Det är svårt att undgå att det vintern 2005 händer spännande saker i Mellanöstern och Nordafrika. Demokratin mullrar fram ur den stagnation som så länge har präglat den region som förenas av det arabiska språket och islam som dominerande religion. Tecknen är många på uppluckring av de auktoritära och totalitära systemen. I Egypten har USA:s klientregim under Hosni Mubarak, vars tortyrhålor är ett populärt mål för CIA:s ”special renditions” – transporter av kidnappade personer som verkställs från hela världen, inklusive Sverige – överraskande meddelat att flera kandidater kan få ställa upp i presidentvalet i höst. I Palestina hölls en imponerande uppvisning i demokrati vid president- och lokalvalen, och trots den fortsatta israeliska ockupationen fortsätter processen med parlamentsval som nästa steg.
USA och dess bundsförvanter fortsätter att ockupera Irak, varför det var ofrånkomligt att parlamentsvalet den 30 januari hade klara brister. Ändå är det värt att notera att valdeltagandet blev högt och att irakierna, när de med risk för livet kunde gå till valurnorna, röstade bort Iyad Allawi, den starke man som USA hade tillsatt som premiärminister i interimsregeringen. Allawi, med ett förflutet både som aktiv i Saddam Husseins baathparti och agent för CIA, besegrades av de krafter som vill ha ett självständigt Irak, ett land som inte styrs från Vita huset och Pentagon.
Den så kallade cederrevolutionen i Libanon där främst sunnimuslimer, kristna och druser förenats i kraven på att de syriska ockupationstrupperna vänder hem är också ett tecken på att demokratikraven växer, även om Hizbollah fortfarande kan mobilisera de shiamuslimska massorna i tackmanifestationer till den syriska kontrollen av Libanon. Till och med i den värsta av områdets diktaturer, den saudiarabiska teokratin med dess misogyna ideologi där kvinnor är andra klassens medborgare, har för första gången medborgarna – det vill säga männen – fått gå till valurnorna vid lokalval. Och i Kuwait fortsätter kvinnorna att demonstrera för att få samma rösträtt som män.
Nu pågår en intensiv debatt om huruvida den ovan beskrivna utvecklingen ska tillskrivas det faktum att George W Bush för två år sedan inledde kriget mot Irak. De massförstörelsevapen som låg startklara – 45 minuter enligt Tony Blairs famösa tal – i Saddam Husseins arsenal visade sig vara en gigantisk bluff, och Bush och Blair har därför bytt fokus och hävdar nu att krigets syfte var demokrati i Irak. Enligt visionerna hos de neokonservativa kretsar som sköter ideologin åt Bush ska politisk demokrati och ekonomisk nyliberalism lyfta arabvärlden ur stagnationen, säkra en stabil fred kring Israel och dessutom undanröja konflikten mellan civilisationerna.
Men det är inte svårt att genomskåda det amerikanska hyckleriet. Vissa ockupationer är förkastliga, som Syriens kontroll av Libanon, medan andra är önskvärda, som Israels av de syriska Golanhöjderna. Ibland kan Vita huset tala om demokrati, men samtidigt kan de mest repressiva envåldshärskare hyllas som USA:s trogna allierade.
Kanske skulle den demokratiska fernissan i Vita husets projekt kunna diskuteras på allvar, om den åtföljdes av en självkritik kring USA:s politik i Mellanöstern efter andra världskriget. Den saknas dock, och därmed blir allt amerikanskt tal om demokratisering en fråga om anpassning till vad som är på modet – allt i syfte att dölja de verkliga intressena av råvarukontrollen.
Stephen Kinzer är en av New York Times mest erfarna korrespondenter. Han har under de senaste decennierna bevakat utvecklingen i Centralamerika och Östeuropa och under 1990-talet varit chef för tidningens Istanbulbyrå. Kinzer har ett intresse, som gränsar till besatthet, för Mohammed Mossadeq, Irans förste demokratiskt valde premiärminister. Hans bok All the Shah’s Men är en svidande vidräkning med Operation Ajax, den hemliga CIA-operation som störtade Mossadeq i augusti 1953. Kinzers bok är rena faktathrillern, där vi som läsare steg för steg förs fram till det obevekliga slutet: tillsättandet av Mohammed Reza som shah på påfågelstronen och startpunkten för den tidsepok vi fortfarande befinner oss mitt i.
