Representanter för ockupationsstyrkorna utropade Operation Matador till en succé, men källor från de drabbade byarna talar om ”ett nytt Falluja” och civila dödsoffer i dussin- eller hundratals. Det var den 8 maj som amerikanska marinkårssoldater, stridsvagnar, helikoptrar och stridsflygplan vällde in i ett regelrätt fälttåg över västra Irak, korsade floden Eufrat och rörde sig mot […]
Representanter för ockupationsstyrkorna
utropade Operation Matador till en succé, men källor
från de drabbade byarna talar om ”ett nytt Falluja”
och civila dödsoffer i dussin- eller hundratals.
Det var den 8 maj som amerikanska
marinkårssoldater, stridsvagnar, helikoptrar och stridsflygplan
vällde in i ett regelrätt fälttåg över
västra Irak, korsade floden Eufrat och rörde sig
mot den syriska gränsen. Syftet var att utradera det
viktigaste fästet för ”de antiirakiska styrkorna”
– USA:s eufemism för allt motstånd i landet. Enligt
USA smugglas stora mängder explosivt material och utländska
kombattanter över den syriska gränsen, genom det
otillgängliga hörn av den sunnitiska Anbarprovinsen
där ockupationsstyrkorna så gott som aldrig sätter
sin fot.
Offensiven kom efter en ny våg
av motståndsattacker de senaste veckorna. Hemmagjorda
vägbomber har återigen skördat en rad soldatliv
och pressat den amerikanska förlustsiffran över
1 600. Målsättningen var att driva tillbaka motståndets
offensiv – men där fanns också en annan, ovanligare
faktor.
Strider vid den syriska gränsen
har pågått en längre tid. Olika grupper inom
motståndet har utkämpat uppgörelser med automatgevär
och granateld. De utländska wahhabiter som tagit sig
in i byarna, infört rigorösa islamiska moralregler
och hissat sina svarta fanor från byggnader har ådragit
sig lokalbefolkningens vrede. Delar av motståndet i
regionen – en brigad vid namn Hamza – beslöt att gå
till attack mot wahhabiterna, och de eskalerande striderna
drog till sig USA:s uppmärksamhet. Enligt vissa uppgifter
ska vissa stamledare nära Hamza-brigaden rentav ha vänt
sig till USA:s styrkor och vädjat om hjälp i kampen
mot wahhabiterna.
Operation Matador inleddes med ett
större slag i staden Ubaydi, söder om Eufrat. Där
överraskades den amerikanska armén av bakhåll
från bunkrar gömda inne i hus och flera vägbomber.
Så fort armén korsade Eufrat dunstade emellertid
motståndet. Milisgrupperna tycks ha gett sig av i tid,
och i stället ägnade ockupationsstyrkorna en vecka
åt att invadera byar, söka igenom hus och döda
män som ertappades med vapen.
Den amerikanska tidningen Knight Ridder
Newspapers skriver: ”När offensiven var över
återvände arga invånare till sina ödelagda
kvarter. Män som stannat i byarna för att hjälpa
till påträffades döda i sönderskjutna
hus. Stamledare har ännu inte räknat de döda;
många familjer har inte återvänt till området.”
USA uppger att 125 motståndsmän dödats under
operationen – men hur många som verkligen var kombattanter
är som alltid omöjligt att verifiera, och USA håller
fast vid sin princip om att aldrig räkna antalet civila
offer.
Irak sjunker allt djupare ned i kaos.
Motståndets fragmentisering och sönderfall – i
frånvaro av paraplyorgan, politiska grenar och tydligt
formulerade krav – tycks tillta för varje vecka. Vågen
av massakrer på civila shiamuslimer har nått en
ny nivå; nästan varje dag upptäcks nu högar
med avrättade människor på någon sopig
bakgård i Sadr-staden, längs Tigris stränder
eller i ”dödens triangel” söder om Bagdad,
där dussintals mord på shiamuslimer ägt rum
under våren. Det shiamuslimska ledarskapets order till
sina anhängare är fortfarande: lugn, slå inte
tillbaka.
Mehdi-arméns Muqtada al-Sadr
talade i måndags på en presskonferens – hans första
offentliga framträdande sedan striderna i Najaf förra
året – och förklarade: ”Ockupanterna försöker
så splittring mellan sunniter och shiiter. Men det irakiska
folket är ett. Vi motsätter oss alla terrorattacker,
oavsett om de utförs av ockupanter eller andra”.
Al-Sadr repeterade sitt krav om omedelbart amerikanskt tillbakadragande
och hotade med att åter släppa lös sin milis
i väpnad kamp.
Bakom shialedarnas försoningsretorik
fruktar dock många sunnimuslimer att hämnden för
den wahhabitiska terrorkampanjen redan har börjat. I
en av förra veckans massakrer var det 14 sunnimuslimska
bönder som dödades; enligt rykten ska de skyldiga
ha varit en irakisk polisenhet med shiitisk tillhörighet.
Shiamuslimer dominerar de polis- och
arméenheter som den irakiska regeringen bygger upp
i samarbete med USA, vilket skapar rädsla för att
de ska ta ut sin ackumulerade frustration iklädda uniform.
Klyftan mellan shiiter och sunniter vidgas dessutom av att
de senare, som bojkottade valet, uppfattar det som att shiamajoriteten
tilldelat dem ”skämtposter” i regeringen och
noga håller dem utanför maktens rum.
I ett Irak där dödandet
accelererar i alla riktningar – amerikaner dödar irakier,
irakier amerikaner, sunniter wahhabiter, sunniter shiiter
och shiiter sunniter – är ett ovanligt undantag Muslim
Peacemaker Team, MPT. Denna nymornade rörelse av ickevåldsaktivister
från de shiamuslimska städerna Karbala och Najaf
reste i förra veckan till det sunnitiska Falluja för
att hjälpa till att återuppbygga den förstörda
staden. ”Vi är bland bröder och systrar i Falluja
för att visa vår solidaritet”, förklarade
MPT i ett uttalande.