Utan arbete, utan rätt

Sockerbiten vilar över öppningen på läskflaskan. Nu gäller det att ta några raska steg mot flaskan, sikta och knäppa bort sockerbiten utan att stanna upp i steget av rädsla för att slå nageln i glaskanten. Kursdeltagaren klarar det inte. Han stannar upp och tvekar. Det är faktiskt mycket svårt, förklarar kursledaren: hon har bara sett […]

Sockerbiten vilar över öppningen på läskflaskan. Nu gäller det att ta några raska steg mot flaskan, sikta och knäppa bort sockerbiten utan att stanna upp i steget av rädsla för att slå nageln i glaskanten. Kursdeltagaren klarar det inte. Han stannar upp och tvekar. Det är faktiskt mycket svårt, förklarar kursledaren: hon har bara sett två personer klara det hittills. Sensmoralen av övningen är att övervinna rädslan för att misslyckas, att våga satsa, just do it.
– Ja, nu tror du väl att vi är helt knäppa här, skrattar en annan deltagare. Men människor behöver inte vara galna för att bete sig galet. Handlingarna i sig kan vara rationella, inom ramen för det galna system de ingår i.
Vi befinner oss i Föreningen Kraftverkets lokaler, i ett nedlagt värmeverk på ett industriområde utanför Västerås. Kursdeltagarna är placerade här som en del av Aktivitetsgarantin, Aga:n i folkmun.
Kraftverket ingår i en märklig skuggvärld som brer ut sig över Sverige. Vi kan kalla det åtgärdslandet. Det finns tre huvudvägar in till en tillvaro där. En arbetslös som inte har några a-kassedagar kvar blir hänvisad till Aktivitetsgarantin för att kunna fortsätta få ut ersättning, nu under namnet ”aktivitetsstöd”. Det har tidigare vanligtvis dröjt 600 a-kassedagar, men arbetsförmedlingens praxis hårdnar och numera sker utplaceringen allt oftare efter 300 dagar. För arbetslösa under 25 gäller att de redan efter 90 dagar anvisas en aktivitet inom den så kallade Ungdomsgarantin. Den som saknar a-kassa och lever på socialbidrag kan, för det tredje, placeras i åtgärd från första dagen, eller rentav innan något bidrag alls beviljats.

Några ”placeringar” existerar egentligen inte. Den arbetslöse erbjuds aktiviteter. Men att avböja ett erbjudande medför att han eller hon inte längre anses ”stå till arbetsmarknadens förfogande”, och därmed förlorar sin försörjning. ”Medverkar inte till att nå självförsörjning”, lyder motsvarande magiska fras för socialbidragstagare.
I december 2004 hade åtgärdslandet omkring 122 000 invånare – eller ”deltagare i konjunkturberoende program”, som är den formella beteckningen. Till detta ska läggas uppskattningsvis 30 000 socialbidragstagare i åtgärder som inte syns i någon central statistik. Så många är de, drygt 150 000 människor, som lever i det svenska åtgärdslandet.
Där är den vanliga världens logik vänd upp och ned. Att delta är ett erbjudande, men ett erbjudande du inte kan tacka nej till. Du utför arbete, men du har inget jobb. Du går på utbildningar, men du lär dig ingenting. Istället kommenderas du, beordras hit och dit – och utnyttjas.

Tillbaka till Västerås. I september var 2177 Västeråsbor inskrivna i åtgärdslandet. 314 av dem var placerade i ”arbetspraktik”. Av dessa praktikplatser finns bara knappt 20 procent ute på vanliga arbetsplatser i företag och kommun, medan drygt 80 procent återfinns inom kommunens egen Arbetsmarknadsavdelning, Ama – det vill säga i verksamheter som sköts helt och hållet av arbetslösa. Ama tvättar kommunens bilar – ”för en billig penning”, som det står på hemsidan – underhåller vandringsleder och motionsspår, håller naturreservat i ordning, har byggt de flesta scoutgårdar i kommunen, städar sina egna lokaler och mycket annat. Knappast något som ger särskilt meriterande arbetslivserfarenheter. Däremot uppgifter som måste utföras, antingen av anställda eller av icke-anställda arbetare.

