Debatt

Israelkritik hör inte hemma på 9 november

Det vore inte någon bra idé att använda manifestationer till minne av Kristallnatten till att föra ut anti-israeliska budskap eller att störa eventuella pro-israeliska tillställningar denna dag – även om det finns gott om anledningar att alla andra dagar på året visa sin avsky för den nuvarande israeliska politiken. Orsaken är enkel: den 9 november […]

Det vore inte någon bra idé
att använda manifestationer till minne av Kristallnatten till
att föra ut anti-israeliska budskap eller att störa eventuella
pro-israeliska tillställningar denna dag – även om det
finns gott om anledningar att alla andra dagar på året
visa sin avsky för den nuvarande israeliska politiken.

Orsaken är enkel: den 9 november har
ingenting med staten Israel att göra. Att sammankoppla judeförföljelsens
och judehatets minnesdag med Israels ockupationspolitik vore att
kollektivt göra judar över hela världen ansvariga
för Israels och Ariel Sharons behandling av palestinier. Antisemitism
i antisionistisk skepnad.

Det har sagts ofta, men jag gör det
igen för att vara tydlig: antisionism och kritik av Israel
skall inte likställas med antisemitism, men kan vara uttryck
för antisemitiska projektioner eller användas som kod
för att uttrycka tabuiserade fördomar.

Antisionism är därför en
mycket vansklig balansgång vars innebörd dessutom kan
bli en annan än den avsedda beroende på sammanhanget.

En extremt avskräckande illustration
av hur antiimperialism kan leda till antisemitism är flygkapningen
i Entebbe, Uganda 1976. Kapningen som förövades av ett
kommando bestående av två tyskar tillhörande gruppen
Revolutionäre Zellen (RZ) och två palestinier syftade
till att befria fängslade palestinier i Israel och RAF-medlemmar
i Västtyskland.

Av de 250 passagerarna släpptes alla
som inte var judar fria. ”Selektionen” genomfördes
av de tyska kaparna. Innan någon hann avrättas stormades
maskinen av en israelisk specialstyrka och alla kapare dödades.
Reaktionerna på hemmaplan står i skarp kontrast till
flygkapningen i Mogadishu, Somalia ett år senare, där
västtyska turister var gisslan. Inte bara den västtyska
vänstern utan stora delen av hemmaopinionen hade varit likgiltiga
för den judiska gisslans öde i Entebbe. Att ”oskyldiga
västtyskar” drogs in i revolutionärernas kamp ansågs
däremot djupt chockerande.

Först 15 år senare fördömde
RZ-medlemmar ”selektionen” såsom rasistisk och antisemitisk.
I ett uttalande skrev man att ”antiimperialismen hade nått
sin gräns”. Man påminde om Ulrike Meinhofs bortglömda
kommentar under det israeliska sexdagarskriget 1967: ”det finns
för den europeiska vänstern ingen anledning att frångå
sin solidaritet med de förföljda, den räcker in i
samtiden och inbegriper staten Israel”.

Under hela 1990-talet har sedan en diskussion
pågått – inte bara inom den radikala vänstern utan
även bland de gröna och bland socialdemokrater. Min erfarenhet
från ett stort antal demonstrationer i Berlin under 1990-talet
är att man har tagit lärdom.

Vad har detta då att göra med
Sverige? Mitt intryck är att det här saknas medvetenhet
om denna problematik. Att jämställa Israel med Nazityskland
är osmakligt, bisarrt och vilseledande, men förvånansvärt
godtagbart – både på demonstrationer och på Arbetarens
insändar- och debattsida. Genom dessa retoriska jämförelser
blir palestinier ”offrens offer”, det vill säga offer
för judar. Den som söker exempel kommer att finna. Jag
vill inte påstå att detta speglar en majoritet av respektive
demonstranter och läsare, det förvånande är
i stället att det accepteras utan motstånd.

Hur är detta möjligt? Jag tillhör
inte dem som hävdar att socialismen, marxismen eller kommunismen
är antisemitiska – sådana befängda påståenden
förekommer bland en del forskare som söker likheter mellan
1900-talets ”totalitära ideologier”.

En förklaring är i stället
att palestinakonflikten enligt vissa antiimperialist-analyser setts
som ett folkkrig där judars status som folk ifrågasatts.
En annan är att Israel för USA var en bricka i kalla krigets
spel. En tredje är att FN 1975 i en skandalös resolution
fördömde sionism såsom rasism – en stämpel
som ingen annan nationalism drabbats av. Att resolutionen upphävdes
1991 är mindre känt. En fjärde är att det så
att säga finns en ”avundsjuka” mot judars nedärvda
offerstatus.

Det finns ett instinktivt hat mot Israel
både till höger och till vänster. Läs vilken
insändarsida som helst. Borgerliga partier håller gärna
en hög profil: som om judehat förekom endast bland araber
och kommunister och där i särskilt hög grad. De gör
klokt i att genomlysa den bottensats som antikommunism, nationalism
och kristendom efterlämnat i de egna leden.

Det vore bedrövligt om en situation
uppstod där det handlade om att ta ställning för
judar eller för muslimer – tendenser till denna uppdelning
har faktiskt funnits. Därför är det mycket positivt
att se hur den nya myndigheten Levande historia utformade frågeställningen
i sin aktuella undersökning av hur toleranta ungdomar är:
tolerans mättes utifrån inställningen till judar
och muslimer och homosexuella.

Publicerad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984