Naturkraften Iggy Pop återförenad
med The Stooges, den pånyttfödda eleganten Morrissey
och ett vitalt men tillbakablickande The Pixies var några
av höjdpunkterna på årets blöta Roskildefestival
– som också uppmärksammade Israels murbygge på
Västbanken.
Avdankade storstjärnor som även
vi lite äldre festivalbesökare uppskattar förgyllde
årets Roskilde-festival, som avslutades i söndags. Återförenade
The Pixies bekräftade bandets forna storhet och befäste
– i mina ögon – albumet Surfer Rosa från 1988 som ett
av rockhistoriens bästa. De gamla hittarna radades upp tätt,
samspelt, spretigt och utan mellansnack.
Naturkraften Iggy Pop besegrade det ihärdiga
ösregnet under sin konsert på lördagskvällen.
Med bar överkropp och jeansen obscent lågt hängande
rockade Iggy, återförenad med farbröderna i The
Stooges, oförskämt bra. Materialet kom nästan uteslutande
från The Stooges skivor från åren kring 1970,
och många saknade säkert Iggys senare och mer berömda
Berlinlåtar. Men även om Detroits fabriker numera i hög
grad är nedlagda slår det fortfarande gnistor från
den desperata, tunga rock som föddes i skuggan av de bolmande
skorstenarna.
I stark kontrast med The Stooges primala
urladdning uppträdde den brittiske eleganten Morrissey under
småtimmarna. Han har inte återförenats med The
Smiths (man kunde bli salig för mindre) men känns ändå
lite pånyttfödd. Den nya soloskivan, You are the quarry,
är i mitt tycke hans bästa. Konserten innehöll ett
halvdussin därifrån, som ”The first of the gang
to die”, ”I have forgiven Jesus, the world is full of
crashing bores” och extranumret ”Irish blood, English
heart”. Däremellan även några av The Smiths
örhängen, mest allsång förstås till ”There
is a light that never goes out”.
Medan Iggy uppträdde i bar överkropp
hann Morrissey avverka fyra skjortor. Medan Iggys band bar jeans,
t-shirts, truckerkepsar och skäggväxt var Morrisseys band
kostymklädda. Medan Iggy vrålsjöng om hur han vill
bli någons hund är Morrisseys berättelser sofistikerade
och rösten öm och vemodig. Ändå måste
man älska båda (och vid närmare eftertanke finns
en likhet: även Manchesters fabriker har lagts ned).
Morrissey väckte viss uppståndelse
nyligen för sitt uttalande ”Jag önskar att det hade
varit Bush” apropå Ronald Reagans död. Hans hatkärlek
till sitt nya hemland USA framkommer också på nya skivan
i sången ”America is not the world” (som han dock
inte framförde i Roskilde): ”Your belly?s too big. And
I love you, I just wish you?d stay where you is.”
Detta torde kvalificera honom som tillhörande
den så omtalade popvänstern, som förstås fanns
på Roskilde i flera skepnader. Exempelvis i form av Beenie
Man från Jamaica, som ansåg att om George Bush, Tony
Blair och Usama bin Ladin hade rökt ganja skulle det inte bli
några krig. Dessutom fick kampanjen för den hotade fristaden
Christianias bevarande – väl synlig under Roskilde – gratis
reklam under den gungande konserten.
Annars stod det israeliska murbygget på
Västbanken i fokus under parollen ”Make peace not walls”.
Danska Folkekirkens Nødhjælp hade tillsammans med festivalarrangörerna
byggt en kopia av en bit av den åtta meter höga muren
där besökare fick skriva budskap till Israels regering.
Frivilliga samlade in pantglas på området, vilket ska
räcka till en donation på 300000 danska kronor till mobila
sjukvårdskliniker i Palestina.
Detta fick för övrigt den israeliska
ambassadören i Köpenhamn att anklaga Folkekirken för
politisk propaganda och ensidigt ställningstagande för
palestinierna.