Det finns otaliga liknande exempel från andra håll i landet. Även i Luleå är det arbetslösa som håller vandringsleder, rastställen, kojor, vindskydd och reservat i skick – ett arbete som där torde vara relativt viktigt för den lokala turistindustrin. Projektet ”Håll Skärholmen rent” i Stockholm går ut på att låta socialbidragstagare städa i parker och på lekplatser och bland annat rensa bort trasiga kanyler. Ludvika kommun sparade in ett antal sommarjobb genom att lägga över skötseln av de kommunala växthusen på praktikanter. Västerås, liksom många andra kommuner, har placerat ut äldre arbetslösa som ”klassmorfar”, som hjälper till att hålla ordning i skolorna. Samtidigt har man skurit ned på kuratorer och elevassistenter.

När jag besöker Kraftverkets elektronikverkstad är lokalen nästan tom, eftersom, får jag veta, praktikanterna för dagen är i väg och river ett snickeri. Det tycks vara en vanlig uppgift på många håll. I Finspång lade exempelvis kommunstyrelsen ut rivningen av en skola på arbetslösa, efter att först ha avvisat byggnadsnämndens förslag om att anlita en entreprenör för 150 000 kronor. Fallet hade förmodligen passerat obemärkt om det inte varit för att rivningen, som enligt en senare undersökning genomfördes ”utan rivningstillstånd av okunnig personal utan egentlig arbetsledning”, gick snett.
En av de åtgärdsplacerade, Roland Bengtsson, dödades under ett sammanstörtande tak.

Av Västerås åtgärdsinvånare befann sig i september ett stort antal i facket för utbildningsåtgärder. 129 var placerade i någon form av yrkesutbildning. Men mer än tre gånger så många, 391 personer, återfanns i ”förberedande utbildningar”, och ytterligare 183 föll under andra rubriker som vid närmare kontroll visade sig innehålla samma sorts aktiviteter.
Utbildningarna köps upp utifrån, av olika ”anordnare”. Yrkesutbildningarna ordnas huvudsakligen av statliga Lernia, men kring pengarna för ”förberedande utbildningar” har en brokig flora av företag vuxit upp: Eductus, Navigare, Kunskapskompaniet, Miroi Kompetens heter några av de största i Västerås.
Vad är det då för ”förberedelser” det handlar om? Ja, trots myllret av olika företag, kurser och projekt är det faktiska innehållet alltid förbluffande likartat. Formuleringar som ”stöd och vägledning”, ”omvärldsanalys”, ”självkännedom”, ”motivationsträning”, ”målfokusering”, ”social kompetens” och ”personlig marknadsföring” känns snabbt igen när man läser företagens informationsmaterial. Det är en typ av ”utbildning” som är enkel och billig att ordna, inte kräver någon annan teknisk utrustning än datorer och inte heller nödvändigtvis någon kvalificerad personal. Andra stående inslag är studiebesök och olika personlighetstester. Och den tid som inte tas upp av den sortens verksamhet fylls enkelt ut genom att placera de arbetslösa i ett rum och kalla det ”aktivt jobbsökande”.

Josefin Andersson, 21, placerades på Navigares ungdomsprojekt Axcess.
– Man skulle sätta upp mål för sig själv, komma på delmål och lära sig fokusera, och så var det självkännedomsövningar av typen ”vilket djur är du?”. Det kändes som om man skickats tillbaka till högstadiet. Det kunde väl vara kul ibland, om det inte varit för att man var tvungen att gå dit fast man egentligen förstod att det var meningslöst. Något jobb ledde det ju knappast till.
På en av konkurrenterna till Navigare, företaget Eductus, träffar jag Malin Reinitz som är ”coach” på projektet ”Genesis GX Plus”. Hon förklarar projektets syfte:
– Vi försöker arbeta motiverande och stöttande, bygga upp en trygghet och struktur för de arbetssökande. Andra viktiga delar av programmet är att ge dem en bild av sina egna styrkor och svagheter och lära dem leta efter de dolda jobben.

Men när jag ber att få se projektets verksamhet i praktiken tar det stopp. En chef vid namn Lars Olsson dyker upp, avbryter intervjun och frågar om jag har legitimation.
– Du vill traska in och fråga våra elever om de är nöjda eller inte. Men det är inte relevant, det är inte ett mått på om kursen är bra eller inte. Vi stoppar här, säger han.

