Bildandet av Feministiskt initiativ är ett bevis på att de etablerade partierna misslyckats med de feministiska frågorna i politiken. Men kommer Fi att lyckas driva dem med framgång? Som kommunalare står jag mitt uppe i vår egen avtalsrörelse, med ett påskrivet nytt centralt avtal och med de lokala löneförhandlingarna för dörren. Vi är lågavlönade. Som […]
Bildandet av Feministiskt initiativ
är ett bevis på att de etablerade partierna misslyckats
med de feministiska frågorna i politiken. Men kommer
Fi att lyckas driva dem med framgång?
Som kommunalare står jag mitt
uppe i vår egen avtalsrörelse, med ett påskrivet
nytt centralt avtal och med de lokala löneförhandlingarna
för dörren. Vi är lågavlönade. Som
kollektiv delar vi det oket med bland annat Handelsanställda
och Hotell och Restaurang-folk. Kort sagt: inom LO är
vi lågavlönade i tjänstesektorn och vi är
oftast kvinnor.
Om planeringen håller och vi
bit för bit ska knappa in på männens försprång
kommer vi att ha kommit ikapp männens löner om 13-17
år. Är vi beredda att vänta så länge?
Förutom låga löner
har vi låga sysselsättningsgrader: vi jobbar halvtid,
kvartstid, deltid, oftast ofrivilligt. Vi jobbar alla tider
på dygnet; verksamheterna vi arbetar i har stort behov
av att vi finns där dygnet runt sju dagar i veckan. Det
gör att vi har mindre möjlighet än andra yrkesgrupper
att påverka vår arbetstid/fritid och därmed
att planera våra liv.
Det är ingen naturlag som gör
att arbetsvillkoren ser ut som de gör – snarare är
det samhällsvärderingar som styr hur det ska se
ut. I fråga om sysselsättningsgrader, arbetstider
och arbetsmiljö har Kommunals medlemmar fått uppleva
en tillbakagång. Ju mer marknadsanpassat vårt
samhälle har blivit, desto sämre arbetsvillkor har
vi fått i den offentliga sektorn.
Självklart blir vi den ”tacksamma”
gruppen att vurma om, i valtider – eller som Fi när man
går ut och presenterar sig som nytt parti. Att politiker
och mediala ”proffstyckare” av olika slag uttalar
sitt stöd för oss känns lika vant och självklart
som att stå i tvättstugan en kväll i veckan.
Många av politikerna i Fi har under tidigare år
uttalat sitt stöd för oss under andra partipolitiska
beteckningar; andra som inte gjort det har försvarat
det med att ”man måste välja sina strider”.
Nej, som kommunalare tänker jag
inte ens höja på ögonbrynen då Fi uttalar
sig för höjda kvinnolöner. Vi har hört
det förr, alltför ofta. Det är till och med
så att man börjar känna sig rätt less
på alla käcka politiker som använder oss som
språngbräda in i medierna. (Vilken tur för
Fi att vi hade en avtalsrörelse, just när de skulle
gå ut och deklarera att de är ett parti.)
Det som vore uppseendeväckande,
och som skulle skapa intresse hos mig och troligtvis många
andra kommunalare, vore om Fi tog fram en handlingsplan eller
ett program på hur man skulle kunna lösa orättvisorna
mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden och när
det ska ske.
Hur ska kvinnorna som kollektiv komma
upp till ”manskollektivets” lönenivå?
Hur ska vi lösa deltidsproblematiken?
Hur ska vi få större möjlighet
att påverka våra arbetstider?
Hur ska vi uppnå en acceptabel
arbetsmiljö?
För att lösa våra
fackliga knäckfrågor krävs ett stort politiskt
mod. Förutom det, och feminism, krävs en glasklar
politisk ideologi i fråga om fördelningspolitik.
Det handlar både om kön
och klass.
Följ oss på Mastodon
Följ oss via rss