Om inte kuppen hade lyckats 1953 kanske Irans korta experiment med demokrati hade fortsatt. Då hade iranierna sluppit shahens brutala diktatur och ayatollah Khomeini hade inte 1979 kunnat upprätta den islamiska republik vars reaktionära präststyre fortfarande håller Iran i ett hårt grepp. I stället för att vara ett exempel för reaktionära fundamentalister hade Iran kunnat vara ett föredöme för dem som vill kombinera gudstro med sekulär demokrati och samma rättigheter för kvinnor och män.
För den som läser Kinzers bok blir retoriken från Vita huset om omsorgen om demokratin till tomma floskler. Och i den nu pågående debatten om USA:s roll i världen kan det vara värt att påminna om att Iran 1953 inte var något enstaka ”misstag”. Efter att CIA hade lyckats i Teheran fortsatte USA sin imperialistiska politik där hemliga operationer och öppen krigföring växlade som instrument för att tillsätta de regimer som Washington ansåg passa bäst. Ibland begränsades våldet, som i Guyana 1963; ibland krävdes regelrätta invasioner som i Guatemala 1954 eller Dominikanska republiken 1965. Stundtals trodde USA att det räckte med ett enstaka mord, som i Kongo 1961 när Patrice Lumumba mördades. Någon gång kunde det vara en halv miljon människor som fick betala priset, som vid Suhartos kupp i Indonesien 1965 och de efterföljande massakrerna på misstänkta kommunistsympatisörer.
I fallet Iran 1953, liksom i dagens ockupation av Irak, samverkade USA och Storbritannien. Syftet var enkelt: kontroll över oljan.
Vid andra världskrigets utbrott hade den dåvarande shahen, Reza Shah, sympatier för den europeiska fascismen. Hitler i Tyskland, Mussolini i Italien och Franco i Spanien sågs av shahen som föredömen. Han ville modernisera landet och hämtade också inspiration från Kemal Atatürks turkiska reformarbete. Religionen skulle separeras från staten, kvinnorna befrias från slöjan och Persien skulle bli ett modernt land under namnet Iran.
Brev från utlandet till Persien returnerades från 1935 till avsändaren. Landets minoriteter, särskilt kurder och azerer, skulle hållas kort. Med gillande såg shahens regim hur Tyskland ”förhindrade judar och utlänningar från förskingring och förräderi”.
Shahens nära kontakter med nazityskland sågs med misstänksamhet från de allierade och den 25 augusti 1941 tog brittiska och sovjetiska trupper kontroll över Iran. Reza Shah abdikerade några veckor senare och gick i exil i Sydafrika – i stället tog hans äldste son, Mohammed Reza, över styret.
En av de iranska generaler som hade fängslats av britterna under kriget för sina nazistsympatier, Fazollah Zahedi, skulle sedan bli ett villigt verktyg vid CIA:s kupp 1953.
När andra världskriget var över spirade förhoppningarna om demokrati och självständighet i många länder; kolonialismens epok skulle snart vara över. I Iran fanns en livaktig arbetarrörelse som fötts vid förra seklets början och 1946 gick oljearbetarna i Abadan i strejk. I huvudstaden Teheran återupptog de liberala krafterna arbetet med att ge landets parlament, majles, ett reellt inflytande över politiken. För det brittiska oljebolag, Anglo-Iranian Oil Company – dagens BP – som hittills kunnat verka fritt i Iran, var detta oroväckande tecken. De iranska arbetarna levde under eländiga, slavliknande villkor och vinsterna hamnade i London: en klassisk kolonial utsugning som föga förvånande upprörde iranierna.
En politisk veteran i Iran, Mohammed Mossadeq, gjorde nu comeback. Han var född 1882 och tillhörde den absoluta överklassen i landet. Mossadeq hade studerat bland annat juridik utomlands, hade engagerat sig när det första parlamentet upprättades 1906 och blivit förtvivlad när britterna 1919 fick ett oljeavtal som i praktiken gjorde hans land till ett brittiskt protektorat. Kinzer beskriver med fascination hur Mossadeq försökte få Nationernas förbund (FN) att stoppa avtalet. 1926 blev han invald i majles, men fuskades bort av shahen 1928.
Efter 15 års frånvaro blev Mossadeq åter parlamentsledamot 1943 och snart skulle han nå sitt mål. Den nationella fronten, en sammanslutning av politiska partier, fackföreningar och medborgargrupper, arbetade för ett demokratiskt Iran och ett slut på den utländska kontrollen över landets tillgångar.