Av Eductus-elevernas skrivna material framgår att de skrivit på sina ansökningshandlingar, lärt sig konflikthantering och social kompetens, samt bland annat besökt en bondgård och spelat bangolf.
Bättre lycka har jag på Västerås Datortek, som i kommunens regi driver en liknande verksamhet. I en av datorsalarna sveper jag med blicken över skärmarna och kan konstatera att knappt hälften av deltagarna tycks sysselsatta med någon form av jobbsökande. Patiens är den enskilt mest populära aktiviteten.

Hit kallades Pontus Föll, 28-årig programmerare och syndikalist.
– Jag slogs direkt av den sorgliga, krystade stämningen. Av fyra utbildare var tre själva arbetslösa med detta som åtgärd: de hade till uppgift att peppa oss andra och förklara hur många arbeten det fanns. De satte upp stora leenden, men det var bara en tunn fasad över det totala ointresset. Hur många arbetslösa har inte redan meritförteckningen och det personliga brevet klara? Hur lång tid tar det att kolla vilka jobb som dykt upp på Platsbanken? En heldag ägnades bara åt att förklara arbetsförmedlingens hemsida för oss, och föreläsningarna var genomsyrade av skumma, klyschiga managementteorier, berättar Pontus Föll.
Han hade inga större illusioner innan han kom till Västerås Datortek, men blev ändå förvånad över att han påverkades så starkt.
– Jag mådde verkligen psykiskt dåligt. Jag ansträngde mig maximalt för att komma därifrån, och jag lyckades också. Men många, exempelvis de äldre, har inte samma möjlighet att ta sig ut.

Jag åker söderut, till Karlskrona. I Blekinge blev de lokala kommunernas utnyttjande av praktikanter som en “arbetskraftsreserv” så flagrant att till och med arbetsförmedlingen reagerade, och Länsarbetsnämnden meddelade i december 2003 att man istället skulle försöka styra över fler arbetslösa till placeringar i det privata näringslivet. Något som passat företaget InOutSweden utmärkt.
Enligt sin hemsida ägnar sig InOutSweden åt att arrangera paketresor till Polen, men företaget och dess huvudägare och vd Lars Andersson är betydligt mer mångsidiga än så. Hittills har de anordnat 14 arbetsmarknadsutbildningar, och fick 2003 klartecken för att ta hand om ytterligare fyra 20-personersgrupper ur Aktivitetsgarantin. För detta fick företaget 1 680 000 kronor från arbetsförmedlingen. Målet med kursen var ”ökad anställbarhet och företagaranda”.
En av deltagarna var ”Ulf”, före detta snickare i 60-års åldern som nu befinner sig i Aktivitetsgarantin sedan ett år. Från sin lägenhet i ett miljonprogramsområde sprider han förbannelser över utvecklingen i Sverige i allmänhet och arbetsmarknadspolitiken i synnerhet.

– Det började med föreläsningar om positivt tänkande. Jag tittade i deras material och såg att de använde stenciler från 1974, de måste ha varit flummiga redan på den tiden. Där stod gamla människor som slitit ut sig och tvingades lyssna på sådan skit, människor med arbetslivserfarenhet tillräckligt för att kunna undervisa föreläsarna. En massa arbetsgivarpropaganda var det också: ”Felet med det här landet är att vi arbetar för lite”, fick vi höra.
Efter några veckor med teori sattes deltagarna ut på olika praktiska projekt.
– Vi fick rensa skräp på några skärgårdsöar. Det var öar som, visade det sig, tillhör Dragsö Camping, vars ägare Thomas Berg även är delägare i InOutSweden. Folk påstår att det inte finns korruption i Sverige, men jag menar att det handlar om korruption det som sker i den här svängen. Vi sattes på att göra tjänster åt olika kompisar till VD:n Lars Andersson. Han fick alltså betalt från arbetsförmedlingen för att ta hand om oss, och sedan lät han oss arbeta åt sig och sina kompisar.

