En 22-årig Lena Nyman var den första i Sverige att förespråka turistbojkott. I Vilgot Sjömans film Jag är nyfiken – gul, inspelad 1966, finns en scen från Arlanda där Lena Nyman konfronterar hemkommande charterturister från Spanien. Resenärerna slår ifrån sig och en kvinna säger: ”Man åker ju dit för att bada och vila, då ska man väl inte blanda in politiken i det.”
I Vingresor och Fritidsresors kataloger berättades det om flamenco, tjurfäktning, bad, solbränna, siesta och rött vin men Francoregimen nämns inte med ett ord. Reseskildraren Carl Ekberg skrev: ”Polismakten är mycket stark, men turisten ser härav endast den pittoreska delen i form av karabinjärer – la Guardia Civil – som i sina lustiga lackhattar två och två promenerar utefter vägar och badstränder med karbinen under armen.”
Lena Nymans kritiska frågor skakade folk av sig och recensenterna var mer intresserade av att kritisera Lena Nymans nakna kropp än att lyssna på det hon sade. Lena Nyman själv berättade i en intervju i samband med hennes 60-årsdag för ett par månader sedan:
– De sket fullständigt i vad jag hade gjort och på tre rader klarades jag av – ”inga snygga bröst” och ”ingen snygg häck”.
Men redan några år före Nyfiken gul diskuterades svenska turisters möjlighet att påverka den spanska regimen för första gången i Arbetaren. Det framgår i doktorsavhandlingen ”Att sälja världen” av Klas Grinell. Artikelförfattaren Bernt Rosengren förde fram bojkottens fördelar och nackdelar utan att ta ställning. Han skrev att det är den diktatoriska regimens ledarskikt som kammar hem största delen av turistinkomsterna men funderar ändå på om befolkningen vinner på att landet isoleras.
”Med mindre insyn kanske det polisiära greppet skulle hårdna ännu mer?” skrev Bernt Rosengren. Men han skrev också att om man är realistisk så lär den svenske turisten ändå knappast komma i kontakt med några invånare, utan bara med andra turister och då främst svenskar.
Ytterligare ett argument för att man ska tänka till lite extra innan man bojkottar ett land är den principiella betydelsen. Ska man inte vara konsekvent? ”Om vi inte anser oss kunna besöka Spanien, kan vi då med rent samvete resa till pappersdemokratin Grekland, kan vi besöka Sovjet?” frågade Bernt Rosengren läsaren.
Han lade stor del av skulden för turisternas aningslöshet på journalister som inte skrev om den politiska situationen i anslutning till reportagen från semesterparadisen.
Kanske det bar emot allt för mycket att svartmåla ”Mallis” och Gran Canaria som var de allra populäraste charterresmålen. Den första svenska turistbojkott som organiserades blev i stället mot juntans Grekland. Bakom bojkotten låg vänsterradikala rörelser, Svenska Greklandskommittén och bojkottförespråkare som advokaten och Arbetaren-skribenten Hans Göran Franck. Antalet Greklandsresenärer minskade från runt 40000 personer år 1966 till 3000 ett par år senare. I samma veva som Greklandbojkotten minskade även antalet resor till Portugal som styrdes med järnhand av diktatorn António Salazar.
Spanienfrivilliga och Svenska antifascistiska Spanienkommittén var ända fram till hösten 1975 ensamma om att driva frågan om turistbojkott mot spanska regimen. Den revolutionära, antifascistiska och patriotiska fronten (FRAP) i Spanien skrev 1974 att turismen var den viktigaste hörnpelaren i det frankistiska Spaniens ekonomi och de drev omfattande kampanjer: ”Vad innebär turismen för turisterna? Ett ytligt intryck av Spanien, inga som helst möjligheter till verklig kontakt med folket samt en smula standardiserad sol. Den bild som en turist får av Spanien har inget att göra med verkligheten. Det är en officiell bild som tjänar diktaturen under vilken vårt folk förtrycks.”
Enligt España Antifascista betalade svenskarna 1975 cirka 600 miljoner kronor på resor till Spanien, och nästan lika mycket på plats i landet.
Men först i samband med Francoregimens avrättning av fem politiska fångar, Burgosrättegångarna hösten 1975, började den allmänna opinionen reagera mot det som pågick i Spanien. 8000 människor samlades utanför den spanska ambassaden i Stockholm för att protestera mot avrättningarna. Olof Palme kallade den frankistiska regimen för ”dessa satans mördare” och ”varböld”. Sångerskan Sylvia Vrethammar fick kritik för sin Englandsetta ”Viva Espana” och försökte desperat att göra om den till en bojkottsång. Sveriges ambassadör i Spanien kallades hem.
Socialdemokratiska partiet startade en insamling till stöd för Spaniens folk i kampen för demokrati och frihet och uppmanade tillsammans med ett par fackförbund sina medlemmar att inte resa till Spanien. LO startade affischkampanjen ”Res inte till Spanien”. Ett foto på ordföranden för Svenska transportarbetareförbundet, Hasse Eriksson, på en spansk badstrand orsakade skandal och han avgick kort därpå, dock även av andra skäl.
Bättre sent än aldrig. Den svenska chartertrafiken till Spanien sjönk med 38 procent från 1975 till 1976. Men researrangörerna fortsätta att anordna resor till Spanien. Branschföreträdarna hänvisade till att de ordnade resor dit folk vill åka. Ett av reseföretagen satte upp en lapp i fönstret: ”Spain Tours är ett helsvenskt företag. Vi tar avstånd från politik i andra länder.”