I Kinzers beskrivning är Mossadeq en patriot, en nationalist, en legalist. Med demokratiska medel vill han förverkliga ett mål som många iranier delar. Samtidigt är han en excentrisk person och lider av mystiska sjukdomssymptom, vilket senare skulle användas mot honom i propagandan från Washington och London.
1951 beslutade parlamentet enhälligt att nationalisera det brittiska oljebolaget. I april blev Mossadeq premiärminister. Iranierna såg en ljus framtid gå dem till mötes och Mossadeq blev en av världens stora politiker – den amerikanska tidskriften Time utnämnde honom till Årets man 1951. När britterna ville använda traditionell kanonbåtsdiplomati för att bevara sina ekonomiska intressen konstaterade USA:s ambassadör i Teheran att Mossadeq hade stöd av 95 till 98 procent av iranierna.
Men sedan Dwight Eisenhower tillträtt som president i USA i januari 1953 förändrades inställningen i Washington. Bröderna Dulles ledde utrikesdepartementet och CIA. Det kalla kriget var varmt i Korea och Irans Moskvatrogna kommunister i Tudeh-partiet blåstes upp som ett hot. Ett Iran under kommunistisk kontroll var ett mardrömsscenario.
CIA-agenten Kermit Roosevelt blev mannen som skulle organisera kuppen mot Mossadeq. I London hade Winston Churchill återvänt som premiärminister efter att Labour förlorat valet, och han såg Mossadeq som en ”äldre galning som är beredd att lämna över sitt land till kommunisterna”.
Kinzer skildrar i detalj hur Roosevelt lyckades organisera gatumanifestationer med köpta agenter och startade kommunistiska kravaller med betalda provokatörer; hur CIA manövrerade shahen och utsåg dem som skulle ta över.
Den 19 augusti 1953 gav Mossadeq upp. I en skådeprocess dömdes han till tre års fängelse och husarrest resten av sitt liv.
Mossadeq avled 1967 vid en ålder av 85 år. En enda gång under det kvartssekel shahen styrde med hjälp av sin fruktade hemliga polis Savak tilläts Nationella fronten hålla ett möte. Det var 1962, och villkoret var att Mossadeqs namn bara nämndes en gång per talare. Folkmassan på 100 000 exploderade i jubel varje gång Mossadeq nämndes.
Shahen gjorde inte om misstaget. Under sina år vid makten var shahen en nära bundsförvant till USA och Storbritannien, men i januari 1979 tvingades han bort från makten i en mäktig folklig resning. Ayatollah Khomeini, som på 1950-talet hade vägrat ansluta sig till Nationella fronten, kom hem efter 15 år i exil. Den första regeringen efter shahens fall dominerades av män som tillhört Mossadeqs regering i början av 1950-talet eller företrädde hans ideal. Bland dessa fanns utrikesministern Ibrahim Yazdi, premiärministern Mehdi Bazargan och presidenten Abolhassan Bani-Sadr.
Kinzer beskriver hur det en kort period verkade som om Mossadeq från sin grav hade återvänt till makten. Den 5 mars 1979, på tolvårsdagen av Mossadeqs död, hölls ett av de största massmötena i Irans historia. Genom att hylla Mossadeq visade iranierna att de stödde en demokratisk, nationalistisk regim byggd på rättssäkerhet, konstaterar Kinzer.
Men Khomeini hade andra mål och den korta våren i Teheran avlöstes av mullornas regim.
För många iranier är 19 augusti 1953 fortfarande en svart dag, en dag då USA och Storbritannien dödade demokratin i Iran. 47 år senare, år 2000, lät Bill Clinton sin utrikesminister Madeleine Albright komma med ett uttalande som var nära en ursäkt och konstaterade att USA:s roll i störtandet av Mossadeq 1953 gjorde det ”lätt att nu se varför många iranier fortsätter att förbittras av denna intervention av Amerika i sina interna angelägenheter”. Det kan vara värt att komma ihåg, nu när Vita huset återigen mullrar om en ny intervention i Iran.
Och för att öka kunskapen om den förödande kuppen 1953 och Mossadeqs roll i Irans historia är det bara att hoppas att något svenskt förlag översätter Stephen Kinzers lysande bok.
Stephen Kinzer
All the Shah’s Men – An American Coup and the Roots of Terror in the Middle East
(Wiley)
Fotnot: History Channel har gjort en fascinerande dokumentärfilm kallad Anatomy of a Coup: The CIA in Iran. Den kan ibland dyka upp på TV8 eller Discovery Channel.