”Torsten” är en annan av deltagarna i InOutSwedens projekt. Han är en anspråkslös man som varit placerat i flera åtgärder tidigare och aldrig brukat klaga. Visst används man som gratis arbetskraft, menar han, men det är ändå roligt att komma ut och träffa folk och ha något att göra.
Men här gick det för långt.
– Först skulle vi ut på öarna, det var kallt och jäkligt. Sedan hamnade jag på Karlskrona Fryshus, ett kommunalt bolag, och fick sopa och rengöra plåtar. Vi använde högtrycksspruta och något medel som luktade skarpt och fränt och sved rejält om man fick stänk i ögonen. Vi fick ingen information om vad det var för kemikalier, de ställde bara dit en dunk.

”Johannes” skickades till en bondgård i Ledja några mil utanför Karlskrona, där han och andra arbetslösa fick gjuta en betonggrund, enligt vad som sades till
ett hembygdsmuseum.
– Där fanns först inget vatten över huvud taget. När vi klagade kom bonden som äger gården med en slang från en brunn, men det gick inte att dricka. För att klä om och äta fanns bara två otjänliga byggnader, en mögelbarack från 1960-talet som man blev illamående av att vistas i eller ett förfallet gammalt hus med råttgift utlagt. En kille fick en spik i foten och det höll de på och skämtade om sedan, men egentligen borde det varit deras sak att ordna skyddsskor till oss.
Nämnda barack har nu ställts upp på den grund som gjutits av kursdeltagarna. Något som tyder på att den används som museum gick inte att iaktta när jag besökte platsen. De arbetslösa misstänker att baracken i stället ska användas som bostad för polska säsongsarbetare.

På arbetsplatser med enbart åtgärdsplacerade finns ingen rätt till skyddsombud. Antalet rapporterade olyckor bland praktikanter ligger på 1,85 per 100 personer och år, mer än dubbelt så högt som genomsnittet för anställda på 0,79. Fyra människor har dödats i olyckor inom åtgärderna sedan år 2000, och arbetslöshetsaktivsten Fred Torssander kallar Aktivitetsgarantin för ”Sveriges i särklass farligaste jobb”.
– Skulle man göra något åt politiken borde det första vara att sätta stopp för det här privata fjanteriet, menar ”Ulf”. Tacka fan att det lönar sig – först tar de företag som anordnar placeringarna betalt, och sedan sätter de folk på att jobba. Ta de pengar som går till deras vinster och ge dem direkt till de arbetslösa istället! Egentligen borde man kräva riktiga jobb, men det är väl en utopi som det här landet ser ut idag.

Men han är pessimistisk om möjligheterna till förändring.
– Att organisera arbetslösa tror jag är dösvårt. Det finns ingen arbetsplats där folk är samlade. En del är amerikaniserade och ser sig inte som arbetslösa – de tror att det snart kommer vända för just dem – och andra är helt enkelt för rädda. Arbetslös är lika med maktlös idag. Man är bara ett steg från utslagning och ber man dem dra åt helvete så åker man – ”står inte till arbetsmarknadens förfogande”, utsparkad från Aga:n och fråntagen aktivitetsstöd. Den som vågar säga emot om någonting alls betraktas nästan som hjälte av de andra.
Samt blir kanske betecknad som en av minst tre ”kursfördärvare – var inte intresserade av det som kursen kunde erbjuda”, som det står i Lars Anderssons redovisning för projektet. Där har han också gjort bedömningen att ”fem är inte intresserade av arbete”.
– På 1960-talet var folk ute på gatorna och protesterade, säger ”Ulf”. Då fattade vi inte hur bra vi hade det. Hade jag varit ung i dag hade jag nog fan blivit revolutionär. Fixat en kalashnikov. Nu blir det mest att man väntar på pensionen, så är det över sedan.

Malmö har varit något av en experimentverkstad för arbetsmarknadspolitiska lösningar. Tills nyligen låg fokus på att samla de arbetslösa i storskaliga jobbsökarlokaler, som Projekthuset Lindängen med över 300 platser.
– Det var ett dårhus, en förnedringsinstitution där offren underkastades sessioner under ledning av enkelspåriga kommandomänniskor. Kvalificerade tjänstemän skickades på dyslexikurser, översättare
sattes på att läsa nybörjarengelska. Vi förväntades sitta och diskutera sociala problem, missbruk, incest – deprimerande och fullständigt barockt. Sedan denna förvaring: åtta timmar om dagen, väntandes på lediga datorer, säger 40-årige ”Mark” som var placerad på Lindängen under 2003. Han är före detta mångsysslare med ett aristokratiskt drag över sig och något förtegen om personliga detaljer. Han hävdar att han beordrades ut på skogsröjning, som en ren bestraffning för att han opponerat sig mot sina kursledare. När han vägrade stängdes han av från Aga:n och överlever nu på besparingar i väntan på att hans överklagan skall behandlas.

