Debatt

Inga privilegier åt religiösa

Fallet Åke Green handlar om hetslagstiftningens vara eller icke vara. Så länge vi har en lag om hets mot folkgrupp måste han fällas. Den enda konsekventa linjen till försvar för Green är därför kravet att lagen avskaffas – vilket vissa inom vänstern nu för fram. Men varför ett sådant himla liv just nu, när hetsen […]

Fallet Åke Green handlar
om hetslagstiftningens vara eller icke vara. Så länge
vi har en lag om hets mot folkgrupp måste han fällas.
Den enda konsekventa linjen till försvar för Green är
därför kravet att lagen avskaffas – vilket vissa inom
vänstern nu för fram. Men varför ett sådant
himla liv just nu, när hetsen riktas mot homosexuella?

Ingenting – allra minst en slöja av
religiös immunitet – kan rättfärdiga brottsligt hets,
skriver Lina Hjort.

Tingsrättens dom mot pingstpastor Åke
Green har väckt en intressant men något förvirrande
och spretig debatt. Green hyllas av nazister och kristna extremister
världen över, men även liberaler och vänsterdebattörer
har ryckt ut till försvar för pastorns rätt att uttrycka
sina åsikter om homosexuella. Inga-Lisa Sangregorio skriver
i Arbetaren nr 4/2005 att åtalet mot pastorn bör hävas.
Men hon tycks inte ha något att invända mot den lagstiftning
som han bröt mot.

Såsom lagen om hets mot folkgrupp
ser ut borde pastorn bli fälld – allt annat vore en mycket
märklig lagtolkning. Mer konsekvent är därför
kravet att lagen om hets mot folkgrupp helt ska avskaffas, vilket
framförs i Flammans ledare nr 4/05. Både Sangregorio
och Flamman argumenterar dels utifrån vikten av yttrandefrihet
som central princip, och dels utifrån risken att inskränkningar
i yttrandefriheten teoretiskt skulle kunna komma att drabba även
progressiva krafter i framtiden.

För det första bör konstateras
att lagen om hets mot folkgrupp inte är ett åsiktsförbud,
utan ett förbud mot spridning av hot eller missaktning av personer
med anspelning på bland annat etniskt ursprung eller sexuell
läggning. Yttrandet måste alltså både innebära
en missaktning och anses ha spridits till fler än ett fåtal
personer. Tolkningen av lagen sker väldigt restriktivt, och
den vanliga kritiken från vänster brukar snarare gå
ut på att rasistiska personer och grupper åtalas alltför
sällan.

För det andra är det viktigt att
komma ihåg att lagen om hets mot folkgrupp inte är den
enda inskränkningen i yttrandefriheten. Det är inte heller
tillåtet att till exempel trakassera eller mordhota andra
människor, att ägna sig åt förolämpningar
och förtal eller att vittna falskt. Att yttrandefriheten inte
är oinskränkt är inte särskilt kontroversiellt
– såväl Europakonventionen som FN deklarerar att undantag
för yttrandefriheten får göras i syfte att trygga
andra människors fri- och rättigheter.

Det som Sangregorio, Flamman och andra debattörer
borde svara på är därför var gränsen egentligen
ska gå och varför det ska vara förbjudet att förolämpa
en enskild person, men tillåtet att skrika ”döda
bögjävlarna” på en skolgård. Självklart
kan varken rasism eller homofobi lagstiftas bort – om detta är
vi säkert ense. Men lagar kan ändå vara till hjälp
i arbetet mot rasism, inte minst som en markering från samhällets
sida.

Vad gäller möjligheten att även
”goda” krafter i framtiden skulle kunna angripas med hjälp
av lagen om hets mot folkgrupp så är det naturligtvis
en avvägning man får göra. Jag har dock svårt
att se hur denna lag, som inriktar sig på att skydda traditionellt
utsatta och förföljda grupper, skulle kunna användas
på ett sådant sätt.

Jag kan inte heller låta bli att undra
varför denna upprördhet kommer just nu. Lagen om hets
mot folkgrupp och liknande lagstiftning har funnits länge i
Sverige, men så länge den primärt använts för
att komma åt rasistiska grupperingar har få ifrågasatt
dess existens. Men nu när även homosexuella inkluderas
i lagen och detta prövas blir det plötsligt ett himla
liv. Varför?

I debatten om pingstpastor Green har också
yttrandefriheten ställts mot religionsfriheten. Vissa menar
att Green helt bör frias just för att uttalandena skett
i en kyrka. Vänsterdebattören Per Wirtén skriver
på Arenas hemsida att Green inte bör fällas för
rena bibelkommentarer, utan endast när han ”lämnar
den religiösa kontexten”. Varför religionsfriheten
ska ges en sådan särställning framför andra
friheter är svårbegripligt. I bedömningen om ett
uttalande utgör hets mot folkgrupp måste det väl
vara ointressant om uttalandet härstammar från Bibeln
eller inte – precis som antisemitiska agitationer inte kan ursäktas
med att de är citat ur Mein Kampf.

Det vore mycket märkligt om troende
skulle tilldelas rätten att säga saker som ateister inte
tillåts säga. Som Nils Schwartz skrev i Expressen 26/1:
religionsfriheten får inte bli ett religionsprivilegium.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984