Researrangörerna insåg ändå att det fanns ett intresse bland folk att veta mer om resmålet än att det erbjuder sol och bad. I charterkatalogerna publicerades därför en litteraturförteckning för att göra det möjligt för resenärerna att sätta sig in i den historiska och sociala situationen. Vingresor hänvisade till den i sin katalog 1975 och så gjorde även Atlasresor i vinterkatalogen för säsongen 1976/77. Vingresors VD Jan Carlzon skrev i förordet till sommarkatalogen 1974: ”Ju mer ni läser, desto mer ser ni. Därför, läs innan ni reser. Inte bara denna, trots allt ganska ytliga beskrivning av er resas mål. Läs också skönlitteratur. Läs debattböcker och socialskildringar. Läs allt som kan hjälpa er till en helhetsuppfattning om det land ni kommer till.”
Under de följande åren, 1975 till 1978, var det endast vänsterradikala tidskrifter som Spanienfront som uppmanade till turistbojkott. Charterturismen till Spanien återhämtade sig snabbt, trots den succé som Björn Afzelius samtidigt gjorde med sin ”Juanita”:
Så ge er av!
Jag är trött på er svängar!
För ni fördröjer bara frihetens stund,
och ni borde veta,
att turisternas pengar
är som honung i förtryckarnas mun!
1985 riktades strålkastarna mot apartheidregimen i Sydafrika. Svenska artister med Mikael Wiehe, Thomas Ledin och Imperiet i spetsen organiserade en stödgala för ANC och uppmanade till bojkott av resmålet Sun City i Sydafrika.
Efter Sydafrika kom bojkotten av Frankrike efter provsprängningarna av kärnvapen på Mururoa-atollen i Stilla havet 1995. I den bojkotten deltog även den allmänna opinionen genom att inte köpa vin från Frankrike. Folk bar pins på sina jackor för att markera sin ståndpunkt och många avbokade sina resor till landet.
Ett par år senare, 1997, uppmanade en rad kändisar till bojkott av Turkiet som turistmål. Mona Sahlin, Rikard Wolff, Juan Fonseca, Jonas Gardell, Gösta Ekman, Maj-Britt Theorin, Maria-Pia Boëthius, Kim Anderzon, Jens Orback och Robert Weil fanns med bland undertecknarna.
– Jag vill solidarisera mig med kurderna. De förföljs värre än någonsin. Jag tror absolut att en bojkott har effekt för att tvinga fram bättre respekt för mänskliga rättigheter, sade skådespelerskan Kim Anderzon till Aftonbladet.
Under de senaste tio åren har den kurdiska PKK-gerillan i Turkiet varje år uppmanat turister att hålla sig borta från landet. Kongra-Gel, Kurdistans folkkongress och arvtagaren till PKK, varnade senast i maj i år utlänningar för att resa till Turkiet.
”Turister bör inte välja att åka till Turkiet.…Vi uppmanar människor som vill investera i Turkiet att inte komma hit… Annars kommer vi inte att kunna hållas ansvariga för skadorna”, löd Kongra-Gels meddelande. Men varken researrangörerna eller UD tog någon större notis om hotet eftersom de hört PKK ropa ”Vargen kommer” alltför många gånger.
Inte heller den baskiska stadsgerillan ETA har lyckats skrämma bort turister. Sedan 1979 har ETA utfört över 100 attacker mot turismen för att uppmärksamma omvärlden på kravet på en egen baskisk stat. 1996 exploderade en bomb på flygplatsen i Reus i nordöstra Spanien där ett 30-tal brittiska turister skadades. Samma år exploderade runt tio små laddningar på spanska solkusten.
Skrämt bort turister har däremot mer fanatiska och hårdföra terrorgrupperna gjort. Massakern på 58 turister i Luxor och bilbomberna på Bali som kostade 166 turister livet har drabbat Egyptens och Indonesiens ekonomier hårt eftersom de i hög grad är beroende av inkomster från turism. Representanter för nätverket Jemaah Islamiyah, som låg bakom Bali-bomberna, försvarade attackerna med att turisterna hotade landet och att ”våld är det enda språk utländska turister förstår”.
Under 2000-talet har bland annat Island och Burma ansetts vara tvivelaktiga resmål. Under en kampanj från Greenpeace skrev 50000 personer under på att de vill resa till Island på semester – om de lägger ner valfångsten. Så många turister skulle ge 58,3 miljoner dollar i intäkter jämfört med kommersiell valfångst som skulle ge 4 miljoner dollar. Den isländska turistnäringen har nu fått klart för sig att valfångsten skadar landets rykte och att turister är beredda att bojkotta landet. Därför har den isländska regeringen nyligen bestämt sig för att lägga ned valfångsten resten av året.
Burma har drabbats av bojkott på grund av diktaturens hårda förtryck. Flera resebyråer har slutat arrangera resor dit efter påtryckningar från bland annat Svenska Burmakommittén. Endast tre svenska företag arrangerar numera resor till militärdiktaturen. Men att ett land ska bojkottas på grund av dess regim är ingen självklar åsikt.
Fortfarande i dag, fyrtio år senare, står vi fortfarande och stampar med samma frågeställningar som Bernt Rosengren. Sponsrar vi diktaturer när vi reser dit? Isolerar vi människor om vi inte åker dit? Kommer vi att göra någon nytta för folket om vi åker dit? Måste man inte bojkotta alla diktaturer om man bojkottar en?
Fotnot: Klas Grinell disputerar med sin doktorsavhandling ”Att sälja världen” i november. Mycket av materialet om Spanien i denna artikel är hämtat från kapitlet ”Resor till politiskt förtryck: exemplet Spanien 1966–1978”.