– En kvinna slängdes ut med motiveringen att hon ”skapat hatstämning i cafeterian”. Det fanns ingen som helst rättssäkerhet.
Under 2003 kastades sammanlagt 97 personer ut från Aktivitetsgarantin i Malmö. Den vanligaste orsaken – 23 fall – var hög frånvaro. I april 2004 dömdes en 43-årig tidigare ostraffad man till villkorlig dom och höga böter för att ha hotat sin arbetsförmedlare, efter att ha blivit avstängd med motiveringen att han ”sökt arbeten han inte varit kvalificerad för” och ”inte samarbetat med handledare och personal på ett tillfredsställande sätt”.
”Mark” tolkar åtgärderna som en sjuklig utväxt av den socialdemokratiska välfärdsstaten, och tror att ett hårt nyliberalt system skulle ge fler jobb. Han skyller inte sin arbetslöshet på samhället, säger han.
– Varför vill du skriva om den här sjaskiga branschen egentligen?, frågar han plötsligt. Sök dig bort härifrån i stället. Jag märker hur jag mår dåligt bara av att tala om det, det är som att det drar mig nedåt… och ändå, när jag träffar någon av mina olycksbröder privat så är åtgärderna numera det enda vi pratar om.

Under början av 2004 kom besk kritik mot Lindängen ut i pressen – bland annat kallades stället ”koncentrationsläger”. Verksamheten lades ned, liksom på flera liknande institutioner. Platserna ersattes delvis genom att Malmö handlade upp åtgärder i Kävlinge, en tätort norr om Lund. Ulf Blyrup på Kävlinge Kommun försvarade detta arrangemang med att de arbetslösa på det sättet får lära sig pendla.

Den nya given inom arbetsmarknadspolitiken i Malmö sker inom ramen för programmet Välfärd för alla. Det föreskriver bland annat skapandet av 1 000 nya praktikplatser vardera inom näringslivet och kommunen, hårdare prövning av socialbidragsansökningar och, inte minst, inrättandet av Arbets- och Utvecklingscenter, AUC, i stadsdelarna Södra Innerstaden, Hyllie, Fosie och Rosengård.
Organisatoriskt utgör AUC ett samarbete mellan socialförvaltning, arbetsförmedling och försäkringskassa. Rent fysiskt består centren av lokaler med datorer där den arbetslöse stämplar in och ut genom att ange sitt personnummer i receptionen. Han eller hon förväntas tillbringa två timmar där, tre till fem dagar per vecka, om inte rätten till ersättning ska ifrågasättas. Detta räknas inte som en åtgärd i sig – personerna måste gå dit enbart för att betraktas som arbetssökande.

Runt 7 000 personer i Malmö är inskrivna på något av de fyra AUC-centren. Enligt Karin Wernerheim, handläggare eller “coach” på AUC Södra Innerstaden, är urvalsprocessen tämligen enkel.
– De som får försörjningsstöd (det vill säga socialbidrag) placeras alltid här. De som kommer via arbetsförmedlingen placeras här om de har invandrarbakgrund, det vill säga om de är födda utomlands eller har minst en förälder född utomlands och därmed anses stå särskilt långt från arbetsmarknaden.
I AUC Södra Innerstadens lokal vistas vid mitt besök 60–70 arbetssökande, oräknat dem som sitter i möten med sina handläggare. För dem finns 18 uppkopplade datorer, en ouppkopplad dator, åtta klienter kopplade till en server, tre Platsbanken-terminaler och en telefon. Det är ont även om sittplatser; en del måste vänta stående.
En medelålders man som ser ut att vara från något Balkanland har stått i samma hörn i tio minuter. Anslag på väggarna meddelar att det är förbjudet att använda datorer och kopiator för privat bruk. En affisch från Migrationsverket med text på svenska och arabiska informerar om ”Iraks återuppbyggnad och frivillig återvandring”.
Luften är tung och rummet fylls av ett konstant surr från datorer och lågmälda samtal.

