn Skå -?där han levde nära familjer
med missbruksproblem – har sagt honom något om frihetens
villkor.?
– Frihet måste ju alltid balanseras
om man ska leva med andra människor.?Total frihet är
total ensamhet, och ofrihet är inte alltid något
dåligt. Jag har själv varit med om att tvinga folk?som
har supit sönder sig till akuten.?
Alkoholpolitiken handlar ofta om vem
som ska bestämma, individen eller samhället. Förra
året debatterades införselkvoter och sänkt
spritskatt, och hur det gått i Finland. I bakgrunden,
nästan i skymundan, finns det samband som forskningen
faktiskt kan visa på: Mindre tillgång gör
att vi dricker mindre, och då blir det färre skrumplevrar
och misshandlade människor. När det gäller
att hålla nere alkoholskadorna har den traditionella
svenska modellen fungerat, det är lika klart som att
den modellen är död. Systembolaget står kvar
som det enda av de monopol som ströp tillgången,
utskänkningstillstånd får man nästan
utan att ansöka, korvkiosker säljer öl och
de restriktioner som i verkligheten begränsar vår
privata alkoholimport inom EU är att fordonen inte får
ta hur mycket last som helst. Mattvånget på krogen
är sedan länge glömt, systemet har lördagsöppet
och skyltar med starksprit. Och den alkoholrelaterade dödligheten
i Sverige ökar, medan vi både dricker sprit på
helgerna – som vi alltid gjort – och vin ur allt rymligare
förpackningar under veckorna. Lite inspirerade, möjligen,
av tidningarnas vinreklam.
Mitt i floden står många
och blir alltmer kluvna. Vinlådorna är ju praktiska,
men tappar vi inte något? Stefan Sundström är
också kluven, för inte var det så kul med
70-talets krogkultur.
– Nej, hade man tur så fick
man dricka öl på någon sunkig pizzeria, om
man åt också. Och det är ju roligt att det
finns ett uteliv. Men jag tycker att det ska finnas ett Systembolag,
och det är väl skitbra att man måste vara
tjugo för att gå på bolaget. Sedan vet man
ju att folk börjar kröka tidigare än så,
men ändå.
Han berättar om hur han diskuterat
med en kompis och drivit en strikt linje – åldersgränser,
högre priser, spriten är för billig. ”Ja,
det kan ju du säga”, sa polaren, som hade sämre
ekonomi. Och det är inte enkelt – varför ska den
njutning som alkoholen ger vara en klassfråga?
– Fast i någon sorts ansvarsfull
position så måste jag säga att spriten är
för billig. Det handlar ju om tillgängligheten.
Om man ser hur det har blivit hemma va – om Karin tjackar
en trelitersvinare? jag kan inte låta bli den, så
dålig karaktär har jag, säger han, och ser
lite naken ut i ansiktet.
Någon som känner igen sig?
Det handlar kanske om karaktär, men ändå mer
om hur det fungerar, väldigt generellt – finns det alkohol
så dricker vi. Finns det mer dricker vi mer.
– Ja, och det handlar ju om misshandel
och hur barnfamiljer har det, det är ju katastrof för
fan. Bara det att när det var lördagsstängt
så blev det ju mindre misshandel. Fråga ungarna,
barn under tio år, vad de tycker om att mamma och pappa
krökar. Ingen gillar det.
– Som nykterist löser man ju
ett dilemma, och då kan man ju säga ”förbjud
skiten”. Det är värre med mig, som säger
förbjud skiten och sen krökar som fan, säger
Stefan och skrattar igen.
Men man har formulerat dilemmat, och
sett att man inte står utanför problemet.
– Ja, det kanske är ett jävla
framsteg om man inser det.
”Jag låter ju stockkonservativ”,
säger Stefan mitt i samtalet. Fler än han har väl
känt det så inför avregleringar och folkhälsoproblem.
Och inför egna eller andras alkoholvanor. Vanmakt, nostalgi
och alarmism ger platta svar och många, uppgivna frågor.
Herregud, vad ska vi göra? Var det inte bättre förr,
och vad hände medan vi var nere i vinkällaren?
– Det kommer att vara ett problem
tills man har något att föreslå. Så
länge man känner sig stockkonservativ kan man ju
inte säga ”vi gör så här i stället”.
Förslagen kunde kanske handla
om alkoholkapitalets makt och den snöpta politiken. Det
skulle kunna handla om reklamen, som självklart når
längre in i våra behov än den motinformation
som regeringen ser som motgift.
Stefan berättar om spritreklam
i Senegal – is i glaset och en Porsche i bakgrunden, så
ogenerat och samtidigt subtilt. Man får ingen Porsche,
men man blir ju lite kung när man dricker, och man kommer
loss. Alkoholruset är en godtagen form av extas, en frizon
i ett samhälle belamrat av jobb och val man inte hinner
göra. Förslagen skulle kunna handla om det.
– Ens tankar och tid ockuperas mer
och mer utifrån, av reklamfilmer och media, och man
måste ju använda flera liter lådvin för
att skölja ner det med.
Bortom politiken är frågan
hur man själv kan förhålla sig. För en
artist handlar det inte bara om vad som dricks i logen. Kollegan
Lars Demian har skrivit en låt som heter ”Alkohol”,
en dubbel och rätt ironisk hyllning till spriten och
vad den gör med en man.
– Han har fått problem med det,
en massa löjliga studenter som kommer och skriker ”Alkohol”
vid scenen, den där grabbiga stajlen liksom, säger
Stefan och plockar upp gitarren. Börjar plocka på
strängarna, kolla stämningen, och säger att
det där vill han inte vara med om.
– Det finns låtar jag skrivit
som jag vägrar att lira, för jag har ingen lust
att delta i den där romantiska skiten? som ”Sista
hjältarna på Kvarnen”. Den här romantiseringen
av alkohol, jag tycker den är löjlig. Eller egentligen
? det är en känsla jag har, det äcklar mig.
Det handlar inte om att neka sig ruset,
men om att hålla balansen.
Stefan talar om att leta efter mindre
destruktiva extaser. Men är inte det destruktiva kittlande
också?
– Jo, you?ve got to deal with the
devil, men man får väl välja då. Vill
man vara en någorlunda pålitlig kille på
något vis kan man inte säga tjenare och välkommen
till djävulen. Man får ha sina avtal med honom,
men också hålla honom på avstånd.