Ledare

Sorg, solidaritet och vrede

Jordbävningen utanför Sumatras kust på annandagen mätte 8,9 på Richterskalan. Men det mänskliga lidande som katastrofen skapade runt Indiska Oceanens kuster och långt, långt därifrån kan inte mätas. Saknaden och sorgen bara efter en enda nära anhörig är så otroligt stor. Multiplicera det med 150 000. Naturkatastrofer är omänskliga. Vi kan inte förhindra eller ens […]

Jordbävningen utanför Sumatras
kust på annandagen mätte 8,9 på Richterskalan.
Men det mänskliga lidande som katastrofen skapade runt Indiska
Oceanens kuster och långt, långt därifrån
kan inte mätas. Saknaden och sorgen bara efter en enda nära
anhörig är så otroligt stor. Multiplicera det med
150 000.

Naturkatastrofer är omänskliga.
Vi kan inte förhindra eller ens förutsäga en jordbävning.
Men vi kan göra väldigt mycket för att lindra katastrofernas
verkningar. Om något visar julhelgens tsunami att den första
mänskliga reaktionen vid katastrofer är solidaritet –
att efter förmåga hjälpa varandra. Det kan vara
värt att påminna om i en tid som proklamerat solidaritetens
död. Denna osjälviska hjälpsamhet, även från
de fattigaste asiater, tycks faktiskt ha förvånat många
från det ”civiliserade” Europa.

Om vi samtidigt ser att andra inte gör
allt som någonsin är möjligt för att hjälpa
till, övergår sorgen och solidariteten i vrede. Vreden
är inte bara en del av en kris- och sorgeprocess, vilket somliga
debattörer påstår, utan en berättigad och
rationell reaktion. Vi vet ju att saknaden och sorgen bara efter
en omkommen anhörig är så otroligt stor.

Naturkatastrofer är omänskliga,
men reproducerar de mänskliga samhällenas alla brister.
Vi vet att om de fattiga länderna runt Indiska oceanen hade
haft tillgång till samma varningssystem som de rika länderna
runt Stilla havet skulle tusentals liv ha kunnat räddas. Vi
vet att med armeringsjärn i cementen hade många hus stått
kvar och ytterligare tusentals liv hade kunnat räddas. Inte
konstigt att vi blir arga mitt i sorgen.

Även vreden mot den svenska regeringens
agerande är i stora stycken berättigad. Inte så
mycket för att utrikesminister Laila Freivalds gick på
teater på annandagskvällen, eller för att kungen
inte informerades i vederbörlig tid. Men regeringens senfärdighet
att bistå är upprörande. Organisationen i Thailand
var ett kaos, men bars trots allt upp av heroiska frivilliga insatser.
Först fyra dagar efter flodvågen anlände förstärkning
från UD. I Stockholm dröjde det alldeles för länge
innan telefonväxlarna fungerade, innan oroliga anhöriga
fick upplysningar, råd och hjälp. Och Laila Freivalds
försök att skylla ifrån sig kaoset på underlydande,
på ambassadören i Thailand eller UD:s övriga personal,
är riktigt lågt.

Naturligtvis kunde ingen vara helt förberedd
på ett så omfattande scenario. Men Sverige tycks ha
agerat senare än många andra jämförbara länder.
Går det att förklara varför?

Vanligtvis analyserar vi politik utifrån
intressemotsättningar. Politik vi ogillar går oftast
att hänföra till det faktum att den gynnar någon
annan. Ekonomiska orättvisor förklarar varför en
katastrof i Syd ofta kräver fler dödsoffer än en
i Nord. Men det förklarar inte regeringens tafatthet, för
vi måste anta att den gjorde sitt bästa. Kanske finns
det dock en annan politisk dimension som kan bidra till en förklaring.

Regeringsarbetet under Göran Persson
har koncentrerats väldigt mycket till hans egen person. Det
har skymtat fram i många sammanhang, och bekräftas av
att ministrar som fallit i onåd åker ut eller degraderas
vid de täta regeringsombildningarna. En hierarkisk och enväldig
ledning skapar passiva underhuggare, rädda för att göra
fel och därmed rädda för att agera självständigt.

Detta i kombination med att Göran Persson
satt kvar i soffan i Harpsund det första dygnet efter katastrofen
i Asien är därför kanske den enskilt viktigaste orsaken
till räddningsaktionens fördröjning. Kom ihåg
det om han offrar en utrikesminister.

Men det allra mest upprörande har väckt
minst debatt. Vi i väst förfogar över enorma resurser
– civila och militära – som hade kunnat räddat människoliv
om de bara hade kommit på plats i tid. Vi har röjfordon,
sökhundar, fältsjukhus, medicin, mat och vatten. Jag vet
ärligt talat inte om det var internationell diplomati, passivitet
eller ointresse som förhindrade att sådana insatser sattes
in direkt. Men inför framtiden behövs en sådan global,
civil ”armé” för att rädda liv vid katastrofer,
oavsett var de äger rum. Naturligtvis i kombination med andra
insatser för att förbättra de allmänna livsvillkoren
för jordens fattiga och utsatta.

Kanske kan vår sorg, solidaritet och
vrede se till att så blir fallet.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984