Honderich vred om attackerna till ett generalangrepp
mot den vanliga västerlänningens vardagsliv. Hans bok
är ömsom en provokation, ömsom ett filosofiskt traktat,
och med säkerhet ett av de mest originella och lästa verken
i det bibliotek av 11 september-kommentarer som akademin har hävt
ur sig. Tesen är enkel. Du som läser detta bär själv
ett ansvar för attackerna.
Liv kan vara goda eller dåliga. Goda
liv är först och främst, argumenterar Honderich,
långa liv. Vi vill leva länge, vi vill inte dö.
Själva livet som sådant har ett eget värde, samtidigt
som det är en nödvändig förutsättning för
allt annat som gör livet gott: fysiskt välbefinnande,
frihet att bestämma över sitt liv, gemenskap med andra,
självrespekt och kulturell förkovran. Liv som saknar detta
– som avbryts i förtid eller töms på det som gör
livet värt att leva – är inte goda utan dåliga liv.
Om man accepterar denna distinktion räcker
det med att slänga en blick på global statistik över
medellivslängd och hälsoindikatorer för att se att
människor lever olika slags liv. Det finns de, skriver Honderich,
som inte lever liv, utan snarare ”halvliv”, ”kvartsliv”
eller till och med något ännu sämre. Det finns människor
som dör så tidigt efter att ha levt så uselt att
de bara fått några bråkdelar av vad de kunde –
och borde – ha fått på jorden.
Vi som har turen att få leva goda
liv, med långvarig hälsa och trygghet – har vi någon
möjlighet att hjälpa kvartslivsmänniskorna? Det har
vi. Det skulle inte behövas mycket. Med bara några små
donationer till biståndsorganisationer kan vi, var och en
av oss, sträcka ut en hand till någon med den lägsta
graden av liv och dra upp henne flera snäpp. Den överväldigande
majoriteten av oss är dessutom fullt medvetna om att det förhåller
sig på det sättet: vi vet att vi kan sätta in hundra
kronor till Radiohjälpen eller Diakonia, vi vet att pengarna
når de som har det allra sämst, i Tchad, Haiti eller
Malawi; det är en enkel vardagskunskap som vi alla har i bakhuvudet.
Och ändå. Ändå gör
vi det inte, i den utsträckning vi skulle kunna.
Vid detta led når Honderich fram till
en klassisk fråga i moralfilosofin. Den gäller underlåtelsens
moraliska status. Om man står och ser på när någon
drunknar, är man då skyldig på samma sätt
som om man aktivt trycker ner personen under vattenytan? Standardsvaret,
både för filosofer och lekmän, är nej. Men
Honderich presenterar en sofistikerad argumentation för att
den som väljer att inte göra något visst kan vara
lika ansvarig, den som inte delar med sig av sin mat till svältande
har samma ansvar som den som stoppar matkonvojerna – Honderich tar
sig själv som exempel: En dag bestämde sig professorn
för att köpa en flygbiljett till Venedig, till en kostnad
av 120 pund. ”Det var en ordinär handling med en ordinär
konsekvens, en plats på flyget. Men därigenom underlät
jag också att ge 120 pund till [den brittiska hjälporganisationen]
Oxfam. Om jag gjort det i stället hade flera liv kunnat räddas.
Min icke-inbetalning på 120 pund till Oxfam, vilket var en
handling jag utförde genom min inbetalning till flyget, hade
konsekvensen att liv gick förlorade.” Skyldig.
Vi – åtminstone de allra flesta av
oss – medverkar genom aktiva, men framför allt genom passiva
handlingar till att miljoner människor sitter fast i dåliga
liv. Särskilt direkt är vår skuld när det kommer
till Irak och Palestina, där våra egna regeringar direkt
ligger bakom eländet.
Så kommer slutsatsen: ”Ohyggligheten
vid tvillingtornen hade en nödvändig mänsklig förutsättning:
vår dödliga hantering av de som befinner sig utanför
vår krets av bekvämlighet, de som har dåliga liv.
Utan denna hantering skulle illdådet aldrig ha ägt rum.
? Det är rätt att hålla oss ansvariga tillsammans
med mördarna.”
Honderichs akilleshäl är förstås
kausaliteten. Han nämner att 24000 människor svalt ihjäl
den 11 september 2001 – men vad hade de med flygplanskaparna att
göra? Kan man med säkerhet säga att ”de dåliga
liven” var orsaken till attentaten? På denna avgörande
punkt har inte Honderich mycket att komma med. Men så är
han filosof och inte samhällsvetare; al-Qaidas sociala rötter
kan bara upptäckas från lägre våningar i det
akademiska tornet, närmare marknivån.
Han är dock inte vilken filosof som
helst. På sin hemsida bär Honderich mörk rock, välstrukna
byxor och prydligt instoppad halsduk, än så länge
som en typisk universitetsråtta – men han poserar med knuten
näve.
Det sista han säger i After the Terror
är att bidrag till biståndsorganisationer visserligen
är något de flesta av oss bör ge, i proportion till
vår inkomst, men det som egentligen behövs är ”massaktion
mot kapitalismen”.
Efter After the Terror beslöt sig Honderich
för att själv ge 5000 pund till Oxfam. Han fick nej. Oxfam
ville, ironiskt nog, inte ha hans pengar, efter att påflugna
sionister kastat sig över det avsnitt om Palestina där
Honderich når slutsatsen att ”palestinierna har utövat
en moralisk rätt i sin terrorism mot israelerna”.
Kanske kan han liknas vid en filosofins
Johnny Rotten. Han spottar publiken i ansiktet, hånar läsaren,
attackerar och går på.
Nu kommer han till Sverige. Ted Honderich
framträder för att tala om terrorism och moral på
bokmässan i Göteborg: om du är där, och om du
inte är rädd för några spottloskor mot ditt
liv, missa honom inte.