– Man får gå ut för att röka, men efter att någon smitit i väg och köpt frukost införde de regeln att man inte får ta med sig sin väska ut. Men sedan en månad tillbaka har vi i varje fall fått en kaffeautomat, berättar Ines Mihic, 25 år, som har varit på AUC Södra Innerstaden i fem veckor.
Jag möter henne på ett kafé några kvarter från centret. Mihic talar fort och intensivt. Hon berättar att hon hade läst sammanlagt fyra och ett halvt år på högskola innan hon blev sjukskriven och tvingades avbryta studierna. Men hennes arbetsförmedlare uppmanade henne direkt att söka städjobb.
– Jag sade till henne att du, jag känner mig faktiskt lite diskriminerad här, ingen jag känner som är etnisk svensk med motsvarande utbildning har blivit satt på städjobb. Så då strök hon det. Men sedan skickades jag snart vidare till AUC eftersom arbetsförmedlingen inte ”hade resurser att hjälpa mig”. Vilka resurser skulle det vara som finns här? Jag har haft möte med min handledare en enda gång, och när jag bad om hjälp att hitta arbete sade hon bara “leta på internet”. Personalen gör inget annat än att kontrollera och skrämma de arbetslösa. De säger att man ska se arbetssökandet som ett jobb, och påpekar att datasystemet är sammankopplat med socialens så att socialsekreteraren direkt kan se vilka anmärkningar ens AUC–handläggare har på en.

Men det är systemet med praktik som upprör Ines mest. I oktober 2002 avslöjade Sydsvenskan att företaget Practical Education Western Harbour, PEW, marknadsförde sin förmedlingstjänst med uttryck som “arbetskraft till ditt företag i sex månader utan kostnad”. Arbetsförmedlingen tog avstånd från PEW och företaget existerar inte längre, men dess metoder förefaller inte skilja sig mycket från vad som praktiseras på AUC-centren.
– Jag har exempelvis jobbat i bar och har kursintyg på ”ansvarsfull alkoholservering”. När jag berättade det ville AUC direkt få ut mig på praktik på någon krog. Jag har redan erfarenhet, om jag hade velat ha mer praktik kunde jag ordnat det själv i så fall – jag ville ha hjälp att hitta ett jobb! Det har hänt att folk sökt jobb på ett företag, företaget har hört av sig till AUC och AUC har skickat dit dem som praktikanter i stället. Samma företag kan ta emot den ena praktikanten efter den andra och aldrig anställa någon, det finns ingen som helst kontroll. Skulle man göra något på riktigt vore det att rensa bort alla dessa praktikplatser, eller i alla fall börja sätta lite press på arbetsgivarna. Nu har arbetsgivarna all frihet och vi ingen.

Här bryter en tjej som sitter vid cafébordet intill in i samtalet. Hon heter Cecilia Ryd.
– Ursäkta, jag hörde vad ni pratade om. Jag kan berätta att jag förlorade jobbet till en praktikant. Jag brukade arbeta en till två kvällar i veckan på restaurangen Röda Kran. Jag var borta två veckor för att plugga till en tenta, och när jag kom tillbaka behövdes jag inte längre, eftersom – och så här sade de ordagrant: ”vi har fått en gratisarbetare från arbetsförmedlingen”. Killen jobbade åtta timmar om dagen fem dagar i veckan, ofta helger.
Fenomenet med praktikanter som placeras ut på verkliga arbetstillfällen tycks särskilt utbrett i sektorn ”servicearbete utan krav på särskild yrkesutbildning”. Där är, enligt Ams, 23 procent av alla praktikanter i Sverige sysselsatta, att jämföra med 4 procent av de fast anställda.

– Anledningen till att ingen protesterar är rädsla, fortsätter Ines. Man blir ifrågasatt för minsta lilla snedsteg. Hela tiden går man och tänker ”vad kan de göra mot mig nu?”. Tar de socialbidraget förlorar man lägenheten och ens obetalda räkningar går till kronofogden och man får betalningsanmärkning, även om man sedan skulle överklaga och få rätt. Det är individualisering och splittring som gäller, att skapa konkurrens mellan oss: ”du skall göra dig attraktiv för arbetsgivarna” och konkurrera ut honom som sitter där… Sedan jag kom till AUC funderar jag varje dag på hur man skulle kunna göra motstånd. Om det skulle gå att skapa en kritisk massa av missnöjda, om några bröt isen och vågade säga ifrån – då tror jag det skulle explodera.

Publicerad
2 days sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

“Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren.

Isak Gerson:
När regeringen vill ta din röst, skrik högre

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna, civilsamhället i stort och nischade nationella tidningar såsom Arbetaren. Men när regeringen vill ta din röst, skrik högre, uppmanar Isak Gerson.

Etniska organisationer, fredsorganisationer och organisationer som främjar konsumenters intressen får sina organisationsstöd helt strypta. Studieförbundens sänks med en tredjedel. Allmänna arvsfonden som fördelar projektbidrag som håller uppe ideella projekt i hela landet föreslås läggas ner. Sida får säga upp alla sina samarbetsavtal med civilsamhällesorganisationer. Sättet som presstödet görs om på är ett dråpslag för särskilt nischade nationella tidningar – precis sådana som likt Arbetaren ägs och/eller drivs av ideella föreningar.

Till det tillkommer den politik av misstänkliggörande som dominerat högerns civilsamhällespolitik i flera år. Kan man anklaga föreningar för fusk gör man det. Är föreningen muslimsk anklagar man dem också för islamism. Bevis för problemen behövs inte, som jag skrivit om tidigare när det gällde Ibn Rushd. Sedan drar man in bidrag. Man inför luddigare och strängare villkor för bidragen, som de nya demokrativillkoren för civilsamhället, där varenda lokal suppleant eller fotbollstränare kan riskera moderförbundets organisationsstöd genom att uttrycka sig olämpligt. De pengar som faktiskt finns kvar ska gå till att finansiera den administration som krävs för de allt strängare kontrollrutinerna.

“För högern är civilsamhället ett hot”

Regeringen gör verkligen vad den kan för att förvärra för de ideella föreningarna. Någon besparingsfråga är det inte. Kostnaden för civilsamhället – särskilt i proportion till vad det ger – är försumbar i statsbudgeten. Snarare är det ett sätt att åstadkomma politisk förändring. För högern är civilsamhället ett hot.

Låt intresseorganisationen för civilsamhället Forum beskriva det i sin kommentar till budgetpropositionen från september 2023: ”Det är tydligt att regeringspartierna med stöd av Sverigedemokraterna drar ner på budgetposter som säkerställer civilsamhällets röstbärande funktion, medan de satsningar som görs i huvudsak syftar till att stärka civilsamhällets roll som serviceutförare.”

Det är just röstbärandet som är problemet. Föreningarna är ett sätt för oss att organisera oss och uttrycka oss tillsammans, och det är i nästan alla fall ett hot mot högern. De röster som bärs mot vänstern – lobbyorganisationers och arbetsköparorganisationers röster – har lättare än någonsin att verka, vilket Skiftets initiativ Klägget (klagget.nu) är bra på att dokumentera. 

“Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin”

Civilsamhällespolitiken är en stor avslöjare när det gäller den sverigedemokratiska ideologin. Man kallar sig konservativa, men det moderna Sverige byggdes av föreningslivet och folkrörelserna. Den svenska demokratin bygger på föreningsdemokratin, etablerad och levande långt innan rösträtten. På kort tid vill man rasera det för att det strider mot partiets auktoritära ideal och försvårar etablerandet av en högerextrem stat.

Man kan ha sina åsikter om både Socialdemokraterna och lotteriverksamhet, men att Sverigedemokraterna med god samarbetsvilja från regeringen försöker förbjuda både Socialdemokraternas lotteriverksamhet och LO – en demokratisk organisation som ska ha frihet att finansiera det medlemmarna vill – från att ge stöd till Socialdemokraterna är häpnadsväckande. 

Ni vet vad som gäller, hoppas jag. När regeringen vill ta din röst, skrik högre. Engagera dig i en förening – gärna en som stoppar den här odemokratiska skiten.

Publicerad Uppdaterad